Emil och Anton hade följt med Jocke ut från restaurangen och tvärs över gatan, in i en liten park. Nu stod de och tittade på varandra alla tre. Någon av dem skulle förklara för Jocke varför de gjort en kreditprövning på honom.
– Vi hörde ett rykte om att du hade problem med skulder. För att kolla om det stämde eller om det bara var skvaller så gick vi in på nätet och kollade, sa Emil.
– Ni kunde ju också ha frågat mig, sa Jocke.
– Jo, det är klart. Samtidigt så kunde det ju ha varit skvaller och då…
– Det hade ändå varit bättre om ni frågat.
– Då frågar vi nu: hur står det till med din ekonomi? Kommer du att ha råd att betala våra resor och hotell eller måste vi leta sponsorpengar igen? sa Emil.
Jockes ansiktsuttryck förändrades. Han sa ingenting och det var tyst i några sekunder.
– Okej, så här ligger det till. Jag har en del skulder och betalningsanmärkningar men jag håller på att ordna upp det. Jag hade en ekonomisk rådgivare som skötte alla mina räkningar, både företagets och och mina egna. Jag började med det medan jag var aktiv, det var rätt skönt att slippa tänka på sånt när man åkte jorden runt och lirade tennis. Det var aldrig några problem, det flöt ju in nya pengar hela tiden och alla räkningar betalades som de skulle. Men för ett halvår sedan upptäckte jag att allt inte stod rätt till. Det dök upp kravbrev för att jag inte betalt olika fakturor och räkningar. Jag har ju inte tjänat så mycket nya pengar de sista åren, men det fanns ju gott om sparade pengar. De första kravbreven lämnade jag bara vidare och uppmanade honom att ordna det, sa Jocke.
– Men när det dök upp fler och fler påminnelser och brev från Kronofogden så förstod jag att jag måste dra i handbromsen. Jag kunde inte ens skaffa ett nytt kreditkort eller köpa en tv på avbetalning längre.
Emil tyckte det lät vansinnigt att köpa tv på avbetalning när man hade pengar på banken men sa ingenting.
– När min revisor gått igenom alla kontoutdrag och kravbrev så visade det sig att min rådgivare hade blåst mig på pengar. Över två miljoner kronor fattades. Nu har han försvunnit, flytt utomlands förmodligen så jag lär inte få tillbaks mina pengar, sa Jocke.
– Så har du pengar eller är det bara skulder kvar? frågade Emil.
– Jag har inte så mycket pengar kvar på banken men jag äger ett hus, två lägenheter och ett par bilar. Så det är inga problem. Det löser sig. Dessutom rör mina privata affärer inte er, jag har ju dragit in sponsorpengar för att finansiera Consuls. Och så fort ni kvalat in till ett par turneringar och börjat vinna lite matcher så kommer ni ju att generera pengar till mig, eller hur?
– Självklart. Men det kan ju ta några månader, sa Emil.
– Vi kanske kvalar in redan här i Stockholm. Vi behöver ju bara vinna en match till, sa Anton.

* * *

Kvalfinal. I en lite större hall med aningen mer publik på läktaren, runt 400 åskådare hade trängt ihop sig. De flesta var spelare i redan utslagna lag, men även en hel del funktionärer, släkt och vänner. Samt ett par journalister. Det var ju nu allvaret började. Vinnaren av matchen hade säkrat prispengar på nästan 100 000 kronor, men framför allt en plats i huvudturneringen och ovärderliga rankingpoäng.
Helsingborg Consuls spelare inledde matchen nervöst. Passningarna satt inte på bladet som de brukade och framför allt gick fler passningar bakåt än framåt. Motståndarna i kvalfinalen var, Gammliahjältarna, ett lag från Umeå och de kände igen flera spelare från Dalen och Umeå City. Det var ett riktigt bra lag de mötte även om de inte var lika samspelta som Consuls.
De saknade Charlie, en spelare som vågade hålla i bollen och dessutom slog underbara passningar. Men framför allt blev det tydligt att de också saknade en mer spelskicklig back än de som fanns i truppen.
När Gammliahjältarna stressade högt med sina toppforwards fick Consuls problem. Redan efter fyra minuter fick umeåkillarna ett jätteläge och Emil räddade med ena foten. Sedan radade de upp chanser och i första perioden vann Gammliahjältarna skotten med 13-2. Det stod dock bara 1-0 och Consuls var fortfarande med i matchen.
– Kom igen nu grabbar, ni måste lyfta upp. Båda backarna kan inte stå nere i målområdet hos mig hela tiden, sa Emil i pausen.
De diskuterade taktiken. Nervositeten började släppa. Men det hjälpte inte. I andra perioden lossnade det istället för motståndarna som började göra mål på sina chanser. Consuls vann inte många närkamper och Gammliahjältarna slog in både 2-0 och 3-0 på returer som inte rensats undan av backarna.
Visst hopp tändes då Consuls reducerade till 3-1 i powerplay. Men istället kom även 4-1 alldeles före periodpausen och i början av tredje perioden 5-1. Sedan bevakade bara Gammliahjältarna sin ledning, de stängde matchen och höll bollen inom laget. Matchen slutade 5-2 utan att Helsingborg varit i närheten av att vinna.
– Bra match grabbar, när ni lagt på er lite mer muskler och skaffat mer rutin blir ni farliga. Lycka till framöver, sa Gammliahjältarnas lagkapten till Anton efter matchen då de skakade hand.
– Tack, lycka till i den här turneringen, sa Anton.

* * *

De stannade kvar i Stockholm även om de var utslagna. Hotellrummen, nåja bäddarna på vandrarhemmet, var bokade även under veckan då huvudturneringen spelades. De tänkte se så många matcher som möjligt och känna av atmosfären.
Den spelades på Stockholmsmässan där arrangörerna hade byggt upp två olika planer, plan 1 och plan 2. På ettan spelades de matcher som förväntades locka mest publik och när de kom fram till semifinaler gick alla matcher där. Huvudläktaren rymde runt 3000 åskådare, runt bana 2 rymdes hälften så många. På båda fanns dock stora videoskärmar som visade repriser och mål från båda banorna så att man kunde följa matcherna parallellt.
Floorball World Tour skiljde sig på flera sätt från den svenska Superligan. Spelreglerna var ungefär desamma på plan. Men inramningen var annorlunda eftersom inget lag någonsin spelade på hemmaplan. Två tröjfärger gällde, vitt och svart. Det lag som var lottat som hemmalag spelade i den vita tröjan, bortalaget i svart. Många lag hade valt att trycka sin klubblogga stort på bröstet, eller i vissa fall det företag som var huvudsponsor.
Dessutom spelades alla matcher på en blå matta, med en stor FWT-logga i mitten. Publiken på matcherna i FWT uppmanades att alltid ta med sig två tröjor till arenan, en svart och en vit för att på det sättet i varje match visa sitt stöd för ett av lagen som spelade. Det såldes även en vändbar tröja som var vit på ena sidan och svart på den andra. Resultatet blev ett publikhav i vitt och svart, ibland med en tydlig övervikt för ena laget.
Arrangörerna hade dessutom organiserat två olika körer som skulle heja fram varsitt lag. De använde ett antal
officiella sånger. En del inspirerade av det som sjöngs på hockey- och fotbollsarenor runtom i Europa, andra mer gospelinfluerade. Dessutom ingick självfallet att kören sjöng “sitt” lags namn. Resten av publiken kunde sedan hänga på kören när de stöttade deras favoritlag. En del av de riktigt framgångsrika lagen hade skapat specialskrivna texter som kören kunde sjunga under deras matcher.
– Även om det är lite konstgjort med en betald klack så är det en grym stämning. Så här bra tryck är det varken i Superligan eller fotbollsallsvenskan, sa Charlie när de bänkade sig för att se sin första riktiga FWT-match – en åttondelsfinal mellan We Were Warberg och Gammliahjältarna.
Favoriterna gjorde entré till körens framförande av Queens klassiska låt “We will rock you”, men nu med ny text och framför allt en ny refräng;
We Were Warberg
We Were Warberg
– Tänk när de sjunger vårt namn under en match, sa Anton.
– Det kunde varit vi som spelade där nere på plan nu, sa Emil.
Gammliahjältarna gav Warbergskillarna en rejäl match. Men till slut stod världsettorna som vinnare ännu en gång, ett steg mot en fjärde FWT-titel.

* * *

Dagen innan semfinalerna reste helsingborgarna från Stockholm. De tog Finlandsfärjan till Helsingfors. De var inte ensamma om att gå ombord med klubbfordral och sportbagar. De kände igen många spelare från kvalet och även huvudturneringen när de stod i kön för att få kliva ombord på färjan. Klockan fem på kvällen lämnade de den svenska huvudstaden. En del av de andra lagens spelare såg ganska trötta och slitna ut när de steg iland strax efter tio morgonen därpå i den finska huvudstaden, där kvalet till nästa turnering skulle börja ett par dagar senare.
– Äh, vi ska ju inte spela match förrän på måndag. Klart vi ska passa på att festa, sa en av dem som stod bakom Consuls i kön. Han spelade för ett lag som kallade sig Stockholm Mailmen, ett kompisgäng med brevbärare som haft framgångar i korpen. De åkte ut direkt i första omgången i Stockolm.
Det skulle bli stenhård konkurrens även i Helsingfors, trots lag som Mailmen. Alla spelare i finska ligan var spel­lediga och många hade valt att spela turneringen. Precis som i Stockholm vimlade det av spelare från högsta ligan och ett par av lagen skulle förmodligen ha klarat sig bra i den finska ligan, i alla fall på pappret.
Det var också dags för Helsingborg Consuls att stifta bekantskap med ett nytt begrepp på touren. Legoknektarna. De hade hört lite snack om det redan i Stockholm men i Finland var det väldigt tydligt. Lag från länder som inte gjort sig kända som stora nationer i innebandyvärlden lyckades oväntat bra i kvalet.
En av grundstenarna i Floorball World Tour var ett väldigt flexibelt regelverk för spelarövergångar. Man kunde enkelt byta lag mellan varje turnering, förutsatt att man anmält det minst en vecka före turneringens start. Det innebar i sin tur att en spelare som vunnit en turnering med ett lag mycket väl kunde komma att representera ett helt annat lag i nästa turnering.
Några lag hade hittat en ny taktik för att spara pengar och ändå ställa ett bra lag på plan. Istället för att resa runt med en trupp på 15 spelare hade de en stomme på bara 7-8 spelare. Resten av laget hyrde de inför varje turnering, lokala spelare. Därmed slapp de betala resekostnader och hotellrum. Pengarna gick istället till de inhyrda spelarna. Legoknektarna.
Flera danska lag klarade sig väldigt bra i kvalet, en av dem hade bara sju danska spelare men istället sex finska legoknektar. En finsk målvakt, två backar och tre forwards som alla spelade i den finska förstaligan.
Det hade till och med dykt upp agenter som förmedlade hyrspelare till de olika deltävlingarna. Det var bara för lagen att kontakta dem och berätta vilka spelartyper de behövde och hur mycket de var beredda att betala. Priset berodde också på hur bra laget var, en chans att vinna en FWT-titel och få stora segerpremier lockade de bästa legoknektarna.
Tack vare framgångarna i Stockholm hade Consuls fått en del rankingpoäng som gjorde att de fick en något enklare lottning. Efter tre enkla segrar ställdes de dock mot tufft motstånd. Ett finskt lag, Helsinki Sailors vars spelare i vanliga fall spelade i andraligan men som inte varit med tidigare i FWT och därför saknade rankingpoäng.

* * *

Finnarna inledde klart bäst. De spelade snabbt och rakt och hade flera storväxta spelare som parkerade framför Emil i kassen. Consuls backar vägde lite lätt i kampen mot fullvuxna finska 90-kiloskillar. Både 1-0 och 2-0 kom till via inspel till en dåligt markerad skytt i slottet.
Andra perioden blev mållös. Charlie hade vilat de två första matcherna och satt ombytt på bänken. I tredje perioden kom han in på plan och visade genast hur mycket han betydde för Helsingborg. Redan i sitt första byte slog han en genomskärare till Brian på bortre stolpen. Och Brian gjorde inget misstag, satte bollen i nättaket bakom den finske keepern.
Charlie snurrade med sina finska motståndare, fick bollen på mittplan. Avancerade, fintade passning till Brian ännu en gång, men gick istället på utsidan av sin motståndare och fick skottläge från kanten. Prickade ribbans undersida, otagbart för målvakten och han hade kvitterat till 2-2.
– Underbart att ha dig tillbaks. Nu vinner vi det här, sa Anton när han kramade om Charlie.
Istället kom Helsinki tillbaks. En snabb spelvändning och Danto stötte högt men missade sin brytning och den finske forwarden kom helt fri med Emil i mål. En överraskande zorrofint och Emil var chanslös, 3-2 till Helsinki med tre minuter kvar.
Två minuter före full tid fick Consuls frislag mitt framför mål. De hade tränat in fem olika frislagsvarianter. Nött dem noga så att de satt. De samlades i en klunga kring bollen.
– Vi kör nr 2, sa Anton och alla sprang snabbt till sina positioner.
Tvåan var en fejkad petning. Charlie spelade bollen till Brian på kanten som snabbt spelade bollen tillbaks till Charlie som passade den vidare till andra kanten där Anton avslutade. Han fick perfekt träff men den finske målvakten lyckades på något sätt få upp en hand. Bollen studsade dock rakt ut till Brian som drog till på volley, bollen satt i krysset. 3-3.
I matchens sista minut rensade Danto undan bollen framför eget mål, en långboll som Alex Andersson snappade upp och kom fri med den finske målvakten. Han sköt lågt i bortre hörnet, perfekt placerat. 4-3 till Consuls med bara 20 sekunder kvar att spela.

* * *

Vägen fram till kvalfinalen blev en enkel resa. De spelade riktigt bra och fick möta lag som inte var lika samspelta eller vältränade. Inte förrän de var framme vid kvalfinalen, mot danska Helsingör. De hade spelat mot Helsingörs juniorer i en cup förra hösten. Och vunnit med 16-0 trots att det bara var 2×15 minuter. Deras seniorlag var inte speciellt vassa, visste Anton.
Men i kvalfinalen mötte de ett dansk-finskt Helsingör, med sex finska legoknektar i världsklass.
– Bry er inte om vilket namn som står på ryggen på motståndarna. Vi är unga och hungriga, vi spelar med hjärtat, sa Anton till killarna i omklädningsrummet när de laddade för matchen.
Och Helsingborg gick ut och gjorde precis det. Alla jobbade och slet som djur, täckte skott och spelade aggressivt. Helsingör hade haft en väldigt komfortabel resa fram till kvalfinalen, vunnit alla sina matcher med minst tre måls marginal.
När det återstod två minuter av matchen ledde Consuls med 3-1. De hade knappt gjort några misstag i matchen och dessutom tagit vara på sina chanser. Helsingör ledde visserligen skottstatistiken, 30-20, men de flesta skotten var ofarliga från dåliga vinklar.
Då hände det. Brian tappade humöret och gav igen på en av finnarna som rappat honom över vaden under hela matchen. Två minuter för honom och powerplay för Helsingör som reducerade till 2-3 med 32 sekunder kvar av matchen.
– Kom igen nu grabbar, håll huvudet kallt nu. Inga onödiga utvisningar. Det är bara att hålla tätt nu, rensa undan bollen djupt i deras zon. De kommer att plocka målvakten så vi har en bra chans att avgöra i tom kasse, sa Anton när de tog en egen timeout direkt efter målet.
De var bara 32 sekunder från en plats i huvudturneringen.

– Har ni kört vilse, grabbar?
Rösten lät inte längre lika hotfull. Mannen närmade sig och de kunde se ansiktet under huvan. Det var ett leende och Charlie slappnade av.
– Är du Karl-Anton Grönlund? frågade Anton.
– Säg Kalle, det gör alla andra.
– Jag heter Anton Stankovic, du spelade med min pappa för många år sedan.
– Jaså, du är Josefs son. Men vi har ju träffats, sa Kalle.
– Va?
– Ja, fast det minns du nog inte. Josef brukade ta med dig ner på träningen ibland, du var väl tre-fyra år eller något när du sprang runt med klubban första gången.
Anton presenterade sig själv och de andra. Började berätta om deras lag som vunnit serien och att de nu tänkte slå sig in på Floorball World Tour.
– Jo, jag har hört talas om den, sa han försiktigt.
– Och nu vill vi ha dig som spelande tränare, sa Viktor.
– Är du intresserad? frågade Anton.
– Kom med in så bjuder jag på lite fika, sa Kalle och gick mot korsvirkeshuset.
* * *

Kalle kokade te och ställde fram färskpressad juice. Tinade lite källarfranska i micron, ost, smör och marmelad. Inga sötsaker. Sedan började han berätta sin historia.
Han tog dem med tillbaks till våren 2003. Han stod på toppen av sin karriär, hans debutår i schweiziska ligan hade krönts med ett ligaguld och idel lovord från tränare, lagkamrater, fans och motspelare. Det var bilden utåt. Det var också vad folk hörde hemma i Sverige även om han hade väldigt lite kontakt med sina tidigare lagkamrater.
– Men de sista månaderna i Schweiz var en ren pina. Hemma i Sverige hade jag knappt varit skadad under hela min karriär. När jag väl blev proffs och kunde spela innebandy nästan på heltid så var det precis som en förbannelse. Jag stukade foten på första träningen, och sedan blev det till en uttänjt ledband under säsongen. Vred till knäet och sträckte ryggen, berättade Kalle.
Han hade spelat halvskadad nästan hela säsongen. Men bitit ihop, tejpat och lindat de skadade delarna och ändå bara missat en handfull matcher. Så när alla andra firade i champagne och skrek ut sin glädje kände han själv bara lättnad.
– Jag ville bara vila och läka alla mina skador. Jag gjorde knappt ett mål på hela säsongen och spelade inte alls lika bra som sista säsongen i Sverige. Men jag har alltid haft höga krav på mig själv, sa Kalle.
– Efter guldet tog jag det lugnt några veckor, men kände mig inte mogen att börja spela igen. Jag åkte hem till Sverige för att vara med min mamma som blev hastigt sjuk och gick bort den sommaren. Jag hade ingen lust att återvända till Schweiz och ingen lust att spela i Sverige heller. Jag hade faktiskt ingen kontakt alls här hemma med någon utan höll mig på gården och hjälpte pappa.
– Innebandyn var mitt liv under så många år. Jag tränade hårt varje sommar, sedan träningar och matcher hela veckorna under höst och vinter och vår. Jag älskade det. Men i Schweiz tröttnade jag på att vara halvskadad så jag svor på att inte spela förrän jag var helt återställd igen.
Sedan dog Kalles pappa också. Av en hjärtattack, en höstdag när han som vanligt slet på gården.
– Jag tror inte det var jobbet som tog död på honom utan mammas död. Så jag satt här ensam på gården och funderade över vad jag skulle göra. Pappa hade redan börjat trappa ner och sålt av en hel del mark de sista åren så jag hade pengar och behövde inte jobba. Jag bestämde mig för att sälja alla maskiner vi hade kvar och allt som jag inte behövde. Sedan anlitade jag en mäklare som hyrde ut gården.
Därefter hade han alltså ringt Gustav “Gurra” Rasmusson och rest runt i Asien som backpackers på obestämd tid. Sökande efter något annat än innebandyn.
– Jag visste att jag inte ville jobba på gården. Ett tag ville jag spela innebandy på heltid, leva av sparpengarna. Men sedan började jag fundera på andra saker, meningen med livet och sånt. De har en rätt skön filosofi där borta i östern, sa Kalle.
– Jag hörde att du hade dragit till Tibet och blivit munk, sa Anton.
– Ha ha, nja inte riktigt. Men jag reste dit faktiskt och träffade en del munkar och annat folk. Det var en väldigt spännande resa, jag bodde under enkla förhållanden på många olika platser i världen. Stannade några veckor,
ibland månader på ett ställe innan jag reste vidare. Det ger ett annat perspektiv på saker och ting. Plötsligt kändes den här gården toppmodern, trots att vi inte ens hade varmvatten när jag var liten.
– Inget varmvatten?
– Nej, vi kokte på spisen. Nu finns det varmvattenberedare, det satte pappa in när jag var tolv. Och efter att jag kom hem från Asien så renoverade jag faktiskt ett badrum Och satte in ett massagebadkar, sa Kalle.
– Munkarna i Tibet lyckades inte övertyga dig om att avstå från alla ägodelar, sa Emil.
– Nej. Jag är inte så religiös av mig. Men jag uppskattar nog det jag har mer nu än tidigare och jag köper inte nytt bara för att ha det senaste. Fast det tjatade pappa om under hela min barndom så…
– När kom du tillbaks till Sverige?
– För två år sedan. Man kan ju inte bara resa runt hela tiden. Jag ville hem. Det känns faktiskt rätt skönt även om det är lite tomt ibland.
– Jobbar du nu då?
– Nej, faktiskt inte. Jag behöver inte göra det än. Om ett par år kanske jag får ta tag i det och börja tjäna pengar igen, men än så länge har jag så jag klarar mig. Dessutom gör jag inte av med så mycket pengar, jag lever rätt enkelt.
– Hur länge sedan var det egentligen du rörde en innebandyklubba, undrade Anton.
– Inte alls länge sedan faktiskt. Hade ni kommit lite tidigare så hade jag kanske mött er med en innebandyklubba i handen istället för en yxa, sa Kalle.
Han dukade undan på bordet och visade dem ut på gårdsplanen, bort till den större ladan 100 meter från boningshuset. Han öppnade dörren och de steg in. Killarna bara gapade.
Inne i ladan fanns en nästintill fullstor innebandyplan med vad som liknande ett parkettgolv. Två godkända målburar och en riktig sarg, som visserligen hade några år på nacken.
– När jag var liten byggde pappa en innebandyplan till mig i den lilla ladan. När jag blev lite äldre fick jag ett sponsorkontrakt och de skänkte mig en sarg och två målburar istället för pengar. Året innan jag drog till Schweiz slutade pappa använda den stora ladan och vi kom över ett parkettgolv så jag byggde den här planen. En galen idé egentligen. Det är nästan bara jag som spelar här, ibland lirar jag med ett gäng gubbar från byn, sa Kalle.
– Då är du fortfarande i form, sa Viktor.
– Fysiskt sett är jag väl rätt okej tränad. Jag kör ett innebandypass varje dag, styrketräning och löpning förstås. Men jag har inte spelat en riktig innebandymatch på sex år.
– Det är säkert inga problem, du kommer snabbt in i det. Du har ju rutin, sa Charlie.
– Jag är faktiskt 33 år gammal. Spelet går mycket snabbare idag än när jag spelade, det har hänt mycket på de här åren. Jag såg några matcher på tv förra säsongen. Det går ruggigt snabbt, sa Kalle.
– Det finns spelare i Superligan som är äldre än dig. Du är nog bättre än många av dem fortfarande, sa Anton.
– Det tvivlar jag på. Jag var en slitvarg, ingen stjärna, sa Kalle.
De gick runt i ladan och hittade ett större hemmagym som stod bakom en vägg på kortsidan. Skivstänger, hantlar och några gamla maskiner.
– Fattar du, han har en komplett träningsanläggning. Vi skulle kunna köra ett träningsläger här och finslipa formen inför första turneringen i Stockholm, sa Emil med låg röst till Anton.
– Och han är i toppform. Jag kan slå vad om att han är minst lika bra fortfarande, en landslagsstjärna. Tänk vad han skulle betyda för vårt lag, sa Anton med lika låg röst.
Innan Kalle släckte lampan och avslutade rundvandringen vände han sig om till dem.
– Jag vill be er om en sak innan ni går. Berätta inte för någon att ni varit här och hälsat på. Jag har hållit en låg profil och tänkte fortsätta med det, sa han.
– Vi tänkte ju övertala dig att bli spelande tränare i Helsingborg Consuls, sa Anton.
– Jag är inte så säker på att det går. Ni får gärna komma ut hit hela laget och träna om ni har lust. Det är alltid kul att lira lite och kanske jag kan lära er något. Men jag är inte redo att spela matcher. Än.
Det fanns inte mycket mer att säga just då. Anton fick i alla fall Kalles telefonnummer och de pratade om att köra ett träningsläger där i juni när deras vanliga hall förmodligen skulle ha sommarstängt. Kanske kunde de locka Kalle att hänga med till Stockholm då. Eller senare.
– Nu håller vi tyst om det här allihop. Det är bättre att han är vår hemlighet, annars kanske någon Superligaklubb värvar honom istället, sa Viktor i bilen på vägen mot Helsingborg.

* * *

Sista delen av vårterminen gick i rasande fart, timmarna i skolan försvann. De tränade vidare, hårt och målmedvetet. Gjorde ett par besök ute hos Kalle och tränade. Han var precis så bra som de hade hoppats. Eller rättare sagt, han var bättre än de vågat drömma om. En fantastiskt kille, underbar blick för spelet, stenhård i kroppen, en ledargestalt som kunde lära ut. Han var precis den de behövde för att lyfta laget till en helt ny nivå.
Men Kalle var precis lika ointresserad av att spela match som tidigare. Han skyllde på att han kände av ljumskarna eller andra kroppsdelar. Anton började misstänka att det handlade om psykologi. Kanske vågade han inte ge sig ut på fullsatta arenor igen.

* * *

De spelade ett par träningsmatcher, utan Kalle. Alla hade utvecklats sedan turneringen i Växjö och de kände sig redo för allvaret i Stockholm. Jocke ställde upp som tränare tills vidare i brist på bättre alternativ.

* * *

Laget anlände till Stockholm dagen innan första matchen i kvalet skulle spelas. Det var bara segrar som räknades. Inget gruppspel. De fick en hyfsad lottning, vann sina tre första matcher mot två korplag och ett juniorlag. Helsingborg var det bästa laget i alla matcherna, de spelade riktigt bra. De övriga lagen verkade inte ha tränat lika hårt efter att den svenska innebandysäsongen tog slut i mars-april.
Klassen på startfältet i Stockholmskvalet var dock det bästa hittills på touren, enligt några spelare de pratade med som varit i Oslo och kvalspelat ett par veckor tidigare. Rekordmånga, 400 lag, provade lyckan och hoppades kunna ta sig in i huvudturneringen och slåss om prispengarna där.
De allra bästa lagen var direktkvalificerade genom rankingpoäng från turneringarna i Asien under våren. Frågan var dock om inte ett par oseedade lag i kvalet var minst lika bra, på en laguppställning kände de igen flera Superligaspelare från Stockholmsklubbar.
Själva kvalet var inte glamoröst. Små, trånga hallar med minimala läktare som fylldes av de närmast sörjande i form av familj, kompisar och flickvänner. Det kunde varit vilken turnering som helst, bortsett från de stora banderollerna på väggarna med “Floorball World Tour”. Och den proffsiga uppdateringen av hemsidan med live-rapportering från varje match.
Det var 32 lag i huvudturneringen. Fyra av dessa skulle komma från kvalet. Efter de första tre matcherna återstod 64 lag i kvalet och Consuls behövde vinna ytterligare fyra matcher för att ta en av dessa platser. Tufft men inte omöjligt.
Åttondelsfinal mot ett danskt lag, Bröndby Barbers som faktiskt hade en dansk landslagsspelare på laguppställningen. Hans kompisar höll dock inte alls samma klass och Consuls lyckades vinna med 6-5 trots att den danske stjärnan gjorde alla fem målen.
Kvartsfinalen blev en ännu enklare uppgift. Motståndarna Botkyrka Hobbits var nämligen inte alls på humör och lyckades reta upp domarna rejält redan i första perioden. En vårdlös tackling på Charlie, som haltade ut i båset men kunde fortsätta spela, resulterade i två matchstraff. En för tacklingen och en för lagkamraten som protesterade vilt.
– Han spelar i Superligan, sa Viktor och pekade på motspelaren som gick mot omklädningsrummet och svor över domslutet.
Fyra mål i powerplay på de fem minuter de fick på sig gav dem ett försprång som stockholmarna inte lyckades hämta in när två av deras bästa spelare var borta resten av matchen.
Charlie stod över semifinalen. Han hade stukat foten i samband med tacklingen och efteråt svullnade foten upp. Det gjorde dem oroliga men andra spelare klev fram istället. Brian var lysande och gjorde fyra mål och Anton satte två backskott. Matchhjälten var mer otippad, defensive Danto gjorde en av få utflykter över mittlinjen och skickade iväg en boll mot mål som dök ner, studsade i golvet framför mål och över målvaktens ben. Det målet betydde 7-6 med bara tre minuter kvar att spela och Consuls höll sedan tätt tiden ut.
De hade nått kvalfinalen. Bara åtta lag kvar av de över 400 som inlett kvalet. Hälften av dem skulle nå huvudturneringen och vinna nästan 100 000 kronor i prispengar. Charlie var dock fortfarande inte klar för spel, de ville inte chansa i säsongens första turnering.

* * *

På kvällen efter kvalsemifinalen gick de ut och åt. Jocke bjöd. När de ätit klart tog han Anton och Emil åt sidan. Han såg irriterad ut och Anton undrade om de skulle få en utskällning för att de slarvat med uppspelen i den sista matchen.
– Jag är jäkligt besviken på er grabbar. Litar ni inte på mig eller?
– Vad menar du? sa Anton.
– Du vet i alla fall vad jag snackar om Emil, eller hur?
Emil förstod innan Anton gjorde det. När han gjorde kreditprövningen på Jocke skickades samtidigt en kopia hem till Jocke som därmed kunde se exakt vilka uppgifter de fått om hans privatekonomi.

– Helsingborg Consuls, sa Anton och visade upp den sista lappen för de andra.
Lite spridda applåder runtom i bussen och några killar som muttrade om att det var ett krångligt obegripligt namn. Anton visste att de viktiga spelarna som Charlie och Brian höll med honom om namnet. Han och Emil hade lobbat hårt för det men ändå inte lyckats få med alla. Viktor tyckte det var okej men föredrog egentligen Sailors.
Han visste också att många andra spelare i laget inte brydde sig det minsta. Nu var det i alla fall bestämt och Emil kände en art director som skulle hjälpa dem att fixa till en snygg logga som de kunde trycka på matchtröjorna.
Helsingborg Consuls var snart redo att erövra världen.

* * *

De vilade från träningen på måndagen efter turneringen i Växjö. Många var slitna och ett par spelare var halvskadade. På tisdagen tränade de som vanligt, körde övningar och avslutade sedan med spel på småmål sista halvtimmen.
På torsdagen blev det ingen träning. Jocke hade meddelat alla spelare att torsdagsträningen skulle ersättas av ett studiebesök. De skulle få se Helsingborgs enda lag som höll världsklass.
– Men det är varken FCH eller HIF utan HSO. Vi träffas utanför konserthuset klockan 19. Ni kan väl lämna träningsställen hemma och klä upp er lite grann, ta på er en skjorta om ni har, hade Jocke sagt.
Nu stod de utanför den stora vita byggnaden nere i centrala Helsingborg. Granne med Stadsteatern låg Konserthuset och därinne höll Helsingborgs Symfoniorkester (HSO) till. En orkester som hade gjort sig känd långt utanför Sveriges gränser och bland annat turnerat i USA, kunde Gustav Olofsson berätta. Han var musikintresserad, spelade själv piano och hade varit där och lyssnat många gånger. Anton förstod dock inte hur det här skulle göra dem till bättre innebandyspelare.
Högre medelålder på publiken i övrigt, inte många i deras egen ålder. Men ett öronbedövande sorl fyllde foajen utanför själva konsertsalen, inte helt olikt det som hördes i en korridor i skolan exempelvis i kön till matsalen på lunchrasten. Ljudnivån växte för varje minut som gick, i takt med att alltfler åhörare hängt av sig sina jackor och inväntade insläppet.
– Det här är ju värre än Utposten en lördagskväll. Och här finns ändå ingen musik att överrösta, sa Viktor.
– Jag har alltid undrat varför de inte har bättre akustik här ute. De kunde ju satt upp lite ljuddämpande plattor så man inte är helt lomhörd när det är dags att gå in och lyssna på konserten, sa Jocke.
En äldre dam bakom dem hörde samtalet.
– Det sägs att Sven Markelius, som ritade det här huset, ville att det skulle eka så här mycket ute i entréhallen för att man skulle tycka det var extra skönt att komma in och sätta sig i salen där det är helt tyst, sa hon.
– Jaha, där ser man. Det fanns en tanke bakom det ändå, sa Jocke.
– Absolut, Markelius lämnade ingenting åt slumpen. Visste ni att konserthuset öppnade 1932 och att det var ett av de första exemplen på funkishus i Sverige, fortsatte damen som verkade glad att någon lyssnade på henne.
Anton och Viktor smet snabbt iväg och lämnade Jocke ensam med föreläsningen kring byggnadens historia. Några minuter senare var det dock dags att gå upp för trapporna och leta upp platserna där de skulle sitta.

* * *

Dirigenten tog plats. Han pratade på engelska mellan de olika musikstyckena av Beethoven. Det var helt tyst i salen och man kunde höra hur det prasslade när någon lade ner programbladet på golvet. Sedan, på given signal så kom de första tonerna. Perfekt synkroniserade träffade fem violinister samma strängar i samma ögonblick. Anton hade aldrig lyssnat till klassisk musik men han kunde inte låta bli att ryckas med. Och imponeras av precisionen och hur samspelta de var.
Den här kvällen var de 59 musiker på scen, berättade dirigenten. Han poängterade hur viktig var och en av dem var, alla spelade sin roll. Och hur många timmar de varje vecka ägnade åt att repetera den musik de skulle spela under de kommande konserterna.
Han kunde inte låta bli att tänka att de här musikerna förmodligen tränade mer än en allsvensk fotbollsspelare gjorde under en vecka. Applåderna de fick höra efter konsertens slut var inte helt olik dem ett idrottslag kunde höra efter en match.
– En symfoniorkester är uppdelad i olika sektioner, där varje instrument spelar sin roll. I varje sektion finns en stämledare och alternerande stämledare. En stämledare kallar sin sektion till repetition och leder repetition inom sektionen och utför solistiska uppgifter inom orkestern, läste Viktor högt från hemsidan några dagar senare när de satt och diskuterade besöket hemma hos Emil.
Reaktionerna i laget var lite blandade. De flesta var trots allt imponerade även om de inte skulle rusa hem och byta ut Coldplay mot Bach eller Eminem mot Beethoven på MP3-spelaren. Linus Ett tyckte det var bortkastad tid och att de kunde ha tränat istället. Jocke hade inte heller förklarat för dem varför han ville att de skulle lyssna till konserten. Han bad dem fundera istället och diskutera det på fredagsträningen.
– Vad tror ni Jocke menade att vi skulle lära oss av det här, frågade Emil.
– Att spela mer klassisk innebandy, föreslog Viktor.
– Att vi måste träna många fler timmar i veckan än vi gör nu, sa Charlie.
– Jag tror han menar att vi måste bli mer samspelta. Tänk om våra uppspel vore lika inövade som när fiolspelarna kör sina melodier, sa Anton.
– Det har du nog rätt i. Om vi tränar in varianterna så vi kan dem i sömnen spelar det ingen roll om motståndarna vet hur vi spelar för vi kan göra det snabbt och med sån precision att de inte kan stoppa oss, sa Emil.
– Sen tror jag en viktig sak är det som du läste nyss på hemsidan Viktor, att alla har sin roll. Alla kan inte vara stjärnor. Om alla accepterar sin roll och alla är medvetna om att de är lika viktiga för resultatet så går det bättre för laget. Det är ju ett av de vanligaste problemen i de flesta lagsporter. Alla tror att de ska vara stjärnor, sa Anton och de andra instämde. Inte av egen erfarenhet utan av vad de hört och läst om storklubbar i både fotboll och hockey. Det lag som hade de bästa spelarna på bänken vann ofta de stora titlarna. Dessutom hade de en tydlig spelidé som genomsyrade hela klubben. Det räckte inte alltid med att ha den största plånboken.

På fredagsträningen bekräftade Jocke att de gissat rätt. Nästan alla spelare i laget hade kommit till ungefär samma slutsats.
– Så nästa gång ni spelar match vill jag inte se någon som helst tvekan på frislagsvarianterna eller powerplay-uppställningarna. Jag vill att ni lär er alla uppspelsvarianter lika bra som orkestern kunde Beethovens fjärde symfoni igår. Och jag vill att ni också blir lagspelare i världsklass till sommaren, sa Jocke.
– Men vem ska lära oss uppspelsvarianterna då?
Den frågan blev hängande i luften utan något riktigt svar. De behövde en mer erfaren tränare.

* * *

Charlie hade fått låna sin mammas bil, en liten Fiat. Anton, Viktor och Emil var givna deltagare på resan till trakterna av Jonstorp på Kullahalvön och de trängde ihop sig i baksätet.
– Tänk om han är ett psykfall, sa Charlie när de lämnade Helsingborg.
– Äh, klart han inte är. Men han kanske inte har tränat på flera år utan bara sitter och kollar sport på tv och äter chips, sa Viktor.
– Vi får väl hoppas att ni har fel båda två. Annars får vi helt enkelt leta efter någon annan. Men det finns inte många spelare här i närheten som spelat på den nivån, sa Anton.
– Finns väl många gamla FCH-lirare som är minst lika bra, sa Emil.
– Klart att det finns några till. Men de flesta av dem spelar fortfarande i Superligan eller så har de familj och har lagt av för länge sen. Och Kalle var trots allt landslagsspelare, sa Anton.
De körde genom Allerum, sedan rakt norrut genom det skånska landskapet som om några månader skulle vara betydligt mycket mer färgrikt. Vid 112:an svängde de vänster och körde vägen utanför Jonstorp. Det tog en halvtimme att köra sträckan.
– Här är det nog, sa Emil plötsligt. Han hade kartan.
De svängde upp på en smalare väg, grus. I gräset bredvid vägen stod en skylt “PRIVAT. Här slutar allmän väg”. Någon kilometer upp låg gården. Omgiven av några höga träd där löven började spricka ut. En stor grusad gårdsplan inramad på tre sidor av byggnaderna, till höger ett gammalt hus i svart korsvirke och ljusrött tegel. I mitten ett mindre hus som såg lite nyare ut men också lite mer slitet. Och så till vänster en stor lada, den nedre delen i natursten med vita fogar och sedan rödmålade träväggar. Lite längre bort, bakom de tre mindre byggnaderna reste sig en större röd lada, betydligt mer nybyggd.
Det knastrade i gruset när bilen rullade upp där. De klev ut och såg sig omkring. En bit bort gick några hästar i en stor hage.
– Tror ni han är hemma?
– Han kanske är ute och plöjer åkern, sa Charlie.
De hörde steg i gruset och en man dök upp mellan ladan och det mindre huset. Klädd i snickarbyxor och en huvtröja med huvan uppdragen. Han var bred över axlarna och en bit över 1,90 lång. De kunde inte se ansiktet men alla utgick ifrån att det var Karl-Anton Grönlund som närmade sig dem med bestämda steg. I högra handen bar han en stor yxa.
– Vad gör ni här? Vad vill ni?
Rösten var kraftfull och de fyra ungdomarna ryckte till. Sedan tittade de på varandra och Charlie kände på bilnycklarna i fickan, övervägde om han skulle hoppa in i bilen igen.

Det var dags för final. De var en match från den första titeln. Motståndare var Växjö Oldtimers som de redan mött i gruppspelet. De hade en hel del lite äldre spelare – medelålder på närmare 35 år –  kanske skulle det vara en nackdel att de spelat sin semifinal efter Tågaborg och därmed fått kortare vila innan finalen? Det hoppades Viktor.
Förhoppningarna infriades inte. Det var Tågaborgsspelarna som var sega i ben och huvuden. En förklaring var de stora pizzor som de hade stoppat i sig bara timmen före match som fortfarande låg som en stor degklump i magsäcken på dem. En annan att de inte var riktigt vana vid flera så fysiskt tuffa matcher på kort tid som de spelat de senaste dagarna.
I den första perioden kopplade VO ett klart grepp om matchen. Det var inte så att de rullade ut Tågaborg på något sätt. Men de stängde till alla ytor och skapade istället snabba spelvändningar. De sprang inte särskilt mycket men tack vare sin rutin stod de hela tiden rätt placerade. De spelade dessutom med en 2-2-1-uppställning där spetsen låg långt in i Tågaborgs zon och tjuvade. Framför allt en av deras toppforwards, Josefsson, var riktigt bra. Han fick två chanser och satte båda. Efter första perioden ledde VO med 3-1.
I den andra perioden fick Tågaborg kontakt. De både reducerade och kvitterade genom två snabba kontringar. Men alldeles före periodpausen återtog VO ledningen då de gjorde 4-3 på ett backskott.
– Vi borde springa sönder dem. De kan aldrig orka tre perioder, det är ju ett gäng gubbar, sa Charlie i periodpausen.
– Men de spelar jäkligt smart. Vi måste få dem att springa mer om de ska bli trötta, sa Anton.
– Vi måste sätta våra chanser. Se till att komma till avslut snabbare när ni får chansen och jobba på returerna. Han släpper ändå en del, sa Emil som inte var imponerad av sin kollega i motståndarmålet.
Domaren blåste igång tredje perioden och det small direkt. Emil blev vansinnig och sparkade till målburen efteråt men domarna lät det passera efter en tillsägelse. Det var en kontring direkt på tekning och 5-3 till VO.
Men sedan startade Charlie och Brian sin show. Charlie spelade fram Brian två gånger om, nästan identiska mål och det var kvitterat. När sedan Tågaborg fick frislag mitt framför motståndarmålet så petade Anton bollen till Robin Gonzales som gjorde sin zorro-fint och för en gångs skull prickade målet. 6-5 till Tågaborg.
I slutminuterna var Växjö nära att slå in en retur men Emil greppade Växjöspelarens klubba och därefter bollen. Det tog några sekunder extra innan domaren blåste och ingen verkade ha sett vad som hände. Tågaborgskillarna protesterade vilt men Anton såg direkt på Emil att det var ett korrekt domslut. Straff till Växjö. Josefsson straffläggare. Han väntade ut Emil, fintade vänster och la bollen till höger otagbart. Bara 30 sekunder kvar och någon säger i båset “vi tar dem i förlängningen”. I nästa sekund hade de släppt till en kontring och Växjö var åter i ledningen, 7-6.
Tågaborg tog ut målvakten men det blev istället 8-6 i tom kasse och de förlorade finalen.
Inga prispengar men lite tröstpriser i form av varsin handduk.
– Bara att torka tårarna grabbar, sa Danto och begravde sitt ansikte i den vunna handduken och snyftade högljutt. Ingen trodde honom.
– Hur ska vi klara oss på touren om vi inte ens kan besegra ett korplag från Småland, suckade Alex Andersson.

* * *

Efter matchen gick Anton ut till Jocke och frågade vad managern tyckte om matchen och deras insats.
– Ni spelar bra allihop. Ingen gör en dålig match. Men ni spelar inte som ett lag, ni känns lite som ett hockeylag i början av augusti. Eller ett landslag på den första samlingen. Ni är inte samspelta eller synkade, sa Jocke.
– Du har nog rätt i det. Men vi borde känna varandra utan och innan. Vi har ju lirat tillsammans hela säsongen.
– Det är en annan typ av motstånd nu och det ställer högre krav på alla spelare i laget. Era misstag blir mer kostsamma när ni möter rutinerade spelare.
– Jaha, det är bara att träna mer med andra ord.
– Det är lika mycket mentalt. Jag har en idé om hur ni ska få alla spelare att tänka mer på laget än på sig själva i varje situation. Det finns en kille som ni ska få träffa, jag ska se om jag kan ordna det till nästa vecka, sa Jocke.
– Vem då? Är det en mental tränare eller en gammal idrottslegend?
– Inget av det. Du får se.
Anton undvek att fråga Jocke om hur det stod till med ekonomin. Han tänkte ta reda på det på egen hand. Kanske skulle han be Emil. Om han nu ville berätta det för Emil eller någon annan i laget. Det kunde lätt sprida sig en oro.

* * *

I bussen på vägen hem var det dags för omröstning. De skulle välja namn på laget innan de anmälde sig till touren. För att göra det hela lite mer spännande tyckte Viktor att man skulle göra som på Robinson.
– Okej, lyssna killar. Vi gör som Viktor föreslår. Alla skriver ett namn på lappen. Välj det förslag som ni tycker är bäst, sa Anton i mikrofonen och hans röst hördes ganska tydligt runtom i den hyrda bussen.
– Så vi ska inte rösta bort det sämsta?
– Nej, det är ingen utröstning. Vi ska rösta fram det bästa, sa Anton ännu en gång och funderade över om Robinson-metoden verkligen var det rätta valet. Även om han trodde på demokrati och delaktighet så tvivlade han ibland på om alla saker skulle avgöras via omröstningar. Nu hade de i alla fall förberett och sållat bort de värsta namnen. Spelarna i laget hade bara fem namn att välja mellan när de skulle rösta. Själv visste han vad han skulle skriva.
Runtom i bussen skrattades det och skämtades när killarna skrev på sina lappar och försökte undvika att visa sina kamrater vad de skrivit. Efter några minuter gick Anton runt och samlade in alla ihopvecklade papperslappar i en mössa. Sedan greppade han mikrofonen på nytt.
– Okej, grabbar. Då är det dags. Emil, du kan väl hålla ordning och skriva ner efterhand som jag läser upp rösterna.
Han plockade upp den första papperslappen, vecklade ut den och sa:
– På den första lappen läser jag, sa Anton och gjorde en konstpaus innan han sa: Helsingborg Hawks.
Så fortsatte rösträkningen i något högre tempo. Dessutom slapp de reklamavbrott. Han tittade ner i mössan och såg att det bara var en lapp kvar.
– Då har jag bara en lapp kvar. Emil, får jag ställningen?
– Helsingborg Stars har fått noll röster, Helsingborg Kings har fått 2 röster, Helsingborg Hawks har fått 3 röster, Helsingborg Sailors och Helsingborg Consuls vardera 5 röster.
Anton visste resultatet redan innan han öppnade lappen. Han kände nämligen igen formen på lappen och hur han hade vikt ihop den.
– Okej, på den sista lappen läser jag…

* * *

Några dagar senare berättade Anton för Emil vad han hört om Jocke. Han var säker på att Emil var den som hade bäst koll på hur man tog reda på hur det stod till med någons ekonomi. Först hade Anton varit lite orolig över att Emil skulle bli förbannad, han hade aldrig gillat att de tog in Jocke som manager och att de skrev på kontraktet med det gamla tennisproffset. Men Emil verkade lugn, i alla fall utåt.
– Vi får väl kolla upp honom på nätet. Det går i alla fall att få reda på en del, sa Emil och knattrade på tangentbordet. Han surfade in på en sida för kreditupplysningar, loggade in på sitt konto och började söka.
Det var enkelt att hitta Joachim Wilhelmsson. Det fanns inte många med det namnet.
– Nu finns det ju ingen deklaration för 2008 som är registrerad ännu så vi vet bara vad han tjänade 2007. Jag gör en kreditprövning på honom så får vi se om han har några betalningsanmärkningar.
– Vad för något?
– Obetalda skulder eller sena betalningar. Det brukar tyda på att man har problem med ekonomin om man inte betalar sina räkningar i tid.
Emil betalade avgiften för att få fram uppgifterna och skrev ut rapporten på skrivaren. Han granskade siffrorna och lämnade den sedan vidare till Anton som började läsa.
– Förklara, sa Anton.
– Okej, det står här att han har fem betalningsanmärkningar. Den senaste för bara någon månad sedan. Han har skulder på över 250 000 kronor som inte är betalda. Han hade nästan ingen inkomst 2007 i alla fall. Vi vet inte vad han tjänade förra året. Men samtidigt har han ju gamla prispengar och man kan inte se hur mycket pengar han har på banken.
– Om han inte gjort av med alla pengar och tömt bankkontot?
– Ja, den risken finns ju. Märkligt att han har betalningsanmärkningar och skulder annars. Men han kan ju ha köpt hus, bilar, lägenheter och annat för pengarna så att de inte är tillgängliga. Men det här ser faktiskt riktigt illa ut.
– Ska vi ta ett snack med honom?
– Vi väntar lite. Kanske vi kan höra runt lite och försöka få reda på lite mer om hur mycket pengar han har. Egentligen är ju sånt sekretessbelagt men man vet aldrig om det går, sa Emil och log.
Anton gjorde sig klar att gå. Han kände en viss oro i magen över att deras manager som lovat bekosta deras resor och hotell hela sommaren hade skulder upp över öronen.
– Vi får väl anmäla honom till Lyxfällan, sa Anton.
– Ha ha, det kunde vara något.
De båda gick mot dörren när Emil plötsligt vände sig om och gick tillbaks till datorn och loggade in igen på kredittjänsten.
– Du, vad hette Kalle egentligen?
– Karl-Anton Grönlund. Vad tänker du göra?
– Bor han i Sverige finns han ju med här, sa Emil och knackade in namnet i sökrutan. Lyckligtvis var även det ett ganska ovanligt namn och han fick bara ett par träffar. Och bara en av dem stämde åldersmässigt in på innebandylegenden.
– Den som söker skall finna, sa Emil.
– Så han bor kvar här?
– Yes. Utanför Jonstorp. Jag har adressen här. Om jag kopierar den och klistrar in den här så ska vi se var det ligger på kartan…
Emil öppnade en ny flik i webbläsaren och gick in på en av kart– och katalogsajterna. Först gjorde han en sökning på namnet och sedan på adressen.
– …det ligger lite avskilt när man kollar på kartan på nätet. Men det verkar inte finnas något telefonnummer så vi får nog köra dit och chansa på att han är hemma.
De hade hittat den försvunna legenden. Nu återstod att se om han skulle vilja prata med dem.
– Jag kanske ska göra en kreditprövning på honom också så vet vi hur vi ska lägga upp taktiken inför löneförhandlingen, sa Emil.
– Vi kanske ska vänta och se om han släpper in oss. Dessutom vet vi ju inte ens om vi har råd att åka iväg på touren längre, sa Anton.

– Hur har det gått? frågade Anton. Hans pappa hade suttit i telefon några timmar och ringt runt till ett antal lagkamrater från gamla tider.
– Jodå, det har varit riktigt trevligt. Kul att snacka med killarna igen. Det var länge sedan jag hade kontakt med många av dem.
– Hur var det med Peter? frågade mamma Kristina.
– Det lät som om han börjat återhämta sig efter skilsmässan. Han har visst träffat en ny tjej men Linda har ju flyttat till Göteborg med barnen så det är rätt jobbigt för honom.
– Trist, jag trodde att de skulle reda ut det.
– Hallå?
Anton avbröt sina föräldrar.
– Fokusera pappa. Var det någon som visste hur man får tag på Kalle?
– Förlåt, vi får prata mer sedan älskling. Jag har massor att berätta. Vi är bjudna på fest om två veckor förresten hos Pelle.
– Trevligt. Bäst att du ger din son vad han vill ha innan han flippar ut, sa Kristina.
– Roligt mamma.
– Okej, då ska vi se. Det var väldigt mycket lösa rykten om Kalle som väntat. Tydligen hade han rest jorden runt efter sitt år i Schweiz. Men jag hade lite tur och fick tag på Gurra.
– Gurra?
– Gustav Rasmusson. Han kände Kalle ganska väl, de är jämnåriga. Han var nere och hälsade på Kalle i Schweiz. Och sen ringde Kalle honom när han bestämt sig för att lägga av och frågade om Gurra ville hänga med på en resa.
– Och han hängde med?
– Ja, Gurra och Kalle köpte en flygbiljett till Asien och reste runt som backpackers i Thailand, Vietnam, Indien, Kina och en massa andra länder under flera månader. De skulle vara borta ett halvår hade de bestämt. Men när det var dags att åka hem så ville Kalle fortsätta. Gurra hade tagit tjänstledigt från sitt jobb och därför återvände han till Sverige. Sedan fick han mail och brev från Kalle lite då och då.
– Hur länge var han borta?
– När det hade gått ett år så fick Gurra ett vykort där det stod något i stil “Kanske har jag funnit det jag söker. Vet inte om jag kan skicka brev eller mail från den plats jag åker till nu. Tack för allt. Kanske vi ses. Hälsningar Kalle”. Det var poststämplat i Nepal.
– Och sen då?
– Sedan dess har Gurra inte hört mer från Kalle. Ingen annan heller av dem jag pratat med. Gurra gissade att han blivit munk eller något i den stilen. De hade en del filosofiska diskussioner under sin resa och Kalle lockades tydligen av buddhismen och ville resa till Tibet.
– Jaha, spårlöst försvunnen alltså? Munkar lirar knappast innebandy.
– Vem vet. Men jag tror ni får börja leta efter en annan tränare, sa Josef. Jag ska höra lite med några kompisar om de vet någon som är bra på att coacha och utveckla unga spelare.
– Vi skulle behöva en spelande tränare för att förstärka laget. Helst någon som är riktigt bra förstås.
– Jag lovar att höra med folk jag känner.

* * *

Bussen rullade ut ur Helsingborg tidigt på torsdagsmorgonen, upp på motorvägen som skulle ta dem förbi Åstorp, Örkelljunga och så småningom över länsgränsen in i Småland och vidare till Växjö. Stämningen var hög ombord, det här var ju faktiskt första turneringen tillsammans som ett nytt lag. De hade fortfarande inte ett namn utan var anmälda som Tågaborg Kids.
Jocke hade hittat en riktigt bra buss via en av sina kontakter. En långfärdsbuss som vanligtvis transporterade pensionärer till Frankrike på vinresor, ungdomar till Alperna under sport– och påskloven. Ändå hade han lyckats få loss en buss just den här veckan, när det faktiskt var påsklov och många reste söderut.
Men lagets manager åkte själv inte med bussen. Han förklarade för Emil och Anton att han hade en del möten och annat att hinna med så han skulle köra bil upp.
De skulle inkvartera sig på Evedals Brunn, ett vandrarhem som låg sex kilometer utanför stan. Det gamla brunnshotellet låg vackert vid sjökanten. Idylliskt. Kanske inte vad ett gäng unga killar hade valt men för dem var det perfekt. De packade ihop sig i tre rum. De insåg att rummen var avsedda för tre till fem personer så en av dem (Joel Magnusson) drog nitlotten att vara sjätte person och fick sova på golvet i ett av rummen.
Efter att de lastat av sina väskor och checkat in hade de en knapp timme på sig innan det var dags att åka in till stan och spela turneringens första match.
De hade ingen tränare med sig så Anton och Viktor hade fått delat ansvar som spelande tränare och coacher. De lyckades få med sig hela laget på en kort joggingrunda längs sjön så att de fick en chans att röra på benen efter bussresan.

* * *

Blåkulla-cupen inleddes med gruppspel, fyra grupper med fyra lag i varje. Alla var garanterade tre gruppspelsmatcher och Tågaborg hade hamnat i en grupp med tre lokala lag från Växjö. Växjö Oldtimers, som var ett gäng äldre spelare varav någon faktiskt hade spelat i Elitserien för ett antal år sedan. Numera spelade Oldtimers i div 4. Slutligen två korplag, Araby Boys och Appelöpiraterna.
I första matchen ställdes de mot Appelöpiraterna som visade sig vara ett ganska ungt korplag, de flesta spelarna var bara ett par år äldre än dem själva.
Det började inte bra. Redan i första bytet slog Danto en “indianare” (felpassning) rakt till en motspelare som hängde in 1-0 i krysset. Första skottet på mål och Emil var inte glad. Men Tågaborg kom tillbaks in i matchen och vände till ledning med 2-1 före paus. I den här cupen gällde 2×20 minuter under gruppspelet. Tyvärr var killarna inte med på noterna i början av andra perioden. Appelöpiraterna kvitterade direkt i första bytet efter en ny indianare. Och drygt sju minuter senare tog de ledningen igen i ett powerplay. Tågaborg satsade då allt framåt och tryckte tillbaks sina motståndare rejält. Med två minuter kvar fick Charlie ett rejält slag över klubban och domaren blåste för utvisning. Powerplay.
Anton och Viktor kastade in de bästa spelarna på plan: Charlie styrde längst bak, Anton och Brian som skyttar på varsin kant. Viktor bakom mål och Danto krigade framför. Det dröjde bara 23 sekunder innan bollen låg i mål. Ett par snabba passningar; Charlie-Anton-Charlie-Brian-Charlie-Brian och pang, där satt bollen i bortre krysset. Matchen slutade 3-3.
Växjö Oldtimers var det bästa laget i gruppen. De slog Araby med 7-1 och Appelöpiraterna med 6-2. Tågaborg lyckades vinna sin andra match mot Araby med 4-2, siffror som var klart i underkant.
När sedan Appelöpiraterna besegrade Araby med 5-2 så hade Tågaborg råd att förlora fredagens sista gruppspelsmatch mot Växjö med två mål och ändå gå vidare. Men nu plockade killarna fram sitt bästa spel i turneringen, samtidigt som Växjö valde att vila ett par spelare eftersom de redan hade säkrat avancemanget. Det höll på att straffa sig. Med sju minuter kvar ledde Tågaborg med 4-2. Då kastade Växjö in några av de rutinerade killar som suttit på bänken. Anton kände igen namnet på två av dem. De hade båda spelat i högsta serien. Där vände också matchen. Delvis för att Tågaborg blev mer försiktiga och backade hem, delvis för att Växjös ex-elitspelare var riktigt bra. Men matchen slutade 4-4 och därmed var båda lagen vidare.
I kvartsfinalen fick Tågaborg möta Blåbärskingarna. Det visade sig vara ett ganska opolerat korplag som slog mycket på klubborna och drog i tröjor. Det var mer fotbollsspelare än innebandyspelare – fast utan kondition. Efter en stökig förstaperiod med mängder av utvisningar så avgjorde Tågaborgsspelarnas bättre teknik i andra perioden. 7-3 och vidare till semifinal.

* * *

På fredagskvällen satt de ute på vandrarhemmet och laddade för semifinalen. Några av killarna ville åka in till Växjö men eftersom ingen var sugen på att betala taxiresan så stannade de kvar. Emil satt som vanligt och surfade med sin laptop, mobilt bredband. Han kollade resultaten på
floorballworldtour.com som de alla hade börjat följa.
Just den här veckan var det kvalspel i Singapore inför huvudturneringen veckan därpå.
– Nästa år kanske vi sitter på ett hotell i Singapore istället för på ett vandrarhem utanför Växjö? sa Anton och sneglade över axeln på Emil.
– Det låter häftigare. Men det här är faktiskt helt okej. Vi hade inte haft något att göra där i år ändå, sa Emil.
– Nej, det är en bit kvar. Vi behöver verkligen en tränare. Det är svårt att försöka coacha samtidigt som jag spelar själv, erkände Anton.
Solen hade värmt rejält under dagen. En av de första riktiga vårdagarna. De hade fått lite sol även om de tillbringat rätt många timmar inne i hallen. Nu försvann solen sakta bakom träden vilket gjorde att skärmens vita bakgrund syntes tydligare.
– De som vinner kvalet i Singapore har säkrat typ 90 000 kronor i prispengar. Om vi vinner semifinalen och finalen imorgon så får vi dela på 5 000 kronor eller vad?
– Glöm inte att Jocke ska ha sin andel av prispengarna. Han ska ha 500 kronor och vi får dela på 4 500 kronor, sa Anton och skrattade.
– Nja, så som det står i kontraktet så ska Jocke faktiskt ha alla 5 000 kronorna. Han tar alla intäkter tills han fått tillbaks sin miljon. Å andra sidan kostade nog bussen hit och vandrarhemmet mer än femtusen.
De tittade på skärmen igen där ett gäng solbrända innebandyspelare poserade med sina klubbor på ett lagfoto med palmer i bakgrunden.
– Ska vi samla ihop oss för ett lagfoto därborta vid granarna? frågade Anton.
* * *

Lördag morgon. Tidig uppstigning och frukost. En viss nervositet fanns hos killarna i laget, men på ett positivt sätt. Mer förväntan än oro. De hade tillsammans snackat om att målet var att vinna hela turneringen. Nu hade de bara två hinder kvar.
Motståndarna i semifinalen var ett lag som hade ungefär samma förutsättningar som de själva, enligt Viktor som snackat med några av dem efter kvartsfinalen. De var sistaårsjuniorer och till hösten skulle de spela i ett nystartat div 5-lag. Nu spelade de sin första riktiga seniorturnering. De hade dessutom kommit tvåa i den småländska juniorserien så de borde vara ungefär jämbördiga.
Matchen började avvaktande. Inget lag ville riktigt ta kommandot. Tågaborg lyckades ändå skapa två farliga kontringar de första fem minuterna. Men bollen ville inte in. Alex Andersson prickade stolpen framspelad av Charlie. Sedan gjorde målvakten en bra räddning på Brians skott från kanten.
Även Ljungby skapade en del bra chanser men Emil i målet var vaken redan från start den här dagen. Första perioden slutade 0-0 och det var helt jämnt.
De båda målvakterna fortsatte storspela i andra perioden. Det var tätt och jämnt och ännu färre skott på mål än i den första. I tredje perioden (semi– och final spelades som 3×15 min) blev det gruff framför Tågaborgs mål och Brian Jensen tände till rejält och knuffade omkull en Ljungby­spelare. Sedan strömmade fler spelare till och en av smålänningarna rappade Brian med klubban.
När domarparet så småningom hade särat på stridstupparna och fått rätt på matchprotokollet var det trångt i utvisningsbåset. En Ljungbyspelare fick matchstraff och kunde gå ut och duscha i förtid. Brian klarade sig undan med 2 + 10 minuter. Efter att alla tvåminutare hade avverkats fick i alla fall Tågaborg spela powerplay under en minut.
Med Brian i utvisningsbåset så fick istället Carl Larsson chansen som skytt. Första passningen från Charlie prickade han taket med och han svor för sig själv. Anton gick fram till honom.
– Ta det lugnt, nästa gång sitter den. Vi har 50 sekunder till på oss.
Samtidigt funderade Anton över om han borde plockat in någon annan. Men Carl hade en bra bössa även om han sällan fick spela powerplay eftersom Brian var ännu bättre.
Ljungby skickade iväg inslaget ner till Emil i målet och Tågaborg kunde direkt ställa upp. Passningarna gick snabbt fram och tillbaks mellan Anton och Charlie tills Anton plötsligt såg en lucka och skickade bollen tvärs över planen mellan två Ljungbyspelare till Carl som nöp direkt. Och fick drömträff på bollen. 1-0.
Och eftersom Ljungbyspelaren på stolen bredvid sekretariatet avtjänade en 5-minutare för sin lagkamrat så hade Tågaborg ytterligare 25 sekunder i powerplay. De första 15 rann iväg snabbt men sedan återerövrade de bollen och kunde ställa upp. Den här gången gick Ljungby ut mer aggressivt på skyttarna och Charlie skickade istället ner bollen djupt bakom mål till Viktor som på ett tillslag serverade Danto framför mål. Han fick halvträff men målvakten lyckades inte hålla bollen som rullade in i nätmaskorna, 2-0.
Efter det gnällde Ljungbyspelarna alltmer på varandra när de inte gnällde på domarna. Tågaborg höll sig kyliga och kontrade in 3-0 och kunde sedan göra 4-0 i powerplay när Ljungby fick en dubbelutvisning i matchens sista minut.
– Grattis, ni kan väl tacka domarna för den segern, sa Ljungbys lagkapten surt när han tog Anton i hand efter matchen. Anton tackade bara för matchen och gick därifrån.
De var i final. Nu hade de fem timmars paus innan det var dags för avgörande match.

* * *

Anton kände att han behövde lite frisk luft. Dessutom var han trött på pizzerians utbud efter de tidigare två dagarna. Han försökte locka med sig lagkamraterna men de flesta föredrog att se den andra semifinalen och vila upp sig på läktaren.
Han promenerade in mot centrala Växjö. Han insåg att det var betydligt mycket längre än han först hade trott. Plötsligt fick han syn på Jocke som gled förbi i sin Z4:a, han vinkade och bilen saktade in.
– Vill du ha skjuts? Jag tänkte köra in till hotellet och vila ett par timmar, sa Jocke.
– Kanon, jag trodde inte det var så långt in till centrum.
– Jo, det är nog 4-5 kilometer. Tar säkert en halvtimme att gå och du borde ju vila benen till i eftermiddag, sa Jocke och drog iväg med en rivstart.
Jocke parkerade framför Stadshotellet där han bodde och Anton tackade för skjutsen. De skulle höras av på mobilen ifall Anton ville åka med tillbaks till hallen.
Anton promenerade vidare längs gatan. Han mötte några som hade känt igen Jocke. Växjö var ju en tennis­metropol så det var inte överraskande.
– Var inte det där Jocke Wilhelmsson?
– Jo, jag tror det. Det var en dyr bil han kör. Trodde inte han hade råd med det.
– Han spelade väl ihop några miljoner på sin tid?
– Jo, men han har spenderat desto mer. Jag hörde att han var bankrutt och snart skulle bli tvungen att sälja alla bilar och båtar han köpt. Fast det är väl bara en leasingbil han glider runt i.
– Trist att se hur stjärnorna slösar bort sina pengar. Hade jag tjänat 20 miljoner hade jag sett till att kunna leva på det resten av livet.
De både herrarna försvann in på en annan gata och Anton valde att inte följa efter och höra resten av konversationen. Men det sista han hörde gjorde honom orolig:
– Jag känner en annan gammal tennisspelare som lånat ut 100 000 kronor till Jocke. Min kompis tror inte han får tillbaks pengarna, han räknar med att Jocke går i personlig konkurs när som helst.

De satt hemma hos Emil. Han hade tredje våningen för sig själv, en inredd vind i hans föräldrars 20-talshus uppe på Tågaborg. Anton hade alltid varit lite avundsjuk på Emil eftersom han faktiskt hade utsikt över sundet från sitt takfönster. En enorm frihetskänsla att kunna se horisonten från sitt rum. Och dessutom ha en helt egen våning i huset. En bred säng, en tresitsig soffa, tv och självklart ett skrivbord och dator rymdes på de 21 kvadratmetrarna.
Charlie och Brian satt i soffan i ena änden av rummet och slözappade mellan kanalerna. Viktor, Anton och Emil satt runt skrivbordet och datorn mitt i rummet, under fönstret mot Öresund. De jobbade med namnidéer. Laget kunde ju inte heta Tågaborg Kids. Eller?
– Lite coolt är det väl ändå med Tågaborg Kids? sa Brian från soffan.
– Hur kul är det om tre år när du inte är tonåring? frågade Emil.
– Det funkar ju för New Kids on the Block, sa Charlie.
– De har väl lagt av?
– Nej, de gjorde comeback förra året, sa Charlie. Ja, alltså inte för att jag lyssnar på dem, tillade han för säkerhets skull.
– Tågaborg funkar inte så bra på engelska heller. Det blir Tagaborg och det låter ju heltokigt, sa Viktor.
– Ska det inte vara något med Helsingborg i? Det har ju alla idrottsföreningar här i stan satsat på de senaste åren, sa Anton.
– Det kan vara smart. Men det ska ju vara något mer, något intressant som vi kan göra en bra logga av. Något djur kanske?
– Helsingborg Cods? sa Viktor.
– Cods? Vad är det för något? undrade Brian.
– Torsk heter Cod på engelska. Sundet är ju känt för torskfiske.
– Helsingborgstorskarna? sa Brian och Charlie i kör och vred sig snart i soffan i ett skrattanfall.
– Ha ha. Jag tror vi ska hitta något lite … tuffare djur, sa Emil.
Nya namn kastades ut i luften; Helsingborg Stars, Helsingborg Kings, Helsingborg Hawks, Helsingborg Sailors och så Emils förslag:
– Helsingborg Consuls.
– Okej engelskaexperten, berätta för oss andra vad det är på svenska? sa Brian.
– Konsuler.
– Jaha, och vad är konsuler?
– Har du inte hört talas om Konsul Olssons plats?
– Jo, det är väl något av torgen nere i stan. Är det inte det utanför Åhléns?
– Ja, vid Petters kiosk. Har du hört talas om konsulerna?
– Nej.
– Okej, det var konsulerna Persson och Olsson som byggde Helsingborg en gång i tiden. Bland annat var konsul Olsson en av dem som låg bakom gummifabriken, Tretorn. De var entreprenörer som byggde företag men de engagerade sig också i att bygga upp staden.
– Jaha, det var en snubbe som levde för typ 100 år sedan eller nått då? Men vad betyder konsul då? Är det inte typ diplomat?
– Enligt Wikipedia är konsul “republikens två högsta befattningshavare i Rom”. Men i Sverige var det “en titel som gavs till riksdagsmän och framstående personer för att bevaka Sveriges handelsintressen i respektive land”.
– Så konsulerna var en typ av kungar då?
– Ja, fast inte för ett helt land.
– Låter det inte coolare med Kings i så fall?
– Killar, vi släpper namndiskussionen ett tag. Vi har en lista med fem bra namn. Nu får alla i laget rösta och sedan hör vi med med folk vi känner vad de tycker låter bäst. Jag tycker vi har ett viktigare problem att diskutera, sa Anton.
– Du menar tränare? sa Viktor.
– Ja.
– Men Jocke hade väl någon på gång?
– Nja, han snackade om att han kände några som hade varit tennistränare, hockeytränare och fotbollstränare. Men ingen med erfarenhet av innebandy.
– Vi borde satsa på en spelande tränare, sa Emil.
– Varför det?
– Det är mest ekonomiskt att ha en tränare som kan bidra som spelare. Då slipper vi en extra kostnad för resor, hotell och allt annat.
– Inte helt fel om vi kan hitta en rutinerad kille som fortfarande är bra. Då får vi en förstärkning till laget samtidigt, sa Anton.
– Din pappa kanske kunde vara något? sa Charlie och tittade upp från tv:n.
– Äh, han är för gammal. Han fyller 43 i höst.
– Vadå? Det är väl inget? Kan man lira hockey i NHL när man är 43 så ska man väl kunna lira innebandy?
– Tror ändå inte att han vill. Han tycker jag är dum som tackar nej till jobb för att åka iväg och lira innebandy i sommar. Han kan nog inte ta ledigt hur som helst från sitt jobb. Vi kan ju inte garantera att han får betalt.
– Nej, det är ett annat problem när det gäller att värva en tränare. I budgeten har vi inte lagt in någon lön till tränare förutom ett par tusenlappar i månaden, sa Emil.
– Finns det ingen i FCH som är på väg att lägga av eller har slutat de senaste åren? sa Brian.
– De flesta som slutat eller ska sluta där gör det ju för att de skaffat barn. Svårt att ta med sig hela familjen när vi knappt har råd att låta en materialare resa, sa Emil.
– Materialare? Vi behöver en sjukgymnast mer än en materialare, sa Viktor som brukade stuka foten ungefär var tredje match.
– Vad tror ni om Kalle?
De andra tittade på Anton.
– Menar du allvar? sa Viktor.

* * *

Alla hade de hört talas om Karl-Anton “Kalle” Grönlund. Han var en legend i Helsingborg med omnejd. Som ung junior var han tunn som en sparris och ingen trodde att han ens skulle lyckas ta en plats i A-laget även om han hade viss blick för spelet och var envis som få. Han vägde för lätt och var inte tillräckligt snabb. Men med hjärta och vilja hade han efter flera års hård träning lyckats etablera sig i seniorlaget. De flesta hade gett upp efter ett år eller två utan att få spela speciellt många minuter. Men inte Kalle, han kämpade vidare. För varje säsong som gick blev han bättre, han gjorde aldrig ett dåligt byte eller en oinspirerad träning. Han lade på sig muskler och han hatade att förlora. Kalle var en slitvarg – och en ensamvarg.
Vid 27 års ålder var han en etablerad elitseriespelare, lagkapten i FCH och den som alla såg upp till. Han blev uttagen i det svenska landslaget och gjorde succé i sin första landskamp. Hans kontrakt gick ut och han fick anbud från flera svenska klubbar. Han nappade på ett proffskontrakt från en schweizisk klubb.
Men nu var det över sex år sedan han hade lagt av. Beskedet hade kommit efter en säsong där allt verkade ha rullat hans väg och succé med ligaseger och guld i Schweiz, enligt rapporterna. Det sas att han hade tappat motivationen. Han hade ingen lust att spela innebandy.
Vad som egentligen låg bakom spekulerades det vilt i. En del pratade om alkoholproblem eller rentav tyngre droger. Men Kalle hade aldrig synts ute på krogen. Han hade aldrig festat hårt som många lagkamrater eller ridit på att vara idrottskändis i en liten stad. Han tog hand om sin kropp och var en renlevnadsmänniska som möjligen unnade sig en pizza eller en kebab några gånger per år.

* * *

Det framstod som fullständigt osannolikt. Men likväl var det så. Innebandyspelare från hela världen var på plats i Dubai för att spela en turnering på Floorball World Tour.
Kvalturneringen höll ingen högre klass. Det fanns faktiskt ett par lokala lag med spelare som aldrig verkade ha sett en innebandymatch eller än mindre läst reglerna. De svenska domarparen fick ägna sig åt att undervisa spelarna ännu mer än de fick göra hemma.
Några lag med europeiska gästarbetare tog chansen att anmäla sig. Men det var de ditresta nordiska stjärnorna som glänste mest och gjorde upp om slutsegern i Dubai Open.
We Were Warberg krånglade sig vidare från semifinal mot ett tjeckiskt lag, Prague Stars. I finalen blev det en jämn match mot ett stjärnspäckat finskt lag med tre-fyra killar som faktiskt hade spelat en VM-final tio år tidigare.
Vid full tid var det oavgjort, 5-5, och matchen gick till förlängning. Det visade sig bli den längsta förlängningen i tourens korta historia. Efter 38 minuter och 14 sekunder avgjorde Helsiniki Heroes. Eller rättare sagt, en WWW-spelare styrde bollen i eget mål och avgjorde finalen med ett självmål.
WWW toppade dock fortfarande rankingen och kunde räkna hem ytterligare prispengar. De hade inga problem att betala flygbiljetterna till och hotellrummen i Singapore som var nästa anhalt.
Kvalet, som WWW kunde stå över, till den turneringen spelades samtidigt som killarna från Tågaborg skulle spela turnering i Växjö.

* * *

På vägen hem från Emil ringde han Emma. De hade fortfarande inte kommit vidare när det gällde sommarens resa. Hon ville tågluffa med honom. Han ville spela innebandy. En del av honom ville säga till henne att självklart skulle han välja att resa med henne om hon tvingade honom att välja men att han inte ville att hon skulle göra det.
Samtidigt visste han innerst inne att han inte skulle välja bort innebandyn den här sommaren. Det var vad han allra helst ville göra. Hålla ihop laget. Hålla drömmen vid liv. Drömmen om att bli proffs hägrade. Han skulle bara få henne att förstå.
– Hej snygging, hur är det? sa han när hon svarade.
– Hej Anton. Det är bra. Sitter och läser.
– Skola eller?
– Ja, det är snart skrivning. Vissa av oss jobbar ju för MVG.
– Jag ska också hem och läsa lite nu. Vi har varit hos Emil.
– Planerar ni för i sommar?
– Ja, vi ska försöka hitta en tränare.
– Mmm, går det bra?
– Vi får se. Har du funderat mer på det?
– Du menar att resa med någon annan?
– Ja.
– Jag vill fortfarande helst resa med dig Anton, det vet du.
– Ja. Men …
– Och jag förstår att du drömmer om att spela innebandy.
– Ja.
– Så jag har frågat Jessica om hon vill följa med.
– Du är underbar!
– Men hon vet inte om hon kan. Hon skulle fundera på det.
– Det vore ju perfekt, så kan vi ändå träffas några gånger.
– Ja, samtidigt kan ju inte jag bestämma själv vart vi ska åka. Jessica kanske vill se andra platser än de där ni spelar.
– Jaha.
– Men jag vill ju träffa dig så mycket som möjligt.
– Och jag vill träffa dig.
– Det blir nog bra. Men, jag måste fortsätta läsa nu. Vi får snacka mer en annan dag.
– Okej, sov gott sen.
– Du med. Puss.
Han stoppade ner mobiltelefonen. Snart hemma. Han hade en märklig känsla i magen. På något sätt hade han sett framför sig att hon och en eller flera tjejkompisar reste runt tillsammans med laget. Kanske bodde på samma hotell och sedan kunde tjejerna göra utflykter på dagarna när de spelade och tränade. Nu pratade hon plötsligt om att åka till helt andra ställen. Det kanske slutade med att Emma och Jessica båtluffade i Grekland samtidigt som han spelade i Prag.
– Fan, sa han högt.

* * *

– Kalle?
– Ja, sa Anton. Tror du inte att han skulle bli en bra tränare?
– Tja, jag känner ju inte honom speciellt bra. Han flyttades upp till A-truppen något år innan jag slutade. Typ -94. Han vägde inte mycket men det var en ettrig kille redan då, sa Josef Stankovic.
– Vet du någon som har kontakt med honom?
– Jag kan höra med några av de andra killarna i laget som spelade lite längre med honom. Kalle spelade inte mycket de första åren, satt mest på bänken. Det var väl egentligen bara två-tre säsonger som han var riktigt bra, men sista året var han nog bäst i laget. Han kunde ha blivit en riktig stjärna.
– Vad var det som hände?
– Jag tror det började när båda hans föräldrar dog med bara några månaders mellanrum. Han var enda barnet. Det enda som betydde något för honom var innebandyn, han levde för träningen och matcherna. Men jag vet inte riktigt vad som hände sedan, han bestämde sig för att lägga av och göra något annat med sitt liv. Han var ju proffs i Schweiz sista året men trivdes nog inte riktigt.
– Han söp inte eller?
– Kalle? Nej, han drack knappt en öl när vi hade lagfester. Nej, det tror jag inte. Men man vet ju aldrig. Han spelade ju några år efter att jag slutat och vad som hände nere i Schweiz har jag ingen aning om.
– Kan du inte snacka med någon som känner honom och se om vi kan få tag på honom?
– Jag kan snacka med någon som kände honom. Vad jag vet har ingen haft kontakt med honom på flera år. Jag vet inte ens om han bor i Sverige, sa Josef.
– Hm. Har du några andra idéer om vem som skulle kunna träna oss?

Joachim Wilhelmsson var en välväxt man i 40-årsåldern. Han hade långt hår, uppsatt i en hästsvans i nacken. De gråa håren började få grepp om frisyren trots att han färgade håret med jämna mellanrum. Han hade fortfarande en vältränad kropp, det blev några timmar på gymmet och två löprundor i veckan. Han var mån om sitt utseende, skulle man imponera på 24-åriga tjejer på nattklubbarna så funkade det inte att låta magen svälla.
Han parkerade sin nytvättade BMW Z4, som blänkte i vårsolen, på Stortorget och vinkade till Viktor. Jocke, som han kallades, hade varit tränare för Valdemar Malmström, Viktors storebror, för ett par år sedan och hjälpt honom med goda råd.
Jocke hade varit tennisproffs. Ingen av de allra största svenska stjärnorna. Han hade inlett karriären med att spela collegetennis i USA i fyra år, skaffade sig en utbildning som på pappret innebar att han kunde allt man behövde veta om marknadsföring men i praktiken mest handlade om att han festat och spelat tennis.
Han var dock en stor talang och lyckades faktiskt kvala in på ATP-touren. Han vann en stor turnering och beskrevs genast som nästa stora stjärna. Men trots ytterligare åtta år på touren vann han inte någon mer titel som singelspelare även om han nådde final fyra gånger. Däremot spelade han hem ett par dubbeltitlar och ackumulerade totalt 3 875 243 dollar i prispengar.
Beroende på dollarkurs när de spelades in motsvarade det mellan 20 och 40 miljoner kronor. När en efterhängsen axelskada tvingade honom att lägga racketen på hyllan hade han drygt 10 miljoner kronor på banken och skulle alltså kunna leva gott på det. Om det inte vore för de dyra vanor han lagt sig till med.
Under åren som gått (karriären tog slut på 1998) hade han provat på lite av varje. Han hade startat ett eget kalsongmärke. Det kunde ha varit en bra idé om han hade varit lite mer känd. Och om han hade lyssnat lite mer på föreläsningarna om marknadsrätt under collegetiden. Advokater som representerade ett stor multinationellt klädmärke som tyckte att “Jocke” var lite väl likt deras kontaktade honom och han tvingades dra tillbaks hela produktionen från marknaden. Numera var det bara han själv som gick runt i Jocke-kalsongerna. Det skulle han förmodligen göra resten av livet eftersom vinden över hans föräldrars garage var fyllt med bruna papperskartonger som var och en rymde 1000 par kalsonger, snyggt ihoprullade och förpackade två och två i plaströr.
Jocke hade också drivit en nattklubb i Helsingborg. Den hade varit väldigt populär under ett par år och köerna hade ringlat långa utanför på lördagsnätterna. Tyvärr blev det ingen lysande affär. Kanske för att de kända vänner han hade inte var den typen som betalade för sig utan tillhörde kategorin som helst ville bli bjudna. Efter ett par års slit och någon miljon i förluster sålde han klubben. Det dröjde bara ett år innan den åter hade bytt ägare.
Han satsade istället på en karriär som tennistränare. Under två år åkte han åter runt på ATP-touren. Eller rättare sagt, det var vad han hade hoppats få göra. Han såg det som ett sätt att få kontakt med gamla tennisvänner och återuppleva gamla minnen igen. Problemet var bara att de tre unga lovande talanger (däribland Valdemar) han hade under sina vingar inte lyckades kvala in på touren speciellt ofta. Istället tvingades Jocke åka till små satellitturneringar, fjärran från den glamour och de prispengar som fanns på ATP-turneringarna. Och när en av hans adepter efter två års harvande äntligen etablerade sig på touren – ja, då bytte pojkspolingen tränare och Jocke var tillbaks på ruta 1.
Han åkte hem till Sverige igen. Han hade en idé om att bli sportagent, representera framgångsrika idrottsstjärnor och hjälpa dem i förhandlingar. Han hade pratat lite löst med ett gäng hockeyspelare och några fotbollspelare han kände. Tennisspelare med stjärnstatus var det inte lika gott om för tillfället. Så av en händelse hade han fått höra talas om ett gäng unga innebandyspelare och en nystartad proffstour. Han såg en affärsmöjlighet.

* * *

– Hej, Viktor, sa Jocke.
– Tjena, det här är Emil, sa Viktor.
– Trevligt att träffas, sa Emil.
De gick in på fiket och beställde. Jocke drack en latte, Emil en smoothie och Viktor en stor färskpressad apelsinjuice.
– Så, ni behöver pengar för att finansiera en karriär som innebandyproffs? sa Jocke och lyfte koppen.
– Ja, jag vet inte hur mycket Viktor har berättat?
– En del. Vad jag förstår handlar det om en miljon kronor?
– Ja, det är ungefär vad som behövs för första säsongen. Man borde kunna få in det via sponsorer och sedan är det ju prispengar i alla turneringar. Men vi har lite bråttom så vi hinner inte sälja sponsorplatser.
– Så nu behöver ni hjälp.
– Ja, två av våra bästa spelare har fått kontraktserbjudanden som de inte vågar tacka nej till om de inte vet att det här blir av.
– Det är våra två bästa spelare, påpekade Viktor.
– Okej, säg att jag ställer upp och garanterar en miljon. Ni förstår att jag måste ha något i utbyte av er?
– Självklart. Du vill ha procent på intäkterna?
– Ja, först och främst vill jag ju ha tillbaks min miljon. En del kanske går att få in via sponsorer men förhoppningsvis kan ni spela in prispengar annars blir det nog tufft. Sedan vill jag ha ett avtal som ger mig 10 procent på alla era intäkter de kommande två åren. Och alla spelare i laget måste skriva 2-årskontrakt så att jag inte står där utan spelare nästa säsong.
– Det är nog inga problem. Vi hade tänkt göra någon sorts avtal där alla spelare är berättigade till del av vinsten. Vi ska driva laget som ett företag, sa Emil.
– Låter som om ni tänkt igenom det här ordentligt.
– Emil är entreprenör, han blir nog en riktig affärsman som du, sa Viktor och Jockes 196 cm växte ytterligare en bit.
Emil däremot litade inte riktigt på Jocke. Han undrade inom sig om han inte var ännu en bortskämd före detta elitidrottare som egentligen inte kunde något annat än sin idrott. Han var lite orolig för att det inte fanns några pengar och att Jocke bara snackade. Men Viktor hade gått i god för honom.
– Okej, jag fixar finansiering under förutsättning att ni får alla spelare att signera ett sånt här avtal som jag har förberett, sa Jocke och plockade upp ett tjockt kuvert som innehöll 20 kopior av ett 7-sidigt kontrakt som han hade skrivit ihop kvällen innan. Han hade suttit och surfat på nätet och letat upp olika sorters kontrakt och sedan klippt och klistrat för att få ihop något som verkade täcka in allt han ville uppnå. Killarna skulle aldrig orka läsa igenom det, dessutom var de stressade av att få allting klart på 24 timmar. Perfekt läge. Han funderade på om han borde ha begärt 15 procent av intäkterna istället.
– Okej, vi får läsa igenom det först, sa Emil.
– Självklart ska ni göra det. Jag försöker inte lura er på något sätt. Det här ska bli en affär som vi alla tjänar på. Jag funderar redan på vilka företag vi kan plocka in, kanske ett resebolag som kan sponsra resekostnaderna?
– Det här är ju grymt ju. Vi måste ringa Anton och berätta att allt är klart, sa Viktor och plockade upp mobiltelefonen.

* * *
– Jag som trodde att vi skulle ut och tågluffa tillsammans i sommar?
– Jo, det hade jag också tänkt. Men så dök det här upp.
– Du tycker innebandylaget är viktigare än jag?
– Nej, det gör jag inte.
– Men du säger ju att du tänker välja laget framför mig i sommar?
– Nej, ja, jag menar…
– Anton, jag blir faktiskt riktigt besviken på dig nu. Jag tänkte att vi skulle beställa biljetterna nästa vecka och börja planera vart vi ska resa och så kommer du och…
– Men vi kanske kan åka senare?
– När då? Jag börjar högskolan i september. Har du glömt det? Det här skulle ju vara vår sommar. Bara du och jag i flera månader. Ut och resa. Komma bort från Helsingborg.
Emma var röd i ansiktet och tårarna rann. Anton försökte hålla om henne, men hon tryckte bort honom. Drog sig undan. Gömde ansiktet i kuddarna på sin säng.
– Förlåt.
– Vad hjälper det att du säger förlåt?
– Jag vet inte.
– Du fattar ju ingenting. Kanske lika bra att vi gör slut.
– Det menar du inte, sa han och lade sig ner bredvid henne. Höll om henne. Kramade henne. Kände värmen från hennes kropp och doften av hennes nytvättade hår.
– Kanske jag gör, fräste hon.
– Men du kanske kan följa med oss?
– Vadå? Åka runt och kolla på när ni spelar innebandy hela sommaren? Låter ju väldigt kul. Träningar och matcher då eller? Har du glömt att jag inte är speciellt intresserad av innebandy?
Det visste han mer än väl. Hon hade inte ens sett den avgörande matchen när de säkrade seriesegern.
– Vi får nog tid till annat också. Det är ju inte hela dagarna vi spelar.
– Men det är ju rätt många timmar per dag. Vad ska jag göra under tiden?
– Du kan ju gå på stan, shoppa? föreslog Anton.
– Poängen med att tågluffa är att man inte ska göra av med en massa pengar på shopping. Jag vill ju hinna uppleva, se saker.
– Men det finns säkert massor att göra. Du får väl locka med någon kompis?
– Ingen av mina kompisar är speciellt intresserad av innebandy.
– Men de kanske är intresserade av killar? Jessica är väl singel?
– Jag tror inte hon är intresserad av någon i ditt lag. Hon vill ha äldre killar som har jobb. Och bil.
– Men hon kanske vill följa med ändå? Ni behöver ju inte titta på när vi spelar varenda dag, ni kan göra utflykter och sånt…
Anton blev mer entusiastisk. Han hade trots allt en förmåga att hitta möjligheter och att vara positiv. Det var en av de saker som Emma gillade mest hos honom.
– Men om jag säger att du måste välja mellan mig och innebandyn? sa hon och tittade honom rakt i ögonen. Fortfarande med lite tårar i ögonvrån och rödflammiga kinder.
– Snälla, Emma, tvinga mig inte att göra det.
– Men vad hade du valt?
– Jag vet inte, sa han ärligt.

* * *

Hela laget var samlat i konferensrummet på Emils pappas kontor igen. Det hade gått snabbt och lätt när pusselbitarna hade fallit på plats de senaste dagarna. Lite för lätt, tänkte Emil.
Samtliga spelare hade signerat varsitt kontrakt. De hade lyssnat till en kort presentation av Jocke Wilhelmsson där han berättade om hur han redan hade flera intresserade sponsorer på gång och att han hade stora förväntningar på dem. Han poängterade vid minst fyra tillfällen att han själv hade erfarenhet av vad som krävdes om man ville bli bäst i världen på sin sport. Men de flesta var ändå lite imponerade, han var trots allt miljonär. Sas det.
– Slutligen har jag en liten överraskning. Jag har anmält er till Blåkulla-cupen i Växjö. Det är en seniorturnering som brukar locka lag från div 5 och uppåt. Inga elitlag men säkert något gäng från div 2. Det är en inofficiell turnering för kompisgäng så det är nog lite skiftande kvalitet på lagen. Men jag tror ändå det blir nyttigt för er att prova på att möta lite äldre spelare än ni är vana vid, sa Jocke.
– När är det?
– Den spelas under påskhelgen. Vi hyr en buss och åker upp med hela laget på torsdagsmorgonen, sen bor vi på ett vandrarhem i närheten av hallen. Första matchen spelar vi kl 13, sen är det två matcher på fredagen. På lördagen spelas åttondelsfinalerna. Jag vet inte vilka vi ska möta ännu.
– Är det någon som inte kan vara med?
Ingen räckte upp handen. Ett par av killarna sa att de var tvungna att kolla hemma först eftersom de skulle på släktmiddag.
– Vilket namn har du anmält oss under? frågade Anton.
– Jag bad dem skriva Tågaborg Kids så länge. Men det är väl hög tid att ni hittar på ett bra namn på laget. Något som funkar även utanför Sverige, sa Jocke.
– Ja, vi behöver en snygg logga också, sa Charlie.
– Namn och logga är viktigt. Men glömmer vi inte det allra viktigaste? sa Anton.
– Vadå?
– En tränare. Det vore väl rätt bra om vi hade klart med en ny tränare så fort som möjligt.

Ungefär som i en skolsal. I ena änden av rummet en stor whiteboard och en kille som skrev och ritade. Men hela laget var samlat i ett konferensrum på Emils pappas kontor. Alla utom tre spelare som redan hade bestämt sig för att lägga av. Filip P skulle plugga vidare och hoppades komma in i Stockholm. Rasmus skulle resa jorden runt med en kompis. Och Oliver var bara trött på innebandy och skulle lägga av, han hade hälsat att de enda klubbor han skulle röra framöver var golfklubborna.
De tre tillhörde inte de viktigaste spelarna i laget. Oliver hade visserligen ett rätt bra skott men han hade inga ambitioner och struntade ofta i träningar när de krockade med Röglematcher eller om en kompis ringde och ville gå på bio. Han brann inte för innebandyn.
Utan de tre bestod truppen nu av 16 spelare. Det var målvakterna Emil Fredriksson och Ali Hassan. Backarna Anton Stankovic, Daniel “Danto” Thomasson, Joel Magnusson, Alex Andersson och Andreas “Andy” Sundstedt. Tre centrar – Charlie Modin, Viktor Malmström och Robin Gonzales. Och slutligen sex ytterforwards: Brian Jensen, Carl Larsson (vars föräldrar var konstnärer med sinne för humor), Linus Ekström (som kallades Linus Ett), Linus Turesson (som kallades för Linus Två), Tom Stenhög och Gustav Olofsson.
Anton och Emil höll i mötet även om det var Emil som pratade mest. Han berättade om Floorball World Tour, ungefär samma saker som han hade berättat för Viktor och Anton en vecka tidigare. Nu hade han dock kollat upp regler och andra detaljer lite bättre och kunde därför besvara frågor som oundvikligen skulle dyka upp efteråt.
– Alla lag på touren drivs som företag som sedan skriver kontrakt med alla spelare. Det blir inga löner utan vi får dela på eventuella prispengar, berättade Emil.
Han drog sedan snabbt igenom den budget han hade gjort upp, beräknade kostnader för resor, hotell och anmälningsavgifter. I den ingick att varje spelare själv skulle betala 10 000 kronor för att få vara med på resan. De resterande 50 000 kr per person som krävdes tänkte Emil ordna fram genom sponsorer.
Emil ritade upp en pyramid på tavlan och delade in den i tre olika skikt.
– Längst ner har vi basen. Det är mindre sponsorer som mest ställer upp för att de gillar oss, kanske folk vi känner eller våra föräldrar. Där tänkte jag att vi skulle ha in 40 stycken på den nivån som kallas brons. I mitten har sedan sex företag på silvernivå och i toppen tre guldsponsorer. Det är guld– och silversponsorerna som ska synas på våra tröjor, sa Emil.
– Vad kostar det att bli sponsor? frågade Tom.
– Guldsponsorerna betalar 100 000 kronor, Silver kostar 50 000 kronor och de minsta får betala 10 000 kronor. När vi sålt alla sponsorpaket så har vi en miljon. Det är vad vi skulle behöva för att genomföra första delen av säsongen på touren. Ska vi åka över till USA måste vi ha spelat in lite prispengar i Europa först.
– Går det verkligen att få in så mycket? undrade Linus Ett.
– Absolut. Det handlar bara om kontakter och hårt jobb, vi har ju fortfarande tid på oss. Jag hoppas att alla kan hjälpa till och sälja in i alla fall några mindre sponsorpaket. Alla företag har råd med 10 000 kronor.
Emil delade slutligen ut några färdiga sponsoravtal som han hade kopierat upp. Varje spelare fick med sig fem exemplar. Sedan svarade han på frågor om kvaltävlingar, rankingpoäng, matchernas längd och andra detaljer som intresserade resten av killarna mer än budgetar och affärsplaner, konstaterade han.

* * *

Den allra första turneringen på Floorball World Tour genomfördes i början av mars i Sydney, Australien. Kvalet samlade knappt 100 lag. Emil hade läst rapporter från några av de svenska lag som var på plats och de tyckte att klassen på de sämsta lagen var riktigt usel. Men de åtta lag som tog sig fram till kvartsfinalerna i huvudturneringen höll minst svensk div 1-klass, enligt en av spelarna i ett av de svenska lag som tagit sig dit.
Historisk första segrare på touren blev inte helt oväntat ett svenskt lag med den käcka förkortningen WWW som betydde We Were Warberg (ett tufft namn som dock var fullständigt omöjligt att uttala, försök själv säga det snabbt fem gånger i rad eller ens en enda gång utan att staka dig). I laget, vars medelålder låg närmare 40 än 30 år, fanns flera före detta elitseriespelare som förutom sin rutin fortfarande var relativt vältränade efter spel i division 2 och 3 de sista åren. De flesta av dem hade ett förflutet i just Warberg men även några göteborgare fanns med i den starka truppen.
WWW toppade därmed den allra första världsrankingen efter segern i Sydney. Semsterresan till Australien blev en fullträff för de tio gubbarna som delade på drygt två miljoner kronor i prispengar. De hade egentligen inte planerat att åka vidare till Dubai men efter succén i premiären så bokade de om sina biljetter och satte sig på ett plan till Dubai istället för Köpenhamn.
För Emil var detta väldigt goda nyheter. Det innebar nämligen att han kunde ta med sig tidningsklipp som skvallrade om “Succé för Warbergs gubbar i Sydney” till sina möten med potentiella sponsorer. Mot alla odds hade turneringen lyckats få större rubriker hemma i Sverige än det nyss inledda SM-slutspelet.
Nackdelen var att killarna i Tågaborg inte längre var ensamma. Runtom i Sverige började mängder av kompisgäng drömma om miljonerna på Floorball World Tour och planera resor till turneringarna i Europa. Konkurrensen skulle bli betydligt tuffare för varje turnering framöver.

* * *

– Fattar du hur svårt det var för mig att fixa det där jobbet till dig?
– Jo, jag förstår att det inte var lätt. Men det här kanske är sista chansen vi har, sa Anton.
Diskussionen hade pågått ett tag. Anton hade anat att pappa Josef inte skulle bli överlycklig när han kom hem och berättade att han tänkte åka iväg och spela innebandyturneringar runtom i Europa till sommaren istället för att jobba som fastighetsskötare. Han hade ändå känt sig tvingad att berätta, hans pappa skulle annars ändå fått höra det på omvägar. Då var det bättre att säga det själv och försöka övertyga Josef Stankovic om vilken bra idé det var.
Det fick sådär. Josef var inte rasande men han var långt ifrån nöjd.
– Sista chansen? Ni har ju inte ens fyllt 20 år. De här Warbergsgubbarna som det stod om i tidningen är ju över 30 hela gänget. Ni har ju hur mycket tid som helst på er. Spela ett år tillsammans i div 5 och åk iväg några veckor nästa sommar.
– Inte med det här laget. Alla försvinner ju åt olika håll efter sommaren. Det är knappt någon som vill lira i division fem. Men den här grejen, Floorball World Tour, det är spännande. Det lockar killarna. Det är enda sättet att hålla ihop laget, sa Anton.
– Okej, risken är att en del lämnar laget. Men är det verkligen värt att kasta bort ett jobb för det? Om du inte jobbar där i sommar så har du nog ingen chans att få jobba där i höst. Om ni inte lyckas på touren så kommer du hem och har varken jobb eller plats på någon skola. Tänkte du att jag och mamma skulle försörja dig då eller?
– Det går väl alltid att hitta något jobb. Jag får väl städa eller nått.
– Ja, du väljer själv du är ju vuxen nu. Men jag tycker att du ska tänka igenom det här ordentligt. Det är hårda tider nu och många företag avskedar folk. Det är inte hur enkelt som helst att hitta jobb, det ska du veta.
Något motvilligt lovade sedan pappa Josef att ta med sig lappen med sponsorerbjudandet till sin chef för att höra om företaget kunde sponsra det nya unga laget med 10 000 kronor. Trots alla invändningar brukade han ändå stötta Anton vad han än bestämde sig för att hitta på.

* * *

Två veckor senare träffades hela laget igen efter onsdagsträningen. De tränade tillsammans två gånger i veckan under Stellans ledning. Inte bara för att hålla igång, utan för att bli bättre. Han hade stöttat dem helhjärtat och lovat att hjälpa dem med träningarna så fram till sommaren. Dessutom hade han hjälpt dem att fixa träningstider i hallen de sista månaderna då klubben egentligen inte hade några hallbokningar.
Emil rapporterade läget på sponsorfronten. Det såg egentligen hyggligt ut efter bara två veckors jobb.
– Vi har fått in sju stycken bronspartners. Dessutom har jag pratat med ett företag som vill sponsra oss med matchtröjor, kläder, skor och klubbor. Men vi får inga pengar av dem, bara prylar, sa Emil.
– Så vad innebär det? Hur mycket pengar saknas det? frågade Charlie.
– Vi har 70 000 kronor så det är en bra bit kvar. Framför allt är det väldigt tufft att hitta guld- och silversponsorer. Jag pratade med ett företag som eventuellt var sugna på att gå in med 200 000 kronor.
– Det låter ju skitbra, sa Viktor.
– Jo, men de krävde att de fick döpa laget med sitt företagsnamn och att de var ensamma på tröjan med sin reklam, sa Emil. Det känns inte som om det är rätt väg, det blir bara ännu svårare att få in fler sponsorer.
– Men är det inte dumt att tacka nej till 200 000 kronor? undrade Gustav.
– Vill du att vi ska heta Team Franssons Frukt och ha en stor fruktkorg tryckt över hela bröstet?
– Nej.
– Bra. Då är det inget alternativ. Jag vill att alla tänker till ordentligt ifall ni känner folk på något företag i stan som kan tänkas sponsra. Jag kan snacka med dem, men det är lättare om de känner någon som spelar i laget, sa Emil.
Viktor hade suttit tyst hela tiden och räckte nu upp handen. Emil nickade åt honom.
– Jag har hittat en kille som vill bli vår manager, sa Viktor. Han lovar att fixa fram de sponsorer som behövs om vi skriver kontrakt med honom. Det skulle ju lösa alla våra problem.
– Grymt. Vi får ta ett möte med honom och höra vad det är han tänkt sig. Jag förmodar att han inte tänkt göra det gratis eller? sa Emil.
– Nej, det är klart att han inte vill. Han ska ha provision på allt vi tjänar. Men du kan väl följa med och träffa honom Emil så får vi läsa igenom hans kontraktsförslag.
– Okej, vi gör det så fort som möjligt.
De avslutade mötet. På vägen ut högg Charlie tag i Emil och Anton. Tillsammans med Brian dröjde de sig kvar i konferensrummet.
– Jag ska vara ärlig. Det här låter jättespännande men jag kan inte vänta hur länge som helst. HIF vill ha besked av mig. Jag har blivit erbjuden ett kontrakt och de vill att jag börjar träna med A-laget direkt. Om jag inte skriver på det senast på fredag så kommer de att gå vidare till någon annan av U-spelarna, sa Charlie.
– Det är ungefär samma sak som FCH har sagt till mig. Jag kan få ett hyfsat A-kontrakt med dem men om jag inte bestämmer mig den här veckan så kommer de att gå vidare och det är inte säkert att platsen i truppen finns kvar nästa vecka, sa Brian.
– Det ni säger är att vi har 48 timmar på oss att ordna fram lite mer än 900 000 kronor? sa Anton.
– Ja, så skulle man också kunna säga. Jag kan inte tacka nej till ett kontrakt nu om jag inte vet att det blir något av med Floorball World Tour, sa Charlie.
– Då är vårt enda hopp att den där managern som Viktor hittat kan ordna fram pengar tills på fredag, sa Emil.