Oceanen vid uppfartens slut
Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om verkligheten. Även om alla sa det till mig så skakade jag på huvudet och sa “det kommer aldrig att hända”. Men givetvis blev det så. Jag byggde ett garage till bilen och fyllde det med allt annat än bilen.
Hade bilen kunnat skaka på huvudet så hade den gjort det där den står på uppfarten och stirrar in i en stängd port. Varje gång porten öppnas så inser bilen att “nä, det kommer inte att hända”. Mer än en bil har hunnit vänta förgäves på att få komma in genom garageporten. Men sanningen är att vi aldrig har kunnat köra in en bil där. Inte ens om vi hade köpt en kompakt bil, ni vet en sån där man inte förstår hur ens framsätet ryms.
Garaget är fyllt med kartonger och har varit så sedan första flyttlasset anlände. Eftersom jag är författare har jag givetvis mängder av lådor med mina egna böcker. Alla titlar måste finnas hemma i lager så att jag kan signera och sälja ett exemplar om någon kommer förbi och vill ha en viss bok. Eller för att jag med kort varsel ska kunna fylla bagaget på bilen med välpackade boklådor, köra iväg och signera en handfull eller två och sedan återvända med nästan fulla kartonger och stuva in dem i garaget igen.
Min fru hävdar att garaget till stor del är fyllt med påbörjade projekt. Ni vet de där idéerna om saker man ska göra i trädgården eller huset som påbörjas med en utflykt till någon av de där hangarerna som är så stora att man hade gått vilse utan personalen och som heter något på tyska. Man tar en kundvagn och går en promenad på någon timme eller tre och går upp och ner genom gångarna och plockar på sig saker som är bra att ha. Man kommer alltid hem med bilen full av saker som man inte visste att man behövde köpa och ett kvitto på några tusenlappar.
Jag var på en sån utflykt nyligen.
Nåväl, vårt garage är absolut inte till största delen fylld med påbörjade projekt. Mer än något annat är det fyllt av avslutade projekt. De är nästan ännu värre. Det är saker som man gjorde för två år sedan, eller ärligt talat tjugo, eller nu ska vi inte ljuga: trettio år sedan. Utrustning för sporter som man en gång i tiden utövade. Elektronikprylar som snart har antikvärde. Det tar emot att slänga sin första dator. Och sin andra, tredje, fjärde, femte och… Sen har man förstås också kvar bilstereos från sina första bilar. På den tiden när man faktiskt monterade ut bilstereon när man bytte bil.
Avslutade projekt. Saker jag inte längre använder, men som jag inte riktigt vågar slänga. För det skulle ju vara rätt retligt om jag en dag ska spela tennis och är tvungen att åka och handla ett nytt tennisracket och bollar. Det vore ju idiotiskt.
Men i praktiken är det ändå vad som sker. Därför att den där dagen när jag behöver den där utrustningen så hittar jag inte den eftersom den är gömd i den stora oceanen vid uppfartens slut. Där hundratals kartonger står på hyllor och i högar framför hyllorna.
Eller också hittar du faktiskt racketen eller cyklopet eller penslarna bara för att inse att det verkligen var tjugo år sedan du använde dem så de har torkat och är helt oanvändbara. Strängarna har spruckit, bollarna har tappat luften och tuberna med målarfärg är hårdare än en kvarglömd tandkrämstub i sommarstugan.
Så vad gör man när garaget är fyllt? Man bygger förråd och börjar flytta ut prylar dit. Det är ungefär som att gräva ut mer mark för att göra en större damm. Vattnet, eller i detta fall prylarna, fyller på lika snabbt som du gräver.
Du tror att du har löst problemet och tänker att “Hehe, snart får jag in bilen här.”
Men bilen vet att det inte är sant. Den har redan sett den enda vägen till tak över huvudet: en carport. Det ska vara knepet tydligen, carport med förråd bakom. Men jag har sett dem som misslyckats med det också. Under taket till carporten trängs istället cyklar och utemöbler och ved. Inga kartonger i wellpapp dock.
Att bygga carport framför ett garage är uteslutet. Nästa steg är istället att köpa fler hyllor och hänga upp saker i taket. Det brukar bli en befrielse när man skapar en ny förvaringslösning. Jag är själv uppvuxen i ett hem fyllt av fiffiga förvaringar. Rör i taket för bambupinnar, specialsnickrade upphängningar på väggar för trädgårdsredskap. Men eftersom det är en damm så hjälper det bara tillfälligt.
Stolt rensar man undan allt från golvet, trycker upp det på hyllor, väggar och kanske hängande i taket. Men några veckor senare kliver jag in i garaget och snubblar över nya lådor och jordsäckar och krukor som fyller golvet. Var kom de ifrån? Påbörjade projekt. Eller ibland avslutade projekt som då fått lämna de överfulla garderoberna inne i huset.
När man då står där i oceanen med kartonger, påsar och bråte upp till knäna så börjar man fundera på blocket, loppis och tippen i den ordningen. Man tittar upp mot taket, kanske för att söka hjälp från en högre makt.
Och då ser man frälsningen. Den som man svurit att aldrig, aldrig, aldrig någonsin utnyttja. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig tillgripa så drastiska åtgärder. Det kommer att straffa mig om tjugo-trettio år när jag blir pensionär och ska flytta från villan.
Tanken hinner komma att det kanske inte blir jag som får ta straffet. Det blir säkert mina barn. Men ändå. Det är så frestande enkelt, att bara trolla bort sakerna. Det är verkligen som att äta kakan och ha den kvar.
Jag tittar ut på uppfarten och bilen ser kanske det jag ser. Kanske har hen sett det hela tiden och bara undrat hur jag kunnat vara så dum att jag inte tar den enkla vägen ut.
Jag sneglar uppåt ännu en gång. Nej, jag vägrar. Vi ska inte fylla vinden i garaget. Där går gränsen. Så desperat är jag inte. Ännu.
PS – du kan inte hjälpa mig att tömma garaget genom att köpa mina böcker i en bokhandel eller via nätbokhandeln eftersom de böckerna kommer från ett stort jättelager (inte helt olikt de där tyska hemmabyggarehangarerna) där de packar och skickar samma dag som beställningen kommer. Men eftersom jag tjänar royalty på alla böcker som säljs så kommer jag att ha råd att antingen köpa fler lådor, hyllor och fiffiga förvaringslösningar – eller faktiskt hyra ett släp och köra till tippen. DS
PS 2 – Jag vet att jag borde läsa den här boken som är utgiven på Hoi Förlag. Det mest ironiska är att jag faktiskt tror att det ligger ett ex av den någonstans i min ocean.
PS 3 – En bok som jag däremot läst är Neil Gaimans underbart förtrollade roman Oceanen vid vägens slut.
Carin Gerhardsen
