Det här inlägget har jag funderat på ett tag. Men när jag läste Mattias Boströms blogginlägg om Realtid i bokbranschen kände jag att det var läge att lägga ut den. Jag menar: jag har ju faktiskt testat en del av det han skriver om. (Just nu sitter jag och är lite avundsjuk på dem som får vara med på konferensen Moving Images i Malmö där han pratat om just detta).
När jag skrev “InnebandyPiraterna – Första säsongen” publicerade jag den samtidigt löpande som följetong, kapitel för kapitel. Jag gjorde det både som ett experiment och ett sätt att sätta press på mig själv att leverera.
Om jag blev försenad med ett nytt avsnitt (som publicerades varje torsdag) så fick jag genast kommentarer och mail som efterlyste det. Vad har hänt? Jag vill veta vad som händer härnäst. (Tyvärr försvann många av dessa kommentarer när jag flyttade den här sajten till ett nytt webbhotell).
Så varför gör jag inte på samma sätt nu, med bok 2? Jag är just nu inne på det tionde kapitlet och har därmed ett ganska bra “försprång”, det ska inte vara några problem att publicera ett nytt avsnitt varje vecka. Boken ska ju vara färdigskriven till midsommar för utgivning i september.
Ändå har jag valt att inte göra så denna gång. Det handlar inte om att jag är rädd för att det ska drabba försäljningen, bevisligen så har det inte skett med bok 1 så varför skulle det göra det med bok 2?
Nej, det handlar mer om min egen skrivprocess eller insikten om den. När jag skrev bok 1 så blev jag nämligen tvungen att skriva om vissa delar och lägga till scener och ändra vissa namn under redigeringsprocessen, efter att hela boken var skriven och utlagd på webben. Därmed dök det plötsligt upp nya scener i gamla kapitel som folk redan läst.
Därför vill jag skriva klart hela boken innan jag börjar lägga ut den. Jag har också en idé om att denna gång testa att skicka ut den som följetong per mail för att lättare se hur många läsare som nappar. Med start någon månad före utgivningen så kan man anmäla sig och få boken mailad till sig, kapitel för kapitel. Helt gratis. Förhoppningsvis gillar man den så mycket att man antingen köper en bok direkt eller när man läst hela. Eller så sätter jag upp en donationsknapp på sajten.
Däremot så påverkas även formen på bok 2 av hur jag publicerade ettan. Varje kapitel måste avslutas med en cliffhanger och varje kapitel får dessutom en kul rubrik. Ska jag bjuda på ett exempel? Det får bli “Dubier i Dubai”.
Någon gång i framtiden skulle det vara kul att experimentera och verkligen göra en sån där följetong som Mattias pratar om, där läsarna får vara med och påverka handlingen med idéer och förslag. Jag har en del spännande idéer själv som jag vill testa, just när det gäller online-litteratur och dess möjligheter med länkningar mellan kapitel men även faktarutor.
Nedan följer skamlös egenreklam:
Här kan du läsa InnebandyPiraterna på webben. InnebandyPiraterna finns även som e-bok och som pappers-bok hos de stora nätbokhandlarna (men även många vanliga bokhandlar):
Adlibris
Bokus
CDON
Bokia
iPhone/iPad/iPod touch – nu går det att köpa InnebandyPiraterna och läsa den direkt i sin iPhone för dem som nu har denna telefon. Sök på Innebandy i iTunes Appstore eller klicka här (InnebandyPiraterna för iPhone/iPad/iPod touch).
Oftast är det fantastiskt roligt att vara småförläggare, eller kanske egenutgivare. Men ibland drömmer jag ändå om att vara en författare på ett av de där stora förlagen där marknadsbudgeten är enorm och de drar nytta av kraften i att äga alla kanaler. I helgen såg jag ett intressant exempel där DN går in och publicerar Lars Keplers (pseudonym för paret Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril ) nya bok “Paganini-kontraktet” som följetong, den perfekta marknadsföringen för en bok som släpps 15 juli.
