Jag slutredigerar nu mitt manus. Efter två-tre genomgångar så läser jag återigen hela manus på papper och klottrar ner små korrigeringar. Det är strukna “ju” och ändrade ändelser på ord. På ett och annat ställer hittar jag faktiskt en ofullständig mening.
Visst ska manus sedan korrekturläsas, men precis som i skolan vill man ha så få rödtecken som möjligt av nästa led i kedjan.
Under redigeringen har jag kastats mellan känslan “nä, det här blir inte bra” till “det här är fantatist bra”. Det är egentligen först när någon annan läst hela boken som jag vet. Eller egentligen först när många hundra läst.
Men nu när jag sitter och läser från start till mål under redigeringen kommer jag på mig själv med att skratta åt saker som jag nästan glömt att jag skrivit. Och jag känner att mina cliffhangers och konstruktioner faktiskt fungerar. Det här blir en rolig och spännande roman som kommer att engagera många läsare. Kanske dig?