Inom idrotten pratas det inte sällan om att andra året är svårast, framför allt för de unga talanger som kommer in i en storklubb. Begreppet “sophmore slump” används ofta inom idrotten (exempelvis second season syndrome) men lika ofta när det gäller författare som får ett flerbokskontrakt och sedan misslyckas med att göra den andra boken lika bra som den första. Helt enkelt svårigheten att överträffa en lyckad debut.
Själv skriver jag på en uppföljare till InnebandyPiraterna – Första säsongen, en bok som dessutom heter “Andra säsongen” så risken borde vara uppenbar att jag ska drabbas av detta syndrom. Men jag tror framför allt det är något som plågar mig själv, en viss oro för att leva upp till förväntningarna hos läsare som gillade den första boken.
Jag ska försöka förbättra det som var mindre bra, men samtidigt bevara känslan så att de som gillade boken inte tycker att tvåan är sämre. Och sedan börjar man analysera sitt eget skrivande. Som idag när jag började lyssna på en ljudbok som legat länge, Edward Finnigans upprättelse av Roslund & Hellström. Jag fascineras av hur detaljerade och målande beskrivningar av miljöer de lyckas med. Tittar sedan på mina egna, väldigt avskalade miljöbeskrivningar. De känns nästan lite torftiga i jämförelse.
Samtidigt kan man inte kopiera andra rakt av. Man måste ha sin egen stil och förmodligen är min stil mer avskalad. Långt ifrån Tolkiens sida-upp-och-sida-ner-med-detaljerade-rumsbeskrivningar. Men det ställer krav på precision, när man väljer ut de där få detaljerna som ska måla en bild i läsarens huvud.
Denna gång har jag planerat mycket i förväg, vis av erfarenhet. Det gör att mer var “färdigt” när jag började skriva mina kapitel. Samtidigt så dyker det även denna gång upp nya oväntade scener och vändningar när jag väl gör jobbet.
Ikväll hoppas jag kunna skriva det 14:e kapitlet. Förmodligen har jag då passerat punkten där jag skrivit halva boken. Prognosen säger 28-29 kapitel och jag misstänker att den här boken blir längre än den första. Förhoppningsvis utan att det finns en enda tråkig sida. Jag gillar själv storyn, jag blir lite småförbannad på vissa karaktärer som beter sig som idioter. Det bör vara ett gott tecken. Om den första boken fokuserade på yttre konflikter så blir det mer av inre konflikter under den Andra säsongen.