Livet rusar vidare i rask takt. Dagar adderas till veckor till
månader. Sex månader är ett halvt år. Och i onsdags var det så
länge sedan min mamma gick bort.
Det är inte så att jag tänker på det varje dag, men ofta.
Framför allt i de sammanhang då det var naturligt att hon alltid var
där. Som när vi firade jul och det var väldigt tydligt att det
saknades en person i familjen.
Snart fyller min äldsta dotter år igen och det blir den första
födelsedagen som vi firar utan hennes farmor, min mamma.

Tänker ibland på det faktum att mina barn är så små att de inte
kommer att ha några egna minnen av farmor, mer än dem som vi ger
dem.
På samma sätt som jag själv var för liten för att ha egna
tydliga minnen av min farmor, farfar och morfar. Däremot minns jag
mormor som dog när jag var i tonåren.

Min nya roman, Fem stjärnor för Färglösa, går nu in i slutredigeringsfasen. Jag började skriva den redan innan mamma dog och hon fick aldrig möjlighet att läsa den eftersom jag slutförde den för bara någon månad sedan.
Ibland funderar jag över om den skulle falla henne i smaken, om hon skulle tycka att den är bra. Då tänker jag på hur hon faktiskt berömde min förra roman, InnebandyPiraterna 3 och tyckte att den var riktigt spännande och läsvärd – trots hennes totala ointresse för sport.

Den nya romanen börjar med en begravning redan i första scenen. Den skrevs långt innan jag visste att mamma var döende. Det är märkligt hur det blir ibland.
Lyckligtvis är Färglösa ingen sorglig bok. Tvärtom. Från dagens lunch med redaktören tar jag med mig “det är en riktigt rolig bok”. Om ett par månader får jag veta om läsarna håller med honom. Däremot får jag aldrig veta vad mamma tycker.

På kvällen när barnprogrammen tagit slut och det blir läggdags för barnen dyker det upp en dokumentär om Stieg Larsson på TV. Han lyckades med det som alla vi författare drömmer om – att skriva en (eller tre) bästsäljare (som enligt den officiella hemsidan fram till 2011-12-20 sålt i 62 miljoner exemplar). Men han fick aldrig uppleva eller njuta av det eftersom han dog innan den första boken kom ut. Han slapp däremot se hur de efterlevande slogs om miljonerna och rättigheterna.
Har Färglösa potentialen att bli en bok som säljer tusentals eller miljontals exemplar? Jag har tillräckligt mycket erfarenhet för att veta att ingen kan svara på det. Däremot kommer jag att jobba hårt under våren för att det ska bli så många siffror som möjligt i kolumnen över totalt antal sålda böcker.
Oavsett hur många som slutligen läser min bok vet jag att det är åtminstone en för lite.

Drömmer du också om att bli författare? Då ska du läsa min nya bok som kom hösten 2013, som heter just “Lyckas som författare”.

Läs mer och beställ till specialpris här >>

Idag är det exakt fyra år sedan jag debuterade som författare. På kvällen den 15 november 2009 var det release på O’Learys i Helsingborg för InnebandyPiraterna – Första säsongen.

Sedan dess har jag hunnit släppa ytterligare tre romaner och två fackböcker. Jag har varit med och startat ett av Sveriges häftigaste förlag, Hoi Förlag. Det har hänt en del helt klart. Och InnebandyPiraterna är mitt dåliga samvete eftersom jag lyckats bygga en rätt bra läsekrets kring de tre böckerna och nästan varje vecka kommer det mejl från läsare som undrar var fjärde boken blir av. Totalt har det sålts över 7000 ex hittills av de tre InnebandyPiraterna-böckerna, mer än hälften av bok 1 eftersom den också getts ut i pocket.

Jag får villigt erkänna att den häftiga förlagsresan jag gjort, först med Dahlgrens förlag som utöver mina egna titlar hann med att ge ut de två första delarna i Barkhe-trilogin (vars första del nu sålts i över 10.000 exemplar) och därefter med Hoi, har inverkat negativt på min produktivitet som författare.

Men idag, samtidigt som jag firar fyra år sedan debuten, kan jag konstatera att jag skrivit 12 dagar i rad på min nya roman som är tänkt att komma till våren. Det är inte del 4 av InnebandyPiraterna, utan snarare den tredje (eller fjärde?) inkarnationen av en berättelse som jag började skriva för säkert 20 år sedan.

Att jag skrivit tolv dagar i sträck innebär inte att jag producerat enorma mängder text. Men 11 000 ord är ändå ungefär en femtedel av textmängden i min debutroman. Och jag har nog skrivit ungefär halva den nya romanen nu. Nu ska jag försöka fortsätta den här goda vanan att stiga upp varje morgon och skriva. När jag är som mest skärpt och utvilad.

Vi får se hur det går. Jag gissar att de kommande fyra åren blir minst lika spännande…

Idag är det tre månader sedan mamma gick bort. Ett kvartal sedan cancern tog hennes liv. Det känns som igår, samtidigt som det känns så länge sedan. En märklig känsla, att någon bara är borta och livet går vidare.

Jag skrev om det då, en lång text som sedan dess lästs av många. Både släkt, vänner och okända. Vårdpersonalen som hade hand om mamma sista tiden hade också fått läsa. Och kände att de tack vare det fick en annan bild av henne, och även av hur vi anhöriga känner. En av de texter som jag fått mest beröm för faktiskt.

Det var gravsättning för någon vecka sedan, då vi sänkte ner hennes urna. Jag kastade några blickar på gravstenarna i närheten. Där var någon som hade levt tills han blev över 90 år gammal. Jag tänker: så orättvist. Mamma skulle fyllt 73 i september, hon borde haft många fina år framför sig. Sen ser jag en gravsten, en pojke blott 16 år har ryckts bort. Och jag tänker: så orättvist. Så mycket han inte fick uppleva. Och så ser jag en gravsten med bara ett enda datum. Födelsedag och dödsdag. På en gång. Så obeskrivligt sorgligt. Jag lider med föräldrarna. Ett liv som var över innan det ens hann börja.

Inte för att det gör förlusten mindre, men det ger perspektiv.

Så man säger till sig själv ännu en gång. Stanna upp. Njut. Av nuet. Varje dag.

Och mamma, var du nu är, vi saknar dig.

PS – mitt lilla bidrag till kampen mot cancer är den insamling som jag och Bodil Mårtensson startat i fiktive Barkhes namn. Skänk gärna en slant >>