Vad kallar man det format som jag har på mina böcker? Storleken är som storpocket, men papperskvaliteten är bättre och därmed ger det fel bild. Tittar man hos nätbokhandlarna så kallas de istället för “häftad” vilket jag tycker sänder helt fel signaler. Men det är en korrekt benämning efter häftat kan vara flera olika saker, enligt ordlistan på Grafiska Företagens Förbund:

Häftning
Sammanfattning av vanligen falsade ark.
1. Trådhäftning, arken sys samman med en tråd.
2. Limhäftning, häftning med lim.
3. Klamring, metallhäftning, häftning med metalltråd i ryggen eller från sidan (platthäftning, sidhäftning).

Själv tänker jag på 3:an när jag hör häftad. Kanske borde man i Bokrondellen (bokbranschens stora databas över alla böcker) ange fullständig typ av häftning?

Eller så kollar inte bokköpare speciellt mycket på om det är hårda eller mjuka pärmar?

* * *

Såg reklamfilm från Elgiganten igår. “Det är dumt att betala för mycket” är deras tagline. Absolut.

Men när de gör reklam för att man kan betala av på sin mobiltelefon i upp till 60 månader känns det som en annan typ av dumhet. Ärligt talat – finns det någon mobiltelefon tillverkad de senaste tio åren som är hel efter två års daglig användning? Måste kännas rätt surt att betala av på sin förr-förra mobil?

Det är dumt att betala för länge.

* * *

Det är tufft att vara författare på 20% i kombination med att vara småbarnsförälder. Vad gör man när den där skrivardagen försvinner på vabbning? (För dig som inte talar småbarnsföräldersspråket så betyder det vård av sjukt barn, eller egentligen tillfällig föräldrapenning)

Med andra ord, jag ligger efter tidsschemat på InnebandyPiraterna 3. Och de övriga titlar jag jobbar med för året. De blir dessutom fler för varje dag…

* * *

Här nere hade jag börjat skriva på en annan kort reflektion, men drabbades av inspiration och kanske ordbajseri. Det blev i alla fall en separat post på drygt 5000 tecken om hur bokhandlare borde snegla på fotohandlare för att se framtiden.

Innebandyn har haft lite vacklande publiksiffror den här vintern. Delvis på grund av – vintern. Snöoväder på fel dag kan innebära 20-30 procent färre åskådare. Något hockeyn är medveten om sedan många år tillbaks. Marginalåskådaren stannar hellre hemma än att köra 5-10 mil. Eller ens promenera i snöstorm.

Men för innebandyns del är nog publikminskningen lika mycket ett resultat av att åskådarna kräver mer. Kraven ökar. Så gott som alla innebandylag i Superligan har haft svårt att lyfta sina publiksiffror.

Under den gångna säsongen hade fotbollsallsvenskan än större problem. Trots ett massivt stöd med gratis redaktionell reklam och TV-bevakning så sjönk publiksiffrorna och de tvingades försöka rädda dem genom att Svenska Spel skänkte tusentals fribiljetter under hösten. Vissa klubbar, bland annat HIF, sänkte priset på vissa biljetter för att locka nya åskådare. Publiken tyckte uppenbarligen inte att underhållningen motsvarade det ordinarie priset.

Nu läser jag att även Elitserien i hockey har vikande publiksiffror. Frölunda kör en kampanj i januari med upp till 30 procent rabatt. Linköpings snitt har sjunkit från 7703 till 6500.

En klassisk tes är “not invented here”, alltså att det som inte är uppfunnet här hos oss är inte intressant. Inte helt ovanligt på jobbet där folk är ovilliga att ta till sig nya metoder eller teknik som inte skapats av företaget, eller ens på den avdelning som påverkas.
Men med innebandyn verkar det vara precis tvärtom. Visst har innebandyn tagit Sverige med storm sedan den skapades här i slutet på 60-talet och början av 70-talet. Från fritidsgårdar och korpen växte sporten vidare till en folkrörelse för alla åldrar. Elitverksamheten blev också allt bättre för varje år.
Samtidigt spred svenska missionärer sporten över världen. Först fick den fäste i Finland som precis som Sverige har en stark hockeykultur. Det är ganska logiskt att även Tjeckien och Schweiz därefter blivit de stora innebandyländerna och jag blir inte överraskad om Kanada inom 5-10 år spelar VM-semifinal.
Men på senare år så sprids sporten också till mer oväntade länder. Som de afrikanska, där hockeyn definitivt aldrig varit stor. Det finns något i enkelheten som gör att det är enkelt att komma igång och börja spela. Precis som med andra globala lagsporter som fotboll, volleyboll, basket och kanske några till.
Alla dessa länder ser upp till Sverige och svenskarna. Det är ju vi som skapat sporten. Även om vi inte längre toppar världsrankingen, det gör självklart Finland efter två raka VM-guld. Sakta men säkert går det upp för alla att Sverige inte är bäst. Även om vi likt Kanada i hockey eller Brasilien i fotboll sannolikt hade kunnat skicka tre-fyra landslag som kunnat gå till åtminstone semifinal i en VM-turnering.

Har du skickat några julkort i år? Alltså sådana på papper? Vi har barn och därför har vi såklart tagit en söt bild på barnen, gjort ett eget julkort, framkallat och skickat det per post till släkt och vänner. Men egentligen är det rätt fantastiskt att vi fortfarande skickar papperskort till varandra.

I dessa tider ställer man sig frågan om en statusuppdatering på Facebook kan ersätta julkortet? Helt tydligt har det ersatt jul-sms för många.

Och även om vi kan gnälla över att Posten inte alltid är så snabba på att leverera julkort (hörde av en bekant att ett kort som skickades den 10:e december nådde mottagaren den 23:e – det var ju i alla fall i tid), så når en FB-status inte alla. Den når dem som råkar vara inne just då.

Vet inte om alla är medvetna om att ni förmodligen sorterar bort rätt många statusuppdateringar från era vänner redan nu. Som standard visas nämligen bara dem från de 250 vänner som Facebook tycker du haft mest kontakt med. Nu gäller detta inte bara vänner utan även sidor. Så har du 250 vänner och 100 sidor du är fan av så går du miste om (eller slipper) en hel del.

Så är det något som ska ersätta julkortet är det nog ändå e-posten. Om man nu vill vara säker på att julhälsningen ska komma fram vill säga. En hälsning på Facebook blir ju som att man säger “God Jul” till dem man känner och träffar på stan. Helt spontant.

Själv missade jag deadline för mitt årliga Julbrev (via e-post sedan några år tillbaks) så det får väl bli ett Mellandagsbrev istället i år. Via e-post såklart. Eller kanske på bloggen?