InnebandyPiraterna 1-04: Möte med en manager

Joachim Wilhelmsson var en välväxt man i 40-årsåldern. Han hade långt hår, uppsatt i en hästsvans i nacken. De gråa håren började få grepp om frisyren trots att han färgade håret med jämna mellanrum. Han hade fortfarande en vältränad kropp, det blev några timmar på gymmet och två löprundor i veckan. Han var mån om sitt utseende, skulle man imponera på 24-åriga tjejer på nattklubbarna så funkade det inte att låta magen svälla.
Han parkerade sin nytvättade BMW Z4, som blänkte i vårsolen, på Stortorget och vinkade till Viktor. Jocke, som han kallades, hade varit tränare för Valdemar Malmström, Viktors storebror, för ett par år sedan och hjälpt honom med goda råd.
Jocke hade varit tennisproffs. Ingen av de allra största svenska stjärnorna. Han hade inlett karriären med att spela collegetennis i USA i fyra år, skaffade sig en utbildning som på pappret innebar att han kunde allt man behövde veta om marknadsföring men i praktiken mest handlade om att han festat och spelat tennis.
Han var dock en stor talang och lyckades faktiskt kvala in på ATP-touren. Han vann en stor turnering och beskrevs genast som nästa stora stjärna. Men trots ytterligare åtta år på touren vann han inte någon mer titel som singelspelare även om han nådde final fyra gånger. Däremot spelade han hem ett par dubbeltitlar och ackumulerade totalt 3 875 243 dollar i prispengar.
Beroende på dollarkurs när de spelades in motsvarade det mellan 20 och 40 miljoner kronor. När en efterhängsen axelskada tvingade honom att lägga racketen på hyllan hade han drygt 10 miljoner kronor på banken och skulle alltså kunna leva gott på det. Om det inte vore för de dyra vanor han lagt sig till med.
Under åren som gått (karriären tog slut på 1998) hade han provat på lite av varje. Han hade startat ett eget kalsongmärke. Det kunde ha varit en bra idé om han hade varit lite mer känd. Och om han hade lyssnat lite mer på föreläsningarna om marknadsrätt under collegetiden. Advokater som representerade ett stor multinationellt klädmärke som tyckte att “Jocke” var lite väl likt deras kontaktade honom och han tvingades dra tillbaks hela produktionen från marknaden. Numera var det bara han själv som gick runt i Jocke-kalsongerna. Det skulle han förmodligen göra resten av livet eftersom vinden över hans föräldrars garage var fyllt med bruna papperskartonger som var och en rymde 1000 par kalsonger, snyggt ihoprullade och förpackade två och två i plaströr.
Jocke hade också drivit en nattklubb i Helsingborg. Den hade varit väldigt populär under ett par år och köerna hade ringlat långa utanför på lördagsnätterna. Tyvärr blev det ingen lysande affär. Kanske för att de kända vänner han hade inte var den typen som betalade för sig utan tillhörde kategorin som helst ville bli bjudna. Efter ett par års slit och någon miljon i förluster sålde han klubben. Det dröjde bara ett år innan den åter hade bytt ägare.
Han satsade istället på en karriär som tennistränare. Under två år åkte han åter runt på ATP-touren. Eller rättare sagt, det var vad han hade hoppats få göra. Han såg det som ett sätt att få kontakt med gamla tennisvänner och återuppleva gamla minnen igen. Problemet var bara att de tre unga lovande talanger (däribland Valdemar) han hade under sina vingar inte lyckades kvala in på touren speciellt ofta. Istället tvingades Jocke åka till små satellitturneringar, fjärran från den glamour och de prispengar som fanns på ATP-turneringarna. Och när en av hans adepter efter två års harvande äntligen etablerade sig på touren – ja, då bytte pojkspolingen tränare och Jocke var tillbaks på ruta 1.
Han åkte hem till Sverige igen. Han hade en idé om att bli sportagent, representera framgångsrika idrottsstjärnor och hjälpa dem i förhandlingar. Han hade pratat lite löst med ett gäng hockeyspelare och några fotbollspelare han kände. Tennisspelare med stjärnstatus var det inte lika gott om för tillfället. Så av en händelse hade han fått höra talas om ett gäng unga innebandyspelare och en nystartad proffstour. Han såg en affärsmöjlighet.

* * *

– Hej, Viktor, sa Jocke.
– Tjena, det här är Emil, sa Viktor.
– Trevligt att träffas, sa Emil.
De gick in på fiket och beställde. Jocke drack en latte, Emil en smoothie och Viktor en stor färskpressad apelsinjuice.
– Så, ni behöver pengar för att finansiera en karriär som innebandyproffs? sa Jocke och lyfte koppen.
– Ja, jag vet inte hur mycket Viktor har berättat?
– En del. Vad jag förstår handlar det om en miljon kronor?
– Ja, det är ungefär vad som behövs för första säsongen. Man borde kunna få in det via sponsorer och sedan är det ju prispengar i alla turneringar. Men vi har lite bråttom så vi hinner inte sälja sponsorplatser.
– Så nu behöver ni hjälp.
– Ja, två av våra bästa spelare har fått kontraktserbjudanden som de inte vågar tacka nej till om de inte vet att det här blir av.
– Det är våra två bästa spelare, påpekade Viktor.
– Okej, säg att jag ställer upp och garanterar en miljon. Ni förstår att jag måste ha något i utbyte av er?
– Självklart. Du vill ha procent på intäkterna?
– Ja, först och främst vill jag ju ha tillbaks min miljon. En del kanske går att få in via sponsorer men förhoppningsvis kan ni spela in prispengar annars blir det nog tufft. Sedan vill jag ha ett avtal som ger mig 10 procent på alla era intäkter de kommande två åren. Och alla spelare i laget måste skriva 2-årskontrakt så att jag inte står där utan spelare nästa säsong.
– Det är nog inga problem. Vi hade tänkt göra någon sorts avtal där alla spelare är berättigade till del av vinsten. Vi ska driva laget som ett företag, sa Emil.
– Låter som om ni tänkt igenom det här ordentligt.
– Emil är entreprenör, han blir nog en riktig affärsman som du, sa Viktor och Jockes 196 cm växte ytterligare en bit.
Emil däremot litade inte riktigt på Jocke. Han undrade inom sig om han inte var ännu en bortskämd före detta elitidrottare som egentligen inte kunde något annat än sin idrott. Han var lite orolig för att det inte fanns några pengar och att Jocke bara snackade. Men Viktor hade gått i god för honom.
– Okej, jag fixar finansiering under förutsättning att ni får alla spelare att signera ett sånt här avtal som jag har förberett, sa Jocke och plockade upp ett tjockt kuvert som innehöll 20 kopior av ett 7-sidigt kontrakt som han hade skrivit ihop kvällen innan. Han hade suttit och surfat på nätet och letat upp olika sorters kontrakt och sedan klippt och klistrat för att få ihop något som verkade täcka in allt han ville uppnå. Killarna skulle aldrig orka läsa igenom det, dessutom var de stressade av att få allting klart på 24 timmar. Perfekt läge. Han funderade på om han borde ha begärt 15 procent av intäkterna istället.
– Okej, vi får läsa igenom det först, sa Emil.
– Självklart ska ni göra det. Jag försöker inte lura er på något sätt. Det här ska bli en affär som vi alla tjänar på. Jag funderar redan på vilka företag vi kan plocka in, kanske ett resebolag som kan sponsra resekostnaderna?
– Det här är ju grymt ju. Vi måste ringa Anton och berätta att allt är klart, sa Viktor och plockade upp mobiltelefonen.

* * *
– Jag som trodde att vi skulle ut och tågluffa tillsammans i sommar?
– Jo, det hade jag också tänkt. Men så dök det här upp.
– Du tycker innebandylaget är viktigare än jag?
– Nej, det gör jag inte.
– Men du säger ju att du tänker välja laget framför mig i sommar?
– Nej, ja, jag menar…
– Anton, jag blir faktiskt riktigt besviken på dig nu. Jag tänkte att vi skulle beställa biljetterna nästa vecka och börja planera vart vi ska resa och så kommer du och…
– Men vi kanske kan åka senare?
– När då? Jag börjar högskolan i september. Har du glömt det? Det här skulle ju vara vår sommar. Bara du och jag i flera månader. Ut och resa. Komma bort från Helsingborg.
Emma var röd i ansiktet och tårarna rann. Anton försökte hålla om henne, men hon tryckte bort honom. Drog sig undan. Gömde ansiktet i kuddarna på sin säng.
– Förlåt.
– Vad hjälper det att du säger förlåt?
– Jag vet inte.
– Du fattar ju ingenting. Kanske lika bra att vi gör slut.
– Det menar du inte, sa han och lade sig ner bredvid henne. Höll om henne. Kramade henne. Kände värmen från hennes kropp och doften av hennes nytvättade hår.
– Kanske jag gör, fräste hon.
– Men du kanske kan följa med oss?
– Vadå? Åka runt och kolla på när ni spelar innebandy hela sommaren? Låter ju väldigt kul. Träningar och matcher då eller? Har du glömt att jag inte är speciellt intresserad av innebandy?
Det visste han mer än väl. Hon hade inte ens sett den avgörande matchen när de säkrade seriesegern.
– Vi får nog tid till annat också. Det är ju inte hela dagarna vi spelar.
– Men det är ju rätt många timmar per dag. Vad ska jag göra under tiden?
– Du kan ju gå på stan, shoppa? föreslog Anton.
– Poängen med att tågluffa är att man inte ska göra av med en massa pengar på shopping. Jag vill ju hinna uppleva, se saker.
– Men det finns säkert massor att göra. Du får väl locka med någon kompis?
– Ingen av mina kompisar är speciellt intresserad av innebandy.
– Men de kanske är intresserade av killar? Jessica är väl singel?
– Jag tror inte hon är intresserad av någon i ditt lag. Hon vill ha äldre killar som har jobb. Och bil.
– Men hon kanske vill följa med ändå? Ni behöver ju inte titta på när vi spelar varenda dag, ni kan göra utflykter och sånt…
Anton blev mer entusiastisk. Han hade trots allt en förmåga att hitta möjligheter och att vara positiv. Det var en av de saker som Emma gillade mest hos honom.
– Men om jag säger att du måste välja mellan mig och innebandyn? sa hon och tittade honom rakt i ögonen. Fortfarande med lite tårar i ögonvrån och rödflammiga kinder.
– Snälla, Emma, tvinga mig inte att göra det.
– Men vad hade du valt?
– Jag vet inte, sa han ärligt.

* * *

Hela laget var samlat i konferensrummet på Emils pappas kontor igen. Det hade gått snabbt och lätt när pusselbitarna hade fallit på plats de senaste dagarna. Lite för lätt, tänkte Emil.
Samtliga spelare hade signerat varsitt kontrakt. De hade lyssnat till en kort presentation av Jocke Wilhelmsson där han berättade om hur han redan hade flera intresserade sponsorer på gång och att han hade stora förväntningar på dem. Han poängterade vid minst fyra tillfällen att han själv hade erfarenhet av vad som krävdes om man ville bli bäst i världen på sin sport. Men de flesta var ändå lite imponerade, han var trots allt miljonär. Sas det.
– Slutligen har jag en liten överraskning. Jag har anmält er till Blåkulla-cupen i Växjö. Det är en seniorturnering som brukar locka lag från div 5 och uppåt. Inga elitlag men säkert något gäng från div 2. Det är en inofficiell turnering för kompisgäng så det är nog lite skiftande kvalitet på lagen. Men jag tror ändå det blir nyttigt för er att prova på att möta lite äldre spelare än ni är vana vid, sa Jocke.
– När är det?
– Den spelas under påskhelgen. Vi hyr en buss och åker upp med hela laget på torsdagsmorgonen, sen bor vi på ett vandrarhem i närheten av hallen. Första matchen spelar vi kl 13, sen är det två matcher på fredagen. På lördagen spelas åttondelsfinalerna. Jag vet inte vilka vi ska möta ännu.
– Är det någon som inte kan vara med?
Ingen räckte upp handen. Ett par av killarna sa att de var tvungna att kolla hemma först eftersom de skulle på släktmiddag.
– Vilket namn har du anmält oss under? frågade Anton.
– Jag bad dem skriva Tågaborg Kids så länge. Men det är väl hög tid att ni hittar på ett bra namn på laget. Något som funkar även utanför Sverige, sa Jocke.
– Ja, vi behöver en snygg logga också, sa Charlie.
– Namn och logga är viktigt. Men glömmer vi inte det allra viktigaste? sa Anton.
– Vadå?
– En tränare. Det vore väl rätt bra om vi hade klart med en ny tränare så fort som möjligt.

Vill du veta när jag släpper nästa bok?

Det händer att jag ger ut en ny bok. Jag kommer även att då och då skicka ut nyhetsbrev och berätta  om när dessa är på gång. Kanske bjuda på en novell eller tipsa om några aktuella inlägg på bloggen ifall du inte hänger här varje dag. Kort sagt, lämna din mejladress om du vill hålla dig uppdaterad om mitt författarskap.