InnebandyPiraterna 1-09: Debut i huvudstaden

– Har ni kört vilse, grabbar?
Rösten lät inte längre lika hotfull. Mannen närmade sig och de kunde se ansiktet under huvan. Det var ett leende och Charlie slappnade av.
– Är du Karl-Anton Grönlund? frågade Anton.
– Säg Kalle, det gör alla andra.
– Jag heter Anton Stankovic, du spelade med min pappa för många år sedan.
– Jaså, du är Josefs son. Men vi har ju träffats, sa Kalle.
– Va?
– Ja, fast det minns du nog inte. Josef brukade ta med dig ner på träningen ibland, du var väl tre-fyra år eller något när du sprang runt med klubban första gången.
Anton presenterade sig själv och de andra. Började berätta om deras lag som vunnit serien och att de nu tänkte slå sig in på Floorball World Tour.
– Jo, jag har hört talas om den, sa han försiktigt.
– Och nu vill vi ha dig som spelande tränare, sa Viktor.
– Är du intresserad? frågade Anton.
– Kom med in så bjuder jag på lite fika, sa Kalle och gick mot korsvirkeshuset.
* * *

Kalle kokade te och ställde fram färskpressad juice. Tinade lite källarfranska i micron, ost, smör och marmelad. Inga sötsaker. Sedan började han berätta sin historia.
Han tog dem med tillbaks till våren 2003. Han stod på toppen av sin karriär, hans debutår i schweiziska ligan hade krönts med ett ligaguld och idel lovord från tränare, lagkamrater, fans och motspelare. Det var bilden utåt. Det var också vad folk hörde hemma i Sverige även om han hade väldigt lite kontakt med sina tidigare lagkamrater.
– Men de sista månaderna i Schweiz var en ren pina. Hemma i Sverige hade jag knappt varit skadad under hela min karriär. När jag väl blev proffs och kunde spela innebandy nästan på heltid så var det precis som en förbannelse. Jag stukade foten på första träningen, och sedan blev det till en uttänjt ledband under säsongen. Vred till knäet och sträckte ryggen, berättade Kalle.
Han hade spelat halvskadad nästan hela säsongen. Men bitit ihop, tejpat och lindat de skadade delarna och ändå bara missat en handfull matcher. Så när alla andra firade i champagne och skrek ut sin glädje kände han själv bara lättnad.
– Jag ville bara vila och läka alla mina skador. Jag gjorde knappt ett mål på hela säsongen och spelade inte alls lika bra som sista säsongen i Sverige. Men jag har alltid haft höga krav på mig själv, sa Kalle.
– Efter guldet tog jag det lugnt några veckor, men kände mig inte mogen att börja spela igen. Jag åkte hem till Sverige för att vara med min mamma som blev hastigt sjuk och gick bort den sommaren. Jag hade ingen lust att återvända till Schweiz och ingen lust att spela i Sverige heller. Jag hade faktiskt ingen kontakt alls här hemma med någon utan höll mig på gården och hjälpte pappa.
– Innebandyn var mitt liv under så många år. Jag tränade hårt varje sommar, sedan träningar och matcher hela veckorna under höst och vinter och vår. Jag älskade det. Men i Schweiz tröttnade jag på att vara halvskadad så jag svor på att inte spela förrän jag var helt återställd igen.
Sedan dog Kalles pappa också. Av en hjärtattack, en höstdag när han som vanligt slet på gården.
– Jag tror inte det var jobbet som tog död på honom utan mammas död. Så jag satt här ensam på gården och funderade över vad jag skulle göra. Pappa hade redan börjat trappa ner och sålt av en hel del mark de sista åren så jag hade pengar och behövde inte jobba. Jag bestämde mig för att sälja alla maskiner vi hade kvar och allt som jag inte behövde. Sedan anlitade jag en mäklare som hyrde ut gården.
Därefter hade han alltså ringt Gustav “Gurra” Rasmusson och rest runt i Asien som backpackers på obestämd tid. Sökande efter något annat än innebandyn.
– Jag visste att jag inte ville jobba på gården. Ett tag ville jag spela innebandy på heltid, leva av sparpengarna. Men sedan började jag fundera på andra saker, meningen med livet och sånt. De har en rätt skön filosofi där borta i östern, sa Kalle.
– Jag hörde att du hade dragit till Tibet och blivit munk, sa Anton.
– Ha ha, nja inte riktigt. Men jag reste dit faktiskt och träffade en del munkar och annat folk. Det var en väldigt spännande resa, jag bodde under enkla förhållanden på många olika platser i världen. Stannade några veckor,
ibland månader på ett ställe innan jag reste vidare. Det ger ett annat perspektiv på saker och ting. Plötsligt kändes den här gården toppmodern, trots att vi inte ens hade varmvatten när jag var liten.
– Inget varmvatten?
– Nej, vi kokte på spisen. Nu finns det varmvattenberedare, det satte pappa in när jag var tolv. Och efter att jag kom hem från Asien så renoverade jag faktiskt ett badrum Och satte in ett massagebadkar, sa Kalle.
– Munkarna i Tibet lyckades inte övertyga dig om att avstå från alla ägodelar, sa Emil.
– Nej. Jag är inte så religiös av mig. Men jag uppskattar nog det jag har mer nu än tidigare och jag köper inte nytt bara för att ha det senaste. Fast det tjatade pappa om under hela min barndom så…
– När kom du tillbaks till Sverige?
– För två år sedan. Man kan ju inte bara resa runt hela tiden. Jag ville hem. Det känns faktiskt rätt skönt även om det är lite tomt ibland.
– Jobbar du nu då?
– Nej, faktiskt inte. Jag behöver inte göra det än. Om ett par år kanske jag får ta tag i det och börja tjäna pengar igen, men än så länge har jag så jag klarar mig. Dessutom gör jag inte av med så mycket pengar, jag lever rätt enkelt.
– Hur länge sedan var det egentligen du rörde en innebandyklubba, undrade Anton.
– Inte alls länge sedan faktiskt. Hade ni kommit lite tidigare så hade jag kanske mött er med en innebandyklubba i handen istället för en yxa, sa Kalle.
Han dukade undan på bordet och visade dem ut på gårdsplanen, bort till den större ladan 100 meter från boningshuset. Han öppnade dörren och de steg in. Killarna bara gapade.
Inne i ladan fanns en nästintill fullstor innebandyplan med vad som liknande ett parkettgolv. Två godkända målburar och en riktig sarg, som visserligen hade några år på nacken.
– När jag var liten byggde pappa en innebandyplan till mig i den lilla ladan. När jag blev lite äldre fick jag ett sponsorkontrakt och de skänkte mig en sarg och två målburar istället för pengar. Året innan jag drog till Schweiz slutade pappa använda den stora ladan och vi kom över ett parkettgolv så jag byggde den här planen. En galen idé egentligen. Det är nästan bara jag som spelar här, ibland lirar jag med ett gäng gubbar från byn, sa Kalle.
– Då är du fortfarande i form, sa Viktor.
– Fysiskt sett är jag väl rätt okej tränad. Jag kör ett innebandypass varje dag, styrketräning och löpning förstås. Men jag har inte spelat en riktig innebandymatch på sex år.
– Det är säkert inga problem, du kommer snabbt in i det. Du har ju rutin, sa Charlie.
– Jag är faktiskt 33 år gammal. Spelet går mycket snabbare idag än när jag spelade, det har hänt mycket på de här åren. Jag såg några matcher på tv förra säsongen. Det går ruggigt snabbt, sa Kalle.
– Det finns spelare i Superligan som är äldre än dig. Du är nog bättre än många av dem fortfarande, sa Anton.
– Det tvivlar jag på. Jag var en slitvarg, ingen stjärna, sa Kalle.
De gick runt i ladan och hittade ett större hemmagym som stod bakom en vägg på kortsidan. Skivstänger, hantlar och några gamla maskiner.
– Fattar du, han har en komplett träningsanläggning. Vi skulle kunna köra ett träningsläger här och finslipa formen inför första turneringen i Stockholm, sa Emil med låg röst till Anton.
– Och han är i toppform. Jag kan slå vad om att han är minst lika bra fortfarande, en landslagsstjärna. Tänk vad han skulle betyda för vårt lag, sa Anton med lika låg röst.
Innan Kalle släckte lampan och avslutade rundvandringen vände han sig om till dem.
– Jag vill be er om en sak innan ni går. Berätta inte för någon att ni varit här och hälsat på. Jag har hållit en låg profil och tänkte fortsätta med det, sa han.
– Vi tänkte ju övertala dig att bli spelande tränare i Helsingborg Consuls, sa Anton.
– Jag är inte så säker på att det går. Ni får gärna komma ut hit hela laget och träna om ni har lust. Det är alltid kul att lira lite och kanske jag kan lära er något. Men jag är inte redo att spela matcher. Än.
Det fanns inte mycket mer att säga just då. Anton fick i alla fall Kalles telefonnummer och de pratade om att köra ett träningsläger där i juni när deras vanliga hall förmodligen skulle ha sommarstängt. Kanske kunde de locka Kalle att hänga med till Stockholm då. Eller senare.
– Nu håller vi tyst om det här allihop. Det är bättre att han är vår hemlighet, annars kanske någon Superligaklubb värvar honom istället, sa Viktor i bilen på vägen mot Helsingborg.

* * *

Sista delen av vårterminen gick i rasande fart, timmarna i skolan försvann. De tränade vidare, hårt och målmedvetet. Gjorde ett par besök ute hos Kalle och tränade. Han var precis så bra som de hade hoppats. Eller rättare sagt, han var bättre än de vågat drömma om. En fantastiskt kille, underbar blick för spelet, stenhård i kroppen, en ledargestalt som kunde lära ut. Han var precis den de behövde för att lyfta laget till en helt ny nivå.
Men Kalle var precis lika ointresserad av att spela match som tidigare. Han skyllde på att han kände av ljumskarna eller andra kroppsdelar. Anton började misstänka att det handlade om psykologi. Kanske vågade han inte ge sig ut på fullsatta arenor igen.

* * *

De spelade ett par träningsmatcher, utan Kalle. Alla hade utvecklats sedan turneringen i Växjö och de kände sig redo för allvaret i Stockholm. Jocke ställde upp som tränare tills vidare i brist på bättre alternativ.

* * *

Laget anlände till Stockholm dagen innan första matchen i kvalet skulle spelas. Det var bara segrar som räknades. Inget gruppspel. De fick en hyfsad lottning, vann sina tre första matcher mot två korplag och ett juniorlag. Helsingborg var det bästa laget i alla matcherna, de spelade riktigt bra. De övriga lagen verkade inte ha tränat lika hårt efter att den svenska innebandysäsongen tog slut i mars-april.
Klassen på startfältet i Stockholmskvalet var dock det bästa hittills på touren, enligt några spelare de pratade med som varit i Oslo och kvalspelat ett par veckor tidigare. Rekordmånga, 400 lag, provade lyckan och hoppades kunna ta sig in i huvudturneringen och slåss om prispengarna där.
De allra bästa lagen var direktkvalificerade genom rankingpoäng från turneringarna i Asien under våren. Frågan var dock om inte ett par oseedade lag i kvalet var minst lika bra, på en laguppställning kände de igen flera Superligaspelare från Stockholmsklubbar.
Själva kvalet var inte glamoröst. Små, trånga hallar med minimala läktare som fylldes av de närmast sörjande i form av familj, kompisar och flickvänner. Det kunde varit vilken turnering som helst, bortsett från de stora banderollerna på väggarna med “Floorball World Tour”. Och den proffsiga uppdateringen av hemsidan med live-rapportering från varje match.
Det var 32 lag i huvudturneringen. Fyra av dessa skulle komma från kvalet. Efter de första tre matcherna återstod 64 lag i kvalet och Consuls behövde vinna ytterligare fyra matcher för att ta en av dessa platser. Tufft men inte omöjligt.
Åttondelsfinal mot ett danskt lag, Bröndby Barbers som faktiskt hade en dansk landslagsspelare på laguppställningen. Hans kompisar höll dock inte alls samma klass och Consuls lyckades vinna med 6-5 trots att den danske stjärnan gjorde alla fem målen.
Kvartsfinalen blev en ännu enklare uppgift. Motståndarna Botkyrka Hobbits var nämligen inte alls på humör och lyckades reta upp domarna rejält redan i första perioden. En vårdlös tackling på Charlie, som haltade ut i båset men kunde fortsätta spela, resulterade i två matchstraff. En för tacklingen och en för lagkamraten som protesterade vilt.
– Han spelar i Superligan, sa Viktor och pekade på motspelaren som gick mot omklädningsrummet och svor över domslutet.
Fyra mål i powerplay på de fem minuter de fick på sig gav dem ett försprång som stockholmarna inte lyckades hämta in när två av deras bästa spelare var borta resten av matchen.
Charlie stod över semifinalen. Han hade stukat foten i samband med tacklingen och efteråt svullnade foten upp. Det gjorde dem oroliga men andra spelare klev fram istället. Brian var lysande och gjorde fyra mål och Anton satte två backskott. Matchhjälten var mer otippad, defensive Danto gjorde en av få utflykter över mittlinjen och skickade iväg en boll mot mål som dök ner, studsade i golvet framför mål och över målvaktens ben. Det målet betydde 7-6 med bara tre minuter kvar att spela och Consuls höll sedan tätt tiden ut.
De hade nått kvalfinalen. Bara åtta lag kvar av de över 400 som inlett kvalet. Hälften av dem skulle nå huvudturneringen och vinna nästan 100 000 kronor i prispengar. Charlie var dock fortfarande inte klar för spel, de ville inte chansa i säsongens första turnering.

* * *

På kvällen efter kvalsemifinalen gick de ut och åt. Jocke bjöd. När de ätit klart tog han Anton och Emil åt sidan. Han såg irriterad ut och Anton undrade om de skulle få en utskällning för att de slarvat med uppspelen i den sista matchen.
– Jag är jäkligt besviken på er grabbar. Litar ni inte på mig eller?
– Vad menar du? sa Anton.
– Du vet i alla fall vad jag snackar om Emil, eller hur?
Emil förstod innan Anton gjorde det. När han gjorde kreditprövningen på Jocke skickades samtidigt en kopia hem till Jocke som därmed kunde se exakt vilka uppgifter de fått om hans privatekonomi.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-09: Debut i huvudstaden

InnebandyPiraterna 1-08 – Lagspelare i världsklass

– Helsingborg Consuls, sa Anton och visade upp den sista lappen för de andra.
Lite spridda applåder runtom i bussen och några killar som muttrade om att det var ett krångligt obegripligt namn. Anton visste att de viktiga spelarna som Charlie och Brian höll med honom om namnet. Han och Emil hade lobbat hårt för det men ändå inte lyckats få med alla. Viktor tyckte det var okej men föredrog egentligen Sailors.
Han visste också att många andra spelare i laget inte brydde sig det minsta. Nu var det i alla fall bestämt och Emil kände en art director som skulle hjälpa dem att fixa till en snygg logga som de kunde trycka på matchtröjorna.
Helsingborg Consuls var snart redo att erövra världen.

* * *

De vilade från träningen på måndagen efter turneringen i Växjö. Många var slitna och ett par spelare var halvskadade. På tisdagen tränade de som vanligt, körde övningar och avslutade sedan med spel på småmål sista halvtimmen.
På torsdagen blev det ingen träning. Jocke hade meddelat alla spelare att torsdagsträningen skulle ersättas av ett studiebesök. De skulle få se Helsingborgs enda lag som höll världsklass.
– Men det är varken FCH eller HIF utan HSO. Vi träffas utanför konserthuset klockan 19. Ni kan väl lämna träningsställen hemma och klä upp er lite grann, ta på er en skjorta om ni har, hade Jocke sagt.
Nu stod de utanför den stora vita byggnaden nere i centrala Helsingborg. Granne med Stadsteatern låg Konserthuset och därinne höll Helsingborgs Symfoniorkester (HSO) till. En orkester som hade gjort sig känd långt utanför Sveriges gränser och bland annat turnerat i USA, kunde Gustav Olofsson berätta. Han var musikintresserad, spelade själv piano och hade varit där och lyssnat många gånger. Anton förstod dock inte hur det här skulle göra dem till bättre innebandyspelare.
Högre medelålder på publiken i övrigt, inte många i deras egen ålder. Men ett öronbedövande sorl fyllde foajen utanför själva konsertsalen, inte helt olikt det som hördes i en korridor i skolan exempelvis i kön till matsalen på lunchrasten. Ljudnivån växte för varje minut som gick, i takt med att alltfler åhörare hängt av sig sina jackor och inväntade insläppet.
– Det här är ju värre än Utposten en lördagskväll. Och här finns ändå ingen musik att överrösta, sa Viktor.
– Jag har alltid undrat varför de inte har bättre akustik här ute. De kunde ju satt upp lite ljuddämpande plattor så man inte är helt lomhörd när det är dags att gå in och lyssna på konserten, sa Jocke.
En äldre dam bakom dem hörde samtalet.
– Det sägs att Sven Markelius, som ritade det här huset, ville att det skulle eka så här mycket ute i entréhallen för att man skulle tycka det var extra skönt att komma in och sätta sig i salen där det är helt tyst, sa hon.
– Jaha, där ser man. Det fanns en tanke bakom det ändå, sa Jocke.
– Absolut, Markelius lämnade ingenting åt slumpen. Visste ni att konserthuset öppnade 1932 och att det var ett av de första exemplen på funkishus i Sverige, fortsatte damen som verkade glad att någon lyssnade på henne.
Anton och Viktor smet snabbt iväg och lämnade Jocke ensam med föreläsningen kring byggnadens historia. Några minuter senare var det dock dags att gå upp för trapporna och leta upp platserna där de skulle sitta.

* * *

Dirigenten tog plats. Han pratade på engelska mellan de olika musikstyckena av Beethoven. Det var helt tyst i salen och man kunde höra hur det prasslade när någon lade ner programbladet på golvet. Sedan, på given signal så kom de första tonerna. Perfekt synkroniserade träffade fem violinister samma strängar i samma ögonblick. Anton hade aldrig lyssnat till klassisk musik men han kunde inte låta bli att ryckas med. Och imponeras av precisionen och hur samspelta de var.
Den här kvällen var de 59 musiker på scen, berättade dirigenten. Han poängterade hur viktig var och en av dem var, alla spelade sin roll. Och hur många timmar de varje vecka ägnade åt att repetera den musik de skulle spela under de kommande konserterna.
Han kunde inte låta bli att tänka att de här musikerna förmodligen tränade mer än en allsvensk fotbollsspelare gjorde under en vecka. Applåderna de fick höra efter konsertens slut var inte helt olik dem ett idrottslag kunde höra efter en match.
– En symfoniorkester är uppdelad i olika sektioner, där varje instrument spelar sin roll. I varje sektion finns en stämledare och alternerande stämledare. En stämledare kallar sin sektion till repetition och leder repetition inom sektionen och utför solistiska uppgifter inom orkestern, läste Viktor högt från hemsidan några dagar senare när de satt och diskuterade besöket hemma hos Emil.
Reaktionerna i laget var lite blandade. De flesta var trots allt imponerade även om de inte skulle rusa hem och byta ut Coldplay mot Bach eller Eminem mot Beethoven på MP3-spelaren. Linus Ett tyckte det var bortkastad tid och att de kunde ha tränat istället. Jocke hade inte heller förklarat för dem varför han ville att de skulle lyssna till konserten. Han bad dem fundera istället och diskutera det på fredagsträningen.
– Vad tror ni Jocke menade att vi skulle lära oss av det här, frågade Emil.
– Att spela mer klassisk innebandy, föreslog Viktor.
– Att vi måste träna många fler timmar i veckan än vi gör nu, sa Charlie.
– Jag tror han menar att vi måste bli mer samspelta. Tänk om våra uppspel vore lika inövade som när fiolspelarna kör sina melodier, sa Anton.
– Det har du nog rätt i. Om vi tränar in varianterna så vi kan dem i sömnen spelar det ingen roll om motståndarna vet hur vi spelar för vi kan göra det snabbt och med sån precision att de inte kan stoppa oss, sa Emil.
– Sen tror jag en viktig sak är det som du läste nyss på hemsidan Viktor, att alla har sin roll. Alla kan inte vara stjärnor. Om alla accepterar sin roll och alla är medvetna om att de är lika viktiga för resultatet så går det bättre för laget. Det är ju ett av de vanligaste problemen i de flesta lagsporter. Alla tror att de ska vara stjärnor, sa Anton och de andra instämde. Inte av egen erfarenhet utan av vad de hört och läst om storklubbar i både fotboll och hockey. Det lag som hade de bästa spelarna på bänken vann ofta de stora titlarna. Dessutom hade de en tydlig spelidé som genomsyrade hela klubben. Det räckte inte alltid med att ha den största plånboken.

På fredagsträningen bekräftade Jocke att de gissat rätt. Nästan alla spelare i laget hade kommit till ungefär samma slutsats.
– Så nästa gång ni spelar match vill jag inte se någon som helst tvekan på frislagsvarianterna eller powerplay-uppställningarna. Jag vill att ni lär er alla uppspelsvarianter lika bra som orkestern kunde Beethovens fjärde symfoni igår. Och jag vill att ni också blir lagspelare i världsklass till sommaren, sa Jocke.
– Men vem ska lära oss uppspelsvarianterna då?
Den frågan blev hängande i luften utan något riktigt svar. De behövde en mer erfaren tränare.

* * *

Charlie hade fått låna sin mammas bil, en liten Fiat. Anton, Viktor och Emil var givna deltagare på resan till trakterna av Jonstorp på Kullahalvön och de trängde ihop sig i baksätet.
– Tänk om han är ett psykfall, sa Charlie när de lämnade Helsingborg.
– Äh, klart han inte är. Men han kanske inte har tränat på flera år utan bara sitter och kollar sport på tv och äter chips, sa Viktor.
– Vi får väl hoppas att ni har fel båda två. Annars får vi helt enkelt leta efter någon annan. Men det finns inte många spelare här i närheten som spelat på den nivån, sa Anton.
– Finns väl många gamla FCH-lirare som är minst lika bra, sa Emil.
– Klart att det finns några till. Men de flesta av dem spelar fortfarande i Superligan eller så har de familj och har lagt av för länge sen. Och Kalle var trots allt landslagsspelare, sa Anton.
De körde genom Allerum, sedan rakt norrut genom det skånska landskapet som om några månader skulle vara betydligt mycket mer färgrikt. Vid 112:an svängde de vänster och körde vägen utanför Jonstorp. Det tog en halvtimme att köra sträckan.
– Här är det nog, sa Emil plötsligt. Han hade kartan.
De svängde upp på en smalare väg, grus. I gräset bredvid vägen stod en skylt “PRIVAT. Här slutar allmän väg”. Någon kilometer upp låg gården. Omgiven av några höga träd där löven började spricka ut. En stor grusad gårdsplan inramad på tre sidor av byggnaderna, till höger ett gammalt hus i svart korsvirke och ljusrött tegel. I mitten ett mindre hus som såg lite nyare ut men också lite mer slitet. Och så till vänster en stor lada, den nedre delen i natursten med vita fogar och sedan rödmålade träväggar. Lite längre bort, bakom de tre mindre byggnaderna reste sig en större röd lada, betydligt mer nybyggd.
Det knastrade i gruset när bilen rullade upp där. De klev ut och såg sig omkring. En bit bort gick några hästar i en stor hage.
– Tror ni han är hemma?
– Han kanske är ute och plöjer åkern, sa Charlie.
De hörde steg i gruset och en man dök upp mellan ladan och det mindre huset. Klädd i snickarbyxor och en huvtröja med huvan uppdragen. Han var bred över axlarna och en bit över 1,90 lång. De kunde inte se ansiktet men alla utgick ifrån att det var Karl-Anton Grönlund som närmade sig dem med bestämda steg. I högra handen bar han en stor yxa.
– Vad gör ni här? Vad vill ni?
Rösten var kraftfull och de fyra ungdomarna ryckte till. Sedan tittade de på varandra och Charlie kände på bilnycklarna i fickan, övervägde om han skulle hoppa in i bilen igen.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-08 – Lagspelare i världsklass

InnebandyPiraterna 1-07: Dags för utröstning

Det var dags för final. De var en match från den första titeln. Motståndare var Växjö Oldtimers som de redan mött i gruppspelet. De hade en hel del lite äldre spelare – medelålder på närmare 35 år –  kanske skulle det vara en nackdel att de spelat sin semifinal efter Tågaborg och därmed fått kortare vila innan finalen? Det hoppades Viktor.
Förhoppningarna infriades inte. Det var Tågaborgsspelarna som var sega i ben och huvuden. En förklaring var de stora pizzor som de hade stoppat i sig bara timmen före match som fortfarande låg som en stor degklump i magsäcken på dem. En annan att de inte var riktigt vana vid flera så fysiskt tuffa matcher på kort tid som de spelat de senaste dagarna.
I den första perioden kopplade VO ett klart grepp om matchen. Det var inte så att de rullade ut Tågaborg på något sätt. Men de stängde till alla ytor och skapade istället snabba spelvändningar. De sprang inte särskilt mycket men tack vare sin rutin stod de hela tiden rätt placerade. De spelade dessutom med en 2-2-1-uppställning där spetsen låg långt in i Tågaborgs zon och tjuvade. Framför allt en av deras toppforwards, Josefsson, var riktigt bra. Han fick två chanser och satte båda. Efter första perioden ledde VO med 3-1.
I den andra perioden fick Tågaborg kontakt. De både reducerade och kvitterade genom två snabba kontringar. Men alldeles före periodpausen återtog VO ledningen då de gjorde 4-3 på ett backskott.
– Vi borde springa sönder dem. De kan aldrig orka tre perioder, det är ju ett gäng gubbar, sa Charlie i periodpausen.
– Men de spelar jäkligt smart. Vi måste få dem att springa mer om de ska bli trötta, sa Anton.
– Vi måste sätta våra chanser. Se till att komma till avslut snabbare när ni får chansen och jobba på returerna. Han släpper ändå en del, sa Emil som inte var imponerad av sin kollega i motståndarmålet.
Domaren blåste igång tredje perioden och det small direkt. Emil blev vansinnig och sparkade till målburen efteråt men domarna lät det passera efter en tillsägelse. Det var en kontring direkt på tekning och 5-3 till VO.
Men sedan startade Charlie och Brian sin show. Charlie spelade fram Brian två gånger om, nästan identiska mål och det var kvitterat. När sedan Tågaborg fick frislag mitt framför motståndarmålet så petade Anton bollen till Robin Gonzales som gjorde sin zorro-fint och för en gångs skull prickade målet. 6-5 till Tågaborg.
I slutminuterna var Växjö nära att slå in en retur men Emil greppade Växjöspelarens klubba och därefter bollen. Det tog några sekunder extra innan domaren blåste och ingen verkade ha sett vad som hände. Tågaborgskillarna protesterade vilt men Anton såg direkt på Emil att det var ett korrekt domslut. Straff till Växjö. Josefsson straffläggare. Han väntade ut Emil, fintade vänster och la bollen till höger otagbart. Bara 30 sekunder kvar och någon säger i båset “vi tar dem i förlängningen”. I nästa sekund hade de släppt till en kontring och Växjö var åter i ledningen, 7-6.
Tågaborg tog ut målvakten men det blev istället 8-6 i tom kasse och de förlorade finalen.
Inga prispengar men lite tröstpriser i form av varsin handduk.
– Bara att torka tårarna grabbar, sa Danto och begravde sitt ansikte i den vunna handduken och snyftade högljutt. Ingen trodde honom.
– Hur ska vi klara oss på touren om vi inte ens kan besegra ett korplag från Småland, suckade Alex Andersson.

* * *

Efter matchen gick Anton ut till Jocke och frågade vad managern tyckte om matchen och deras insats.
– Ni spelar bra allihop. Ingen gör en dålig match. Men ni spelar inte som ett lag, ni känns lite som ett hockeylag i början av augusti. Eller ett landslag på den första samlingen. Ni är inte samspelta eller synkade, sa Jocke.
– Du har nog rätt i det. Men vi borde känna varandra utan och innan. Vi har ju lirat tillsammans hela säsongen.
– Det är en annan typ av motstånd nu och det ställer högre krav på alla spelare i laget. Era misstag blir mer kostsamma när ni möter rutinerade spelare.
– Jaha, det är bara att träna mer med andra ord.
– Det är lika mycket mentalt. Jag har en idé om hur ni ska få alla spelare att tänka mer på laget än på sig själva i varje situation. Det finns en kille som ni ska få träffa, jag ska se om jag kan ordna det till nästa vecka, sa Jocke.
– Vem då? Är det en mental tränare eller en gammal idrottslegend?
– Inget av det. Du får se.
Anton undvek att fråga Jocke om hur det stod till med ekonomin. Han tänkte ta reda på det på egen hand. Kanske skulle han be Emil. Om han nu ville berätta det för Emil eller någon annan i laget. Det kunde lätt sprida sig en oro.

* * *

I bussen på vägen hem var det dags för omröstning. De skulle välja namn på laget innan de anmälde sig till touren. För att göra det hela lite mer spännande tyckte Viktor att man skulle göra som på Robinson.
– Okej, lyssna killar. Vi gör som Viktor föreslår. Alla skriver ett namn på lappen. Välj det förslag som ni tycker är bäst, sa Anton i mikrofonen och hans röst hördes ganska tydligt runtom i den hyrda bussen.
– Så vi ska inte rösta bort det sämsta?
– Nej, det är ingen utröstning. Vi ska rösta fram det bästa, sa Anton ännu en gång och funderade över om Robinson-metoden verkligen var det rätta valet. Även om han trodde på demokrati och delaktighet så tvivlade han ibland på om alla saker skulle avgöras via omröstningar. Nu hade de i alla fall förberett och sållat bort de värsta namnen. Spelarna i laget hade bara fem namn att välja mellan när de skulle rösta. Själv visste han vad han skulle skriva.
Runtom i bussen skrattades det och skämtades när killarna skrev på sina lappar och försökte undvika att visa sina kamrater vad de skrivit. Efter några minuter gick Anton runt och samlade in alla ihopvecklade papperslappar i en mössa. Sedan greppade han mikrofonen på nytt.
– Okej, grabbar. Då är det dags. Emil, du kan väl hålla ordning och skriva ner efterhand som jag läser upp rösterna.
Han plockade upp den första papperslappen, vecklade ut den och sa:
– På den första lappen läser jag, sa Anton och gjorde en konstpaus innan han sa: Helsingborg Hawks.
Så fortsatte rösträkningen i något högre tempo. Dessutom slapp de reklamavbrott. Han tittade ner i mössan och såg att det bara var en lapp kvar.
– Då har jag bara en lapp kvar. Emil, får jag ställningen?
– Helsingborg Stars har fått noll röster, Helsingborg Kings har fått 2 röster, Helsingborg Hawks har fått 3 röster, Helsingborg Sailors och Helsingborg Consuls vardera 5 röster.
Anton visste resultatet redan innan han öppnade lappen. Han kände nämligen igen formen på lappen och hur han hade vikt ihop den.
– Okej, på den sista lappen läser jag…

* * *

Några dagar senare berättade Anton för Emil vad han hört om Jocke. Han var säker på att Emil var den som hade bäst koll på hur man tog reda på hur det stod till med någons ekonomi. Först hade Anton varit lite orolig över att Emil skulle bli förbannad, han hade aldrig gillat att de tog in Jocke som manager och att de skrev på kontraktet med det gamla tennisproffset. Men Emil verkade lugn, i alla fall utåt.
– Vi får väl kolla upp honom på nätet. Det går i alla fall att få reda på en del, sa Emil och knattrade på tangentbordet. Han surfade in på en sida för kreditupplysningar, loggade in på sitt konto och började söka.
Det var enkelt att hitta Joachim Wilhelmsson. Det fanns inte många med det namnet.
– Nu finns det ju ingen deklaration för 2008 som är registrerad ännu så vi vet bara vad han tjänade 2007. Jag gör en kreditprövning på honom så får vi se om han har några betalningsanmärkningar.
– Vad för något?
– Obetalda skulder eller sena betalningar. Det brukar tyda på att man har problem med ekonomin om man inte betalar sina räkningar i tid.
Emil betalade avgiften för att få fram uppgifterna och skrev ut rapporten på skrivaren. Han granskade siffrorna och lämnade den sedan vidare till Anton som började läsa.
– Förklara, sa Anton.
– Okej, det står här att han har fem betalningsanmärkningar. Den senaste för bara någon månad sedan. Han har skulder på över 250 000 kronor som inte är betalda. Han hade nästan ingen inkomst 2007 i alla fall. Vi vet inte vad han tjänade förra året. Men samtidigt har han ju gamla prispengar och man kan inte se hur mycket pengar han har på banken.
– Om han inte gjort av med alla pengar och tömt bankkontot?
– Ja, den risken finns ju. Märkligt att han har betalningsanmärkningar och skulder annars. Men han kan ju ha köpt hus, bilar, lägenheter och annat för pengarna så att de inte är tillgängliga. Men det här ser faktiskt riktigt illa ut.
– Ska vi ta ett snack med honom?
– Vi väntar lite. Kanske vi kan höra runt lite och försöka få reda på lite mer om hur mycket pengar han har. Egentligen är ju sånt sekretessbelagt men man vet aldrig om det går, sa Emil och log.
Anton gjorde sig klar att gå. Han kände en viss oro i magen över att deras manager som lovat bekosta deras resor och hotell hela sommaren hade skulder upp över öronen.
– Vi får väl anmäla honom till Lyxfällan, sa Anton.
– Ha ha, det kunde vara något.
De båda gick mot dörren när Emil plötsligt vände sig om och gick tillbaks till datorn och loggade in igen på kredittjänsten.
– Du, vad hette Kalle egentligen?
– Karl-Anton Grönlund. Vad tänker du göra?
– Bor han i Sverige finns han ju med här, sa Emil och knackade in namnet i sökrutan. Lyckligtvis var även det ett ganska ovanligt namn och han fick bara ett par träffar. Och bara en av dem stämde åldersmässigt in på innebandylegenden.
– Den som söker skall finna, sa Emil.
– Så han bor kvar här?
– Yes. Utanför Jonstorp. Jag har adressen här. Om jag kopierar den och klistrar in den här så ska vi se var det ligger på kartan…
Emil öppnade en ny flik i webbläsaren och gick in på en av kart– och katalogsajterna. Först gjorde han en sökning på namnet och sedan på adressen.
– …det ligger lite avskilt när man kollar på kartan på nätet. Men det verkar inte finnas något telefonnummer så vi får nog köra dit och chansa på att han är hemma.
De hade hittat den försvunna legenden. Nu återstod att se om han skulle vilja prata med dem.
– Jag kanske ska göra en kreditprövning på honom också så vet vi hur vi ska lägga upp taktiken inför löneförhandlingen, sa Emil.
– Vi kanske ska vänta och se om han släpper in oss. Dessutom vet vi ju inte ens om vi har råd att åka iväg på touren längre, sa Anton.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-07: Dags för utröstning

Intervju med Sölve Dahlgren om InnebandyPiraterna och skrivande

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:10 juli, 2009
  • Inläggskategori:Intervjuer

En intervju med författaren Sölve Dahlgren som berättar om sitt skrivande i allmänhet och berättelsen om InnebandyPiraterna i synnerhet.

När började du skriva?
– Jag skrev “mini-böcker” redan när jag var 7-8 år och började några år senare fylla hela skrivhäften med berättelser. Sedan har jag skrivit till och från under hela mitt liv. Under en period höll jag på mycket med tecknade serier, något som säkert också påverkat mitt sätt att skriva.

Fortsätt läsaIntervju med Sölve Dahlgren om InnebandyPiraterna och skrivande

InnebandyPiraterna 1-06: Spåren efter en innebandylegend

– Hur har det gått? frågade Anton. Hans pappa hade suttit i telefon några timmar och ringt runt till ett antal lagkamrater från gamla tider.
– Jodå, det har varit riktigt trevligt. Kul att snacka med killarna igen. Det var länge sedan jag hade kontakt med många av dem.
– Hur var det med Peter? frågade mamma Kristina.
– Det lät som om han börjat återhämta sig efter skilsmässan. Han har visst träffat en ny tjej men Linda har ju flyttat till Göteborg med barnen så det är rätt jobbigt för honom.
– Trist, jag trodde att de skulle reda ut det.
– Hallå?
Anton avbröt sina föräldrar.
– Fokusera pappa. Var det någon som visste hur man får tag på Kalle?
– Förlåt, vi får prata mer sedan älskling. Jag har massor att berätta. Vi är bjudna på fest om två veckor förresten hos Pelle.
– Trevligt. Bäst att du ger din son vad han vill ha innan han flippar ut, sa Kristina.
– Roligt mamma.
– Okej, då ska vi se. Det var väldigt mycket lösa rykten om Kalle som väntat. Tydligen hade han rest jorden runt efter sitt år i Schweiz. Men jag hade lite tur och fick tag på Gurra.
– Gurra?
– Gustav Rasmusson. Han kände Kalle ganska väl, de är jämnåriga. Han var nere och hälsade på Kalle i Schweiz. Och sen ringde Kalle honom när han bestämt sig för att lägga av och frågade om Gurra ville hänga med på en resa.
– Och han hängde med?
– Ja, Gurra och Kalle köpte en flygbiljett till Asien och reste runt som backpackers i Thailand, Vietnam, Indien, Kina och en massa andra länder under flera månader. De skulle vara borta ett halvår hade de bestämt. Men när det var dags att åka hem så ville Kalle fortsätta. Gurra hade tagit tjänstledigt från sitt jobb och därför återvände han till Sverige. Sedan fick han mail och brev från Kalle lite då och då.
– Hur länge var han borta?
– När det hade gått ett år så fick Gurra ett vykort där det stod något i stil “Kanske har jag funnit det jag söker. Vet inte om jag kan skicka brev eller mail från den plats jag åker till nu. Tack för allt. Kanske vi ses. Hälsningar Kalle”. Det var poststämplat i Nepal.
– Och sen då?
– Sedan dess har Gurra inte hört mer från Kalle. Ingen annan heller av dem jag pratat med. Gurra gissade att han blivit munk eller något i den stilen. De hade en del filosofiska diskussioner under sin resa och Kalle lockades tydligen av buddhismen och ville resa till Tibet.
– Jaha, spårlöst försvunnen alltså? Munkar lirar knappast innebandy.
– Vem vet. Men jag tror ni får börja leta efter en annan tränare, sa Josef. Jag ska höra lite med några kompisar om de vet någon som är bra på att coacha och utveckla unga spelare.
– Vi skulle behöva en spelande tränare för att förstärka laget. Helst någon som är riktigt bra förstås.
– Jag lovar att höra med folk jag känner.

* * *

Bussen rullade ut ur Helsingborg tidigt på torsdagsmorgonen, upp på motorvägen som skulle ta dem förbi Åstorp, Örkelljunga och så småningom över länsgränsen in i Småland och vidare till Växjö. Stämningen var hög ombord, det här var ju faktiskt första turneringen tillsammans som ett nytt lag. De hade fortfarande inte ett namn utan var anmälda som Tågaborg Kids.
Jocke hade hittat en riktigt bra buss via en av sina kontakter. En långfärdsbuss som vanligtvis transporterade pensionärer till Frankrike på vinresor, ungdomar till Alperna under sport– och påskloven. Ändå hade han lyckats få loss en buss just den här veckan, när det faktiskt var påsklov och många reste söderut.
Men lagets manager åkte själv inte med bussen. Han förklarade för Emil och Anton att han hade en del möten och annat att hinna med så han skulle köra bil upp.
De skulle inkvartera sig på Evedals Brunn, ett vandrarhem som låg sex kilometer utanför stan. Det gamla brunnshotellet låg vackert vid sjökanten. Idylliskt. Kanske inte vad ett gäng unga killar hade valt men för dem var det perfekt. De packade ihop sig i tre rum. De insåg att rummen var avsedda för tre till fem personer så en av dem (Joel Magnusson) drog nitlotten att vara sjätte person och fick sova på golvet i ett av rummen.
Efter att de lastat av sina väskor och checkat in hade de en knapp timme på sig innan det var dags att åka in till stan och spela turneringens första match.
De hade ingen tränare med sig så Anton och Viktor hade fått delat ansvar som spelande tränare och coacher. De lyckades få med sig hela laget på en kort joggingrunda längs sjön så att de fick en chans att röra på benen efter bussresan.

* * *

Blåkulla-cupen inleddes med gruppspel, fyra grupper med fyra lag i varje. Alla var garanterade tre gruppspelsmatcher och Tågaborg hade hamnat i en grupp med tre lokala lag från Växjö. Växjö Oldtimers, som var ett gäng äldre spelare varav någon faktiskt hade spelat i Elitserien för ett antal år sedan. Numera spelade Oldtimers i div 4. Slutligen två korplag, Araby Boys och Appelöpiraterna.
I första matchen ställdes de mot Appelöpiraterna som visade sig vara ett ganska ungt korplag, de flesta spelarna var bara ett par år äldre än dem själva.
Det började inte bra. Redan i första bytet slog Danto en “indianare” (felpassning) rakt till en motspelare som hängde in 1-0 i krysset. Första skottet på mål och Emil var inte glad. Men Tågaborg kom tillbaks in i matchen och vände till ledning med 2-1 före paus. I den här cupen gällde 2×20 minuter under gruppspelet. Tyvärr var killarna inte med på noterna i början av andra perioden. Appelöpiraterna kvitterade direkt i första bytet efter en ny indianare. Och drygt sju minuter senare tog de ledningen igen i ett powerplay. Tågaborg satsade då allt framåt och tryckte tillbaks sina motståndare rejält. Med två minuter kvar fick Charlie ett rejält slag över klubban och domaren blåste för utvisning. Powerplay.
Anton och Viktor kastade in de bästa spelarna på plan: Charlie styrde längst bak, Anton och Brian som skyttar på varsin kant. Viktor bakom mål och Danto krigade framför. Det dröjde bara 23 sekunder innan bollen låg i mål. Ett par snabba passningar; Charlie-Anton-Charlie-Brian-Charlie-Brian och pang, där satt bollen i bortre krysset. Matchen slutade 3-3.
Växjö Oldtimers var det bästa laget i gruppen. De slog Araby med 7-1 och Appelöpiraterna med 6-2. Tågaborg lyckades vinna sin andra match mot Araby med 4-2, siffror som var klart i underkant.
När sedan Appelöpiraterna besegrade Araby med 5-2 så hade Tågaborg råd att förlora fredagens sista gruppspelsmatch mot Växjö med två mål och ändå gå vidare. Men nu plockade killarna fram sitt bästa spel i turneringen, samtidigt som Växjö valde att vila ett par spelare eftersom de redan hade säkrat avancemanget. Det höll på att straffa sig. Med sju minuter kvar ledde Tågaborg med 4-2. Då kastade Växjö in några av de rutinerade killar som suttit på bänken. Anton kände igen namnet på två av dem. De hade båda spelat i högsta serien. Där vände också matchen. Delvis för att Tågaborg blev mer försiktiga och backade hem, delvis för att Växjös ex-elitspelare var riktigt bra. Men matchen slutade 4-4 och därmed var båda lagen vidare.
I kvartsfinalen fick Tågaborg möta Blåbärskingarna. Det visade sig vara ett ganska opolerat korplag som slog mycket på klubborna och drog i tröjor. Det var mer fotbollsspelare än innebandyspelare – fast utan kondition. Efter en stökig förstaperiod med mängder av utvisningar så avgjorde Tågaborgsspelarnas bättre teknik i andra perioden. 7-3 och vidare till semifinal.

* * *

På fredagskvällen satt de ute på vandrarhemmet och laddade för semifinalen. Några av killarna ville åka in till Växjö men eftersom ingen var sugen på att betala taxiresan så stannade de kvar. Emil satt som vanligt och surfade med sin laptop, mobilt bredband. Han kollade resultaten på
floorballworldtour.com som de alla hade börjat följa.
Just den här veckan var det kvalspel i Singapore inför huvudturneringen veckan därpå.
– Nästa år kanske vi sitter på ett hotell i Singapore istället för på ett vandrarhem utanför Växjö? sa Anton och sneglade över axeln på Emil.
– Det låter häftigare. Men det här är faktiskt helt okej. Vi hade inte haft något att göra där i år ändå, sa Emil.
– Nej, det är en bit kvar. Vi behöver verkligen en tränare. Det är svårt att försöka coacha samtidigt som jag spelar själv, erkände Anton.
Solen hade värmt rejält under dagen. En av de första riktiga vårdagarna. De hade fått lite sol även om de tillbringat rätt många timmar inne i hallen. Nu försvann solen sakta bakom träden vilket gjorde att skärmens vita bakgrund syntes tydligare.
– De som vinner kvalet i Singapore har säkrat typ 90 000 kronor i prispengar. Om vi vinner semifinalen och finalen imorgon så får vi dela på 5 000 kronor eller vad?
– Glöm inte att Jocke ska ha sin andel av prispengarna. Han ska ha 500 kronor och vi får dela på 4 500 kronor, sa Anton och skrattade.
– Nja, så som det står i kontraktet så ska Jocke faktiskt ha alla 5 000 kronorna. Han tar alla intäkter tills han fått tillbaks sin miljon. Å andra sidan kostade nog bussen hit och vandrarhemmet mer än femtusen.
De tittade på skärmen igen där ett gäng solbrända innebandyspelare poserade med sina klubbor på ett lagfoto med palmer i bakgrunden.
– Ska vi samla ihop oss för ett lagfoto därborta vid granarna? frågade Anton.
* * *

Lördag morgon. Tidig uppstigning och frukost. En viss nervositet fanns hos killarna i laget, men på ett positivt sätt. Mer förväntan än oro. De hade tillsammans snackat om att målet var att vinna hela turneringen. Nu hade de bara två hinder kvar.
Motståndarna i semifinalen var ett lag som hade ungefär samma förutsättningar som de själva, enligt Viktor som snackat med några av dem efter kvartsfinalen. De var sistaårsjuniorer och till hösten skulle de spela i ett nystartat div 5-lag. Nu spelade de sin första riktiga seniorturnering. De hade dessutom kommit tvåa i den småländska juniorserien så de borde vara ungefär jämbördiga.
Matchen började avvaktande. Inget lag ville riktigt ta kommandot. Tågaborg lyckades ändå skapa två farliga kontringar de första fem minuterna. Men bollen ville inte in. Alex Andersson prickade stolpen framspelad av Charlie. Sedan gjorde målvakten en bra räddning på Brians skott från kanten.
Även Ljungby skapade en del bra chanser men Emil i målet var vaken redan från start den här dagen. Första perioden slutade 0-0 och det var helt jämnt.
De båda målvakterna fortsatte storspela i andra perioden. Det var tätt och jämnt och ännu färre skott på mål än i den första. I tredje perioden (semi– och final spelades som 3×15 min) blev det gruff framför Tågaborgs mål och Brian Jensen tände till rejält och knuffade omkull en Ljungby­spelare. Sedan strömmade fler spelare till och en av smålänningarna rappade Brian med klubban.
När domarparet så småningom hade särat på stridstupparna och fått rätt på matchprotokollet var det trångt i utvisningsbåset. En Ljungbyspelare fick matchstraff och kunde gå ut och duscha i förtid. Brian klarade sig undan med 2 + 10 minuter. Efter att alla tvåminutare hade avverkats fick i alla fall Tågaborg spela powerplay under en minut.
Med Brian i utvisningsbåset så fick istället Carl Larsson chansen som skytt. Första passningen från Charlie prickade han taket med och han svor för sig själv. Anton gick fram till honom.
– Ta det lugnt, nästa gång sitter den. Vi har 50 sekunder till på oss.
Samtidigt funderade Anton över om han borde plockat in någon annan. Men Carl hade en bra bössa även om han sällan fick spela powerplay eftersom Brian var ännu bättre.
Ljungby skickade iväg inslaget ner till Emil i målet och Tågaborg kunde direkt ställa upp. Passningarna gick snabbt fram och tillbaks mellan Anton och Charlie tills Anton plötsligt såg en lucka och skickade bollen tvärs över planen mellan två Ljungbyspelare till Carl som nöp direkt. Och fick drömträff på bollen. 1-0.
Och eftersom Ljungbyspelaren på stolen bredvid sekretariatet avtjänade en 5-minutare för sin lagkamrat så hade Tågaborg ytterligare 25 sekunder i powerplay. De första 15 rann iväg snabbt men sedan återerövrade de bollen och kunde ställa upp. Den här gången gick Ljungby ut mer aggressivt på skyttarna och Charlie skickade istället ner bollen djupt bakom mål till Viktor som på ett tillslag serverade Danto framför mål. Han fick halvträff men målvakten lyckades inte hålla bollen som rullade in i nätmaskorna, 2-0.
Efter det gnällde Ljungbyspelarna alltmer på varandra när de inte gnällde på domarna. Tågaborg höll sig kyliga och kontrade in 3-0 och kunde sedan göra 4-0 i powerplay när Ljungby fick en dubbelutvisning i matchens sista minut.
– Grattis, ni kan väl tacka domarna för den segern, sa Ljungbys lagkapten surt när han tog Anton i hand efter matchen. Anton tackade bara för matchen och gick därifrån.
De var i final. Nu hade de fem timmars paus innan det var dags för avgörande match.

* * *

Anton kände att han behövde lite frisk luft. Dessutom var han trött på pizzerians utbud efter de tidigare två dagarna. Han försökte locka med sig lagkamraterna men de flesta föredrog att se den andra semifinalen och vila upp sig på läktaren.
Han promenerade in mot centrala Växjö. Han insåg att det var betydligt mycket längre än han först hade trott. Plötsligt fick han syn på Jocke som gled förbi i sin Z4:a, han vinkade och bilen saktade in.
– Vill du ha skjuts? Jag tänkte köra in till hotellet och vila ett par timmar, sa Jocke.
– Kanon, jag trodde inte det var så långt in till centrum.
– Jo, det är nog 4-5 kilometer. Tar säkert en halvtimme att gå och du borde ju vila benen till i eftermiddag, sa Jocke och drog iväg med en rivstart.
Jocke parkerade framför Stadshotellet där han bodde och Anton tackade för skjutsen. De skulle höras av på mobilen ifall Anton ville åka med tillbaks till hallen.
Anton promenerade vidare längs gatan. Han mötte några som hade känt igen Jocke. Växjö var ju en tennis­metropol så det var inte överraskande.
– Var inte det där Jocke Wilhelmsson?
– Jo, jag tror det. Det var en dyr bil han kör. Trodde inte han hade råd med det.
– Han spelade väl ihop några miljoner på sin tid?
– Jo, men han har spenderat desto mer. Jag hörde att han var bankrutt och snart skulle bli tvungen att sälja alla bilar och båtar han köpt. Fast det är väl bara en leasingbil han glider runt i.
– Trist att se hur stjärnorna slösar bort sina pengar. Hade jag tjänat 20 miljoner hade jag sett till att kunna leva på det resten av livet.
De både herrarna försvann in på en annan gata och Anton valde att inte följa efter och höra resten av konversationen. Men det sista han hörde gjorde honom orolig:
– Jag känner en annan gammal tennisspelare som lånat ut 100 000 kronor till Jocke. Min kompis tror inte han får tillbaks pengarna, han räknar med att Jocke går i personlig konkurs när som helst.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-06: Spåren efter en innebandylegend

InnebandyPiraterna 1-05: Konsten att hitta en tränare

De satt hemma hos Emil. Han hade tredje våningen för sig själv, en inredd vind i hans föräldrars 20-talshus uppe på Tågaborg. Anton hade alltid varit lite avundsjuk på Emil eftersom han faktiskt hade utsikt över sundet från sitt takfönster. En enorm frihetskänsla att kunna se horisonten från sitt rum. Och dessutom ha en helt egen våning i huset. En bred säng, en tresitsig soffa, tv och självklart ett skrivbord och dator rymdes på de 21 kvadratmetrarna.
Charlie och Brian satt i soffan i ena änden av rummet och slözappade mellan kanalerna. Viktor, Anton och Emil satt runt skrivbordet och datorn mitt i rummet, under fönstret mot Öresund. De jobbade med namnidéer. Laget kunde ju inte heta Tågaborg Kids. Eller?
– Lite coolt är det väl ändå med Tågaborg Kids? sa Brian från soffan.
– Hur kul är det om tre år när du inte är tonåring? frågade Emil.
– Det funkar ju för New Kids on the Block, sa Charlie.
– De har väl lagt av?
– Nej, de gjorde comeback förra året, sa Charlie. Ja, alltså inte för att jag lyssnar på dem, tillade han för säkerhets skull.
– Tågaborg funkar inte så bra på engelska heller. Det blir Tagaborg och det låter ju heltokigt, sa Viktor.
– Ska det inte vara något med Helsingborg i? Det har ju alla idrottsföreningar här i stan satsat på de senaste åren, sa Anton.
– Det kan vara smart. Men det ska ju vara något mer, något intressant som vi kan göra en bra logga av. Något djur kanske?
– Helsingborg Cods? sa Viktor.
– Cods? Vad är det för något? undrade Brian.
– Torsk heter Cod på engelska. Sundet är ju känt för torskfiske.
– Helsingborgstorskarna? sa Brian och Charlie i kör och vred sig snart i soffan i ett skrattanfall.
– Ha ha. Jag tror vi ska hitta något lite … tuffare djur, sa Emil.
Nya namn kastades ut i luften; Helsingborg Stars, Helsingborg Kings, Helsingborg Hawks, Helsingborg Sailors och så Emils förslag:
– Helsingborg Consuls.
– Okej engelskaexperten, berätta för oss andra vad det är på svenska? sa Brian.
– Konsuler.
– Jaha, och vad är konsuler?
– Har du inte hört talas om Konsul Olssons plats?
– Jo, det är väl något av torgen nere i stan. Är det inte det utanför Åhléns?
– Ja, vid Petters kiosk. Har du hört talas om konsulerna?
– Nej.
– Okej, det var konsulerna Persson och Olsson som byggde Helsingborg en gång i tiden. Bland annat var konsul Olsson en av dem som låg bakom gummifabriken, Tretorn. De var entreprenörer som byggde företag men de engagerade sig också i att bygga upp staden.
– Jaha, det var en snubbe som levde för typ 100 år sedan eller nått då? Men vad betyder konsul då? Är det inte typ diplomat?
– Enligt Wikipedia är konsul “republikens två högsta befattningshavare i Rom”. Men i Sverige var det “en titel som gavs till riksdagsmän och framstående personer för att bevaka Sveriges handelsintressen i respektive land”.
– Så konsulerna var en typ av kungar då?
– Ja, fast inte för ett helt land.
– Låter det inte coolare med Kings i så fall?
– Killar, vi släpper namndiskussionen ett tag. Vi har en lista med fem bra namn. Nu får alla i laget rösta och sedan hör vi med med folk vi känner vad de tycker låter bäst. Jag tycker vi har ett viktigare problem att diskutera, sa Anton.
– Du menar tränare? sa Viktor.
– Ja.
– Men Jocke hade väl någon på gång?
– Nja, han snackade om att han kände några som hade varit tennistränare, hockeytränare och fotbollstränare. Men ingen med erfarenhet av innebandy.
– Vi borde satsa på en spelande tränare, sa Emil.
– Varför det?
– Det är mest ekonomiskt att ha en tränare som kan bidra som spelare. Då slipper vi en extra kostnad för resor, hotell och allt annat.
– Inte helt fel om vi kan hitta en rutinerad kille som fortfarande är bra. Då får vi en förstärkning till laget samtidigt, sa Anton.
– Din pappa kanske kunde vara något? sa Charlie och tittade upp från tv:n.
– Äh, han är för gammal. Han fyller 43 i höst.
– Vadå? Det är väl inget? Kan man lira hockey i NHL när man är 43 så ska man väl kunna lira innebandy?
– Tror ändå inte att han vill. Han tycker jag är dum som tackar nej till jobb för att åka iväg och lira innebandy i sommar. Han kan nog inte ta ledigt hur som helst från sitt jobb. Vi kan ju inte garantera att han får betalt.
– Nej, det är ett annat problem när det gäller att värva en tränare. I budgeten har vi inte lagt in någon lön till tränare förutom ett par tusenlappar i månaden, sa Emil.
– Finns det ingen i FCH som är på väg att lägga av eller har slutat de senaste åren? sa Brian.
– De flesta som slutat eller ska sluta där gör det ju för att de skaffat barn. Svårt att ta med sig hela familjen när vi knappt har råd att låta en materialare resa, sa Emil.
– Materialare? Vi behöver en sjukgymnast mer än en materialare, sa Viktor som brukade stuka foten ungefär var tredje match.
– Vad tror ni om Kalle?
De andra tittade på Anton.
– Menar du allvar? sa Viktor.

* * *

Alla hade de hört talas om Karl-Anton “Kalle” Grönlund. Han var en legend i Helsingborg med omnejd. Som ung junior var han tunn som en sparris och ingen trodde att han ens skulle lyckas ta en plats i A-laget även om han hade viss blick för spelet och var envis som få. Han vägde för lätt och var inte tillräckligt snabb. Men med hjärta och vilja hade han efter flera års hård träning lyckats etablera sig i seniorlaget. De flesta hade gett upp efter ett år eller två utan att få spela speciellt många minuter. Men inte Kalle, han kämpade vidare. För varje säsong som gick blev han bättre, han gjorde aldrig ett dåligt byte eller en oinspirerad träning. Han lade på sig muskler och han hatade att förlora. Kalle var en slitvarg – och en ensamvarg.
Vid 27 års ålder var han en etablerad elitseriespelare, lagkapten i FCH och den som alla såg upp till. Han blev uttagen i det svenska landslaget och gjorde succé i sin första landskamp. Hans kontrakt gick ut och han fick anbud från flera svenska klubbar. Han nappade på ett proffskontrakt från en schweizisk klubb.
Men nu var det över sex år sedan han hade lagt av. Beskedet hade kommit efter en säsong där allt verkade ha rullat hans väg och succé med ligaseger och guld i Schweiz, enligt rapporterna. Det sas att han hade tappat motivationen. Han hade ingen lust att spela innebandy.
Vad som egentligen låg bakom spekulerades det vilt i. En del pratade om alkoholproblem eller rentav tyngre droger. Men Kalle hade aldrig synts ute på krogen. Han hade aldrig festat hårt som många lagkamrater eller ridit på att vara idrottskändis i en liten stad. Han tog hand om sin kropp och var en renlevnadsmänniska som möjligen unnade sig en pizza eller en kebab några gånger per år.

* * *

Det framstod som fullständigt osannolikt. Men likväl var det så. Innebandyspelare från hela världen var på plats i Dubai för att spela en turnering på Floorball World Tour.
Kvalturneringen höll ingen högre klass. Det fanns faktiskt ett par lokala lag med spelare som aldrig verkade ha sett en innebandymatch eller än mindre läst reglerna. De svenska domarparen fick ägna sig åt att undervisa spelarna ännu mer än de fick göra hemma.
Några lag med europeiska gästarbetare tog chansen att anmäla sig. Men det var de ditresta nordiska stjärnorna som glänste mest och gjorde upp om slutsegern i Dubai Open.
We Were Warberg krånglade sig vidare från semifinal mot ett tjeckiskt lag, Prague Stars. I finalen blev det en jämn match mot ett stjärnspäckat finskt lag med tre-fyra killar som faktiskt hade spelat en VM-final tio år tidigare.
Vid full tid var det oavgjort, 5-5, och matchen gick till förlängning. Det visade sig bli den längsta förlängningen i tourens korta historia. Efter 38 minuter och 14 sekunder avgjorde Helsiniki Heroes. Eller rättare sagt, en WWW-spelare styrde bollen i eget mål och avgjorde finalen med ett självmål.
WWW toppade dock fortfarande rankingen och kunde räkna hem ytterligare prispengar. De hade inga problem att betala flygbiljetterna till och hotellrummen i Singapore som var nästa anhalt.
Kvalet, som WWW kunde stå över, till den turneringen spelades samtidigt som killarna från Tågaborg skulle spela turnering i Växjö.

* * *

På vägen hem från Emil ringde han Emma. De hade fortfarande inte kommit vidare när det gällde sommarens resa. Hon ville tågluffa med honom. Han ville spela innebandy. En del av honom ville säga till henne att självklart skulle han välja att resa med henne om hon tvingade honom att välja men att han inte ville att hon skulle göra det.
Samtidigt visste han innerst inne att han inte skulle välja bort innebandyn den här sommaren. Det var vad han allra helst ville göra. Hålla ihop laget. Hålla drömmen vid liv. Drömmen om att bli proffs hägrade. Han skulle bara få henne att förstå.
– Hej snygging, hur är det? sa han när hon svarade.
– Hej Anton. Det är bra. Sitter och läser.
– Skola eller?
– Ja, det är snart skrivning. Vissa av oss jobbar ju för MVG.
– Jag ska också hem och läsa lite nu. Vi har varit hos Emil.
– Planerar ni för i sommar?
– Ja, vi ska försöka hitta en tränare.
– Mmm, går det bra?
– Vi får se. Har du funderat mer på det?
– Du menar att resa med någon annan?
– Ja.
– Jag vill fortfarande helst resa med dig Anton, det vet du.
– Ja. Men …
– Och jag förstår att du drömmer om att spela innebandy.
– Ja.
– Så jag har frågat Jessica om hon vill följa med.
– Du är underbar!
– Men hon vet inte om hon kan. Hon skulle fundera på det.
– Det vore ju perfekt, så kan vi ändå träffas några gånger.
– Ja, samtidigt kan ju inte jag bestämma själv vart vi ska åka. Jessica kanske vill se andra platser än de där ni spelar.
– Jaha.
– Men jag vill ju träffa dig så mycket som möjligt.
– Och jag vill träffa dig.
– Det blir nog bra. Men, jag måste fortsätta läsa nu. Vi får snacka mer en annan dag.
– Okej, sov gott sen.
– Du med. Puss.
Han stoppade ner mobiltelefonen. Snart hemma. Han hade en märklig känsla i magen. På något sätt hade han sett framför sig att hon och en eller flera tjejkompisar reste runt tillsammans med laget. Kanske bodde på samma hotell och sedan kunde tjejerna göra utflykter på dagarna när de spelade och tränade. Nu pratade hon plötsligt om att åka till helt andra ställen. Det kanske slutade med att Emma och Jessica båtluffade i Grekland samtidigt som han spelade i Prag.
– Fan, sa han högt.

* * *

– Kalle?
– Ja, sa Anton. Tror du inte att han skulle bli en bra tränare?
– Tja, jag känner ju inte honom speciellt bra. Han flyttades upp till A-truppen något år innan jag slutade. Typ -94. Han vägde inte mycket men det var en ettrig kille redan då, sa Josef Stankovic.
– Vet du någon som har kontakt med honom?
– Jag kan höra med några av de andra killarna i laget som spelade lite längre med honom. Kalle spelade inte mycket de första åren, satt mest på bänken. Det var väl egentligen bara två-tre säsonger som han var riktigt bra, men sista året var han nog bäst i laget. Han kunde ha blivit en riktig stjärna.
– Vad var det som hände?
– Jag tror det började när båda hans föräldrar dog med bara några månaders mellanrum. Han var enda barnet. Det enda som betydde något för honom var innebandyn, han levde för träningen och matcherna. Men jag vet inte riktigt vad som hände sedan, han bestämde sig för att lägga av och göra något annat med sitt liv. Han var ju proffs i Schweiz sista året men trivdes nog inte riktigt.
– Han söp inte eller?
– Kalle? Nej, han drack knappt en öl när vi hade lagfester. Nej, det tror jag inte. Men man vet ju aldrig. Han spelade ju några år efter att jag slutat och vad som hände nere i Schweiz har jag ingen aning om.
– Kan du inte snacka med någon som känner honom och se om vi kan få tag på honom?
– Jag kan snacka med någon som kände honom. Vad jag vet har ingen haft kontakt med honom på flera år. Jag vet inte ens om han bor i Sverige, sa Josef.
– Hm. Har du några andra idéer om vem som skulle kunna träna oss?

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-05: Konsten att hitta en tränare

InnebandyPiraterna 1-04: Möte med en manager

Joachim Wilhelmsson var en välväxt man i 40-årsåldern. Han hade långt hår, uppsatt i en hästsvans i nacken. De gråa håren började få grepp om frisyren trots att han färgade håret med jämna mellanrum. Han hade fortfarande en vältränad kropp, det blev några timmar på gymmet och två löprundor i veckan. Han var mån om sitt utseende, skulle man imponera på 24-åriga tjejer på nattklubbarna så funkade det inte att låta magen svälla.
Han parkerade sin nytvättade BMW Z4, som blänkte i vårsolen, på Stortorget och vinkade till Viktor. Jocke, som han kallades, hade varit tränare för Valdemar Malmström, Viktors storebror, för ett par år sedan och hjälpt honom med goda råd.
Jocke hade varit tennisproffs. Ingen av de allra största svenska stjärnorna. Han hade inlett karriären med att spela collegetennis i USA i fyra år, skaffade sig en utbildning som på pappret innebar att han kunde allt man behövde veta om marknadsföring men i praktiken mest handlade om att han festat och spelat tennis.
Han var dock en stor talang och lyckades faktiskt kvala in på ATP-touren. Han vann en stor turnering och beskrevs genast som nästa stora stjärna. Men trots ytterligare åtta år på touren vann han inte någon mer titel som singelspelare även om han nådde final fyra gånger. Däremot spelade han hem ett par dubbeltitlar och ackumulerade totalt 3 875 243 dollar i prispengar.
Beroende på dollarkurs när de spelades in motsvarade det mellan 20 och 40 miljoner kronor. När en efterhängsen axelskada tvingade honom att lägga racketen på hyllan hade han drygt 10 miljoner kronor på banken och skulle alltså kunna leva gott på det. Om det inte vore för de dyra vanor han lagt sig till med.
Under åren som gått (karriären tog slut på 1998) hade han provat på lite av varje. Han hade startat ett eget kalsongmärke. Det kunde ha varit en bra idé om han hade varit lite mer känd. Och om han hade lyssnat lite mer på föreläsningarna om marknadsrätt under collegetiden. Advokater som representerade ett stor multinationellt klädmärke som tyckte att “Jocke” var lite väl likt deras kontaktade honom och han tvingades dra tillbaks hela produktionen från marknaden. Numera var det bara han själv som gick runt i Jocke-kalsongerna. Det skulle han förmodligen göra resten av livet eftersom vinden över hans föräldrars garage var fyllt med bruna papperskartonger som var och en rymde 1000 par kalsonger, snyggt ihoprullade och förpackade två och två i plaströr.
Jocke hade också drivit en nattklubb i Helsingborg. Den hade varit väldigt populär under ett par år och köerna hade ringlat långa utanför på lördagsnätterna. Tyvärr blev det ingen lysande affär. Kanske för att de kända vänner han hade inte var den typen som betalade för sig utan tillhörde kategorin som helst ville bli bjudna. Efter ett par års slit och någon miljon i förluster sålde han klubben. Det dröjde bara ett år innan den åter hade bytt ägare.
Han satsade istället på en karriär som tennistränare. Under två år åkte han åter runt på ATP-touren. Eller rättare sagt, det var vad han hade hoppats få göra. Han såg det som ett sätt att få kontakt med gamla tennisvänner och återuppleva gamla minnen igen. Problemet var bara att de tre unga lovande talanger (däribland Valdemar) han hade under sina vingar inte lyckades kvala in på touren speciellt ofta. Istället tvingades Jocke åka till små satellitturneringar, fjärran från den glamour och de prispengar som fanns på ATP-turneringarna. Och när en av hans adepter efter två års harvande äntligen etablerade sig på touren – ja, då bytte pojkspolingen tränare och Jocke var tillbaks på ruta 1.
Han åkte hem till Sverige igen. Han hade en idé om att bli sportagent, representera framgångsrika idrottsstjärnor och hjälpa dem i förhandlingar. Han hade pratat lite löst med ett gäng hockeyspelare och några fotbollspelare han kände. Tennisspelare med stjärnstatus var det inte lika gott om för tillfället. Så av en händelse hade han fått höra talas om ett gäng unga innebandyspelare och en nystartad proffstour. Han såg en affärsmöjlighet.

* * *

– Hej, Viktor, sa Jocke.
– Tjena, det här är Emil, sa Viktor.
– Trevligt att träffas, sa Emil.
De gick in på fiket och beställde. Jocke drack en latte, Emil en smoothie och Viktor en stor färskpressad apelsinjuice.
– Så, ni behöver pengar för att finansiera en karriär som innebandyproffs? sa Jocke och lyfte koppen.
– Ja, jag vet inte hur mycket Viktor har berättat?
– En del. Vad jag förstår handlar det om en miljon kronor?
– Ja, det är ungefär vad som behövs för första säsongen. Man borde kunna få in det via sponsorer och sedan är det ju prispengar i alla turneringar. Men vi har lite bråttom så vi hinner inte sälja sponsorplatser.
– Så nu behöver ni hjälp.
– Ja, två av våra bästa spelare har fått kontraktserbjudanden som de inte vågar tacka nej till om de inte vet att det här blir av.
– Det är våra två bästa spelare, påpekade Viktor.
– Okej, säg att jag ställer upp och garanterar en miljon. Ni förstår att jag måste ha något i utbyte av er?
– Självklart. Du vill ha procent på intäkterna?
– Ja, först och främst vill jag ju ha tillbaks min miljon. En del kanske går att få in via sponsorer men förhoppningsvis kan ni spela in prispengar annars blir det nog tufft. Sedan vill jag ha ett avtal som ger mig 10 procent på alla era intäkter de kommande två åren. Och alla spelare i laget måste skriva 2-årskontrakt så att jag inte står där utan spelare nästa säsong.
– Det är nog inga problem. Vi hade tänkt göra någon sorts avtal där alla spelare är berättigade till del av vinsten. Vi ska driva laget som ett företag, sa Emil.
– Låter som om ni tänkt igenom det här ordentligt.
– Emil är entreprenör, han blir nog en riktig affärsman som du, sa Viktor och Jockes 196 cm växte ytterligare en bit.
Emil däremot litade inte riktigt på Jocke. Han undrade inom sig om han inte var ännu en bortskämd före detta elitidrottare som egentligen inte kunde något annat än sin idrott. Han var lite orolig för att det inte fanns några pengar och att Jocke bara snackade. Men Viktor hade gått i god för honom.
– Okej, jag fixar finansiering under förutsättning att ni får alla spelare att signera ett sånt här avtal som jag har förberett, sa Jocke och plockade upp ett tjockt kuvert som innehöll 20 kopior av ett 7-sidigt kontrakt som han hade skrivit ihop kvällen innan. Han hade suttit och surfat på nätet och letat upp olika sorters kontrakt och sedan klippt och klistrat för att få ihop något som verkade täcka in allt han ville uppnå. Killarna skulle aldrig orka läsa igenom det, dessutom var de stressade av att få allting klart på 24 timmar. Perfekt läge. Han funderade på om han borde ha begärt 15 procent av intäkterna istället.
– Okej, vi får läsa igenom det först, sa Emil.
– Självklart ska ni göra det. Jag försöker inte lura er på något sätt. Det här ska bli en affär som vi alla tjänar på. Jag funderar redan på vilka företag vi kan plocka in, kanske ett resebolag som kan sponsra resekostnaderna?
– Det här är ju grymt ju. Vi måste ringa Anton och berätta att allt är klart, sa Viktor och plockade upp mobiltelefonen.

* * *
– Jag som trodde att vi skulle ut och tågluffa tillsammans i sommar?
– Jo, det hade jag också tänkt. Men så dök det här upp.
– Du tycker innebandylaget är viktigare än jag?
– Nej, det gör jag inte.
– Men du säger ju att du tänker välja laget framför mig i sommar?
– Nej, ja, jag menar…
– Anton, jag blir faktiskt riktigt besviken på dig nu. Jag tänkte att vi skulle beställa biljetterna nästa vecka och börja planera vart vi ska resa och så kommer du och…
– Men vi kanske kan åka senare?
– När då? Jag börjar högskolan i september. Har du glömt det? Det här skulle ju vara vår sommar. Bara du och jag i flera månader. Ut och resa. Komma bort från Helsingborg.
Emma var röd i ansiktet och tårarna rann. Anton försökte hålla om henne, men hon tryckte bort honom. Drog sig undan. Gömde ansiktet i kuddarna på sin säng.
– Förlåt.
– Vad hjälper det att du säger förlåt?
– Jag vet inte.
– Du fattar ju ingenting. Kanske lika bra att vi gör slut.
– Det menar du inte, sa han och lade sig ner bredvid henne. Höll om henne. Kramade henne. Kände värmen från hennes kropp och doften av hennes nytvättade hår.
– Kanske jag gör, fräste hon.
– Men du kanske kan följa med oss?
– Vadå? Åka runt och kolla på när ni spelar innebandy hela sommaren? Låter ju väldigt kul. Träningar och matcher då eller? Har du glömt att jag inte är speciellt intresserad av innebandy?
Det visste han mer än väl. Hon hade inte ens sett den avgörande matchen när de säkrade seriesegern.
– Vi får nog tid till annat också. Det är ju inte hela dagarna vi spelar.
– Men det är ju rätt många timmar per dag. Vad ska jag göra under tiden?
– Du kan ju gå på stan, shoppa? föreslog Anton.
– Poängen med att tågluffa är att man inte ska göra av med en massa pengar på shopping. Jag vill ju hinna uppleva, se saker.
– Men det finns säkert massor att göra. Du får väl locka med någon kompis?
– Ingen av mina kompisar är speciellt intresserad av innebandy.
– Men de kanske är intresserade av killar? Jessica är väl singel?
– Jag tror inte hon är intresserad av någon i ditt lag. Hon vill ha äldre killar som har jobb. Och bil.
– Men hon kanske vill följa med ändå? Ni behöver ju inte titta på när vi spelar varenda dag, ni kan göra utflykter och sånt…
Anton blev mer entusiastisk. Han hade trots allt en förmåga att hitta möjligheter och att vara positiv. Det var en av de saker som Emma gillade mest hos honom.
– Men om jag säger att du måste välja mellan mig och innebandyn? sa hon och tittade honom rakt i ögonen. Fortfarande med lite tårar i ögonvrån och rödflammiga kinder.
– Snälla, Emma, tvinga mig inte att göra det.
– Men vad hade du valt?
– Jag vet inte, sa han ärligt.

* * *

Hela laget var samlat i konferensrummet på Emils pappas kontor igen. Det hade gått snabbt och lätt när pusselbitarna hade fallit på plats de senaste dagarna. Lite för lätt, tänkte Emil.
Samtliga spelare hade signerat varsitt kontrakt. De hade lyssnat till en kort presentation av Jocke Wilhelmsson där han berättade om hur han redan hade flera intresserade sponsorer på gång och att han hade stora förväntningar på dem. Han poängterade vid minst fyra tillfällen att han själv hade erfarenhet av vad som krävdes om man ville bli bäst i världen på sin sport. Men de flesta var ändå lite imponerade, han var trots allt miljonär. Sas det.
– Slutligen har jag en liten överraskning. Jag har anmält er till Blåkulla-cupen i Växjö. Det är en seniorturnering som brukar locka lag från div 5 och uppåt. Inga elitlag men säkert något gäng från div 2. Det är en inofficiell turnering för kompisgäng så det är nog lite skiftande kvalitet på lagen. Men jag tror ändå det blir nyttigt för er att prova på att möta lite äldre spelare än ni är vana vid, sa Jocke.
– När är det?
– Den spelas under påskhelgen. Vi hyr en buss och åker upp med hela laget på torsdagsmorgonen, sen bor vi på ett vandrarhem i närheten av hallen. Första matchen spelar vi kl 13, sen är det två matcher på fredagen. På lördagen spelas åttondelsfinalerna. Jag vet inte vilka vi ska möta ännu.
– Är det någon som inte kan vara med?
Ingen räckte upp handen. Ett par av killarna sa att de var tvungna att kolla hemma först eftersom de skulle på släktmiddag.
– Vilket namn har du anmält oss under? frågade Anton.
– Jag bad dem skriva Tågaborg Kids så länge. Men det är väl hög tid att ni hittar på ett bra namn på laget. Något som funkar även utanför Sverige, sa Jocke.
– Ja, vi behöver en snygg logga också, sa Charlie.
– Namn och logga är viktigt. Men glömmer vi inte det allra viktigaste? sa Anton.
– Vadå?
– En tränare. Det vore väl rätt bra om vi hade klart med en ny tränare så fort som möjligt.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-04: Möte med en manager

InnebandyPiraterna 1-03: Jakten på en miljon i sponsorpengar

Ungefär som i en skolsal. I ena änden av rummet en stor whiteboard och en kille som skrev och ritade. Men hela laget var samlat i ett konferensrum på Emils pappas kontor. Alla utom tre spelare som redan hade bestämt sig för att lägga av. Filip P skulle plugga vidare och hoppades komma in i Stockholm. Rasmus skulle resa jorden runt med en kompis. Och Oliver var bara trött på innebandy och skulle lägga av, han hade hälsat att de enda klubbor han skulle röra framöver var golfklubborna.
De tre tillhörde inte de viktigaste spelarna i laget. Oliver hade visserligen ett rätt bra skott men han hade inga ambitioner och struntade ofta i träningar när de krockade med Röglematcher eller om en kompis ringde och ville gå på bio. Han brann inte för innebandyn.
Utan de tre bestod truppen nu av 16 spelare. Det var målvakterna Emil Fredriksson och Ali Hassan. Backarna Anton Stankovic, Daniel “Danto” Thomasson, Joel Magnusson, Alex Andersson och Andreas “Andy” Sundstedt. Tre centrar – Charlie Modin, Viktor Malmström och Robin Gonzales. Och slutligen sex ytterforwards: Brian Jensen, Carl Larsson (vars föräldrar var konstnärer med sinne för humor), Linus Ekström (som kallades Linus Ett), Linus Turesson (som kallades för Linus Två), Tom Stenhög och Gustav Olofsson.
Anton och Emil höll i mötet även om det var Emil som pratade mest. Han berättade om Floorball World Tour, ungefär samma saker som han hade berättat för Viktor och Anton en vecka tidigare. Nu hade han dock kollat upp regler och andra detaljer lite bättre och kunde därför besvara frågor som oundvikligen skulle dyka upp efteråt.
– Alla lag på touren drivs som företag som sedan skriver kontrakt med alla spelare. Det blir inga löner utan vi får dela på eventuella prispengar, berättade Emil.
Han drog sedan snabbt igenom den budget han hade gjort upp, beräknade kostnader för resor, hotell och anmälningsavgifter. I den ingick att varje spelare själv skulle betala 10 000 kronor för att få vara med på resan. De resterande 50 000 kr per person som krävdes tänkte Emil ordna fram genom sponsorer.
Emil ritade upp en pyramid på tavlan och delade in den i tre olika skikt.
– Längst ner har vi basen. Det är mindre sponsorer som mest ställer upp för att de gillar oss, kanske folk vi känner eller våra föräldrar. Där tänkte jag att vi skulle ha in 40 stycken på den nivån som kallas brons. I mitten har sedan sex företag på silvernivå och i toppen tre guldsponsorer. Det är guld– och silversponsorerna som ska synas på våra tröjor, sa Emil.
– Vad kostar det att bli sponsor? frågade Tom.
– Guldsponsorerna betalar 100 000 kronor, Silver kostar 50 000 kronor och de minsta får betala 10 000 kronor. När vi sålt alla sponsorpaket så har vi en miljon. Det är vad vi skulle behöva för att genomföra första delen av säsongen på touren. Ska vi åka över till USA måste vi ha spelat in lite prispengar i Europa först.
– Går det verkligen att få in så mycket? undrade Linus Ett.
– Absolut. Det handlar bara om kontakter och hårt jobb, vi har ju fortfarande tid på oss. Jag hoppas att alla kan hjälpa till och sälja in i alla fall några mindre sponsorpaket. Alla företag har råd med 10 000 kronor.
Emil delade slutligen ut några färdiga sponsoravtal som han hade kopierat upp. Varje spelare fick med sig fem exemplar. Sedan svarade han på frågor om kvaltävlingar, rankingpoäng, matchernas längd och andra detaljer som intresserade resten av killarna mer än budgetar och affärsplaner, konstaterade han.

* * *

Den allra första turneringen på Floorball World Tour genomfördes i början av mars i Sydney, Australien. Kvalet samlade knappt 100 lag. Emil hade läst rapporter från några av de svenska lag som var på plats och de tyckte att klassen på de sämsta lagen var riktigt usel. Men de åtta lag som tog sig fram till kvartsfinalerna i huvudturneringen höll minst svensk div 1-klass, enligt en av spelarna i ett av de svenska lag som tagit sig dit.
Historisk första segrare på touren blev inte helt oväntat ett svenskt lag med den käcka förkortningen WWW som betydde We Were Warberg (ett tufft namn som dock var fullständigt omöjligt att uttala, försök själv säga det snabbt fem gånger i rad eller ens en enda gång utan att staka dig). I laget, vars medelålder låg närmare 40 än 30 år, fanns flera före detta elitseriespelare som förutom sin rutin fortfarande var relativt vältränade efter spel i division 2 och 3 de sista åren. De flesta av dem hade ett förflutet i just Warberg men även några göteborgare fanns med i den starka truppen.
WWW toppade därmed den allra första världsrankingen efter segern i Sydney. Semsterresan till Australien blev en fullträff för de tio gubbarna som delade på drygt två miljoner kronor i prispengar. De hade egentligen inte planerat att åka vidare till Dubai men efter succén i premiären så bokade de om sina biljetter och satte sig på ett plan till Dubai istället för Köpenhamn.
För Emil var detta väldigt goda nyheter. Det innebar nämligen att han kunde ta med sig tidningsklipp som skvallrade om “Succé för Warbergs gubbar i Sydney” till sina möten med potentiella sponsorer. Mot alla odds hade turneringen lyckats få större rubriker hemma i Sverige än det nyss inledda SM-slutspelet.
Nackdelen var att killarna i Tågaborg inte längre var ensamma. Runtom i Sverige började mängder av kompisgäng drömma om miljonerna på Floorball World Tour och planera resor till turneringarna i Europa. Konkurrensen skulle bli betydligt tuffare för varje turnering framöver.

* * *

– Fattar du hur svårt det var för mig att fixa det där jobbet till dig?
– Jo, jag förstår att det inte var lätt. Men det här kanske är sista chansen vi har, sa Anton.
Diskussionen hade pågått ett tag. Anton hade anat att pappa Josef inte skulle bli överlycklig när han kom hem och berättade att han tänkte åka iväg och spela innebandyturneringar runtom i Europa till sommaren istället för att jobba som fastighetsskötare. Han hade ändå känt sig tvingad att berätta, hans pappa skulle annars ändå fått höra det på omvägar. Då var det bättre att säga det själv och försöka övertyga Josef Stankovic om vilken bra idé det var.
Det fick sådär. Josef var inte rasande men han var långt ifrån nöjd.
– Sista chansen? Ni har ju inte ens fyllt 20 år. De här Warbergsgubbarna som det stod om i tidningen är ju över 30 hela gänget. Ni har ju hur mycket tid som helst på er. Spela ett år tillsammans i div 5 och åk iväg några veckor nästa sommar.
– Inte med det här laget. Alla försvinner ju åt olika håll efter sommaren. Det är knappt någon som vill lira i division fem. Men den här grejen, Floorball World Tour, det är spännande. Det lockar killarna. Det är enda sättet att hålla ihop laget, sa Anton.
– Okej, risken är att en del lämnar laget. Men är det verkligen värt att kasta bort ett jobb för det? Om du inte jobbar där i sommar så har du nog ingen chans att få jobba där i höst. Om ni inte lyckas på touren så kommer du hem och har varken jobb eller plats på någon skola. Tänkte du att jag och mamma skulle försörja dig då eller?
– Det går väl alltid att hitta något jobb. Jag får väl städa eller nått.
– Ja, du väljer själv du är ju vuxen nu. Men jag tycker att du ska tänka igenom det här ordentligt. Det är hårda tider nu och många företag avskedar folk. Det är inte hur enkelt som helst att hitta jobb, det ska du veta.
Något motvilligt lovade sedan pappa Josef att ta med sig lappen med sponsorerbjudandet till sin chef för att höra om företaget kunde sponsra det nya unga laget med 10 000 kronor. Trots alla invändningar brukade han ändå stötta Anton vad han än bestämde sig för att hitta på.

* * *

Två veckor senare träffades hela laget igen efter onsdagsträningen. De tränade tillsammans två gånger i veckan under Stellans ledning. Inte bara för att hålla igång, utan för att bli bättre. Han hade stöttat dem helhjärtat och lovat att hjälpa dem med träningarna så fram till sommaren. Dessutom hade han hjälpt dem att fixa träningstider i hallen de sista månaderna då klubben egentligen inte hade några hallbokningar.
Emil rapporterade läget på sponsorfronten. Det såg egentligen hyggligt ut efter bara två veckors jobb.
– Vi har fått in sju stycken bronspartners. Dessutom har jag pratat med ett företag som vill sponsra oss med matchtröjor, kläder, skor och klubbor. Men vi får inga pengar av dem, bara prylar, sa Emil.
– Så vad innebär det? Hur mycket pengar saknas det? frågade Charlie.
– Vi har 70 000 kronor så det är en bra bit kvar. Framför allt är det väldigt tufft att hitta guld- och silversponsorer. Jag pratade med ett företag som eventuellt var sugna på att gå in med 200 000 kronor.
– Det låter ju skitbra, sa Viktor.
– Jo, men de krävde att de fick döpa laget med sitt företagsnamn och att de var ensamma på tröjan med sin reklam, sa Emil. Det känns inte som om det är rätt väg, det blir bara ännu svårare att få in fler sponsorer.
– Men är det inte dumt att tacka nej till 200 000 kronor? undrade Gustav.
– Vill du att vi ska heta Team Franssons Frukt och ha en stor fruktkorg tryckt över hela bröstet?
– Nej.
– Bra. Då är det inget alternativ. Jag vill att alla tänker till ordentligt ifall ni känner folk på något företag i stan som kan tänkas sponsra. Jag kan snacka med dem, men det är lättare om de känner någon som spelar i laget, sa Emil.
Viktor hade suttit tyst hela tiden och räckte nu upp handen. Emil nickade åt honom.
– Jag har hittat en kille som vill bli vår manager, sa Viktor. Han lovar att fixa fram de sponsorer som behövs om vi skriver kontrakt med honom. Det skulle ju lösa alla våra problem.
– Grymt. Vi får ta ett möte med honom och höra vad det är han tänkt sig. Jag förmodar att han inte tänkt göra det gratis eller? sa Emil.
– Nej, det är klart att han inte vill. Han ska ha provision på allt vi tjänar. Men du kan väl följa med och träffa honom Emil så får vi läsa igenom hans kontraktsförslag.
– Okej, vi gör det så fort som möjligt.
De avslutade mötet. På vägen ut högg Charlie tag i Emil och Anton. Tillsammans med Brian dröjde de sig kvar i konferensrummet.
– Jag ska vara ärlig. Det här låter jättespännande men jag kan inte vänta hur länge som helst. HIF vill ha besked av mig. Jag har blivit erbjuden ett kontrakt och de vill att jag börjar träna med A-laget direkt. Om jag inte skriver på det senast på fredag så kommer de att gå vidare till någon annan av U-spelarna, sa Charlie.
– Det är ungefär samma sak som FCH har sagt till mig. Jag kan få ett hyfsat A-kontrakt med dem men om jag inte bestämmer mig den här veckan så kommer de att gå vidare och det är inte säkert att platsen i truppen finns kvar nästa vecka, sa Brian.
– Det ni säger är att vi har 48 timmar på oss att ordna fram lite mer än 900 000 kronor? sa Anton.
– Ja, så skulle man också kunna säga. Jag kan inte tacka nej till ett kontrakt nu om jag inte vet att det blir något av med Floorball World Tour, sa Charlie.
– Då är vårt enda hopp att den där managern som Viktor hittat kan ordna fram pengar tills på fredag, sa Emil.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-03: Jakten på en miljon i sponsorpengar

InnebandyPiraterna 1-02: Vägen till Floorball World Tour

Emil Fredriksson var van att ta saken i egna händer. Han var full av idéer och satt sällan och väntade på att någon annan skulle föreslå vad de skulle hitta på.
Redan sista året på högstadiet hade han startat ett eget företag. Han köpte in allt möjligt och lyckades sälja vidare till vänner, bekanta och ibland även butiker. Kanske hade han förmågan i blodet eftersom hans pappa ägde ett flertal företag och alltid hade uppmuntrat Emil att våga prova sina idéer.
Anton tänkte på sommaren 2005. Hela gänget låg nere på Fria Bad och svettades.
– Nu skulle det vara gott med en riktigt kall dricka. Synd att det inte går runt någon och säljer, ni vet som när man är nere i Spanien och det går runt en massa snubbar och ropar “cold drinks and ice-cream!”. Det skulle vi haft nu, sa Charlie.
– Bra idé, sa Emil och inom några minuter hade han packat ihop sina saker i en väska och gett sig iväg. De andra tittade efter honom.
En halvtimme senare var Emil tillbaks med en kylväska, fullproppad med iskall läsk. Han ställde kylväskan bredvid gängets handdukar och satte upp en skylt där det stod “Kalla drycker 15:-” och lade sig på handduken bredvid och väntade.
Inom en timme hade han sålt de 20 burkarna och tjänat 200 kronor. De andra bara skakade på huvudet. Den sommaren tjänade Emil många tusenlappar på stranden.
Emil var även en duktig innebandymålvakt. Han hade varit andremålvakt i Skånelaget som 15-åring och skulle förmodligen ha en framtid i högre serier, om han valde att satsa. Han var en naturbegåvning i skolan och skaffade sig bra betyg trots att han inte gärna spenderade så mycket tid med böckerna. Han njöt mer av att förverkliga sina idéer än att plugga in fakta om vad andra hade gjort genom historien.
Just nu grubblade han mest över om han skulle söka in till högskolan eller om han skulle satsa på sitt företag istället.

* * *

– Floorball World Tour? Jag tycker jag känner igen det, är det inte den där turneringen med världens fyra bästa landslag? sa Viktor.
– Nej, du tänker på World Challenge. Det här är något annat, helt nytt. De har inte gått ut med så mycket marknadsföring ännu men jag känner en av grundarna lite grann så jag har hört en del om det redan. Den första turneringen spelas i Australien nästa vecka, sedan fortsätter det i Asien innan de kommer till Europa i början av sommaren.
– Coolt att resa jorden runt och spela innebandy. Blir ju rätt långa resor. Vi som gnällde när vi behövde köra till Osby, sa Anton.
– Jo, det kostar en del. Man får ingen reseersättning på touren. Det gäller att skaffa sponsorer och spela ihop pengar, precis som tennis- och golfproffsen, sa Emil.
– Så det är prispengar i turneringarna? frågade Viktor.
– Ja, det är klart. Jag vet inte om de spikat den slutliga prissumman men jag vet att Bertil snackade om att vinnarna i Sydney skulle få 250 000 dollar eller något i den stilen.
– Wow, över två miljoner kronor för laget att dela på. Det låter schysst. Dags att hoppa av skolan och dra till Sydney direkt eller vad säger ni grabbar? sa Viktor?
– Eller inte. Men hur är egentligen kvaliteten på lagen på den här touren? Hur många lag är det som är med i turneringarna?
– Huvudturneringen på varje ställe har bara 32 platser. De flesta av dem går till lag som har tjänat in rankingpoäng tidigare. Det påminner om ATP-touren i tennis. Men sedan kör de en helt öppen kvalturnering veckan innan. Där kan vem som helst anmäla ett lag och försöka kvala sig in till huvudturneringen.
– Så där kan det vara hundra lag med?
– Eller tusen. Det är typ fyra eller åtta platser i huvudturneringen som står på spel. Och där får man ranking­poäng som gör att man kan gå direkt in eller i alla fall slippa spela så många kvalomgångar i kommande turneringar, sa Emil.
– Låter tufft. Men hur bra lag är det egentligen med i turneringarna där borta? Är det verkligen några svenska lag som åker till Sydney nu när det är slutspel i Sverige? sa Anton.
– De flesta serierna i Sverige är ju färdigspelade i början av mars. Det är ju bara kval och slutspel som pågår. Dessutom har jag hört att en del av de lag som anmält sig härifrån består av äldre spelare som egentligen lagt av. Men man kan nog plocka en del enkla rankingpoäng genom att spela Asien-turneringarna, det lär bli rätt mycket starkare startfält i Stockholm i sommar, sa Emil.
– Kommer det att gå en turnering i Stockholm?
– Ja, det är klart. Innebandyvärldens huvudstad måste ju ha en egen turnering. Gissa hur många lag som kommer att ta chansen där att vara med och tävla om ett par miljoner i prispengar? Det blir grymt.
– Där måste vi vara med, sa Viktor.

* * *

Alla var överens om att det inte var realistiskt att åka till Australien, Singapore eller Japan för att lira turneringar. Även om det lockade att få spela mot en massa innebandyamatörer från länder som förlorade med tvåsiffrigt mot det svenska landslaget i VM. Men att ta ledigt från skolan i ett par veckor under den sista terminen var inte att tänka på.
De övervägde Oslo i början av juni. De skulle kunna åka med Oslofärjan från Köpenhamn eller en billig bussresa direkt upp från Helsingborg. Men samtidigt krockade det med skolavslutningen och i deras fall studenten. Det fick bli debut i Stockholm där kvalet skulle inledas den 22 juni.
– Hur många spelare ska man vara i laget? De kör väl med stora mål och målvakt? sa Viktor.
– Du kan vara lugn, det är 5-manna med målvakt som gäller. Annars hade jag inte brytt mig om det, sa Emil och fortsatte:
– Jag har inte stenkoll på reglerna faktiskt så jag vet inte om de kör 3×20 eller 2×20 eller något annat i kvalet. Men vad jag förstått så är vanliga innebandyregler som gäller. Men man får ju tänka på att ju fler spelare vi har i truppen, desto fler är vi som ska dela på pengarna om vi vinner.
De andra insåg hur Emil resonerade. Skulle de resa runt i Europa innebar varje spelare en kostnad. Självklart skulle var och en få betala sina egna resor i början men om de var 20 spelare i truppen krävdes det mer prispengar och fler sponsorer för att överleva.
– Vi måste ju i alla fall ha två hela femmor plus målvakt. Ja, en reservmålis är väl också rätt bra att ha när du är ur form, Emil, sa Anton.
– Okej, det blir 12 spelare. Kanske ytterligare någon reserv, men max 15 man totalt tycker jag. Sedan måste vi ju ha en tränare, det funkar knappast med någon av oss som spelande tränare, eller hur?
– Nej. Synd att Stellan ska ha barn, han hade varit perfekt.
– Han kanske känner någon? Eller fråga din pappa om han vet någon duktig coach, sa Viktor.
– Ja, jag får kolla runt lite, sa Anton. Men innan vi börjar snacka med alla killarna måste vi ju veta hur mycket det kommer att kosta. Jag menar behövs det 10 000 kronor eller 50 000 kronor till mat och resor?
– Jag ska räkna på det och göra en riktig budget. Det fixar jag, sa Emil vars entreprenörshjärna redan hade börjat räkna på intäkter, utgifter och allt annat som hörde till en budget. Faktum var att han egentligen brann minst lika mycket för den organisatoriska delen av ett lag som det rent sportsliga. Att tävla i Floorball World Tour var betydligt mycket mer spännande business än att lira i en av Skånes div 5-serier. I hans huvud började en affärsplan ta form.
– Men vi kanske ska snacka lite med de andra, i alla fall se till att inte Charlie eller Brian skriver på något kontrakt som förbjuder dem att spela med oss, sa Viktor.
– Jag snackar med dem, sa Anton.

* * *

När Anton vandrade hemåt, en promenad på knappt 100 meter, funderade han på vad Emil hade berättat. Han var van vid att höra om Emils galna projekt, de hade trots allt känt varandra sedan de började sjuan. Den ena idén var vildare än den andra och Emil hade en förmåga att kasta sig mellan olika projekt. Han tröttnade snabbt och blev inspirerad av något annat. Han var lika bra på att avsluta som att påbörja olika saker.
Men samtidigt lyckades Emil förvånansvärt ofta genomföra många av de där galna idéerna som ingen annan skulle våga sig på att prova. För Anton hade han under höstlovet avslöjat att han egentligen tjänade tillräckligt med pengar på sitt eget företag för att kunna hoppa av skolan, flytta hemifrån och jobba heltid med det. Trots att han bara skötte det på kvällar och helger. Emil hade helt enkelt näsa för affärer.
Floorball World Tour lät som något som Emil hade kunnat hitta på. Bara tanken på att starta en serie av innebandy-turneringar över hela världen var, ja närmast overklig liksom namnet på företaget bakom, InnebandyPiraterna Ltd. Innebandyn var jättestor i Sverige och Finland. Även i Tjeckien och Schweiz kände många till sporten. Men inte i resten av Europa. Och Asien, där kunde det inte vara många som kände till floorball.
Samtidigt lockade tanken på att bli proffs. Tänk att kunna lira innebandy på heltid, resa världen runt. Det var ju sådant killar som Charlie och Viktor kunde drömma om att göra i fotboll eller tennis. Proffs i innebandy kunde man möjligen bli i Schweiz, eller på halvtid i den svenska Superligan. Men varken i Sverige eller Schweiz blev man miljonär på sin sport.
Han låste upp ytterdörren, klev in och slängde sin väska på golvet i hallen. Han började klä av sig ytterkläderna.
– Hallå, ropade han.
– Hej, har du haft en bra dag? svarade en röst inifrån tv-rummet. Hans mamma Kristina satt som vanligt klistrad framför Dr Phil. Utan att tappa alltför mycket fokus på den tunnhårige amerikanen, som berättade för två föräldrar om vikten av att de engagerade sig i sina tonårsbarn, informerade hon om att kvällsmiddagen stod i kylen och att det bara var att värma i mikron.
Anton hade stoppat i sig en kebab tillsammans med de andra grabbarna två timmar tidigare och var egentligen inte jättehungrig, men han lade ändå upp lite ris och kycklinggryta på en tallrik och satte in den i mikron. Han hällde upp ett glas mjölk och gick in på sitt rum och satte på datorn. Dags att snacka lite med Charlie och Brian. Om de nu var online på msn.

* * *

Precis innan Anton skulle stänga ner datorn och hoppa i säng så plingade det till, nytt meddelande från Emil. Budgeten för deras FWT-lag var klar.
Emil: “Har checkat lite priser på resor, hotell, anmälningsavgifter, mat och sånt. Det landar på 45-70 000 kronor.”
Anton: “För hur många turneringar?”
Emil: “6 st, Sthlm, Helsingfors, Prag, Lindau, Zürich, Palma. Det är 12 veckor med kval o huvudturneringar”
Anton: “Det låter väldigt lite för hela laget?”
Emil: “Det är per person.”
Anton: “Oj.”
Emil: “Om vi räknar med 15 man inkl tränare så blir det 700 000-1 miljon”
Anton: “Jag tror inte alla har råd att betala så mycket”
Emil: “Vi får fixa sponsorer. Sen kan vi ju vinna pengar också.”
Anton: “Men kan vi verkligen fixa fram en miljon på några månader? Det är mer än hela Tågaborg drar in.”
Emil: “Det är klart vi fixar det. Har du snackat med Charlie å Brian?”
Anton: “Ja, de är på. Men jag vet inte hur länge de kan vänta. HIF är på Charlie och FCH jagar Brian.”
Emil: “Jag ska fixa ett möte med lite sponsorer. Du kan väl fundera på om dina föräldrar har några kontakter bland företag i stan.”
Anton: “Ok, vi får snacka med resten av killarna oxå.”
Emil: “Kanon, ses i skolan imorgon.”
Anton släckte skärmen och kröp ner i sängen. Men han hade svårt att sova. Tankarna snurrade i skallen på honom. Han hade ett sparkonto med pengar som han hade ärvt efter mormor. Där fanns det 52 000 kronor. Han undrade vad hans pappa skulle säga om han plockade ut dem för att åka Europa runt och spela innebandy hela sommaren. Speciellt när hans pappa höll på att ordna ett sommarjobb som skulle kunna leda till förlängning i höst, något som skulle behövas om han inte sökte in på högskolan.
Innebandyproffs eller fastighetsskötare?
Valet var inte så enkelt som man skulle kunna tro.
Det sista han tänkte innan han försvann in i drömmens värld var:
– Hur fixar man fram en miljon kronor till ett lag som inte ens har ett namn?

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-02: Vägen till Floorball World Tour

InnebandyPiraterna 1-01: Segervittring eller söndervittring

Den ene domaren pekade på målet och blåste. Det tog några sekunder innan Anton förstod och framför allt var säker. Domarparet gick bort till sekretariatet och funktionärerna fyllde i protokollet. Anton omringades av sina jub­lande lagkamrater och fattade sakta men säkert att det var mål. Han hade avgjort matchen.
Domarna pekade dock mot mittpunkten för tekning. Det återstod en sekund av matchen och Anton manade sina lagkamrater till båset.
– Kom igen nu, matchen är inte slut. Vi måste vinna tekningen. Slappna inte av nu killar, ropade han och riktade sig framför allt till Emil i målet som redan verkade ha flyttat fokus från matchen till folket på läktaren.
Viktor Malmström tekade. Och lyckades låsa bollen tillräckligt länge för att Malmös enda möjlighet skulle rinna ut i sanden. Slutsignalen ljöd i hallen. Matchuret lyste med röda siffror 20:00 och förkunnade slutresultatet 8-7.
Anton kände mest av allt en lättnad. Självklart lycka, men framför allt en lättnad. Han hade känt pressen de senaste veckorna, en rädsla för att misslyckas. Att missa seriesegern, deras sista chans att vinna något stort tillsammans innan de splittrades, hade varit tungt.
Tågaborgs ordförande Helmut Rosenkvist, en glad man i 50-årsåldern som drev en reklambyrå nere i city och var klubbens viktigaste sponsor, dök upp på innerplan. I famnen hade han en pappkartong fylld med svarta T-shirts som han började dela ut. De var prydda med en text i guldtryck som löd “Tågaborg HJ18 Guld 2009”. Snart var alla spelare klädda i dessa T-shirts och man samlade ihop sig för ett obligatoriskt lagfoto. Och efter några minuter hade 23 stycken amatörfotografer förevigat ögonblicket med allt­ifrån Emils pappas stora digitala systemkamera till syskonens mobiltelefoner.
Som vanligt blundade några spelare på varje bild och i takt med jublet sjönk de två leden ihop till en hög av spelare på många bilder.
– Ett lagfoto på ett mästarlag ska inte vara så organiserat, skrattade Emil när hans pappa påpekade det.

* * *

Efter att ha plockat ner sargen (något som inte ens de nyblivna seriesegrarna slapp undan även om de fick lite hjälp av ett par föräldrar) samlades laget i omklädningsrummet.
Lagets tränare Stefan Larsson (som alla kallade för Stellan av någon anledning) påkallade uppmärksamheten.
– Hallå grabbar, kan ni vara tysta någon minut?
Skratten och ropen tystnade sakta och det blev lugnt i omklädningsrummet. Inte riktigt så tyst som det hade varit i pausen mellan andra och tredje perioden då Stellan hade fått dem att vakna till liv med vad som började som utskällning och slutade med peppning.
– Jag vill tacka er alla för den här säsongen. Ni har gjort en fantastisk prestation, ni ska vara enormt stolta över vad ni åstadkommit. Jag är i alla fall jäkligt stolt över att vara tränare för det här laget, sa Stellan.
Anton tittade på Brian som nickade. Han vände huvudet mot andra änden av omklädningsrummet där Charlie och Emil satt. Han mötte deras blick och de nickade åt varandra. Sedan reste sig Anton.
– Okej, nu är det för mycket snack och ingen action. Det är dags eller hur grabbar?
– Jaaa! Stellan ska duscha! Stellan ska duscha!
Tillsammans föste de ut Stellan i duschrummet och han fick som så många tränare före honom att duscha med kläderna på. Det kunde han bjuda på en dag som denna. Han suckade lite uppgivet men leendet fanns kvar på läpparna även när vattnet droppade från hans dyblöta svarta huvjacka.
Några minuter senare hade han fått av sig de våta kläderna och stod nu istället mitt ibland dem med bar överkropp och en handduk lindad runt höften och bad återigen om deras uppmärksamhet.
– Jaha, tack för duschen grabbar. Det hör väl till. Men jag ville säga lite mer än jag fick chansen att göra så jag hoppas att ni orkar lyssna några minuter till innan vi fortsätter fira, sa Stellan.
Spelarna lugnade sig och satte sig återigen på träbänkarna i omklädningsrummet för att lyssna till den som hade haft hand om laget de senaste tre åren. Stellan hade gjort sig känd som hård och rättvis. Han ställde krav på dem men jobbade med positiv attityd.
Det var Stellan som hade fått många av dem att förstå att det inte fanns några genvägar. Talang kunde man leva på i pojklaget men när de nu började bli vuxna så krävdes det betydligt många fler timmars träning och framför allt koncentration på träningen om man skulle nå resultat.
Anton mindes vad Stellan hade sagt efter sista matchen säsongen dessförinnan. Många hade trott att han skulle ordinera sommarträning från 1 maj som många av de andra innebandytränarna gjorde numera, även ner på juniornivå. Men Stellan hade istället sagt att han inte ville ha någon organiserad gemensam träning förrän den 1 augusti.
I nästa andetag frågade han alla vad de tänkte syssla med för idrotter under sommaren. “Bara för att ni inte har sommarträning med innebandyn innebär det inte att ni måste ligga på stranden eller sitta hemma och spela tv-spel hela sommaren. Jag förväntar mig att ni håller igång lika många dagar i veckan som nu men med andra idrotter”, sa han.
En del av dem lirade fotboll. Viktor Malmström som varit en stor talang i tennis plockade fram racketen flera gånger i veckan och slet på grusbanorna nere vid Pålsjö skog. Det gjorde även en del av de andra i laget.
Dessutom hade de en timme i veckan i en liten hall där de lirade innebandy på småmål bara för att hålla igång klubbtekniken. Och Brian som inspirerats av något han läst om en hockeyspelare (Anton kunde inte minnas vem, kanske var det Foppa eller Gretzky i knatteåldern) satte som mål att skjuta minst 500 skott varje dag under hela sommaren. Det var ingen tvekan om att det hade gett effekt, det kunde de alla se på de första träningarna under hösten när han pricksköt i varje lucka som Emil lämnade i sitt mål.

* * *

Stellan gjorde en konstpaus innan han fortsatte. Han uppmanade dem att fira och njuta av segern, “det är ni värda”.
– Men kom ihåg att det här är bara första etappen i en framgångssaga. Ni kan bli ett nytt Åshöjden. Om nu någon av er har läst de böckerna? Det gjorde jag när jag var ung i alla fall. Eller säg att ni kan bli ett nytt Råsunda. Jag har aldrig sett så många talangfulla spelare och så många olika spelartyper som kompletterar varandra så bra. Det här juniorlaget har en fantastiskt bra stomme och ni kan alla bli riktigt bra innebandyspelare. Jag är säker på att ni kan gå hela vägen tillsammans om ni bara vill, sa Stellan.
– Men ni måste förstå att det här är den lättaste delen. Jag säger inte att det är lätt att vinna juniorserien i Skåne, det har varit tuff konkurrens. Men det är en helt annan sak att vinna serien som seniorer. Många av er har spelat innebandy sedan ni var sju-åtta år gamla. Ni har alltså tio års erfarenhet med er. Men till och med i div 5 kommer ni att möta spelare som har 20 säsonger eller mer bakom sig. Alla är mycket starkare fysiskt än vad ni är. De flesta är mycket bättre taktiskt. Och många av dem har dessutom bättre teknik än vad ni har även om ni nog har svårt att tro det, sa Stellan.
– Äh, hur många gubbar kan göra en zorro? sa Danto och skrattade högt.
– Kanske inte så många av dem över 30. Men samtidigt har de rutin och erfarenhet som ni saknar. Det är inte säkert att ni får utrymme att göra en zorro på dem.
– Fortsätter du som tränare? frågade plötsligt Emil.
Det blev tyst i omklädningsrummet. Någon ställde frågan om framtiden. Det som alla hade tänkt på de senaste veckorna men som ingen egentligen ville prata om.
– Nej, det gör jag inte, sa Stellan.
Ett sorl spred sig runt i rummet. “Du får inte sluta”, “Vi hittar ingen bättre tränare”. Men alla visste att hade Stellan bestämt sig så var det knappast troligt att de skulle få honom att ändra sig.
– Det har ingenting med er eller innebandyn att göra. Jag älskar att vara tränare och skulle gärna fortsätta. Det hade varit en härlig utmaning att föra Nya Tågaborg till högre divisioner de kommande åren, sa Stellan.
– Så vad hindrar dig?
– Jag ska bli pappa i sommar. Jag och Jeanette ska ha barn och jag vill koncentrera min uppmärksamhet på det under det närmsta året. Det är mycket möjligt att jag blir tränare igen om några år men just nu känner jag att jag inte kommer att ha tid, sa Stellan.
Anton skyndade sig fram för att vara den förste att gratulera Stellan med en kram. De andra killarna ställde sig i kö.
– Du kan väl ta med dig ungen till matcherna så får den som varit sämst på träningen sitta på läktaren och vara barnvakt, föreslog Charlie.
– Jag ska höra vad Jeanette tycker om den idén, sa Stellan och log.

* * *

Stellans besked dämpade stämningen för ett ögonblick men den steg snabbt igen när Helmut Rosenkvist dök upp i omklädningsrummet med en låda mousserande vin.
– Hej grabbar, här kommer en hälsning från styrelsen. Vi vill tacka för den fantastiska insatsen. Imorgon kväll har vi bokat bord på O´Learys för hela laget kl 19 och jag hoppas att ni alla kan och vill vara med. Vi bjuder på middag och jag kan utlova en nyhet gällande nästa säsong som jag tror kommer att glädja er alla. Och så har jag lite champagne med mig, sa Helmut och lämnade över lådan med flaskorna till Stellan och tillade:
– Ja, alkoholfri förstås. Ni vet ju vilken policy vi har i den här föreningen.
Det spelade ingen större roll denna eftermiddag. Det mesta av innehållet i flaskorna sprutade killarna på varandra och omklädningsrummet såg plötsligt ut som de beryktade festerna under tennisveckan i Båstad. Enda skillnaden var att flaskorna i Tågaborgsspelarnas händer kostade 50 kronor flaskan istället för ett par tusenlappar.
– Ni städar själva efter er, ropade Helmut innan han försvann ut och tog skydd bakom dörren.

* * *

Det var sedan tidigare planerat att hela laget tillsammans skulle se FC Helsingborgs match mot Warberg i Superligan på söndagen. De hade fått bra biljetter mitt på sektion C och kunde se den stora Warbergsklacken på motsatta sidan. Idrottens Hus var nästan fullsatt denna söndag, drygt 2000 åskådare.
– Vad är det för nyhet som Helmut och styrelsen ska presentera ikväll? frågade Charlie på vägen dit.
– Jag tror de kommer att låta oss starta ett nytt lag i
div 5. Jag vet att de snackat om det tidigare, sa Anton.
– Men klubben har ju redan ett lag i div 5.
– Ja, men jag tror de startar en ny förening för det laget och flyttar över gubbarna dit. Sedan blir vi Tågaborgs nya div 5-lag. Vi får väl höra ikväll. Har du bestämt vad du ska göra nästa säsong förresten?
– Jag vill inte tänka på det idag. Nu ska vi bara fira seriesegern, svarade Charlie.
Anton tolkade det som att Charlie inte tänkte fortsätta i Tågaborg. Han visste att div 5 inte var något alternativ för Charlie. Skulle han satsa på innebandyn så skulle han satsa ordentligt. Annars lutade det nog åt att det blev fotboll på heltid för honom.
Ett annat osäkert kort var Brian. När de väntade i foajén träffade de på Warbergs sportchef som hälsade på Brian.
– Jag ringer dig angående kontraktet. Du får komma upp och hälsa på oss och se en match när slutspelet börjar. Kanske göra en träning med killarna också? sa han till Brian som nickade tyst till svar.
Det var bara Charlie och Anton som hörde det. De viss­te att Brian hade anbud från flera klubbar.

* * *

Efter första perioden ledde faktiskt hemmalaget FCH med 3-2. I den första periodpausen fick hela Tågaborgs juniorlag komma ner på innerplan och FCH:s sportchef Göran Stare lämnade över en blomma till Anton.
– Vi i FC Helsingborg tycker det är kul att ett lag från stan vinner Juniorserien så vi vill gratulera Tågaborg till seriesegern. Sedan hoppas vi förstås att vi får se några av er killar i FCH:s tröja här i Superligan någon gång i framtiden, sa han och publiken applåderade. Stare tittade speciellt på Brian när han sade det och när de gick upp i trappan bredvid spelargången hejdades Brian av sportchefen som tog honom åt sidan.
– Har du hunnit läsa igenom kontraktsförslaget, Brian? Det vore skitkul om vi kunde presentera dig som nyförvärv i samband med nästa hemmamatch och låta dig skriva på kontraktet nere på innerplan. Men jag vill inte stressa fram ett beslut, sa Stare.
– Det är lugnt, jag ska bestämma mig de närmsta veckorna. Jag vill spela i Superligan nästa säsong, sa Brian.
Det var bara Anton som hörde det korta samtalet. Han undrade hur många andra Superligaklubbar som jagade Brians namnteckning.
Tillsammans satt de sedan på läktaren och såg Warberg som så många gånger förr vända ett underläge i den sista perioden och vinna med 7-5. En timme senare skulle de samlas på O´Learys för segerbankett. Där skulle Helmut Rosenkvist stolt meddela att Tågaborg nu gjorde en seriös satsning på spel i div 5, de skulle locka till sig en etablerad tränare med erfarenhet av att fostra unga talanger och kanske krydda det unga juniorlaget med någon rutinerad spelare från högre divisioner.
Frågan var hur många av de nyblivna juniormästarna som skulle skriva på för andra klubbar under våren och sommaren. Fanns det ens ett lag kvar till hösten eller återstod då bara spillror?

* * *

Det var ungefär vad Anton, Emil och Viktor diskuterade dagen efter. Visst var det kul att få ett eget lag i femman, en möjlighet att fortsätta tillsammans. Men de visste att det var fler spelare än Charlie och Brian som hade fått erbjudanden om att spela högre upp i seriesystemet.
– Både FCH och Landskrona har ringt mig, erkände Emil.
– Om alla ni andra sticker så tänker inte jag stanna kvar, sa Anton.
– Inte jag heller. Brorsan tycker att jag borde ge tennisen en ny chans, så jag vet inte hur jag ska göra i höst, sa Viktor som varit lovande även i tennis. Hans storebror harvade på Challengerturneringar och hoppades kunna slå sig in på ATP-touren och bli proffs på riktigt.
– Det kanske finns ett annat alternativ, sa Emil.
– Vadå?
– Om alla är beredda att fortsätta, även Charlie och Brian, så har jag en idé. Har ni hört talas om Floorball World Tour?

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-01: Segervittring eller söndervittring

InnebandyPiraterna 1-00: Prolog – Ett avgörande ögonblick

Allting hängde nu på Anton. Vad han gjorde den närmsta minuten skulle vara skillnaden mellan succé och fiasko. Han tog ett djupt andetag och vandrade sakta ut mot mitten. Han var fokuserad. Samtidigt kände han hur matchen, säsongen och hela hans innebandykarriär snabbspolades ur minnet inuti huvudet.
Matchen hade inte alls utvecklat sig som de hade tänkt. En match mot Malmö som inte hade någonting att spela för och som låg fyra placeringar under dem i serien skulle vara en lätt match. När de möttes i första omgången av serien hade Tågaborg vunnit på bortaplan med hela 8-3.
Men nu stod det 7-7 på tavlan i hallen. Det var inte ens orättvist även om större delen av hans lag redan hade hittat undanflykter som förklarade varför de inte redan hade avgjort. En fem-minuters utvisning på Brian i början av andra perioden där gästerna lyckats göra tre mål hade såklart betydelse. Samtidigt var den solklar i de flestas ögon.
Dessutom hade laget spelat uselt. Visst hade de skapat en hel del chanser, rent av spelat ut sina motståndare långa stunder. Men den rätta skärpan fanns inte där denna eftermiddag i Norrehedshallen. De hade inte den rätta respekten för laget på andra sidan planen.

* * *

Säsongen hade börjat fantastiskt. De spelade vacker och effektiv innebandy. Det var precis som om ingenting skulle kunna stoppa dem den här säsongen. Tågaborg hade definitivt inte varit favoriter till seriesegern när etablerade klubbar som FCH, Falcons, Röke och Malmö alla hade flera spelare som redan provat på seniorinnebandy i ettan, tvåan och en kille till och med i Superligan.
Men Tågaborg hade ett väl sammansvetsat lag. Ett lag som hade växt fram under många år tillsammans. Anton Stankovic var en av dem som hade spelat i laget ända sedan det startades för tio år sedan. På den tiden hade hans pappa Josef varit tränare. Nu satt han på läktaren. På vägen ut mot mittcirkeln tittade Anton uppåt och såg pappans ansiktsuttryck, ett sammanbitet leende och så visade han tummen upp (“Kom igen Anton, du kan göra det”).
Det var ett lag som inte saknade stjärnor. Anton var ingen stjärna även om han var lagkapten. Han stod snarare för hjärtat, inställningen och tuffheten i laget. Egentligen borde någon annan vara på väg ut för att lägga straffen i det här ögonblicket. Kanske Brian Jensen eller Charlie Modin. De två poängkungarna som tillsammans gjort mer än hälften av lagets mål den gångna säsongen. Men Brian satt i utvisningsbåset och Charlie hade redan bränt en straff i första perioden och ville inte missa en till.
Dessutom var det Anton som hade haft chansen som ledde fram till straffen. Det var han som bara skulle slå in bollen i öppet mål när han hindrades av två motspelare, en som rappade över skaftet på hans klubba och en som tog livtag på honom.
Det kändes som en hel evighet innan han hörde domarens pipa och flera av lagkamraterna hade redan börjat ropa och halva publiken (ett 30-tal föräldrar och kompisar) hade rest sig upp och öppnat sina strupar i ett rop på rättvisa. Men domaren blåste. Såklart. Och Emils mamma i sekretariatet tryckte på stoppknappen i sista sekunden och matchuret stannade på 19:59.

* * *

De hade vunnit de första sju matcherna enkelt. Eller enkelt och enkelt, de hade vunnit klart och de hade spelat en strålande innebandy. De skrällde hemma mot fjolårsmästarna Landskrona och vann med 6-2 efter att Brian och Charlie gjort varsitt hattrick.
Sedan gick det lite tyngre under en period. Men de fortsatte vinna ytterligare tre matcher innan segersviten tog slut borta mot Röke som gjorde fyra mål på tre minuter i den sista perioden och vann med 8-6. Det följdes av en oavgjord, en seger och ytterligare en oavgjord och deras marginaler började rinna iväg i toppstriden.
Men när det drog ihop sig hade de greppet om serie­segern. De vann den viktiga matchen mot FCH:s juniorlag och hade ett försprång på fyra poäng med två matcher kvar att spela. Det borde varit kassaskåpssäkert eftersom de i näst sista omgången skulle möta mittenlaget Engelholm som inte hade någonting att spela för och dessutom skulle spela A-lagsmatch samma dag och därmed saknade sina bästa spelare.
Kanske var det därför Charlie bestämde sig för att stå över den matchen och istället spela fotboll. Alla i laget var övertygade om att de skulle klara av det ändå. Charlie hade missat ytterligare fyra matcher under säsongen utan att de föll ihop.
Men mot Engelholm fungerade ingenting. Kanske var det nerverna och allt snack om att de skulle säkra serie­segern. De snackade till och med om att en poäng kunde vara tillräckligt eftersom Landskrona och Malmö möttes. Ja, när Viktor i början av andra perioden började prata om att de skulle spela på resultatet (just då 2-2) så blev Anton förbannad och röt till i båset.
De spelade bra i andra perioden och ledde med 4-2 inför sista. Men under några olycksaliga minuter i tredje perioden tappade de allt. Först ett självmål av Anton (bollen studsade på hans klubblad snyggt upp i krysset bakom en chanslös Emil i kassen) och sedan två insläppta mål i samma powerplay när de skulle punktera matchen.
Engelholm kämpade sig till en seger över Tågaborg med 6-4 och samtidigt vann Landskrona borta mot Malmö. Därmed skilde bara en poäng mellan lagen och Anton var övertygad om att det skulle krävas en seger mot Malmö i sista matchen.
En match där de just nu bara hade oavgjort.

* * *

Det var ett härligt gäng han spelade tillsammans med. De hade hållit ihop trots att flera av dem hade fått lockande erbjudanden från andra klubbar. Tågaborg hade inget riktigt seniorlag, det fanns några äldre killar och en del föräldrar som lirade i div 5 som ett rent kompisgäng. De var inte intresserade av att flytta upp några juniorer. “Ni är alldeles för seriösa för oss”, hade lagledaren sagt till Anton, halvt på skoj och halvt på allvar, vid ett tillfälle när de tränade samma kväll. Det här juniorlaget var Tågaborgs mest framgångsrika genom tiderna.
Både han själv och Brian hade fått telefonsamtal från FCH, Landskrona och Engelholm där de undrade om de ville få möjligheten att spela i Juniorallsvenskan och kanske även seniorlaget. Visst var det frestande att få träna tillsammans med FCH:s Superligalag eller kanske få debutera i div 1 innan man ens fyllt 18 år.
Men de visste att de hade bra kvalitet på sina träningar. Alla som spelade var seriösa och satsade på innebandyn. I alla fall hade alla gjort det fram till den här dagen. Nu visste han inte vad som skulle hända med laget.
Det hade snackats om att de skulle ta över div 5-platsen eller starta ett nytt lag i femman. Men samtidigt så var de inne i den kritiska fasen då det var dags att välja väg som spelare. Som lovande junior fanns det tre alternativ: satsa vidare, lägga av eller spela för skojs skull. Just det beslutet gjorde att många försvann åt olika håll.
Alla förväntade sig att Brian skulle ta chansen att spela i en högre serie, kanske rentav i Superligan. Anton visste att han hade kontaktats av både Warberg och Pixbo utöver FCH. Han skulle förmodligen vinna poängligan om inte någon av de andra juniorstjärnorna i topplagen samtidigt öst in poäng i sina avslutningsmatcher. Det enda som talade emot honom var att han även var en av seriens mest utvisade spelare.
Charlie hade liksom Brian ett stående erbjudande från både FCH och Engelholm om att spela med dem kommande säsong. Men Charlie hade också ett annat alternativ – att spela fotboll med HIF. Han var inte bara lovande innebandyspelare utan också juniorlandslagsman i fotboll.
Utan de två skulle till och med div 5 bli en tuff uppgift för laget, det visste Anton.
Det var inte omöjligt att det här var sista matchen med gänget. För vissa av dem var det kanske den sista tävlingsmatchen i innebandy de skulle spela på många år.

* * *

Han hörde mobiltelefonsignalen från läktaren redan när han klev över sargen och gick ut mot mitten. Han hade tagit en klunk ur vattenflaskan, torkat av händerna med en handduk och slutligen greppet på klubban.
– Landskrona vann, ropade någon från läktaren efter att ha läst ett SMS från en kompis.
Ingen hjälp från annat håll alltså. De var tvungna att vinna matchen. Han var tvungen att göra mål på straffen. Anton som inte var någon straffskytt. Han hade inte kylan och tekniken hos Brian som med sina kroppsfinter kunde få målvakten att kasta sig åt fel håll redan innan han hade skjutit. Eller också använda zorrofinten.
Anton mötte Brians blick där han satt i utvisningsbåset.
“Du skulle ha lagt den här, Brian”, tänkte Anton.
Själv var han alltså varken känd för kroppsfinter eller zorrofinter. Han hade ett rätt bra skott från sin backplats och hade faktiskt gjort ett och annat mål i powerplay. Nu gällde det att bestämma sig för om han skulle skjuta eller försöka dra målvakten.
Malmö hade en ganska liten kille i mål. Han var snabb med fötterna och i förflyttningarna men täckte inte så bra där uppe eftersom han sjönk ihop lite väl mycket. Det hade Brian utnyttjat när han drog in kvitteringsbollen, som betydde 7-7, i krysset. Då hade målvakten suttit på rumpan och inte hunnit upp.
Han bestämde sig för att skjuta. Och komma med fart. Han klarade inte de där krypande, smygande straffarna när man rullade bollen sakta, sakta framför sig. Men så var han heller ingen kylig målskytt.
Domarens signal. Tyst på läktaren. Någon applåd. En som ropade “Kom igen Anton, den här sätter du!” följt av ett hånfullt “Han kommer att missa!” från en av få gästande supportrar. Anton satte bollen i spel och började springa. Han var snabbt halvvägs framme. Målvakten var långt ute, vevade med armarna för att få Anton ur balans. Anton gick rakt mot mål, gjorde ett försök till kroppsfint men målvakten reagerade inte. Sedan såg han luckan. Målvakten sjönk ner och satte i ena handen för att försöka följa med i dragningen. Han nöp till direkt med ett handledsskott, siktade på ena krysset – över axeln till den hand som nu var nere i golvet. Målvakten upptäckte för sent sitt misstag och drog sig uppåt för att försöka täcka. Bollen touchade i axeln och sedan i underkanten av ribban innan den dök ner bakom målvakten som samtidigt kastade sig bakåt och lade sig över bollen. Var låg bollen?
Anton nådde fram till mål och tittade över målvakten för att försöka få syn på bollen. Tvekade ett ögonblick innan han mindes några visdomsord från en gammal lagkompis till pappa Josef. “Jubla alltid som om det blivit mål även om du inte är säker på att bollen gått in. Domaren påverkas av det om han är osäker.”
Så Anton sträckte armarna mot syn och knöt näven i en segergest, samtidigt som han försökte se glad ut. Han kände på sig att domaren som stod vid sidan om målet kunde se rakt igenom honom. Att mannen med visselpipan visste att han inte heller visste om bollen var inne.
Publiken jublade också. För ett ögonblick. Sedan tystnade de. Alla undrade om domarparet hade dömt mål eller inte. De båda viftade undan Anton och Malmös lagkapten. Sedan konfererade de för en kort stund sinsemellan innan de meddelade sitt domslut.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-00: Prolog – Ett avgörande ögonblick

FAQ del 2 – Vem köpte den sålda ministern?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 november, 2008
  • Inläggskategori:Följetonger

Rebecka satt vid sitt skrivbord och stirrade på skärmen. Egentligen tittade hon inte på skärmen, eftersom den bara visade en skärmsläckare där färgade streck snurrade runt och bildade mönster, utan fokuserade blicken mer på Sony-loggan i nederkant samtidigt som hennes tankar vandrade.

Fortsätt läsaFAQ del 2 – Vem köpte den sålda ministern?

FAQ del 1 – Den köpta ministern var såld

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:11 november, 2008
  • Inläggskategori:Följetonger

Rebecka Lindström satt på tåget till Malmö. Utanför fönstret susade landskapet förbi i snabb takt, efterhand som hon kom längre och längre söderut blev det grönare och grönare längs spåret.
Hon vände blicken tillbaks in i kupén och ner på den aktmapp som låg i hennes knä. Hon var på väg till anställningsintervju med tidningen som redan innan den kommit ut med sitt första nummer hade skapat stora rubriker i de andra tidningarna. Själv var hon just nu reporter på Aftonbladet men började tröttna på att se sina artiklar förvanskade på löpsedlar och den ständiga hetsen att alltid leverera nyheter dygnet runt utan att egentligen hinna jobba igenom och faktagranska dem.

Fortsätt läsaFAQ del 1 – Den köpta ministern var såld

Är du akut hungrig?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:28 oktober, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Det var en helt vanlig kväll, kom hem från jobbet vid 18-tiden efter att ha stressat hela dagen. Kylskåpet var tomt som vanligt. Det stod still i hjärnan när jag försökte fundera ut något kreativt. Magen ropade efter pyttipanna med ägg och rödbetor. Ingenting i frysen. Det fanns inget att välja på, bara att åka och handla.
Begav mig bort till den mataffären i kvarteret med ett namn på tre bokstäver i versalt. Men det var mörkt och släckt i butiken. På dörren fann jag ett anslag om nya öppettider. Numera var det bara öppet vardagar kl 9-12. På eftermiddagarna, efter lunchstängt gällde kl 13-17 endast tidsbeställning. Och så avslutningen – övrig tid hänvisas till akutbutiken på Övre Sengatan.
Jag borde ha vetat det, även om jag oftast åt ute. Landstinget hade tagit över alla matbutiker när vänsterpartiet kom till makten något år tidigare. Det hade inneburit mycket bättre arbetsvillkor för butikspersonalen, nästan ingen tvingades jobba på helger och kvällar. Men för alla oss andra var det förstås mindre bra.
Jag tog bilen och körde bort till akutbutiken och tänkte att jag behövde ju ändå få lite mat till middagen. Jag insåg snabbt att det skulle ta tid. Det var nämligen lång kö där och bara en kassa var öppen. När jag stått i kö utanför butiken i en halvtimme och kom fram till dörren undrade dörrvakten:
“Är du akut hungrig?”
“Eh, va?”
“Ja, hur hungrig är du?”
“Jag behöver mat, det är tomt i kylen och frysen. Jag måste ha middag.”
“Finns det knäckebröd hemma?”
“Jo, det finns det väl.”
“Bra, då behöver du inte handla idag. Du får gå till din distriktsbutik när den öppnar.”
“Men, den är ju inte öppen kvällstid. Jag jobbar på dagarna.”
“Är du akut hungrig så löser du säkert det. Du får väl ta ledigt från jobbet om du behöver handla.”
“Men om jag är beredd att betala 100 kr för ett paket pyttipanna, det är mer än dubbelt så mycket som det kostar i vanliga fall?”
“Nej, systemet fungerar inte så. Vi kan inte ta hand om kunder som inte är akut hungriga. Är man inte utsvulten så får man ta det på dagtid och då kan du köpa pyttipanna för 39 kr.”
Jag kokade av ilska men insåg snabbt att det inte var lönt att argumentera med den statsanställde dörrvakten. Han följde bara sina direktiv från högre ort, punkt för punkt och bokstav för bokstav utan en tanke på logik och sunt förnuft.
Då fick jag syn på en skåpbil på en parkering i närheten där ett antal människor hade samlats. Jag undrade om det var hungern som orsakade hallucinationer men nog såg det ut som om det var pyttipanna som de lyfte ut ur bagaget på den blå skåpbilen. Jag gick bort till dem.
“Säljer ni pyttipanna?” undrade jag.
“Självklart, vi har allt som säljs i distriktsbutiken och vi säljer dygnet runt till dem som vill ha. Oavsett om du är akut hungrig eller bara förutseende.”
“Vad bra, vad kostar pyttipannan?”
“100 kr för 750 gram.”
“Oj, det var dyrt.”
“Inte mitt problem, vill du inte handla här får du gå på restaurang eller försöka handla dagtid på din vanliga butik.”
Plötsligt avbröts vi av blåljus. Mannen i skåpbilen slängde igen dörrarna och kastade sig in bakom ratten och försvann från parkeringen med en rivstart. Jag tittade förundrad när hans röda bakljus försvann bort längs gatan, följd av en polisbil. De kunder som hade varit lyckliga nog att hinna handla pyttipanna innan polisen slog till hoppade snabbt in i sina bilar och försvann från platsen.
“Vad skulle jag nu göra?”

Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.

Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om “vad gör de på banken efter kl 15” men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…

Fortsätt läsaÄr du akut hungrig?

Rögle är tillbaka – dags att krossa myten

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:11 april, 2008
  • Inläggskategori:Blogg

Äntligen är Rögle tillbaks i Elitserien. Precis som den där dagen för 16 år sedan hamnade jag på ståplatsläktaren och fick uppleva en magisk kväll då idrotten är som bäst. Den obeskrivliga glädje som 4600 personer (och säkert några till) delade när slutsignalen ljöd går knappt att beskriva.

Läser tidningarna idag, dagen efter. Hyllningar såklart. Pressen älskar storyn om det lilla laget i den lilla byn som mot alla odds skrapar ihop ett lag utan pengar och knäpper de stora jättarna på näsan. Man jämför Rögle med Ljungskile.

Krönikörer i både HD och xTra undrar är inne på glesbygsspåret, klichén; “Den nya hallen blir klar, men finns det ett lagbygge värt namnet mär Linköping, HV, Frölunda, Färjestad och de andra elefanterna kommer för att trampa ner de skånska bönderna i skiten?” (xTra) eller “Är Ängelholm stort och starkt nog att härbärgera ett elitserielag?” (HD)

Det finns ett problem med den bilden. Det är nämligen en myt. Den enkla bilden är förstås att säga att i Ängelholms kommun bor det 38.000 människor och säga att “oj, det är ju fantastiskt att de kan ha ett elitserielag i hockey” och “hur ska de kunna konkurrera med alla stora städer där de andra Elitserielagen hör hemma?”.
Men om man lyfter blicken så inser man förstås att det är en myt orsakad av bristande demografiska kunskaper om Sverige.

Okej, först kommunstorleken. Den enkla jämförelsen. Här har jag plockat bort storstäderna Göteborg (Frölunda) och Stockholm (Djurgården) eftersom de står i en klass för sig.
3. Linköping (Linköping) 138 000
4. HV71 (Jönköping) 122 000
5. Brynäs (Gävle) 92 000
6. Färjestad (Karlstad) 83 000
7. Södertälje (Södertälje) 82 000
8. Luleå (Luleå) 73 000
9. Skellefteå (Skellefteå) 72 000
10. Modo (Örnsköldsvik) 55 000
11. Rögle (Ängelholm) 38 000
12. Timrå (Timrå) 18 000
(Källa: SCB Kommunfakta 2007)

Jaha, kanske är detta den klassiska bilden? Men, invänder någon. Timrå ligger ju så nära Sundsvall att det nästan måste räknas in? Okej, det är rätt. Sundsvalls kommun har 94 000 invånare och ligger ju mindre än två mil bort. Visst. Men då börjar vi tala om befolkningsunderlag i närområdet vilket är viktigt.
Sundsvalls och Timrå kommun har alltså 112 000 invånare – på en yta av 3997 km2 (kvadratkilometer).

Men då får vi väl vara rättvisa och börja titta just på ytan och i princip upptagningsområdet för lagen. Även andra orter har ju större kommuner inom hyfsat avstånd. Som Linköping (Norrköping 125 000 fyra mil bort).
Andra orter? Nja, HV71 i Jönköping må räkna in grannkommunerna men mycket folk bor bort det inte där per kvadratkilometer. Tittar du på Karlstad, Gävle, Ö-vik, Skellefteå och Luleå så är det glesbygd när man kommer en bit utanför stan. Södertälje är förstås nära Stockholm och storstan – men där åker man å andra sidan kanske hellre till Hovet och Globen?
Men Ängelholm och Rögle då? Man glömmer lätt att Ängelholm det ingår i Helsingborgsregionen som i sin tur består av 10 kommuner i Nordvästskåne. Här bor det över 300 000 människor som inte har längre än fem mil till ishallen i Ängelholm. Då får vi plötsligt en annan bild. Jag plockar denna gång bort Södertälje som är svårt att placera in pga närheten till huvudstaden (det är fyra mil mellan Södertälje och Stockholms central).

4. Rögle (Helsingborgsregionen) 309 000
5. Linköping (Linköping/Norrköping) 263 000
6. HV71 (Jönköping) 122 000
7. Timrå (Timrå + Sundsvall) 112 000
8. Brynäs (Gävle) 92 000
9. Färjestad (Karlstad) 83 000
10. Luleå (Luleå) 73 000
11. Skellefteå (Skellefteå) 72 000
12. Modo (Örnsköldsvik) 55 000

Så kom inte och säg att det inte finns publikunderlag för Elithockey i Ängelholm. Det gäller bara att lyfta ögonen över kommungränsen.

Underlag för befolkningsanalysen hittar du i ett kalkylark på webben.

Titta också gärna på kommunkartan som visualiserar storleken på kommunerna (pdf).

Rögle har gjort en fantastisk bedrift och än en gång visat att ishockey är en lagsport som går ut på att skapa bästa möjliga lag. Malmö och Leksand som nu misslyckades trots lönebudgetar som är 3-4 ggr så stora som Rögles har missat denna detalj.
Malmö borde ha lärt sig läxan när man åkte ur Elitserien. Det gjorde man just för att man glömde bort lagbygget, man glömde att det krävs lagspelare som gör sitt jobb utan att gnälla när man hamnar på bänken. Stjärnor i all ära, men det är svårt att bygga ett framgångsrikt lag av bara stjärnor. Fråga bara de fotbollstränare i Spanien, Italien och England som gått bet.
Utmaningen blir nu att förstärka laget med spets utan att LAGET går förlorat. Även om Rögle besegrat båda elitserielagen Brynäs och Mora på hemmaplan i Kvalserien blir det tuffare att göra det under en lång säsong över 55 grundserieomgångar.

Men som sagt, låt oss en gång för alla krossa myten om att att Rögle är ett glesbygdslag. Det är svårt att leva upp till när man är en del av den fjärde storstadsregionen.

Däremot kvarstår utmaningen att omsätta detta i pengar. Rögles omsättning är 25 miljoner. Brynäs, Frölunda, Linköping, HV71, Färjestad och Modo omsätter alla över 100 miljoner. Södertälje var lågbudgetlaget med en omsättning strax under 60 miljoner. (Siffrorna plockade ur HD:s artikel och avser förra säsongen – verkar som om denna artikel bara finns i pappers-HD än så länge). Den nya hallen som nu börjar byggas på resterna av den gamla är ett viktigt steg.

Samtidigt som man måste behålla det unika – årets Röglelag är byggt på handplockade talanger och rollspelare. Det krävs inte 100 miljoner för att göra det, däremot rätt kompetens hos sportchef, scouter och tränare.

Fotnot: Ljungskile har 3500 invånare, ligger i Uddevalla kommun med 50 000 invånare fördelade på 654 km2.

Mer härlig Rögle-läsning:
Rooth: Ni är värda ett bragdguld

HD:s webb-tv

HD webb-tv sammandrag

Fortsätt läsaRögle är tillbaka – dags att krossa myten

I månens sken

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Stugan var ödsligt belägen, en bra bit ut på landet. Den låg vackert inbäddad i utkanten av ett skogsparti. Perfekt för en helg och Linda behövde verkligen koppla av. Men nu när hon närmade sig stugan kändes det ändå inte riktigt bra. Det hade börjat skymma och det var den där tiden när det nästan var fullmåne. När Linda var mindre, ja ganska mycket yngre hade hon varit ganska mörkrädd. Det var skymning, träden kastade långa skugor över vägen framför henne. Lite spöklikt var det allt, tänkte hon.
Linda svängde av grusvägen in på en mindre väg, det var egentligen bara två uppkörda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Det var inte mycket trafik här ute längre. Inte sedan morfar dog.
Lindas mamma hade i alla fall tyckt att det var en bra idé, att åka iväg ut i naturen och koppla bort allting en helg. Då skulle hon kanske glömma Daniel. Ja, Daniel det var pojkvännen det. Numera kanske ex-pojkvännen. Han hade nämligen tröttnat på henne och de hade gjort slut med varandra i ett jättegräl. Hon mindes knappt hur det hade börjat egentligen. Det var någon bagatell som det så ofta är. Han var framgångsrik säljare på en datafirma, ibland hoppade han in och hjälpte till att installera datorerna på olika firmor som konsult också. Det blev många långa dagar, och en hel del sena kvällar.
Linda själv läste samtidigt på högskolan för att bli lärare. Hon hade alltid drömt om det, men nu när hon gick sista terminen var det ganska segt. Hon längtade efter att få komma ut i verkligheten och börja undervisa. Att plugga var hon ganska trött på nu efter alla år i skolbänkar och föreläsningssalar.
Hon svängde in på gårdsplanen. En flaggstång med en grön plätt runt om och sedan en stor grusplan där det dock börjat växa upp en hel del grässtrån numera. Sedan mormor och morfar gått bort så var det ingen som skötte om torpet. Lindas föräldrar var där ibland liksom moster Lotta och hennes man. Den här helgen hade dock Linda allting för sig själv.

Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.

Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.

Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.

De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…

— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.

Fortsätt läsaI månens sken