I början av året satte jag en optimistisk deadline: att skriva klart manus nr 2 i min nya deckarserie (ja, jag ska avslöja namnet på den snart och berätta mer om den, men inte idag) till min födelsedag eller åtminstone till den siste februari.
Men det misslyckades. Idag klockade jag in på 52 000 ord lite drygt och manus kommer att bli mellan 70 000 och 80 000 ord, enligt mina uppskattningar utifrån mitt kapitelsynopsis.
Det var länge sedan jag gjorde en riktig lansering av en ny bok. Jag släppte två i december 2020 men kan inte påstå att någon av de lanseringarna blev särskilt lyckad eller välplanerad.
Först kom Familjen Juvelerkvist (som gick som följetong på Boktugg i december 2019) som ljudbok hos Word Audio och släpptes i alla streamingtjänster och för download. Jag försökte såklart sprida budskapet om detta på Facebook och … ja, i något av Boktuggs nyhetsbrev. Den fick ett par hundra lyssningar i alla fall första två veckorna.
Läste igår att man nu beslutat att herr-VM i innebandy ska spelas i Malmö i december 2024 den 7-15 december. Mästerskapet spelas i Malmö Arena och Baltiska hallen. (Innebandy-VM 2020 skulle ha spelats i Finland men sköts upp ett år till 2021, på grund av Covid-19-pandemin så nu blir det VM även 2022).
Jag var själv med i organisationen kring VM i Sverige 2006 då gruppspelet avgjordes i Skåne, men finalspelet i Stockholm. Det var långt ifrån ett optimalt upplägg med alla de resor och transporter som detta innebar. Senast herr-VM spelades i Sverige var i Göteborg 2014 då jag själv var på plats under finalhelgen i Scandinavium och signerade böcker. Det är kanske den längsta och mest framgångsrika signering jag gjort med InnebandyPiraterna-böckerna.
“Jag vill att publiken går därifrån och kommer ihåg helhetsupplevelsen. Inte bara matchen i sig, utan hela inramningen, stämningen och känslan. Det ska vara aktiviteter före, under och efter matchen som gör att man som besökare är nöjd med hela upplevelsen. Det är det vi ska arbeta med för att åstadkomma den kommande tiden. Vi ska, med hjälp av supportrar och partners, visa upp något som den svenska innebandypubliken aldrig tidigare har sett i Sverige”, säger Stefan Jonasson, marknads- och arrangemangschef på Svensk Innebandy.
Det här (och det faktum att turneringen ska spelas i Malmö) får mig att fundera över om det här är ett tecken på att det är dags att göra verklighet av planerna på att översätta InnebandyPiraterna-serien till engelska? Kan det vara en lagom tidshorisont, att släppa dem om tre år?
Vi får se. Nu har jag skrivit klart både bok sju och åtta (den sista) i serien och endast redigering, korrektur och layout återstår innan jag kan ge ut de två sista. Samt givetvis inläsning till ljudbok av bok 6-8 som jag tänkt göra samtidigt. Helst under våren 2021.
Det finns önskemål om en spin-off på InnebandyPiraterna för yngre läsare, kanske 6-9 år. Kortare böcker och eventuellt även med bilder. Det skulle kunna vara ett projekt. Eller den spin-off som jag öppnar för i den åttonde boken som jag i så fall funderar på att skriva direkt på engelska – för den globala innebandymarknaden (innebandy spelas i mer än 50 länder).
Vi får se. Lite tråkigt på ett sätt att det inte blir några matcher i Helsingborg när man nu har en av Sveriges bästa arenor för innebandy, men Malmö är i alla fall nära om man ska köra med bokkartonger för signering. Om nu ungarna fortfarande vill ha pappersböcker om tre och ett halvt år? Det kanske snarare handlar om att erbjuda all publik att ladda ner och börja läsa eller lyssna på sin mobil?
Eller så är det nu som Netflix eller SVT ska passa på att filmatisera InnebandyPiraterna?
Jag har varit väldigt dålig på att blogga här på min egen sajt. Det finns två skäl till det. Eller kanske en handfull till men här är de två främsta:
Jag skriver i stort sett dagligen texter till bloggen/nyhetssajten Boktugg.se så det blir inte överdrivet mycket tid eller idéer kvar till att blogga här.
Jag började för lite mer än ett år sedan förbereda flytten av den här sajten till en ny server hos en ny host. Men sedan kom det andra saker i vägen och det blev liggande. Men eftersom jag redan satt upp allt på den nya sajten så blev resultatet att jag inte uppdaterat varken den nya eller gamla sajten. Den blev liksom … pausad.
Så nu blir det bloggande varje dag? Nja, det tror jag inte. Men jag tänkte försöka hålla er uppdaterande om mitt skrivande, alltså det som sker i bokform där faktiskt 2020 var mitt kanske mest produktiva år någonsin då jag slutförde inte mindre än fem manus!
I skrivande stund håller jag på att peka om solvedahlgren.se till den nya sajten och när ni kan läsa detta innebär det att allt (?) fungerade som det skulle. Nu återstår att se om så är fallet.
Kommande veckor ska jag försöka snygga till det lite här också. Det ser ärligt talat hemskt ut.
Jag har skrivit om National Novel Writing Month tidigare. Tävlingen där man tävlar mot sig själv i utmaningen att skriva en roman (något längre än en kortroman) på 50 000 ord på 30 dagar, som arrangeras i november varje år.
Jag har försökt ett par gånger men aldrig gått i mål så att säga. Det är helt enkelt så att det är svårt att sätta av den tid som krävs varje dag i en hel månad när man har familj och jobb att ta hänsyn till. Ibland är det tiden och ibland idéerna som tar slut.
50 000 ord delat med 30 är 1667 ord i snitt per dag. För min del handlar det om kanske två timmars skrivtid varje dag, plus att jag behöver ha förberett lite vad varje kapitel ska handla om och göra lite research.
Så frågan var förstås – skulle jag ge mig på utmaningen i år när jag precis slutfört ett manus till en ny fantasyroman och egentligen borde lägga lite tid på att redigera det manuset? Jag har låtit det vila några veckor och inväntat kommentarer från några testläsare.
Men samtidigt lockade det, att sätta en vana att skriva varje dag. Och så är det ju det här med alla mina fans. Alltså alla läsare av InnebandyPiraterna-serien som hör av sig hela tiden och undrar – när kommer sjätte säsongen?
Jag insåg att det enklaste (?) sättet att klara NaNoWriMo är att skriva om något jag redan är någorlunda inläst på. Där de flesta karaktärerna redan är klara, världen är definierad och det finns en befintligt story att bygga vidare på. Dessutom något som efterfrågas av läsarna.
Så just nu skriver jag på InnebandyPiraterna 6. Kors i taket. Ta i trä. Jag tänker att oavsett hur det går med själva utmaningen så kommer jag i alla fall att ha skrivit en rejäl bit på en ny bok i serien. Jag har nämligen kläckt en idé som gör att den nya boken kommer att bli lite annorlunda i upplägget än de tidigare. Men det var nästan nödvändigt eftersom det är så länge sedan den femte boken kom ut (2015).
Jag har även skrivit om mina NaNoWriMo-äventyr på Boktugg.se som är mitt stora projekt sedan några år tillbaka. Är du intresserad av bokbranschen rekommenderar jag att du gör som över 5000 andra och läser vårt nyhetsbrev.
Jag skriver ju lite sporadiskt på denna, min egen privata, blogg numera. Det beror som tidigare nämnts på att jag skriver desto mer på sajten Boktugg som blivit en av Sveriges största sajter inte bara inom bokbranschen utan litteratur-Sverige.
Vi skriver en mix av nyheter, reportage och analyser/krönikor. Blandar humor (du missade väl inte årets aprilskämt?) med allvar.
Igår avslöjade vi att Storytel skrivit avtal om exklusiv rätt till en av Sveriges mest populära ljudboksförfattare Dag Öhrlunds nya bok. Man kan förstås fråga sig om det är rätt väg att gå, att ljudbokstjänsterna försöker differentiera sig med unikt och exklusivt innehåll eller om man hellre skulle se att alla böcker finns hos alla tjänster. Ur konsumentens perspektiv alltså.
För en vecka sedan körde vi förbi mammas grav och jag tog den här bilden som ändå inte kan återge ljuset och färgerna. Som liten drömde hon om att bo på en bondgård så jag kan tänka mig att hon skulle tyckt att det här var vackert, där hon nu vilar i skuggan av ett träd och på andra sidan muren ett blommande rapsfält. Vid den här tiden på året hade man hittat henne på knä i trädgården hukad över en rabatt, i en ständig kamp med ogräset. Men sista gången vi firade Mors dag var för sex år sedan. Alldeles för tidigt. Alltid saknad, aldrig glömd. ❤️
SIBF borde låta SSL bli en stängd liga och lägga fokus på landslaget som sponsormotor och istället locka 500 000 svenskar att bli licensierade innebandyspelare.
Jag driver ju sajten Boktugg som jag tidigare berättat. Det är Boktuggs fel att det inte blir så många böcker skrivna av mig kan man säga. Efter två års velande så bestämde jag mig i höstas för att vi skulle göra en katalog. Ingen tryckt. Det finns ingen som startar tryckta kataloger eller knappt tryckta tidningar år 2018.
Men en digital, blädderbar, katalog över alla förlags utgivning. Det vore kul. Vi fick förstås inte med alla förlag som annonsörer, men alla titlar är med. En maffig katalog på över 200 sidor med hundratals, ja rentav tusentals, böcker som kommer ut mellan januari och april 2019.
För nytillkomna läsare så kan jag berätta att jag skriver texter på webben nästan varje dag. Men det publiceras nästan aldrig något här på bloggen tyvärr. Istället för det sajten Boktugg där jag och mitt team tar med läsarna bakom kulisserna i bokbranschen. I snitt har jag skrivit en artikel om dagen där det senaste året. En hel massa texter.
Ska försöka sätta ihop en liten best-of och länka till dem vid tillfälle. Men annars kan du gå in på min skribentsida där och hitta lite av de senaste artiklarna jag publicerat på Boktugg.
Så hur går det skönlitterära skrivandet då? Jodå, dels har jag en sjätte säsong av InnebandyPiraterna i bakhuvudet. Numera finns förresten de första fem böckerna som ljudböcker hos alla streamingtjänster. Men närmast i skrivarträsket ligger förmodligen en slags urban fantasy-roman som jag skrivit ungefär en femtedel av vid det här laget.
Kanske kastar jag mig in i NaNoWriMo och försöker slutföra den i år? Skulle verkligen behöva hitta tillbaka till mina dagliga vanor när det gäller skrivandet. En timme om dagen ger tusen ord och hel roman på under 90 dagar. I alla fall i teorin.
Igår var det SM-finaler i innebandy i Globen. Årets stora fest för innebandy-Sverige. I år var jag inte på plats uppe i Stockholm och det var inte enbart för att FCH åkte ut redan i kvartsfinal (mot Storvreta som sedan vann SM-guld igår).
Planen var dock att se matchen på tv. Speciellt med tanke på att jag är en av de innebandyälskare som valt att abonnera på SSL Play, innebandyns egen streamingtjänst där man kan se alla matcher med sitt favoritlag.
Eller rättare sagt: nästan alla matcher. För har man otur så kommer vissa av matcherna i grundserien och framför allt i slutspelet att sändas i vanlig tv. Fast då har det skett i TV4:s sportkanal som inte ingår i grundutbudet för alla svenskar. Dessutom ingår inte dammatcher utan endast herrmatcher.
Men den verkligt stora skandalen är förstås att gårdagens SM-finaler för damer och herrar inte kunde ses på SSL Play.
När sedan TV4 för typ sjuttioelfte gången valde att hugga innebandyn i ryggen genom att flytta en av finalmatcherna till Sportkanalen så var fiaskot fullbordat. Damfinalen gick på TV4, herrmatchern på Sportkanalen. Men för den som inte har Sportkanalen så var man hänvisad till C More där det enligt uppgift skulle gå att streama fritt just den matchen.
Jag gick faktiskt in på Radiosporten för att se ifall man kunde hitta en livestream av matchen där, de brukar ju emellanåt sända matcher på webben när de ändå har kommentatorer på plats för Sportradions sändningar. Men icke. Där gick det inte att hitta några SM-finaler live. Kanske det fanns om man letat sig in via de lokala sajterna för radion i Falun respektive Uppsala (Storvreta kommer därifrån). Det orkade jag inte.
Jag funderade en del igår över innebandyns mediestrategi. Igår brädades innebandyns enda SM-final för herrar av den tredje (bäst av sju) SM-finalen i hockey. Det är en tydlig signal till innebandyn om att hockey och fotboll spelar i en helt egen liga och innebandyn kommer aldrig att vara tillräckligt fin för att konkurrera med dem.
Fine. Frågan är om innebandyn (som är Sveriges näst största lagsport efter fotboll i antal utövare) ska krypa på sina knän och fortsätta fjäska för TV4 och andra tv-kanaler samtidigt som man vänder ryggen åt de trogna fansen (som köper dyra SSL Play-abonnemang och reser till Globen även om det egna laget inte tagit sig dit).
Jag tycker det är dags för innebandyn att tänka utanför sargen. Sätta ner foten och säga: vi skiter väl i er töntiga tablå-tv, det är ändå ingen under 35 som tittar på den. Varför ska vi sälja vår själ och kompromissa kring arrangemangen för att tillfredsställa er som ändå inte ÄLSKAR innebandy? Varför startar vi inte en egen tv-kanal?
Nu är jag inte längre insatt i allt det ekonomiska och jag förstår givetvis att stora sponsorer fortfarande är väldigt intresserade av räckvidd, alltså att maximera hur många tittare man når. Och då ser det väldigt bra ut i statistiken att flera hundra tusen har zappat förbi en SM-final på vägen mellan TV3 och Kanal 5.
Men är det inte viktigare med engagemang? Och för den delen ekonomi.
Så här är mitt förslag. Skriv inget avtal med något stort svenskt tv-bolag om sändningar i tablå-tv. Döp istället om SSL Play till Innebandy Play. Den givna streamingtjänsten för alla som älskar innebandy. Den ska sända alla matcher i både herrarnas och damernas högsta serie, inklusive slutspel. Den ska sända alla landskamper för både damer och herrar. Och sen kan man fylla på med sändningar från ungdoms-SM eller finaler från utländska ligor eller vad man nu kan komma över. Givetvis bör man se till att producera tv-serier om innebandyns historia eller reportage om stora lag och spelare.
The Netflix of Floorball.
Börjar ni förstå vart jag vill komma? Redan idag kan den som abonnerar välja att stötta sitt favoritlag så att en del av månadsavgiften går till den klubben. Jag tycker man ska höja andelen av pengarna som går till klubben och därigenom skapa incitament för klubbarna att aktivt rekrytera abonnenter till Innebandy Play. Vid varje elitmatch.
Antag att en elitklubb kan rekrytera 2500 abonnenter. Som varje månad genererar exempelvis 75 kr till klubben. Det skulle bli över 2 miljoner kronor. Pengar som garanterat skulle göra skillnad i de flesta föreningar.
Kommande säsong har innebandyn inget lag i herrarnas högsta serie som kommer från Stockholm. Det innebär sannolikt att den hamnar ännu mer i medieskugga hos traditionella medier. Den goda nyheten är att vi inte längre är hänvisade till Dagens Nyheter, SVT och TV4 med flera.
Idag är det enklare än någonsin att skapa sin egen digitala plattform. Det är hög tid att innebandyn vågar tänka utanför sargen och återigen blir en pionjär som finner nya vägar istället för att springa efter de gamla idrotterna och medierna till varje pris.
Fotnot: SSLplay.se är en webbplattform där webbTV-sändningarna för Svenska Superligan samlas. Svenska Innebandyförbundet och produktionsbolaget Sportsground gör en gemensam satsning på SSLplay.se genom ett treårsavtal med start från september 2016. Satsningen innebär att alla herrmatcher (förutom ca 20 matcher som sänds på TV4-gruppens plattformar) i SSL ska produceras med enhetlig redaktionell och grafisk paketering. Även på damsidan sänds matcherna på SSLplay.se (förutom ca 20 matcher som sänds på TV4-gruppens kanaler) men här är det klubbarna själva som producerar matcherna. (Källa SSLPlay.se)
Jag insåg strax före jul att det var väldigt länge sedan jag bloggade på min hemsida. Det kan nästan tyckas som om jag slutat skriva också eftersom det inte kom ut någon ny bok under 2017 om man bortser från en plojbok kallad Anledningar att inte läsa böcker som inspirerades av en artikel jag skrev på Boktugg, Tomma sidor hemligheten bakom flera storsäljare i USA.
Och det är ju precis där, på Boktugg, som jag har skrivit under 2017. Medan det här på min egen officiella hemsida bara blev fyra (!) inlägg under förra året så skrev jag 464 artiklar på Boktugg.se. Helt otroligt egentligen. Jag har inte räknat efter hur många tecken eller ord det blir. Men jag gissar att varje artikel är minst 2000 tecken i genomsnitt eftersom jag har en förmåga att skriva snabbt och mycket. Förmodligen mer. Vilket innebär att den textmängden motsvarar 2-3 romaner.
Framför allt skulle jag säga att jag ägnat mig åt affärsutveckling på Boktugg. På något sätt ska vi tjäna pengar på allt det här arbetet. Jag skrev faktiskt en artikel om det också, om startup-resan som Boktugg är.
Nu är det januari och jag inser att jag redan skrivit 43 artiklar på Boktugg trots att månaden inte är slut. Efter en liten svacka mellan jul och nyår när våra besökssiffror sjönk och jag undrade vad som var fel så har vi slagit nya rekord i januari. Förra veckan hade vi över 20.000 unika besökare på sajten. Med andra ord var det bara så att folk faktiskt stängde ner sina skärmar lite mer under julveckan. I alla fall när det gäller att surfa.
Så vad händer med mitt eget skrivande? Ja, det är ingen brist på idéer till nya berättelser så det handlar egentligen mest om disciplin och att jag ska bestämma mig för ett projekt och sedan ta mig tid att skriva varje dag så att jag kommer framåt. Jag får nästan varje vecka mejl från läsare av InnebandyPiraterna som efterlyser en sjätte bok i serien. Inte lika många, men en del efterlyser en tredje bok om Färglösa. Därutöver har jag idéer till ett par fackböcker och ytterligare en handfull helt nya skönlitterära projekt i vitt skilda genrer.
Jag har släppt en ny bok! Du kan läsa mer om processen och idén bakom i den här artikeln som jag skrivit på Boktugg alldeles nyligen.
Men den här boken är faktiskt en presentbok. Perfekt för den som är storläsare eller ifall du vill ge bort den till någon som aldrig läser böcker.
Från baksidestexten:
Varför ska man läsa böcker? Alla skönlitterära böcker innebär en flykt från verkligheten och att värdefull tid som kunde läggas på arbete och relationer slösas bort. Faktaböcker tar lång tid att läsa och är de verkligen mer effektiva än att se en dokumentär på Discovery Channel eller att läsa lite tweets?
I den här boken har vi samlat alla goda anledningar som finns till att INTE läsa böcker.
Finstilt: innan du köper boken bör du bläddra i den (sorry, det går inte i nätbokhandeln) och vara medveten om att den här boken innehåller väldigt lite text i förhållande till antalet sidor i boken. Våra jurister råder oss att informera om att mer än nio av tio sidor faktiskt är helt blanka och att somliga skulle till och med gå så långt att bara kalla det för “anteckningsbok”.
Anledningar att inte läsa böcker
av Sölve Dahlgren
Dahlgrens Förlag
ISBN: 9789186913069
Utgiven: 2017-05-11 [ Köp på Adlibris ] | [ Köp på Bokus ]
Svenska dagstidningar har nu hittat sin holy grail – betalväggen. Inspirerade av framgångar för Netflix och Spotify så satsar varje dagstidning nu på samma modell. Allt fler artiklar göms bakom Plus eller Premium och besökaren ska lockas att registrera sig och betala 1 kr första månaden och därefter 99 kr eller mer per månad för ett digitalt abonnemang.
Det positiva är att de flesta nu verkar släppa ankaret som tyngt dem i mer än tio år – papperstidningen. Det är inte länge sedan prenumerationssäljare ringde och erbjöd abonnemang på papperstidningen för 199 kr/månad och ville du ha enbart den digitala så kunde du få det för 179 kr/månad. Man var övertygade om att alla kunder innerst inne ville ha en papperstidning i brevlådan.
Nu börjar de faktiskt flytta läsarna från papper till print och det logiska scenariot är att sjudagarstidningen snart är historia och successivt kommer att förvandlas till en veckotidning.
Hit men inte längre. DN:s betalvägg slår till.
Det var det positiva. Det negativa är förstås att man inte kan jämföra Netflix med Helsingborgs Dagblad eller Spotify med Dagens Nyheter.
Varför? Jo, innehållet är alldeles för begränsat. Om jag vill ha “Netflix för nyheter” som är vad Helsingborgs Dagblad tycker att de erbjuder tillsammans med Sydsvenskan så skulle det inte bara innehålla dessa två (om vi är snälla) dagstidningars material bakom betalväggen utan samtliga svenska tidningars material – GP, DN, SvD och dessutom alla norrländska, småländska och alla andra landskaps lokaltidningar. Det är troligen värt 99 kr att slippa mötas av en enda betalvägg när man läser nyheter.
Men om jag ska teckna ett abonnemang som är “Spotify för nyheter” som väl är vad DN tycker att de erbjuder så skulle det inte bara innehålla DN utan alla andra svenska dagstidningar – och helst ett par tunga amerikanska och engelska och varför inte ett gäng tyska, franska, spanska och ja – allt. Kanske accepterar jag att det saknas några enstaka tidningar i vissa länder.
Utmaningen för de svenska tidningarna ligger alltså i att få folk att betala lika mycket som för Spotify eller Netflix – men erbjuda betydligt mindre. Alltså måste de hitta andra erbjudanden som gör det värt det för läsarna. Och då är frågan om det är betalväggen som är nyckeln.
Dilemmat blir lika tydligt i bokbranschen med dess streamingtjänster där styckförsäljning av böcker är på väg att flyttas till månadsabonnemang. En intäkt ska fördelas på flera lästa böcker. Precis som för Spotify är nyckeln där att man kan växa totalmarknaden – det vill säga att genom att man lyckas få fler människor att betala varje månad så ökar den totala intäkten som kan fördelas utifrån vad som konsumeras i tjänsten.
Det innebär tyvärr att vissa inte kommer att konsumeras särskilt mycket och därför inte att generera några större intäkter. Idag pratar bokbranschen om hur ersättningen per lyssnad/läst bok drivs ner mot 25 kr eller 20 kr. Frågan är om botten är nådd där eller kommer att drivas ännu längre ner när hela familjen börjar använda Storytel eller dess konkurrenter?
En barnfamilj med två barn och två vuxna kanske plötsligt gemensamt kan läsa inte bara fyra böcker utan femton böcker. Då är ersättningen med revenue share nere i en femma för varje läsning.
Å andra sidan skulle det alltså innebära att läsandet blev betydligt större än det är idag. Precis som musiklyssnandet med Spotify är mycket, mycket större än det var på cd-skivornas tid.
Så varför är det intressant för mig med betalväggar, murar och grindar för digitala böcker och tidningar?
1) Som författare eftersom förvandlingen från pappersboksläsning till digital läsning (och i allt högre grad lyssning) kommer att innebära att mina inkomster från böcker kommer att förändras. Positivt eller negativt vet jag inte. Men från skivbranschen kan jag dra slutsatsen att vissa författare kommer att förlora och andra kommer att vinna på digitaliseringen.
2) Som grundare, vd, chefredaktör (och just nu en hel massa andra titlar) till Boktugg så studerar jag olika intäktsmodeller för hur jag kan tjäna pengar på att folk läser vårt innehåll om bokbranschen. Ska jag göra som andra och införa en betalvägg, satsa på att de som jobbar i bokbranschen tycker att innehållet är så intressant och värdefullt att de vill betala för det? Det skulle innebära att trafiken och antalet unika besökare sjönk radikalt – men i bästa fall skulle det kompenseras av inkomster från de betalande kunderna. Eller ska jag hitta sätt för annonsörer att betala för att nå en betydligt större grupp människor än dem som har råd att betala?
Jag tror absolut att betalväggar kan fungera. Framför allt för extremt kvalificerat innehåll som är unikt och som ger mottagaren ett värde som vida överstiger kostnaden. Det som i praktiken är utbildning. Läs vårt innehåll och du skaffar dig kunskaper som du skulle få betala tiotusentals kronor i konsult- eller utbildningsinsatser för att få på annat sätt. Med rätt sådant innehåll kan en abonnemangstjänst kosta långt mer än 99 kr/månad. Den skulle kunna kosta 999 kr/månad och folk skulle tycka att det var snorbilligt.
Men det ställer också extremt höga krav inte bara på innehållet utan även på marknaden. Hur många finns det som är beredda att betala dessa summor?
En annan väg är att paketera innehållet med andra erbjudanden och förmåner. Du abonnerar inte bara på tidningen X utan du blir egentligen medlem i Club X och tack vare det så får du tillgång till unika möjligheter som inte har något med innehållet på skärmen att göra utan som sparar pengar.
För en lokal tidning skulle detta vara enkelt i samarbete med annonsörer. De flesta tidningar har redan sådana här program, ofta i kombination med ett plastkort. Men det har inte setts som kärnverksamheten för att knyta till sig nya kunder utan mer en bonus, ett kul mervärde.
När folk uppenbart har ett begränsat intresse för att betala för innehåll på nätet så tror jag inte det behöver vara ett mervärde i Club X. Det behöver vara ett kärnvärde. Att jag dessutom får tillgång till att läsa några enstaka premiumartiklar är kul men om jag ska logga in ska det inte vara för att få läsa en krönika om det lokala idrottslaget eller en guide till hur man grillar, det ska vara för att erbjuda mig ett rejält mervärde som en nyhetssajt baserad på mina personliga preferenser. Då blir det bara ett störande moment när jag öppnar sajten i mobilen och efter att ha tömt cacheminnet i webbläsaren inte har tillgång till lösenordet just där.
Så nej, möjligheten att ta betalt för innehållet i en lokal dagstidning som distribueras digitalt är väldigt begränsad. Risken är att man antingen landar i:
att det blir en produkt för dem som har råd och vill skaffa sig insikter – vilket i sin tur ställer krav på att man höjer nivån på de egna experterna. Har vi verkligen de bästa journalisterna och analytikerna och källorna för att kunna leverera ett unikt mervärde till våra läsare?
att antalet som vill betala blir så få att man måste krympa kostymen och därmed kvaliteten och därmed hamnar i en nedåtgående spiral där läsare på småorten säger “va fan ska jag betala för att tidningen varje dag skriver en massa om Helsingborg och Malmö men bara en gång i månaden om oss i byn?”. Fler säger upp sitt abonnemang och därmed får tidningen säga upp fler journalister. Annonsintäkterna dalar.
Jag har inte alla svaren. Men så här funderar jag kring betalväggar.
Att gå in i väggen är inget positivt. Den upplevelsen tror jag gäller även betalväggar. Den elake säger att det inte är betalväggar utan murar. Det har lika dålig klang.
Nu ska jag fundera vidare på hur jag bygger Boktugg och levererar den bästa journalistiken om bokbranschens resa till digitalisering – och samtidigt hittar sätt att få läsare och annonsörer att finansiera vad journalistik kostar. Utan att behöva bygga en betalmur kring den innehållsskatt jag bygger upp.
Först: TV4sport har gjort fantastiskt mycket för innebandyn som tv-sport, inte minst genom de eldsjälar och innebandyambassadörer med Micael Fasth i spetsen som levererar bra tv-sändningar.
Men, kärleken på golvet har inte varit besvarad hos den högsta ledningen. Därför har tv-avtalet med TV4 blivit en tummetott som sög alltmer.
Det finns numera en riktig produkt för att följa Svenska Superligan (SSL) i innebandy: SSLplay.se som driftas av Sportsground. Det avtalet presenterades för nästan två år sedan och sedan i höstas kan man dessutom betala en månadsavgift istället för att krångla med köp av enskilda matcher och därmed se alla matcher i SSL.
Eller, det där sista stämmer inte. För förbundet fegade ur och behöll TV4 i ekvationen och då plötsligt så fick man bara nästan alla matcher. Som idag när FCH möter Falun på bortaplan. Viktig toppmatch en lördagskväll. Då är man hänvisad till TV4sport eller Cmore. Två betalkanaler. Trots att man redan betalar 199 kr/mån för att kunna se alla sitt favoritlags matcher.
Lurad!
Innebandyförbundet har nämligen förhandlat bort runt 20 matcher per säsong från SSL och ett antal i slutspelet inklusive finalen (som i bästa fall sänds i stora TV4 som faktiskt kan ses av alla). Vissst är det positivt att det sänds mycket innebandy i TV4-gruppens kanaler men även om TV4sport finns med i grundpaketet för en del så är det inte fallet för alla. Med andra ord skulle man givetvis haft tillgång även till dessa matcher på SSLplay. Den som har TV4sport hade förmodligen ändå valt det eftersom SSLplay ännu inte har någon app som gör att det är enkelt och smidigt att spela upp på tv:n via Chromecast eller liknande.
Det finns en detalj som Svenska Innebandyförbundet missade i sin iver att synas i tablå-tv. Nämligen möjligheten att bygga och äga sin egen publik. I dagens avtal med Sportsground finns en kick-back till klubbarna i SSL, de får en del av det som vi tittare betalar varje månad för abonnemanget. Denna andel tror jag skulle kunna vara större, framför allt om antalet kunder ökar.
Antag att varje klubb kunde få hälften av intäkterna, ca 80 kr (när man tagit bort momsen) för de kunder som de värvar. Då skulle det vara riktigt lönsamt för dem att vid varje hemmamatch stå och rekrytera nya abonnenter åt SSLplay. Eftersom 1000 kunder som stöttar just ditt lag betyder 80.000 kr i intäkt. Varje månad. Och är siffran istället 5000 kunder så är det många klubbar som skulle dra in mer pengar på SSLplay än vad de gör på sponsorer idag. Samtidigt som de skulle bygga en stor innebandypublik. Ett kundregister värt mer än externa tv-avtal.
Samtidigt som Svenska Innebandyförbundet skulle ha en direktkanal att sända landskamper via.
SSLplay är inte heller begränsad till Sverige (såvitt jag vet) och det finns givetvis en stor europeisk marknad för att locka innebandytittare från flera andra länder att följa den svenska superligan.
Så jag hoppas innerligt att de som ska förhandla om tv-avtalen inför säsongen 2018/2019 och framåt tänker till mer än vad man gjorde nu. Dessutom tycker jag att man omgående ska förhandla om avtalen och se till att vi kunder får det som vi faktiskt betalar för – tillgång till SAMTLIGA matcher!
Fotnot: SSL-klubbarna får inte 80 kr idag utan betydligt mindre, men mer pengar till klubben = högre incitament att sälja abonnemang och att ha en “ideellt” arbetande säljkår är få företag förunnat…
Anledningar att inte läsa böcker
