Hur lång pressläggning behöver en bok?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:8 augusti, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

IBP4_omslag_3D_smallI veckan höll jag föredrag och berättade om min resa från dagstidning till bokförlag. Med fokus på hur man jobbar med korta och långa texter. Jag berättade då om känslan av att jobba på dagstidning där man lämnade sina texter varje dag när man gick hem. Deadline var samma dag som man påbörjade och slutförde texten.

Sedan testade jag veckotidningar och månadstidningar och den längre pressläggningstid som detta innebar. Att man planerade artiklar under flera veckor.

När jag sedan gick in i bokbranschen och startade eget förlag så hade jag denna struktur med mig in och blev nästan lite chockad över att höra hur extremt långa pressläggningstider som existerade här. Förlag som tog emot manus och sedan gav ut den färdiga boken ett och ett halvt år senare. Idiotiskt tyckte jag.

Mina första egna böcker, InnebandyPiraterna Första säsongen och Andra säsongen hade ett mycket högre tempo. Den första boken skrev jag mellan januari och september 2009 om jag minns rätt och sedan redigerade och formgav jag den så att den kom ut den 15 november 2009. Den andra boken skrev jag klart sommaren 2010, lämnade till tryck den 1 september och fick den levererad direkt till Bokmässan.

Den tredje boken var ungefär lika tidspressad. Den hann ut precis före jul 2011 med nöd och näppe.

Idag har jag skickat manus på Fjärde säsongen till redaktören. Den är planerad för utgivning den 15 november, alltså på dagen fem år efter den första. Datum satte vi redan i våras, men jag har varit lite sen med manus av olika skäl. Tycker förlagskoordinatorerna eftersom vi trots att vi är snabba brukar sikta på minst sex månader från inlämnat manus till utgiven bok för att man ska ha marginaler för förseningar i både redigering och tryck. Redan nu jobbar man med flera av de titlar som ska komma ut till våren. Det är nästan bara jag som är så här sen.

Böckerna brukar exempelvis komma in på lagret en månad innan boken ska komma ut. Då blir det inte panik ifall tryckeriet eller transportbolaget av någon anledning levererar för sent. Det i sin tur betyder att en bok måste gå till tryck ytterligare 3-4 veckor tidigare.

Men som ägare till ett bokförlag får man väl tänja lite på reglerna. Liksom det faktum att detta blir min femte roman och min sjunde bok. Och att det finns en färdig mall för inlagan och att omslaget till boken redan är klart sedan länge. Den här gången med röd färg.

Läsarna har väntat i två år på den här boken och senast idag skrev en läsare på Facebook att han läst de tre första böckerna två gånger och längtade efter fler.

Nu är frågan – vilket blir mitt nästa bokprojekt att sätta tänderna i?

A. En följetong eller kortroman om husbilsgängen i Färglösa

B. InnebandyPiraterna – Femte säsongen

C. En humoristisk kriminalroman

D. En humoristisk Urban-fantasy-berättelse

E. En humoristisk sportroman för äldre läsare

Förutom dessa nya projekt så tittar vi på en engelsk översättning av Första säsongen (InnebandyPiraterna) som då helst skulle komma ut till VM i Göteborg i december. På tal om att det börjar bli ont om tid…

Här kan du förresten lägga in en bevakning på nya InnebandyPiraterna så att du inte missar den…

Fortsätt läsaHur lång pressläggning behöver en bok?

Små ponnies genererar stora pengar

Var och handlade med en av döttrarna som hade med sig egna pengar. Mynt i en plånbok. Ungefär 24 kronor. Hon kollade på nästan varenda leksak och tidning  i affären. Och konstaterade att hon inte kunde köpa någonting eftersom allt kostade minst 30 kr. Till slut hittade hon automaterna med plastbollar med miniprylar vid entrén och lyckades handla en sådan för 5 kr. En nyttig läxa om att saker och ting kostar pengar, mamma och pappa kan inte bara köpa nya leksaker och annat varje dag hur som helst. Tyckte jag.

Mina döttrar gillar My Little Pony. En serie leksaker som lanserade 1983 och sedan dess fått nytt liv och återlanserats flera gånger till nya generationer. Den fjärde generationen My Little Pony lanserades genom en animerad tv-serie 2010 som nått både nya barn och även fått tittare mellan 15 och 35 år.

MyLittlePony-spelSåledes laddade vi hem en My Little Pony-app till plattan. Ett fint och välgjort spel såvitt jag kan se. Den var gratis, men som med många andra gratisappar kan man göra köp inne i appen för att snabba på utvecklingen i spelet. Och sedan en tid tillbaka så har Google gjort det enklare att göra dessa små köp inne i appar, utan att behöva ange kod och handla. One click buy. Istället måste man själv se till att aktivera lösenord för att undvika att barnen shoppar loss. Vilket vi missat. Barnen har ju inte tillgång till Google Play där apparna säljs eller laddas ner gratis.

Så häromdagen kom det fyra snabba mejl som meddelade att barnen hade handlat i My Little Pony-appen. Scoop of bits för 38 kr och Pouch of gems för 15 kr. Det kändes som onödiga pengar, men ändå. Fast när det visade sig att de handlat ett berg av bits och gems, Mountain of Gems, för 229 kr. Gånger två. Då blev man allt lite irriterad. Över 500 spänn på några minuter!

Eller förbannad. Känns lite som lurendrejeri. Spel som riktar sig till barn, byggda för att lura dem på pengar. Man kan ana att detta spel genererar en del intäkter, det har laddats ner mer än 10 miljoner gånger och över 400 000 användare har betygsatt det. Höga betyg, 4,4 i snitt men också runt 10% som ger betyg 1. De flesta av dessa kritiserar just att det snabbt blir stora pengar.  Många föräldrar alltför sent inser vad barnen ställer till med och vet kanske inte heller var och hur de ska reklamera köp.

Lyckligtvis reagerade jag snabbt och reklamerade till Google Play och speltillverkaren och påpekade att köpen gjorts av minderåriga barn inuti spelet. Även om policyn säger att det är öppet köp bara i 15 minuter så meddelade de att pengarna ska återbetalas med tanke på omständigheterna. Mycket bra, misstänker att det händer rätt ofta och det bästa sättet för speltillverkaren att slippa badwill är att bara godkänna reklamationer.

Om dina barn sitter och spelar på din Androidplatta – se till att lösenordsskydda betalningar – även om du redan spärrat Google Play. Här hittar du instruktioner för att lägga in lösenordsskydd.

Affärsmodellen som sådan? Tja, jag är lite kluven till det. Jag förstår att ett spel inte kan vara gratis, det måste finansieras antingen av annonser eller betalfunktioner.  Jag gillar Freemium som modell på nätet, att man betalar för extrafunktioner när man är nöjd med en tjänst. Men det måste finnas proportioner på vilka summor som kan spenderas i ett spel. Är det rimligt att man ska kunna handla för hundratals (tusentals?) kronor i ett barnspel? Då föredrar jag betalspel där man köper appen en gång och vet vad den kostar. Finns många fina sådana, inte minst svenska som Pettson & Findus.

Jag googlar lite och ser att kritiken inte är ny. En användare skrev ett öppet brev till Gameloft redan 2012. Det finns förstås även vuxna My Little Pony-fans och dessa kan faktiskt räkna:
In the true spirit of the show on which it is based, this game should be designed so that little kids can enjoy it as well as bronies. Sadly, your game, which costs $100+ in real world cash to complete is just a horrifically greedy money grab.
Efter det verkar tillverkaren ha justerat priserna så att det inte skulle vara lika dyrt. Sa de. Mitt exempel ovan tyder på motsatsen.

Jag klarade mig ändå lindrigt. Läste att en 5-årig pojke i England lyckades shoppa loss inne i en app på föräldrarnas iPad och handla för 1700 pund (ca 20 000 kr) inom loppet av tio minuter

Fortsätt läsaSmå ponnies genererar stora pengar

Ett år har passerat sedan den där dagen

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:5 augusti, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

© Evgenia Smirnova - Fotolia365 dagar. 12 månader. Ett år. Tiden går fort, det är bara att skriva under på. Så mycket man upplevt.

Och det är sant att livet går vidare, för dem som är kvar på jorden.

Varje gång jag signerar ett exemplar av Fem stjärnor för Färglösa så tänker jag på henne, för ett litet ögonblick. Ibland händer det att den främre fliken på boken ligger så att just den sidan kommer upp. Där det står att boken är tillägnad minnet av mamma.

Idag, ja faktiskt för lite mer än en timme sedan, är det exakt ett år sedan hon gick bort. En vecka senare skrev jag en text om känslorna då. Som känns både jobbig och skön att läsa i efterhand.

Ibland tänker jag på det som hon aldrig fick uppleva. Som när barnbarnen lärt sig cykla. Mitt bröllop. Eller utgivningen av min bok och alla böcker som kommer efter den. Men då får man på något sätt trösta sig med allt vi faktiskt hann dela. Hur jag bildade familj och barnbarnens födelse och de första åren med dem. Ja, och min och brorsans uppväxt från barnsben till vuxna människor. Det är inte alla som får det ens.

Och så blir det en välbehövlig påminnelse om att leva i nuet. Njuta av det som är nu och inte bara skynda mot det som ska komma sen. Att försöka göra roliga saker. Oftare. Kanske är det ännu viktigare när man har ett jobb som är roligt, att påminna sig om att hinna med annat än jobb. ”Du jobbar väl inte för mycket nu?” brukade mamma fråga. Så sent som någon månad innan hon dog.

Ta hand om er.

Fortsätt läsaEtt år har passerat sedan den där dagen

En författarförebild fyller 70 år

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:4 augusti, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Bjorn-Hellberg-Foto-PeO-Persson-2-445x520Läser att Björn Hellberg idag fyller 70 år. Stort grattis till en legendarisk sportjournalist som först gjorde sig känd som tennisorakel men som sedan blivit lika känd som tv-programledare och författare.

Jag och Lars Rambe har ofta lyft fram Björn Hellberg som ett föredöme för aktiva författare. Det finns knappast någon författare i Sverige som signerar mer än Björn. När det kommer en ny bok så reser han runt och signerar i bokhandlare. Och han signerar länge. Jag har hört många bokhandlare berätta om hur Hellberg dyker upp en timme före utsatt tid och sedan sittter kvar en timme extra. Han håller stenkoll på statistiken över hur många böcker han signerat.

Jag vet inte om det fortfarande stämmer men Björn berättade något år att han hade en signering inbokad varje dag från den 25 november fram till julafton. Den bästa dagen att signera böcker är enligt signeringsgurun förresten sista lördagen före julafton, alternativt den 23 december.

På Bokmässan är Björn Hellberg också en av de mest flitiga. Han ses numera i Lind & Co:s monter sittandes vid ett ståbord, bredvid en lastpall fylld med hans senaste bok. Det blir åtskilliga hundra signerade böcker på fyra dagar och han byter några ord med lika många läsare.

Förutom att möta läsare öga mot öga vid otaliga signeringar så är Björn Hellberg väldigt produktiv vid tangentbordet. En ny deckare varje år, minst. Han har hunnit skriva över 60 böcker. Imponerande när man tänker på att han samtidigt jobbat hårt både som journalist och med andra uppdrag hela tiden. Och dessutom har sju barn…

– Det handlar om disciplin. Många tror att man ska sitta och vänta på inspiration som författare. Men det är överromantiserat, säger Björn Hellberg i TT-interjvun med anledning av hans 70-årsdag som tydligen ska firas med en signering i Visby. (Hans senaste bok ”De tysta” kom ut för bara några veckor sedan.)

Disciplinen är ett visdomsord som påminner en del om Jan Guillous ord om att ”bara amatörer har råd att vänta på inspiration”. Jag kan skriva under på det. Om man bara går runt och väntar på någon slags gåva från ovan blir det inga böcker skrivna. Men när man sätter sig ner och börjar skriva så händer det magiska saker.

Jag hoppas att jag kan vara lika produktiv som Björn Hellberg framöver.

Läs mer på Björn Hellbergs hemsida.

(Pressbild Fotograf: PeO Persson)

Fortsätt läsaEn författarförebild fyller 70 år

Försäljning av husbilar slår rekord

Camper_05

”Man ska ha husvagn”, sjöng Galenskaparna 1986. Arton år senare hade de kanske sjungit ”Man ska husbil”.

Tycker du att du har sett rekordmånga husbilar på vägarna i sommar så är det förmodligen alldeles riktigt. Försäljningen av husbilar har nämligen ökat kraftigt i år.

Husbilar har en viktig roll i min roman Fem stjärnor för Färglösa. Därför reagerar jag lite extra när jag läser om husbilar i media.

De senaste dagarna har jag läst hur de allt större husbilarna ställer till problem på campingplatser. Ja, inte för att det är kriminella husbilsgäng som i Färglösa, utan för att de kräver större yta på campingarna.

Så jag roade mig med att kolla statistiken för försäljningen av husbilar i Sverige 2014 och hittade ett pressmeddelande från Husvagnsbranschens riksförbund.

Enligt dem ökar antalet nyregistreringar av husvagnar och husbilar. Faktum är att det första halvåret 2014 såldes fler husbilar i Sverige än något tidigare år: 2512 stycken.

Och sedan tre år tillbaka säljs det fler husbilar än husvagnar i Sverige.

Tänk om alla som köpte en ny husbil också fick med sig ett exemplar av Fem stjärnor för Färglösa? Jag misstänker att jag nästa sommar får ge mig ut på vägarna i en stripad husbil och kränga Färglösa på campingplatserna…

Fortsätt läsaFörsäljning av husbilar slår rekord

Recensioner: VIP-rummet och Sveriges nya boss

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:31 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Efter att jag igår tittat på recensioner av böcker i våra dagstidningar tänkte jag slå till idag med min första bokrecension här på bloggen. Eller slå på stort och recensera en bok och en novell.

VIP-rummet av Jens Lapidus

vip-rummet-lapidus_jensJag lyssnade till inläsningen av Jonas Malmsjö (som också läst in Lapidus tidigare böcker liksom Zlatan-biografin). Jag har läst intervjuer med Lapidus där han berättar att han försökt hitta ett lite annorlunda språk i denna bok än de tidigare, och det är möjligt att det inte riktigt går fram på samma sätt när man lyssnar till den som när man läser på papper. För det känns rätt likt.

Boken tar upp kidnappningar av kända personer, vilket är ett nytt fenomen när brottsligheten flyttar vidare från bankrån och värdetransporter när säkerheten där ökar. Men den rymmer också många andra intressanta frågeställningar som vem som är brottsling och varför. Med Lapidus egna erfarenheter som advokat får man bra insyn och man anar en viss kritik mot hur det svenska rättssamhället fungerar.

Man anar och gissar vem som är skyldig. Ledtrådar placeras ut men historien tar ändå en rad oväntade vändningar och författaren skapar en bladvändare. Eller i mitt fall en bok som är svår att pausa, jag tror jag lyssnade klart på den på bara tre-fyra dagar tack vare trädgårdsarbete och lite annat som gick att kombinera med boklyssning.

Som författare lyssnar man såklart efter tekniken att bygga upp storyn, karaktärerna och beskrivningar genom liknelser. Lapidus kan sitt hantverk och den nya boken känns som en ytterligare utveckling.

Mitt personliga betyg: 7 av 10

En ny boss för Sverige av Hans-Olov Öberg

En-ny-boss-for-sverige_e-bokDet här är en novell som ligger helt rätt i tiden. Förläggaren och författaren Hans-Olov Öberg släpper den här e-novellen lagom till valet och min spontana tanke när jag läste beskrivningen var ”varför tänkte inte jag på att skriva en novell på det temat?”.

Speciellt eftersom jag gillar Bruce Springsteen.

Utan att avslöja för mycket av handlingen så leker i alla fall novellen med tanken på att rekrytera en utomstående ledare för Sverige – en ny boss. Och vem passar bättre än Bruce Springsteen?

Jag skrattade flera gånger. Både åt författarens drift med de politiska partiernas oförmåga att forma visioner och träffsäkra beskrivningar av hur resonemangen går bakom kulisserna. En lättsmält underhållande novell med en kul slutkläm dessutom.

Önskar jag hade skrivit den själv, men med tanke på herr Öbergs vassare musikkunskaper hade den nog inte blivit riktigt lika kul då ur det perspektivet.

Och med Springsteen hade valrörelsen blivit betydligt mer underhållande.

Mitt personliga betyg: 7 av 10

Transparens: Jag sitter i styrelsen för NOFF, där Hans-Olov är ordförande. Jag tror inte det har påverkat mitt betyg, men som läsare bör du ju veta det.

Fortsätt läsaRecensioner: VIP-rummet och Sveriges nya boss

Vilka böcker är värda att recenseras i tidningen?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:30 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Book reviewNu är det dags att prata om elefanten i rummet. Dagstidningarnas kultursidors bokrecensioner.

Sedan jag kom ut med Fem stjärnor för Färglösa i slutet av maj har folk frågat ”har du fått några recensioner?”. Ja, den är recenserad på ett dussin bokbloggar. Men ännu inte, vad jag har sett, i någon dagstidning. Nu kan det i och för sig hända att den har recenserats även där, men bara inte lagts ut på webben.

Jag hade visserligen inte förväntat mig att den skulle recenseras så flitigt. Även om jag hade vissa förhoppningar eftersom huvudpersonen är journalist och boken tar upp urbaniseringen. Framför allt hade jag nog förväntat mig att några skånska tidningar skulle plocka upp och recensera eftersom boken utspelar sig här.

Men till skillnad från en mängd bittra författare som muttrar ”de där kultursnobbarna recenserar bara sina kompisar och en massa böcker som ingen annan läser” så konstaterar jag att statistiken är enkel. Det ges ut mellan 10.000 och 12.000 böcker i Sverige varje år. De lärde (förlag, författare och bokhandlare) tvistar om hur många av dessa titlar som verkligen är relevanta att diskutera eftersom siffran inbegriper både egenutgivna böcker, dubletter (en titel kan ges ut inbunden, pocket, ebok och ljudbok och räknas då som fyra ISBN = fyra titlar), läromedel och i vissa fall akademiska avhandlingar och andra smala publikationer. Låt oss anta att det handlar om hälften som är aktuell för en allmän publik. Alltså 5000-6000 titlar.

En dagstidning med en kultursida recenserar sällan böcker varje dag ens. Men å andra sidan kanske flera vissa dagar. Mellan tummen och pekfingret uppskattar jag, kulturredaktörer får protestera, att högst 500-600 titlar per år recenseras i tidningen. Eftersom inte alla tidningar väljer exakt samma 500 böcker blir det lite fler.

Men rent krasst – en bok på tio. Dagspressen recenserar högst 10% av de böcker som ges ut. Förmodligen en ännu mindre andel om man tänker sig att det ändå är 8000 titlar som skulle kunna ha en tillräckligt bred målgrupp.

I urvalet av böcker prioriteras oftast…
…debutanter (om de inte gett ut på eget förlag, fast det finns undantag även där eftersom min debut InnebandyPiraterna faktiskt recenserades av Svenska Dagbladet)
…etablerade författare (de kritikerrosade och de kritikerrisade)
…prisade författare (aktuella för Augustpriset, Nobelpriset etc som inte passat in i kategorierna ovan)
…omdebatterade böcker (när en bok får tillräckligt mycket skit eller hyllningar i annan media måste den recenseras)
…lokala författare (landsortspress brukar normalt sett ha lite mer koll på lokala författarskap)
…populära böcker (som i populära på kulturredaktionen, inte det som ligger på topplistorna)

Så mot bakgrund av ovanstående så förstår jag att exempelvis Helsingborgs Dagblad inte skulle recensera min bok på några andra premisser än ”lokal författare”. För att kvala in som etablerad författare måste man in som debutant och sedan hålla sig kvar.

Kulturredaktörerna drunknar i böcker. Så är det givetvis. På Hoi förlag är vi inte så dumma att vi skickar ut recensionsexemplar till samtliga tidningsredaktioner i Sverige. Vi skickar till dem som visat intresse. Jag har hört om förlag som skickat ut 300 recensionsexemplar till en kostnad av 20.000 kronor och inte fått en enda recension som resultat av detta.

Förr i tiden gav tidningarnas recensioner också en säker effekt på försäljningen. Så är det inte idag. Det är klart att det skapar intresse (eller avskräcker) för boken och att det säljer några exemplar (faktiskt oavsett omdöme) men det handlar inte om hundratals exemplar. Det handlar kanske om 10-15 ex i nätbokhandeln som är mätbart.

Så vilka böcker borde de recensera på kultursidorna? Ja, det är ju lite märkligt egentligen. Om man jämför med biorecensioner där de tar upp filmer som går på bio så recenserar kultursidorna gärna sådant som inte finns i bokhandeln i någon större utsträckning. Helsingborgs Dagblad gick till och med så långt att de recenserade en egenutgiven bok som inte finns att köpa. Okej, nu var det ju en etablerad författare (Lotta Lotass) som är både kritikerrosad och dessutom Akademieledamot.

Utvecklingen är dock väldigt tydlig. Det ges ut fler och fler böcker för varje år. Men det recenseras färre och färre böcker på kultursidorna. Än färre lär det bli när tidningarnas redaktioner slås samman och samproducerar sitt material. Det fungerar hyggligt för filmrecensioner där utbudet ändå är begränsat på bio.

Sedan lider litteraturkritiken av samma problem som filmkritiken. Ett omdöme skrivet av någon som har annan smak än du själv har egentligen inget värde för läsaren. Om du älskar deckare och din favoritdeckare recenseras av en kritiker som hatar författaren och kanske även genren, då har självfallet omdömet ingen effekt på dig förutom att du blir förbannad. Det i sig har ett värde för tidningen och dess skribent eftersom det är viktigare att beröra (uppröra) läsare än att ha likgiltiga läsare.

Faktiskt inte särskilt stor skillnad från vilka reaktioner en författare söker. Det är egentligen bättre att folk älskar eller hatar din bok än att de rycker på axlarna och säger ”den var okej”.

Kulturredaktörerna brukar sedan förklara för oss som inte läst 350 poäng litteraturvetenskap att recensioner av böcker, förlåt kritik av böcker, inte har något att göra med konsumentupplysning. Det handlar om att diskutera och analysera litteraturen för litteraturens skull. Man skriver alltså inte för läsarna, till skillnad från resten av tidningen, utan för litteraturens skull. Vilket i nästa andetag förklarar varför recensionerna i sin nuvarande form är utrotningshotad på dagstidningar i ekonomisk kris.

När UNT för några år sedan skulle införa sifferbetyg på böcker blev det debatt. Åsa Linderborg kritiserade i Aftonbladet och fick medhåll av kulturskribenter på tidningar. Andra undrade varför de andra blev så upprörda. Daniel Åberg skrev klarsynt.

Entreprenören: det finns en lucka på marknaden för bokrecensioner. Om det är en välbehövlig lucka eller en affärsmöjlighet låter jag vara osagt. Att recensera samtliga utgivna böcker i Sverige skulle kosta flera miljoner varje år – och det är inte givet att det skulle vara en bra affär med tanke på att recensioner bevisligen inte påverkar försäljningen särskilt mycket.

Det trösterika oavsett recensioner i tidning eller ej är att det är läsarna som avgör. Den kollektiva recension som alla läsare ger en bok. Det gäller bara att hitta en kritisk massa, dina första tusen läsare som i sin tur avgör bokens öde.

Fortsätt läsaVilka böcker är värda att recenseras i tidningen?

”Jag ska göra en man av hen”

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:30 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Tydligen har man nu lyckats etablera hen så väl att ordet kommer med i nästa upplaga av SAOL, meddelar Svenska Akademien.

– Vi har följt ordets utveckling i fem år och det är ingen dagslända utan det blir mer och mer etablerat. Nu är det ett ganska vanligt ord som fyller en funktion så det finns ingen anledning att inte ta med det, säger Sven-Göran Malmgren, huvudredaktör för SAOL, till TT.

Jag ska erkänna att jag var skeptisk till ordet från början. Eller rättare sagt, tydligen etablerades ordet redan på 60-talet men fick inte fäste. Sedan nylanserades det och ledde till en rejäl debatt för ett antal år sedan då man även ville använda det för ett tredje kön. Det var då jag kunde ta ställning.

Idag ser jag en bra användning av det. Nämligen i texter där man vill skriva han/hon, att helt enkelt slippa skriva ett extra ord för att förtydliga. Alltså den ursprungliga betydelsen.

Det där med ett tredje kön? Tja.

Men jag kan inte låta bli att fundera över om det går att skriva:

– Släpp in mig så ska jag ska se till att göra en man av hen, sa personen bakom dörren.

(Samma fråga gäller förstås även samma mening med ”kvinna av hen”)

Jag tror inte jag har använt hen i någon av mina böcker ännu. Däremot ser jag att det är praktiskt i mejl och i vissa fall artiklar.

Fortsätt läsa”Jag ska göra en man av hen”

Måla förråd med Lapidus i luren – eller Dahlgren?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:28 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

vip-rummet-lapidus_jensIdag har jag målat förråd. Utomhus. Och jobbat lite i trädgården. På samma gång har jag därför lyckats lyssna till nästan åtta timmar av Jens Lapidus nya VIP-rummet på Storytel.

Jag gillade Lapidus tre första böcker, framför allt den första och tredje. Tvåan var lite svagare i mina ögon. Eller öron ska jag kanske säga eftersom jag lyssnade till den tredje boken. Den nya boken VIP-rummet är välskriven och fängslande. Bladvändare är kanske inte vad man kan kalla den när man lyssnar på den i mobiltelefonen, kanske snarare beteckningen ”svårpausad” då.

Ljudböcker i mobilen är oerhört smidigt. Jag hade aldrig lyssnat till en ljudbok innan streamingtjänster som Storytel slog igenom. Att köpa en packe med 13 CD-skivor skulle jag aldrig ha fått för mig.

Förutom att man slipper ha med sig en massa CD-skivor så har ljudböcker i mobilen fördelen att du har dem med dig alltid. Dessutom kan du göra andra saker samtidigt, så länge det inte kräver alltför mycket koncentration (som att läsa mejl eller föra ett samtal). Men att måla eller diska eller liknande vardagssysslor som görs på automatik funkar perfekt.

femf-ljudbokMen det finns ett problem. Jag har fått ladda mobilen två gånger idag eftersom ljudbokslyssnandet har dragit ur batteriet.

När jag lyssnat klart på Lapidus så tror jag det är dags att lyssna till min egen röst, eller rättare sagt Mattias Linderoths röst när han läser min text. Fem stjärnor för Färglösa finns ju på Storytel, men även som CD-bok, MP3-skiva eller MP3 download.

Fortsätt läsaMåla förråd med Lapidus i luren – eller Dahlgren?

Hooked on a Marvelous feeling

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:25 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg


Såg trailern för nya storfilmen Guardians of the Galaxy,  som är baserad på serietidningskaraktärer. Något som blivit verkligt populärt de senaste åren, samtidigt som läsandet av dessa tecknade serier sjunkit de senaste decennierna.

Men även om jag en gång i tiden gjorde en tidning om tecknade serier, och har en enorm seriesamling som samlar damm i garaget, så var det främst musiken som drog till sig min uppmärksamhet. Trailern ackompanjerades nämligen av Hooked on a Feeling, som jag genast associerade till Björn Skifs och Blue Swedes (Blåljus).

Häftigt att de plockar upp en svensk grupps låt sådär 40 år efteråt, tänkte jag. Sen googlade jag och insåg att det visserligen var Björn Skifs & Co som gjorde den populär när de fick en hit i USA med den 1974, men låten skrevs egentligen av Mark James och släpptes av BJ Thomas redan 1968. Fyra år senare släppte Jonathan King en version, där ooga-chakka lades till. Och sedan kom alltså Blue Swedes.

Det är spännande med musik, att den kan få nytt liv i form av covers eller att någon använder låten i en film eller en reklamfilm. Ibland kommer originalartisten då att uppmärksammas på nytt. Ibland glömmer nya lyssnare att det är en gammal låt och blir förvånade att höra att föräldrar eller far/morföräldrar en gång lyssnat på exakt samma låt, men kanske med ett helt annat tempo.

På samma sätt kan faktiskt böcker få ett nytt liv.

1986 skrev Winston Groom en roman som gavs ut i USA. Den var 228 sidor lång. Den sålde hyfsat, men under 10 000 ex inbundet. Under åren som följde närmade den sig 30-40.000 exemplar (uppgifterna varierar) med paperback-utgåvan. Men sedan upptäckte Hollywood storheten i en ung naiv mans berättelse och bestämde sig för att filmatisera den. Man tonade ner huvudpersonens sexliv och bitvis vulgära språk. Filmatiseringen ”tog bort en del av de skarpa kanterna”, som författaren själv uttryckte sig.

Winston var journalist på Washington Star men sa upp sig för att bli författare vid 32 års ålder. Hans första roman Better Times Than These gavs ut 1978, en bok om vietnamveteraner. Hans andra roman As Summers Die (1980) nådde lite fler läsare. Och den tredje boken Conversations with the Enemy (1982) nominerades till Pulitzer Prize 1984. Han har faktiskt skrivit 16 böcker fram till dags dato, flera historiska fackböcker förutom romanerna.

När filmatiseringen gick upp på biograferna den 6 juli 1994, för drygt tio år sedan, fick boken på nytt ett uppsving. Inom loppet av tre veckor trycktes 800 000 exemplar av förlaget Pocket Books som köpt rättigheterna av Doubleday.

Filmen spelade in 677 miljoner dollar på biograferna, varav 55 miljoner den första helgen. Boken Forrest Gump har sedan dess sålt över 2,5 miljoner exemplar bara i USA. Den gavs ut på svenska 1994 av Forum. Som med andra ord inte upptäckt den förrän filmen kom… Och i sann Hollywood-anda beställdes en uppföljare av författaren som snabbt gavs ut 1995 med titeln ”Gump & Co” (på svenska som Forrest Gump & son).

Forrest Gump (filmen) vann sex Oscars, bland annat bästa huvudroll (Tom Hanks). Även bästa manus baserat på en bok. Ingen av de sex vinnarna tackade författaren Groom på scen.

Och, när man pratar med folk idag så är det väldigt få som vet att filmen faktiskt baserats på en bok. Osäkert hur många unga biobesökare som i sommar kommer att veta att Guardians of the Galaxy innehåller karaktärer ur en serietidning. Eller att deras far- och morföräldrar lyssnade till en av låtarna redan på 70-talet.

När barnen idag hör Sean Banan sjunka ”Ooa hela natten” vet de inte att det är en cover på en låt från 1980 (popgruppen Attack). En del unga föräldrar kanske rentav tror att det är en cover på ”Smurfa hela dagen” eftersom den fanns med på Smurfhits 1997…

Funderar en del på hur mina egna böcker kommer att ses om tio eller femtio år. Bortglömda, ihågkomna eller återupplivade i ny form?

Fortsätt läsaHooked on a Marvelous feeling

Wilander och innebandyn ser samma sak

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:14 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Var uppe i Båstad och kollade på tennis. Eller rättare sagt, mest av allt träffade jag en massa folk jag kände och lyssnade till flera intressanta föredrag. Mest fascinerande var att två olika personer pratade om något som svensk fotboll verkligen borde höra.

Det bästa sättet att bli bra på en idrott är att syssla med flera idrotter.

Ja, framför allt när du är barn, men även när du kommit upp i tonåren och faktiskt även som vuxen. Ändå finns det idrottsledare som inte fattar detta.

Mats Wilander var gäst på Marknadsföreningens seminarium. Han överraskade med en fantastisk historia om hur han tillsammans med en vän åker runt i en husbil över halva USA för att ideellt ställa upp som gästtränare i olika tennisklubbar. Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på det kriminella husbilsgänget i min roman Fem stjärnor för Färglösa. Ja, det tänker jag på varje gång jag ser en husbil numera…

Men sedan sa han något som i alla fall jag tyckte var betydligt mer intressant. Nämligen att han tyckte att tennisstjärnorna på hans tid var mer kompletta som idrottare. Alltså mer allround. Dagens spelare slår hårdare på bollen, men de är inte lika kompletta fysiskt eftersom de ofta lägger all sin tid på en enda idrott. Extra uppenbart är det på ungdomssidan.

Wilander själv spelade hockey, fotboll, bordtennis och tennis. Han talade om hur det var nyttigt att syssla med lagsporter även om man sedan sysslade med individuell idrott. Hur en spelare lär sig nya saker från de andra sporterna, utvecklar sin idrottshjärna och givetvis även fysiken.

Jag har själv ofta sett styrkan i tennisspelare som innebandyspelare. Den som är fostrad att spela tennis springer tills bollen är död, vilket är när domaren har blåst av. Den som är fostrad att spela fotboll springer tills bollen befinner sig längre bort. Det blir en enorm skillnad i inställning och resultat. På en innebandyplan måste du tänka mer som en tennisspelare än en fotbollsspelare.

Innan jag lyssnade till Wilander hade jag sprungit på en innebandybekant som bland annat pratade om ett projekt som Svenska Innebandyförbundet bedriver där de åker runt med ett sport- och lekland och uppmuntrar ungdomar att testa olika idrotter samtidigt som de informerar om Svensk Innebandys Utvecklingsmodell. Alltså inte bara innebandy. Tvärtom betonas vikten av allsidig träning för barn, ingen specialisering för tidigt.

Folk från andra förbund skakar på huvudet och säger ”varför visar ni upp andra idrotter?”. De ser det som att det vore lika konstigt som om Coca Cola åkte runt och gjorde reklam för Pepsi. Men så är det givetvis inte. För innebandyn är det viktigare att barn och ungdomar ägnar sig åt idrott än att de inte gör det. Det är sannolikt lättare att få en aktiv tennisspelare att senare börja med innebandy än att få en passiv tv-tittare att göra det.

Jag är helt övertygad om att man blir både bättre fotbollsspelare och tennisspelare genom att spela innebandy. Och tvärtom. Det är bara vissa ledare på högsta nivå i vissa förbund som inte förstår. De vill liksom inte se sambandet mellan att killar som Peter Forsberg, Henrik Larsson och Mats Wilander höll på med flera idrotter långt upp i tonåren och att de blev bäst i världen. Istället verkar fotbollspampar tänka ”ja, Henrik Larsson blev så bra i fotboll trots att han spelade innebandy, tänk om hur bra han hade blivit om han bara spelat fotboll” istället för att tänka tanken ”kanske han blev så bra i fotboll just för att han spelade innebandy och utvecklade andra delar av kroppen och idrottshjärnan”.

Problemet med att spela fotboll eller tennis 365 dagar om året som tonåring (eller än värre som 9-åring) är förstås två:
1) risken att tröttna
2) risk för mer ensidig träning

Så alla idrottsföräldrar: se till att era barn får chansen att hålla på med flera idrotter så länge de vill och orkar. Och försök upplysa okunniga ledare om att en missad träning eller match på grund av krock med en annan idrott inte innebär att barnet slutar utvecklas – tvärtom kan de ta nya steg förbi sina kompisar tack vare med variation i träningen.

Litet förtydligande: självklart är det så att det krävs många timmars hård träning för att nå toppen. Alla de som blir världsettor i sin sport tränar otroligt mycket under många år. Oftast tränar de betydligt mer än sina kompisar, även utanför de schemalagda träningarna. Det är så man blir bäst.

Fortsätt läsaWilander och innebandyn ser samma sak

Om Darwins syn på lokaljournalistiken eller nedmonteringen av HD/NST

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:12 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

HD-dump-2014-07-09I veckan kom beskedet från Konkurrensverket som godkänner affären där Sydsvenskan köper HD (inkl NST och Landskronaposten). Det fanns väl egentligen inget att invända ur ett konkurrensperspektiv. De här tidningarna har redan haft mer eller mindre monopol på sin respektive marknad.

I samband med detta offentliggjordes även nedskärningarna. 230 personer på de båda tidningarnas redaktioner ska bli 150 personer. Eftersom Sydsvenskan redan tidigare har bantat hårt på sin redaktion och HD av tradition har haft en väldigt hög bemanning så behövs inget mattegeni för att räkna ut var osthyveln kommer att gå flest varv. Enligt uppgift kan så mycket som var tredje på redaktionen i Helsingborg få gå.

Lokalredaktioner blir snart ett minne blott. Ur ett perspektiv logiskt – idag kan en reporter jobba mobilt på ett sätt som var omöjligt i början av 1990-talet när jag själv började jobba som journalist. Första året fanns inga datorer, om man bevakade en bortamatch med Rögle eller HIF fick man besöka tidningen på orten, be att få låna en skrivmaskin och sedan faxa in sitt manus som därefter skrevs in av en inskrivare. Om inte det gick så läste man in texten per telefon. Fotograferna hade det ännu tuffare eftersom de först måste framkalla filmrullarna och därefter skicka bilder med apparater som jag själv inte är så insatt i hur de egentligen funkar mer än att resultatet inte är i klass med vad dagens mobiltelefoner fixar.

Idag kan en utsänd reporter snabbt och enkelt skicka texter via datorn, ta bilder med mobilkamera och till och med sända live-video med ljud tillbaks till centralredaktionen. Ur det perspektivet är det kapitalförstöring att ha en fysisk lokalredaktion som kostar pengar i hyra.

Men samtidigt – när ingen reporter är stationerad eller bor på den ort de är satta att bevaka, då är det svårt att bygga upp ett ordentligt kontaktnät. Trots mejl, telefon, webb och sociala nätverk så är det personliga mötet fortfarande ovärderligt. Just därför blir bevakningen av småorterna allt sämre. Sammanslagningen av HD/Sydsvenskan kommer att pulvrisera lokaljournalistiken så som vi känner den idag.

Jag förstår att det är logiskt ur ett Bonnierperspektiv. Det finns sannolikt ingen i ledningen för det bolaget som har bott utanför Stockholm mer än på hotell eller i sommarhus. Samtidigt förvandlade man Dagens Nyheter från en rikstäckande tidning till en lokaltidning för Stockholm. (Ja, de har fortfarande prenumeranter utanför Stockholm men med tanke på att deras tryckta tidning har pressläggning runt kl 18 en vardag så är den ett stort skämt för den som bor i Skåne).

När jag hör om nedskärningarna lider jag med före detta kollegor som riskerar att drabbas. Jag tycker det är trist att se hur två rika välbärgade tidningsfamiljer (Sommelius och Ander) har lyckats försätta sig i den situation där de tvingas sälja en tidning som går med förlust. De kan skylla på internet eller ändrade läsvanor. Men det är ingen tvekan om att det som drabbat HD förutsågs redan av Darwin (även om det finns de som påpekar att citatet nog egentligen inte är hans utan en tolkning av hans forskning):

It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is most adaptable to change.
In the struggle for survival, the fittest win out at the expense of their rivals because they succeed in adapting themselves best to their environment.

HD/NST hade efter sammanslagningen enorma muskler, både personellt och ekonomiskt. Men de ville inte förändras. Visst, de gjorde satsningar på hd.se som inledningsvis kunde ses som en föregångare på nätet. De brände pengar på en tv-satsning som var både rätt (rörlig bild är ett vinnande koncept) och helt fel (man drömde om att sända i marknätet).

Men med tanke på att man nästan dubblade redaktionens storlek med mer eller mindre bibehållet bevakningsområde så fick tidningens ägare ut väldigt lite resultat av det. Man skapade ett monopol och blev ännu tröttare och mindre nytänkande. Man blundade för hoten och hittade på förklaringar till varför upplagorna sjönk. Man lyckades med den otroliga bedriften att ta mer betalt av annonsörerna för mindre räckvidd. Det gick till en viss gräns.

Den uppenbara risken är att sammanslagningen med HD/Sydsvenskan blir mer av samma felaktiga medicin. Den här gången kan det säkert funka ur ett perspektiv. Man kan förvandla Sydsvenskan (HD lär vara ett dött varumärke om 10-20 år) till en sydsvensk tidning med bas i Malmö. Den kan bli en sydsvensk rikstidning som mycket väl kan bli lika stor som DN och Svenska Dagbladet.

Det som dör är lokaltidningen. Ingen ska inbilla mig att någon på centralredaktionen i Malmö kommer att bry sig om vad som händer i Bjuv, Svalöv eller Båstad (förutom under två veckor på sommaren när Swedish Open spelas).

Någon kan säga att det kanske är lika bra för att ingen bryr sig om lokaljournalistik. HD:s läsare har uppenbarligen valt att säga upp sina tidningar och inte velat betala för sin lokala tidning. Men det är samtidigt en självuppfyllande profetia eftersom en av de stora besparingar som gjorts de senaste 20 åren är på papper. Färre sidor innebär mindre material från varje ort. Man hade kunnat använda webben för att göra mer material, men så har inte skett. Tidningsredaktionerna har inte fått ut hela den effektivitetsvinst som de hade kunnat få.

Jag skrev för ett bra tag sedan om hur HD hade investerat tungt i en tryckpress som egentligen inte var värd någonting. Tvärtom blev den ett ankare som gjorde att de inte kunde segla vidare. De var fast i att en sjudagarstidning på papper med annonser i papperstidningen var framtiden. Trots att det är väldigt, väldigt uppenbart att det inte är det. Ägandet av tryckpressen med tillhörande personal var en del i att tidningen nu sålts till Sydsvenskan.

Så vad händer med lokaljournalistiken? Ja, det finns alla förutsättningar för att vi kommer att se hundratals nya tidningar födas de kommande tio åren. En del av naiva guldgrävare som kommer att slå igen efter sex månader, en del av idealister som kommer att gnata på i åratal och kanske kommer en del tidningar att startas av affärsmän som har näsa både för lokaljournalistik och hur man tjänar pengar på det.

För det finns ju ett problem med lokaljournalistik i pappersform. Läsarna är nästan helt ointresserade av lokaljournalistik från de orter där de inte bor eller arbetar. Därför blir en papperstidning med lokalsidor från 10-15 orter en tidning där läsarna bläddrar förbi 60-70% av sidorna. Något som kostar mycket pengar och skapar irritation och jämförelser (”varför har Åstorp en halvsida när Bjuv har en helsida idag?”).

Som uppfostrad i tidningsvärlden så kliar det i fingrarna över de möjligheter som öppnas när HD/Sydsvenskan de kommande åren retirerar fullt ut från inte bara landsbyggd utan även en del småstäder som Landskrona och Ängelholm. Kanske kommer etablerade aktörer som Lokaltidningen att ta ett steg fram, eller så fortsätter de göra sin grej och lämnar fältet för nya mikrotidningar.

Inom bokbranschen har tekniken gett upphov till ett stort antal mikroförlag (i vissa fall egenutgivare och ibland nischade småförlag) och kanske kommer vi framöver att se samma utveckling för tidningar? Det finns redan en del som exempelvis Bjuvsnytt.

Den stora utmaningen som jag ser det är granskningen av politiker och kriminella. Det krävs ekonomiska muskler bakom för att våga ifrågasätta dessa två grupper. En del säger granskning av företag, men det tror jag är ett mindre problem. Konsumentjournalistik har redan tidigare flyttat ut på nätet och sköts många gånger bättre av bloggare än journalister om man ska vara helt ärlig.

Den stora frågan från Darwin är självfallet vilka nya livsformer som kommer att uppstå på den marknad som lokalnyheter fortfarande är – trots att dagspressföretagen alltmer drar sig bort från den.

Fortsätt läsaOm Darwins syn på lokaljournalistiken eller nedmonteringen av HD/NST

Boktugg.se – en blogg om bokbranschen

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:2 juli, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

boktugg-dumpJag är en av grundarna till Hoi Förlag där det hela tiden händer saker. Förra veckan startade vi en ny blogg som vi kallar boktugg.se som ska handla om bokbranschen.

Det är ingen ny idé. Vi har snackat om det ett par månader men det var först nu som vi kände att vi var redo att trycka på knappen och börja publicera inlägg.

På ett dygn fick vi mer än 160 facebookfans till bokktugg-sidan.

Men varför startar vi då en blogg om bokbranschen? Tja, vi tyckte att det fanns en liten lucka på den svenska marknaden. Det finns gott om bokbloggar som skriver om böcker, men väldigt få bloggare som skriver om bokbranschen. Daniel Åberg är en av få som tar upp branschen någorlunda regelbundet. Det finns flera författare som då och då bloggar om branschfrågor. Sen skriver aktörer som Publit och Elib en del om ebokmarknaden. Annars finns det i stort sett bara branschtidningen Svensk Bokhandel, vars hemsida till stor del ligger bakom en betalvägg.

Så vi tyckte att det behövdes ett komplement till SvB.

Som gammal tidningsmakare (jag startade mitt första fanzine tillsammans med några kompisar 1986, startade min första egna tidning 1992 och jobbade under fem år med magasin på Egmont och har därefter jobbat med ett flertal kundtidningsprojekt) och med viss webberfarenhet (jag har drivit flera bloggar och jobbat med texter till webben i mer än tio år) så kliade det lite extra i fingrarna. Men tanken är inte att jag ska jobba så mycket med boktugg, det är andra som ska skriva texterna och jag ska främst leverera idéer, tips och råd. En fördel med att jobba på ett snabbt växande förlag.

Men i grund och botten är boktugg.se en blogg som jag själv skulle vilja läsa. Förhoppningsvis är det några hundra eller tusen andra som känner samma behov. Förläggare, bokhandlare, författare, journalister och läsare – de är vår målgrupp.

Så är du intresserad av bokbranschen föreslår jag att du klickar vidare till boktugg.se – en blogg om bokbranschen.

Fortsätt läsaBoktugg.se – en blogg om bokbranschen

En månad sedan releasen

Idag är det den 27 juni. Alltså har det gått en månad sedan den 27 maj, officiellt release-datum på Fem stjärnor för Färglösa.

Så då är frågan – har bokens första månad infriat mina förväntningar? Både och. Som författare har man alltid förhoppningar och drömmar om det enormt fantastiska översvallande gensvaret och genomslaget. Att det ska vara långa köer på varje signering, att boken seglar upp på nätbokhandlarnas topplistor. Att du blir nedringd av tidningarna och tv-kanalerna, hyllad på kultursidorna och givetvis att första upplagan säljer slut redan dagen efter att boken kommit ut.

Dessa förhoppningar har inte infriats.

Men det hade jag egentligen inte heller förväntat mig. Bokbranschen är sällan så skimrande. Den bistra verkligheten är att bruset är enormt. Flera stora författare har släppt nya böcker under de här veckorna, författare vars tidigare böcker redan sålt i tiotusentals och ibland hundratusentals exemplar.

Jag har en läsekrets på flera tusen läsare. Men de flesta av dem är barn och ungdomar. Så jag behöver hitta nya läsare också.

Hur mycket har du sålt? En given fråga som alla författare får. Det tråkiga svaret är att jag inte vet. Inte ens jag som är delägare i förlaget och kan logga in och kolla försäljningsstatistik, vet exakt hur många böcker som sålts ännu. Däremot vet jag hur många som levererats ut och hur många av dessa som definitivt är sålda och hur många som riskerar att komma i retur. Men för en stor del av böckerna vet jag inte förrän i januari om bokhandlarna faktiskt har lyckats sälja dem eller inte.

Jag väntar fortfarande på den första recensionen i pappersmedia. Tröstar mig med att inte heller Jonas Jonassons Hundraåringen fick mer än någon enstaka recension innan boken började sälja på allvar några månader efter att den kom ut. Jag hade nog förväntat mig att tidningen på hemmaplan, Helsingborgs Dagblad, skulle recensera. Även om de har en förmåga att glömma bort lokala författare i sin iver att skriva om potentiella nobelpristagare.

Så, det är bara att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba. Författarens största utmaning är just det. Att jobba vidare med signeringar, föredrag och andra aktiviteter som säljer böcker. Att jobba vidare och skriva på nästa bok. Samtidigt som man sköter sitt ”vanliga jobb”.

Fortsätt läsaEn månad sedan releasen

Idag är det sex månader till julafton

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:24 juni, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

Om sex månader är det julafton. Vad önskar du dig i julklapp?

Nu tänker jag inte på att du likt barnen ska göra en lång önskelista på saker du vill ha. Jag tänker på vad du verkligen önskar dig. Var vill du vara om sex månader? Vem vill du vara om sex månader.

Ge dig själv en julklapp. Ta första steget idag till att bli den du vill vara den 24 december.

Fortsätt läsaIdag är det sex månader till julafton

Det rätta priset på en bok

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:23 juni, 2014
  • Inläggskategori:Blogg

bokhandel_och_sexshop_iStock_000016788780SmallHur mycket ska en bok kosta? Vad är det värt att läsa en bok? Som författare och läsare och förläggare kan man verkligen prata om att se tre sidor av myntet. Om man nu kan se tre sidor av ett mynt.

Det finns nämligen många sätt att se det. Författaren och läsaren har inte alltid samma värdering av en bok och förläggaren hamnar någonstans mittemellan.

En del läsare betalar gladeligen både 200 och 300 kr för en bok, inbunden (eller kanske flexiband) som är nyutgiven. De tittar inte ens på prislappen. Precis som det finns folk som betalar 1500 kr för ett par jeans.

Många tycker det är för dyrt och väntar på rea eller nedsatt pris. Vissa förläggare (läs Bonniers) har lärt dem att de inte behöver vänta så länge utan vräker på bokrean i februari ut en bok som kom ut ett halvår tidigare med sådär 75% rabatt. På tal om att urholka värdet.

Sen finns det de som föredrar pocket. Både av pris och vikt. En inbunden bok är tung och otymplig, tycker många. Jobbigare att göra sig av med när man läst den och inte vill behålla. Vilket man inte alltid vill.

En läsare undrade varför vi inte släpper i pocket samtidigt. Det hade jag också en idé om att göra en gång i tiden, men det tror jag inte (konservativa) bokhandlare skulle köpa. Tanken på att de skulle köpa in både pocket och inbundet samtidigt och få det att fungera finns inte riktigt på kartan. Men jag tror många läsare skulle uppskatta det. Det finns exempel på dem som kört pocket direkt och struntat i inbundet eller andra originalformat. Emelie Schepp gjorde det exempelvis med framgång på eget förlag. Men när hon nu kommer på traditionella Wahlström & Widstrand tror jag det blir inbundet från start och sedan pocket 6-12 månader senare.

Varför gör då vi förläggare så när det finns läsare som vill ha pocket dag 1? Ja, helt enkelt för att man har bättre marginaler på en bok i fullformat. Och marginalerna behövs om man inte heter Jens Lapidus. För alla som bara säljer fyrsiffrigt, vilket är de allra flesta författare i Sverige, så behövs varje krona för att täcka kostnaderna och ha chans att få ett överskott.

På en pocket tjänar man inte så många kronor nämligen. Författare med traditionella villkor tjänar ofta bara 3-6 kr per såld pocketbok. Vilket kan vara en femtedel (eller ännu mindre del) av vad de får på en inbunden.

Det finns också läsare som tycker att en pocket för 79 kr (eller 49 kr eller 33 kr på nätbokhandlares kampanjer) är för dyrt. De lånar hellre gratis på bibliotek. Eller i sällsynta fall, laddar ner från fildelningssajter.

Men tillbaks till den inledande frågan. Vad är vi beredda att betala för att läsa en bok? Är det en upplevelse i klass med ett biobesök? Det kostar minst 120 kr plus popcorn och läsk och varar betydligt kortare tid. Eller är det inte mer värt än en del av de kronor man betalar för ett tv-abonnemang per månad?

Sen är det ju det där med hävstång. Det orättvisa ekonomiska förhållandet som innebär att ju fler böcker du trycker, desto lägre styckpris. Så när Leif GW Persson säljer 50.000 ex av en bok så kommer han att tjäna mer per bok än den som säljer 1500 ex av sin. Eller, nja med ett traditionellt avtal så får de faktiskt nog nästan lika mycket per bok, det är mer förlagets ekonomi som ser bättre ut när tryckpriset sjunker med några kronor på varje bok.

Samtidigt så investerar förlagen mer pengar i dem som förväntas bli bästsäljare. Marknadsföring kostar. Jag har själv investerat rejält med pengar i annonser för min nya bok, Fem stjärnor för Färglösa. Men jag är inte i närheten av de reklambudgetar som Lapidus och hans kombatanter på topplistan har i ryggen. Rent krasst är det så att om en annons inte genererar 200-300 extra sålda böcker så är det en förlustaffär. Och man vet egentligen aldrig om den faktiskt ger den effekten eller ej. Man vet inte heller vilken annons som skapar köpsuget. Eller om en annons leder till att någon går på biblioteket och lånar boken (vilket ger mig som författare ungefär 70 öre per utlån förutom att biblioteket köpt in ett exemplar av boken).

Att sätta pris på en bok är inte lätt. Man sneglar på andra branscher där priserna kan bli astronomiska trots att det är exakt samma material. Vad skiljer ett par jeans för 599 kr från ett par för 2599 kr? Hur värderar man en bok? Om det är en fackbok blir det plötsligt mycket enklare att ta betalt, då är värdet innehållet och kunskapen. Den blir i princip ovärderlig. Men upplevelsen av en skönlitterär bok är inte på samma sätt, ovärderlig.

Jag blir inte mycket klokare i frågan om vi i bokbranschen är för dåliga på att ta betalt för böckerna eller om böcker generellt är alldeles för dyra.

Vad tycker du?

Fortsätt läsaDet rätta priset på en bok