Rebecka Lindström satt på tåget till Malmö. Utanför fönstret susade landskapet förbi i snabb takt, efterhand som hon kom längre och längre söderut blev det grönare och grönare längs spåret.
Hon vände blicken tillbaks in i kupén och ner på den aktmapp som låg i hennes knä. Hon var på väg till anställningsintervju med tidningen som redan innan den kommit ut med sitt första nummer hade skapat stora rubriker i de andra tidningarna. Själv var hon just nu reporter på Aftonbladet men började tröttna på att se sina artiklar förvanskade på löpsedlar och den ständiga hetsen att alltid leverera nyheter dygnet runt utan att egentligen hinna jobba igenom och faktagranska dem.
Hon hade gjort raketkarriär sedan hon avslutade sin utbildning på folkhögskolan i Skurup fem år tidigare. Hon hade hoppat vidare på olika vikariat och hade lyckats göra sig ett namn så hon slapp oroa sig alltför mycket när ett vikariat gick ut och hon hade fått ett halvt löfte om att få en fast tjänst den här gången. Det senaste året hade hon glidit över till att specialisera sig på brott och straff, kriminalreporter som det kallades.
Hon bläddrade i de artiklar om företaget FAQ Media som hon klippt ut de senaste veckorna, efter att hon läste platsannonsen i DN. Hon hade varit tvungen att göra det diskret, hemma i lägenheten. Hon hade inte vågat göra det på jobbet eftersom hon var rädd att kollegorna skulle misstänka att hon planerade att söka sig bort. Samtidigt var hon övertygad om att en hel del av hennes kollegor hade tänkt samma tanke och hon var knappast ensam på den stora draken om att ha blivit uttagen till intervju.
Officiellt hade hon semester för att åka hem och hälsa på sina föräldrar i Helsingborg. Och hon skulle faktiskt bo hos dem, men inte ens de visste att skulle på anställningsintervju. Förmodligen hade de avrått henne. Speciellt hennes mamma som inte var särskilt förtjust i Jonathan Johansson, grundare och vd för FAQ Media.
Han hade gjort sig känd under IT-guldrushens dagar då hans bolag OhYeah! hade lyckats locka till sig mer riskkapital än vad som behövdes för att starta en mindre fabrik, växt till över 1000 anställda inom loppet av två år och sedan gjort sig av med nästan lika många under de kommande två åren. Rebeckas mamma hade lurats att köpa aktier i bolaget av en vän vars son hade fått jobb där med en sexsiffrig månadslön trots att det var hans första jobb och han inte ens hade gått klart sin utbildning. De 100 aktierna som kostade 15 000 kronor tillsammans hade som mest varit värda 25 000 kronor men handlades på senare tid för ungefär 50 öre styck.
Jonte, som han kallades även i intervjuer, hade dock lämnat bolaget då det stod på toppen. Vid det laget hade professionella investerare själva tagit över nyckelpositionerna i bolaget och tillsammans med rutinerade styrelseproffs ökat tempot på den vansinniga tillväxtkarusellen som oundvikligen drev dem ut över avgrunden. Han hade sålt i stort sett alla sina aktier och kommit ur äventyret drygt 780 miljoner kronor rikare än han gick in i det.
Därför var det mer än en journalist som var misstänksam mot hans senaste projekt, FAQ Media. Samtidigt så var det många journalister som hoppades och önskade att det skulle gå vägen eftersom projektet byggde på en tilltro till journalistiken, den seriösa journalistikens värde.
Det intressanta var att det nu fanns ett rejält kapital i bolaget. Förutom att Johansson själv pumpat in en halv miljard så hade vänner till honom, samt några okända investerare stoppat in ytterligare 1,5 miljarder kronor. Det som Jonte hade lockat dem med var att konceptet, om det visade sig fungera i Sverige, snabbt kunde överföras på andra länder. Till att börja med de nordiska länderna och därefter Europa och världen.
FAQ Media hade betalt hennes biljett ner till Malmö. Men hon hade fått åka tåg, inte flyg, och det var ekonomiklass mitt på dagen som gällde – inte affärsbiljett på X2000 med morgontåget. En del hade ändrats efter IT-hysterin.
Rebecka läste igenom alla artiklarna. Det stod i stort sett samma sak i allihop, ibland kryddade med reporterns egna tankar – oftast sarkasmer som ”drömprojekt utan verklighetsförankring” och liknande. Hon lade ner mappen i ryggsäcken igen och såg att tåget nu hade kommit en bra bit in i det skånska landskapet. Hon hade faktiskt saknat det, de öppna åkrarna och grönskan som hade nått en bra bit längre här nere.
Från centralstationen var det bara några minuters promenad bort till Stortorget där FAQ Media hade hyrt in sig. En liten varningsklocka kanske, likt IT-yrans dagar sökte man sig till vackra lokaler i centralt läge istället för att som många andra tidningar skaffa billiga lokaler i lite sjaskigare kvarter. Hon viftade bort tanken och insåg att det faktiskt skulle vara rätt trevligt att jobba här, med ett stort utbud av restauranger på några minuters promenadavstånd.
Receptionen var vackert designad men ändå inte överdrivet påkostad. Kvinnan som tog emot henne förklarade att Jonte Johansson skulle komma ner och hämta henne inom några minuter.
”Rebecka Lindström?” sa Jonte när han kom nerför trappan till receptionen. Han var ledigt klädd, jeans och T-shirt men utanpå den en kavaj.
”Ja.”
”Hej, Jonte Johansson. Kul att du kunde komma loss och åka ner och besöka oss. Vi går upp på redaktionen.”
Redaktionen såg ut precis som vilket kontorslandskap som helst. Nya fräscha möbler, nya datorer med platta skärmar och en hel del gröna växter. Några av journalisterna lyfte blicken när hon följde efter Jonte längs gången bort till ett av de inglasade rummen i bortre änden av andra våningen. Det var ingen hon kände igen sedan sin tid på Skånska Dagbladet eller från Skurup.
”Vill du ha kaffe, te eller något annat att dricka?” frågade han då de passerade fikahörnan.
”En kopp te hade varit gott”, sa hon.
Han plockade fram en mugg och visade henne var tepåsarna fanns och pekade mot automaten för påfyllning av varmvatten. Han stängde dörren efter henne när hon slagit sig ner i en av besöksstolarna framför hans skrivbord.
”Jaha, vad tror du om FAQ Sverige då?” sa Jonte och tittade på henne.
”Ja, det låter som ett väldigt intressant projekt.”
”Säg något som jag inte vet.”
”Okej. Den här typen av projekt brukar stupa på att de som startar dem inte vet tillräckligt mycket om försäljning alternativt tidningsproduktion, på att man drar på sig för stora kostnader och att man inte har kapital så att det räcker innan intäkterna överstiger utgifterna”, sa hon.
”Det var bättre. Försäljningsdelen har jag koll på, jag anställer tidningsproffs på redaktionen och vi har kapital tillräckligt för att kunna klara oss i två år utan att dra in en enda krona på varken annonser eller prenumerationer.”
”Men ägarna kanske inte accepterar förlusterna och vill pruta på kvaliteten. Så är det ju på alla dagstidningar numera…”
”Vi ska inte göra en dagstidning.”
”Nej, veckotidning. Men de är väl inte heller kända för att satsa på journalistik av hög kvalitet, i alla fall inte undersökande journalistik?”
”Precis. Därför finns det utrymme för oss. Vet du att jag skissade på det här projektet redan när jag hade OhYeah! Jag till och med presenterade idén för styrelsen som avfärdade den.”
”De trodde inte på den?”
”Nej, ett IT-bolag skulle ju inte ägna sig åt att trycka en tidning på papper. Allting skulle ju ske på internet. Vi trodde på allvar att alla papperstidningar skulle försvinna helt inom tio-tjugo år,” sa Jonte och skrattade när han tittade ut över sitt skrivbord där dagens skörd av morgon- och kvällstidningar låg i en hög blandade med utgåvor av Newsweek och Time.
”Jo, jag minns det snacket också. Men är det något i den stilen du tänker dig?” sa hon och pekade på Time. ”En svensk Time magazine?”
”Ja och nej. Det finns mycket bra med de här amerikanska tidningarna. De jobbar ofta seriöst och gräver ganska djupt. Men jag tror att det går att göra bättre. Och annorlunda. Du ska få se.”
De hade träffats en vecka tidigare då Jonte befann sig i Stockholm. Över en lunch hade hon fått berätta sitt livs historia, om uppväxten i Gantofta, hur hon läst till civilekonom i Lund och ett tag varit inne på att bli revisor men sedan kompletterat med lite juridik. Under tiden hade hon halkat in på Skånska Dagbladet där hon tillbringade ett par somrar som vikarie och hon insåg att hon ville bli journalist. Hon sökte och kom in på Skurups folkhögskola vars journalistlinje hade gott anseende, framför allt i södra Sverige. Efter ett sommarvikariat på Aftonbladet rullade sedan allt på i allt snabbare takt och hon flyttade till Stockholm, träffade kärleken och blev sambo.
Men nu satt hon på anställningsintervju nere i Malmö.
”Så vill du ha jobbet?” sa han plötsligt.
”Va?”
”Jag erbjuder dig ett jobb som reporter. Vi behöver en ung, hungrig tjej som vet hur man bevakar de kriminella. Du har precis rätt bakgrund, framför allt rätt inställning. Hur mycket tjänar du idag?”
”Jag har 32 000 kronor i månaden”, sa hon och tänkte att det borde vara ungefär vad hon skulle få som fast anställd, som vikarie låg hon just nu några tusenlappar lägre.
”Okej, det är väl rätt bra. Vi har inga fantasilöner här på företaget men vi är tvungna att betala lite bättre än våra konkurrenter. Du får 35 000 kronor. Låter det bra? Vi ordnar lägenhet till dig men den ingår såklart inte i lönen. Vill du bo här i centrum eller?”
”Vänta, jag måste få fundera lite och prata med min sambo. Jag trodde ett tag att vi pratade om en tjänst på Stockholmsredaktionen”, sa hon och kände sig en aning omtumlad. Hon hade inte riktigt räknat med att det skulle gå så snabbt. De hade bara suttit på hans kontor i en halvtimme.
”På lokalredaktionen i Stockholm? Ja, men jag trodde du ville jobba som riksreporter. Det här är vår centralredaktion.”
”Stockholm, en lokalredaktion?”
”Ja, visst är det härligt? Varje gång jag säger det till en stockholmare blir de sura. Men alla andra medier är så fixerade vid huvudstaden så det känns skönt att förvandla dem till en lokalredaktion”, sa Jonte och brast ut i ett gapskratt. Han pratade inte den breda malmöitiskan eftersom han var uppväxt i Lund men han var ändå lokalpatriot. En viktig anledning till att lägga FAQ Medias huvudkontor i Malmö var självklart att FAQ Danmark stod på tur om FAQ Sverige blev en succé.
”Det är klart att det låter jättekul och jag har inget emot att flytta tillbaks till Skåne”, sa hon.
”…men du måste förstås fråga din pojkvän. Självklart.”
”När behöver du ha besked?”
”Gärna så fort som möjligt. Om du tackar nej så måste jag fortsätta med andra kandidater. Jag skulle helst sett att du började direkt men du har väl uppsägningstid på en månad eller?”
”Jag har ett vikariat som går ut om tre veckor men är erbjuden en fast tjänst då.”
”Okej, kolla upp vad du behöver. Fundera. Bestäm dig. Och hör av dig snarast.”
”Okej, tack. Det ska jag göra. Det känns verkligen som en utmaning och verkligt lockande.”
Därmed var intervjun över. Hon gick som i trans nerför trappan och ut på Stortorget där solen sken. Hon kollade på klockan och vandrade ner mot centralen där hon låst in sina väskor i ett skåp, funderade på om hon skulle ta nästa tåg norrut eller om hon skulle shoppa lite. Det blev tåget och hon satt djupt försjunken i sina egna tankar när tåget rullade in på Knutpunkten i Helsingborg.
Men hon hade redan bestämt sig när hon steg av tåget. Det svåraste nu blev att förklara beslutet för Martin och hon funderade på om hon verkligen skulle göra det på telefon eller bara berätta om erbjudandet och säga att hon skulle fundera på det. Sedan fick hon se hur han reagerade. För hennes del fick han reagera hur han ville. Det spelade ingen roll, en sån här chans fick man bara en gång i livet.
Tre veckor senare befann hon sig åter på redaktionen i Malmö. Allting hade gått i ett rasande tempo efter att hon tackat ja till jobbet och samtidigt meddelat Aftonbladet att hon inte var intresserad av tjänsten hos dem. Det här var hennes första dag på det nya jobbet, helgen hade hon tillbringat i Helsingborg med sina föräldrar eftersom hon ännu inte fått någon lägenhet i Malmö. Gert rusade in på redaktionen och började rota i pappershögarna. Med tanke på att det var måndag morgon var han överraskande tidigt på plats.
”Var är fjärrkontrollen?” ropade han.
”Här”, svarade redaktionschefen Ingrid Johannesson lugnt och höll upp den svarta tingest som låg på hennes skrivbord. ”Vilken kanal?”
”Spelar nog ingen roll, jag tror alla sänder direkt nu.”
Hon knäppte på ettan och mycket riktigt kom de rakt in i en extrasändning från Rapport.
”Vi sänder direkt, här inne i byggnaden bakom mig sitter just nu regeringen i ett extrainkallat krismöte,” sa reportern.
”Vad är det som har hänt?” frågade Rebecka Lindström som precis återvänt från kaffeautomaten med en kopp rykande te.
”För en timme sedan greps alltså en medlem av regeringen, en 38-årig man efter att polisen gjort husrannsakan hemma hos honom,” fortsatte tv-reportern.
”Nu kan de ju lika gärna tala om vad han heter,” suckade Gert Larsson.
”Varför det?”
”En 38-årig man som sitter i regeringen, hur många människor finns det då att välja på? Det är klart att det är Gustavsson.”
”Jo, vi vet det. Men svenska folket kan förmodligen inte räkna upp mer än två medlemmar av regeringen. De vet förstås att Anders Gustavsson är finansminister, men de har ingen aning om att han bara är 38 år eftersom han ser ut som 50,” sa Ingrid.
”Nej, det är klart. Hade han varit med i Robinson hade det varit annorlunda,” sa Gert, halvt på skämt, halvt på allvar.
Rapporteringen fortsatte att rulla på. Kända och okända uttalade sig om de anklagelser som nu riktades mot finansministern. Allt tydde på att han hade tagit emot mutor från företag för att driva igenom den omdiskuterade nyföretagarskatten. Tanken var att nystartade företag skulle slippa skatt, inklusive sociala avgifter under det första året. Efter hård debatt hade regeringen godkänt att denna regel även skulle få gälla dotterbolag. Det sistnämnda var mest kontroversiellt.
Samtidigt som tv-kanalerna fortsatte rulla bilder och köra inslaget om finansministern i repris gång på gång samlades FAQ:s redaktion för morgonmöte. Klockan hade redan passerat nio.
”Okej, allihop vilka är veckans viktigaste frågor?” sa Ingrid och lät frågan vara öppen för alla reportrar och fotografer som samlats runt bordet. Ett tiotal av redaktionens snart 50 medarbetare fanns på plats.
”Mutskandalen kanske?” föreslog någon.
”Men, hinner vi få fram tillräckligt mycket fakta för att skriva om den?
Den här diskussionen var ovan för Rebecka. De andra på FAQ hade inte heller jobbat på det här sättet särskilt länge men de hade redan ställt om sin tidshorisont från timmar till dagar eller veckor. På Aftonbladet hade ambitionen varit att redan efter några timmar få ut någonting på webben och sedan fylla på dagen efter med fler intervjuer och bilder i papperstidningen.
”Ska vi gräva lite i hans bakgrund? Prata med gamla skolkamrater?” föreslog Rebecka.
”Det är precis vad dagstidningarna kommer att göra. Vi måste lyfta det en nivå. Självklart ska vi kolla upp hans bakgrund, men jag tror inte att det är artiklar i stil med ’Redan när han satt i elevrådet tog han emot märkliga gåvor’ som vi ska bygga vårt premiärnummer på,” sa Ingrid lugnt.
”Ja, precis. Imorgon kommer de att ha listor på tidigare mutskandaler, de frågar folk på stan, andra politiker och kändisar vad de tycker och sedan kommer de att gräva upp varenda obetald parkeringsbot som den stackaren samlat på sig de senaste 20 åren,” sa Gert.
”Ska inte vi också göra det?” undrade Rebecka.
”Självklart. Men inte för att det ska skapa rubrikerna eller bli våra viktigaste artiklar som kvällsblaskorna gör. Vi måste göra en riktig research av alla tänkbara scenarion. Han kan ju faktiskt vara helt oskyldig. Det kanske är någon som vill sätta dit honom”, sa Gert.
”Okej,” sa Ingrid. ”Då fördelar vi väl uppdragen, Gert och Rebecka ni får driva spåret att han är helt oskyldig. Det är det mest osannolika men också det mest spännande. Lena och Henrik, ni sätter er in ordentligt i vad lagtexten säger om mutor.”
Hon fördelade uppdragen på de 19 reportrarna och alla var redo att sätta igång med sina uppgifter när Jonte Johansson reste sig upp.
”Innan vi kör igång så vill jag bara påminna alla om att vi kör skarpt. Den här veckan är det på riktigt. På lördag ska det första numret landa hos alla som tecknat abonnemang. Ni kommer att se oss ännu mer på alla tv-kanaler de närmsta dagarna. Vi kommer också att sälja första numret ute på gatorna i de 25 största städerna på lördag morgon. Vi får bara en chans att göra ett bra first impression, kom ihåg det”, sa Jonte.
Alla försvann iväg till sina arbetsplatser och Jonte vandrade bort mot sitt kontor tillsammans med Ingrid. För första gången kände sig Jonte lite nervös, skulle det verkligen gå att göra FAQ så spännande, intressant och seriös som han hade tänkt sig.
”Hur går försäljningen, Jonte?” frågade Ingrid genom dörren till hans kontor efter att hon kollat så att ingen annan stod i närheten.
”Vi har passerat 1500 prenumeranter. Färre än jag hade hoppats på men det är ju svårt att sälja något som ingen har sett förut, ingen vet ju vad det är. Det går inte att jämföra med något annat. Men jag hoppas att tv-kampanjen kan locka in ett par tusen till nu i veckan och sedan måste vi kunna sälja ett par tusen lösnummer på lördag. Bara du gör en jävligt bra tidning åt mig”, sa han.
”Jag ska göra allt jag kan. Kan vi bara hitta något eget uppslag i den här skandalen så kommer vi att få en bra start. Den här historien dök upp precis i rätt tid, eller hur?” sa Ingrid.
”Ja, man måste ha lite tur också.”
Läs fortsättningen och upplösningen i del 2.
Följetongen om FAQ skrevs 2003-2004 och publicerades i VIPstory nr 1-2.