Bara en massa bokstäver

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.
”Vilken värdelös webbplats, vänder de sig till pensionärer eller?” tänkte han för sig själv.
Samtidigt var det någonting som lockade med den där platsen. Han började anstränga sig för att försöka läsa alla bokstäverna. Det var flera månader sedan han senast hade läst en text som var längre än de 4-5 ord som utgjorde rubriker på nyhetssajter. Det var när hans mormor Linda hade skickat ett pappersbrev till honom på hans 14:e födelesedag, hon gjorde så varje år och hans föräldrar tyckte det var charmigt.
”Det är viktigt att kunna läsa”, sa hans mamma och försökte övertyga honom om att det fortfarande var sant.
”Ja, så var det kanske 2006 men knappast idag va?” svarade han, väl medveten om att skrivning och läsning inte längre var en obligatorisk del av svenskundervisningen i skolan.
I lägenheten fanns det en liten bokhylla fylld med gamla böcker. Han hade dock knappt sett sina föräldrar läsa en bok på många år även om han fortfarande mindes att mamma läste högt för honom då han var riktigt liten. Ganska snart var han dock tillräckligt gammal för att lyssna till ljudböcker på egen hand.
Han tröttnade på webbplatsen och bestämde sig för att kolla nyheterna istället.
”Ny flik”, beordrade han webbläsaren och fortsatte ”gå till aftonbilder.se”. Webbläsaren öppnade den begärda sidan som fylldes med små bilder och allehanda symboler.
”Välkommen till Aftonbilder.se – Sveriges främsta nyhetsförmedlare”, sa en röst.
”Huvudrubriker”, sa han och rösten började läsa upp rubrikerna för honom tills han sa ”stopp och ”lyssna mer”.
Tekniken underlättade mycket dessa dagar och att vara läskunnig var inget som behövdes. Visst fanns det fortfarande utbildningar där det var bra att kunna läsa och skriva, framför allt gammalmodiga yrken som journalister där det fortfarande ansågs omöjligt att kunna jobba utan att kunna läsa. Men han visste att det fanns en hel del journalister framför allt på tv som precis som han själv inte skulle klara av att läsa texter längre än ett A4 utan hjälp.
En annan yrkeskategori som hade fått ett uppsving på senare år var läsarna. Det hade blivit ganska inne att, framför allt bland dem som hade gott om pengar, hålla sig med en uppläsare eller uppläserska som kunde läsa upp en bok live istället för färdiga inspelningar eller datortolkade konverteringar från text till tal. Oftast var det dock svårt att skilja datorer från människor men om man hade en egen läsare, då var man säker. Numera var det ovanligt med unga läsare och han hade sett något nyhetsinslag där de befarade att yrket var på utdöende eftersom så få unga ville lägga ner en massa tid på att lära sig läsa när man tjänade så pass dåligt som läsarna i allmänhet gjorde.
Å andra sidan var det ju inte längre särskilt vanligt att böcker skrevs ner från första början. Framför allt yngre författare läste allt oftare in sina berättelser direkt i mikrofonen och lagrade dem på servrar i cyberspace.
I takt med att datorerna blivit bättre på att både läsa upp texter och att tolka tal så hade behovet av det skrivna ordet långsamt försvunnit. Det som försvann först var kunskapen om att skriva för hand eftersom det inte behövdes då datorer allt som oftast användes för att skriva. Han var en av få som faktiskt hade studerat läsning och det var bara för att hans föräldrar tvingat honom att gå den där sommarkursen i läsning för fyra år sedan. Till deras stora besvikelse så återvände han snart till ljudböcker och filmer.
”Jag tror att automatdubbningen av filmer var det som tog död på folks lust att läsa”, brukade hans pappa säga. Tydligen var det så att en gång i tiden textades engelska filmer på svenska. Idag var det ju bara att välja mellan engelskt och svenskt tal. Det fanns datorprogram som kunde härma de engelska skådespelarnas röster och det lät ungefär på samma sätt när actionhjälten Alex pratade svenska eller engelska.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur primitivt det måste ha varit i början av 2000-talet när alla trots datorer fortfarande hade en massa papper överallt. Själv hade han knappt sett en tryckt tidning, förutom i den där lådan som hans pappa hade sparat uppe på vinden med en massa gamla biltidningar.
I samma låda hade pappa en gammal mobiltelefon från början av seklet där det fortfarande fanns en knappsats och tydligen skickade folk textmeddelanden till varandra. Det var innan video messaging blev standard.
Han stängde ner Aftonbilder.se och återgick till den gamla webbplatsen. Han hade svårt att avgöra om den var uppdaterad på senare tid eller om det var ännu ett av de många outforskade och bortglömda vraken som fortfarande härbärgerades på någon gratisserver på det oändliga internet. Han klickade på en av de länkade texterna, markerade ett textavsnitt i den och bad datorn att läsa upp den.
Han fick en känsla av att han hade upplevt det tidigare då datorn läste högt från solvedahlgren.se:
”Bara en massa bokstäver
Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.”

SLUT

Om novellen
Kommer folk att vilja eller ens kunna läsa i en framtid där tekniken gör att de kanske inte behöver? Ersätts skriven text av ljud och bild i allt större omfattning?

Fortsätt läsa Bara en massa bokstäver

En massmailares bekännelse

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Det började för en dryg månad sedan som en idé när jag och Robert satt på fikarasten och skröt om vem som hade mest att göra. Vi jobbar på ett rätt stort företag som sitter i ett stort hus och ett stort kontor. Det är öppet kontorslandskap som är så trendigt just nu, fast våra möbler är säkert 30 år gamla så det enda de gjort är att riva bort alla väggar och försökt trycka in så många skrivbord som det bara går på minsta möjliga yta.

Alla har vi varsin dator på skrivbordet och det är där vi gör allt jobb. Jag kommer in klockan 8 på morgonen och går hem kl 16.30. Däremellan klämmer jag in en fikarast på förmiddagen, en lunch på 30 minuter som intas i personalmatsalen. Den ger oss varje dag en deja vu från skolbespisningens köer och framför allt lukt och smak på det som läggs på våra tallrikar i rask takt. På eftermiddagen hinner vi med en ny fikarast.
Ungefär så ser varje dag ut och på fikarasterna ägnar vi oss mest åt att skryta över vem som har mest att göra.
Det är svårt att mäta hur mycket vi har att göra. Till dem som frågar vad jag sysslar med så brukar jag säga att jag bara skriver och läser mail mest hela dagarna. Och pratar lite i telefon förstås. Diskussionen vid fikabordet började med att Robert suckade tungt.
”Ibland känns det som om jag gör hela min avdelnings jobb. Jag skickade över 200 mail igår”, sa han lite lagom anspråkslöst, väl medveten om att det säkert var mest av alla på företaget.
”Hm, det är väl ungefär vad jag brukar skicka jag också”, svarade jag.
”Äh, nu överdriver du. Inte en chans att du skickar 200 mail på en dag?”
”Jodå.”
”Ska vi slå vad?”
”Vadå, menar du en tävling?” sa jag.
”Ja, varför inte? Den som skickar flest mail den här veckan vinner och förloraren får bjuda på O´Learys på fredag kväll.”
”Hm, ja, varför inte.”

Tävlingsinstinkten finns i de flesta män. Jag kan inte minnas någon manlig kollega som inte velat anta en utmaning, hur fånig den än må vara. På ett av mina första jobb tävlade vi i att bygga torn med suddgummin. Det går ju inte idag, tror inte att jag sett ett radergummi (som jag säger nu när jag är vuxen) på flera år.
Hur som helst, tillbaks vid min plats började jag kolla lite i outboxen (vi jobbar på ett svenskt företag som inte vill lägga extra pengar på att köpa svenska licenser till programvaran, annars hade jag skrivit Utkorgen) för att se hur mycket mail jag hade skickat de tidigare dagarna.
Det såg inte bra ut. Föregående veckas facit: måndag 37 st, tisdag 54 st, onsdag 32 st, torsdag 98 st, fredag 12 st. Hm, jag hade bara jobbat halva dagen på fredagen och dessutom suttit i möte. Vad var hemligheten med torsdagen?
”Aha”, sa jag till mig själv och log. Då hade jag haft en lång mailkorrespondens med Robert som omfattade 30 av de där mailen.

I samma ögonblick plingade det till i mailen.

”Hej, hur går det slöfock?
Jag har redan skickat 14 stycken sedan fikapausen.
/R”.

Han ledde redan med 14-0 efter en kvart. Dessutom insåg jag att Robert skulle ha ett försprång. Jag skyndade mig att reducera till 1-14 genom att skicka ett kort svar till honom ”Bra. /S”.

Mitt uppe i tanken på vår lilla tävling hade jag bortsett från det faktum att Robert satt i supporten och hans jobb var att svara på mail. Jag tyckte visserligen att min mailbox var ständigt full och att även jag skickade hur mycket mail som helst på en dag.
Jag kastade mig över de 10 mail som låg i min inbox och besvarade allihop som omväxling. De flesta fick bara ett kort:

Ok.
/S

Det var mail som jag normalt sett bara slängde över i en mapp eller rentav raderade direkt. Det var gjort på några minuter och sedan var min inbox tom.
Jag tog därför tag i min papperspost och det gjorde att jag kunde skicka iväg ytterligare fyra mail samtidigt som det till min glädje (en märklig känsla i detta sammanhang) noterade att jag hade fått tre nya mail och två svar på de mail som jag hade skickat tidigare.
Så gick timmarna fram till lunch och jag kunde summera 44 ivägskickade mail när jag och Robert skulle jämföra på lunchrasten över en kokt torsk med potatis som fick mig att undra om det inte hade varit bättre fisk än så här till och med i skolan.
Idag brydde jag mig mindre om maten eftersom Robert triumferande inledde med:
”107 stycken. Det är nog mitt rekord före lunch faktiskt. Hur går det för dig?”
”Har inte räknat riktigt, det är nog strax över 60 tror jag”
”Då får du nog sätta lite fart om det inte ska bli en fullständig utklassning.”

Efter lunch satte jag fart. Jag fick en riktig snilleblixt. Jag mailade ut till hela avdelningen för att kolla om det var någon som hade lånat min häftapparat. Förutom en idiot (en blond tjej i 40-årsåldern) som reste sig och kom bort och erbjöd mig att låna hennes kunde jag glädja mig åt 18 svar per mail inom några timmar där alla såklart skrev något i stil med ”Nej, har inte sett den.”
Inte så konstigt, den låg ju i min skrivbordslåda. Vilket var precis vad jag svarade alla 18 individuellt.

”Hoppsan, hittade den i röran. Ursäkta.
/S”

Tack vare detta hade jag plötsligt skickat 36 nya mail. Det såg bättre ut. Men det krävdes mer sådant för att jag skulle kunna ta in på Robert.

Det plingade till i mailboxen på nytt. Den här gången var det en gammal rolig historia som jag brukade dyka upp ett par gånger om året och redan efter de första raderna kände jag igen den.

På ett företag hade fem kannibaler anställts. Första arbetsdagen säger chefen:
– Ni har nu fast arbete, ni tjänar bra och ni kan äta i vår matsal, så låt nu de andra vara ifred, OK???
Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna. Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
– Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad det har blivit av henne??
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen gått vänder sig en av kannibalerna till de andra:
– Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??????
Kannibalen längst bak svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag…
– IDIOT!! säger den förste. De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningschefer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!!!!

Normalt sett hade jag slängt den innan jag ens läst färdigt den. Men eftersom det nu var en tävling så var det bara att sätta igång och skicka vidare den till alla jag kände. Det blev ett individuellt mail till var och en av de 128 mottagarna i min adressbok. Det tog mig faktiskt över 200-gränsen. Så många mail hade jag aldrig skickat under en dag på jobbet tidigare och jag kände en stark tillfredsställelse.
Framför allt genererade det 22 svar i stil med ”kom med något nytt” men även 50 stycken som tyckte den var kul. Dessutom ett tiotal som inte hade hört av mig på länge och då inledde en konversation per mail för att uppdatera sig lite socialt.
Det gjorde att jag med minimal ansträngning kunde köra iväg ytterligare 100 mail inom loppet av 45 minuter. Innan jag släckte ner datorn för att gå för dagen så räknade jag ihop slutsumman i Outboxen: 326 mail. Jag kände mig riktigt nöjd.

Dagen därpå jämförde vi våra siffror. Men det var inte bara jag som hade varit flitig.
”Det blev 428 mail igår”, sa Robert stolt och tillade ”Kanonbra idé det där med att skicka iväg en rolig historia, det hade jag aldrig kommit på utan din hjälp. Hur gick det för dig?”
”326”, svarade jag och plötsligt kändes det inte lika imponerande längre.
För ovanlighetens skull så satt ingen av oss kvar hela kvarten på fikan utan skyndade oss tillbaks till våra arbetsplatser. Jag hade hunnit med ett 50-tal mail före rasten men jag hade mycket att göra om jag skulle hinna ikapp Robert.
Jag började med att gräva i skräpboxen i jakt på några kul historier. Det gällde att inte ta för grova skämt om de skulle gå att skicka ut till alla i min adressbok.
Då hittade jag den perfekta. Ett gammalt kedjebrev som gick ut på att om man inte svarade på det inom fyra timmar så skulle man drabbas av fyra dagars otur eller något i den stilen. Man skulle skicka vidare det till 10 vänner och dessutom skicka en kopia till den man fått det av. Jag skyndade mig att skicka iväg det till alla – utom Robert såklart. Han fick själv komma med idéerna framöver.
Det genererade snabbt ett 50-tal nya mail till mig. Men det kändes inte helt naturligt att komma på något att svara på de mailen. Det väckte tanken som jag sedan tog upp på lunchrasten.

”Du, jag tycker att den här tävlingen inte blir riktigt objektiv. Jag menar, jag får ju rätt mycket mail som jag aldrig svarar på. Det är ju också ett mått på hur mycket man jobbar.”
”Hm, du menar att vi borde räkna även de inkommande mailen?” svarade Robert.
”Ja, då blir det ju två mått. Jag får ju lätt fler mail än jag skickar iväg”, sa jag.
”Okej, då kör vi på det från och med idag. Ja, vi kan ju gå in och räkna igår också om det känns bättre för dig?”
”Absolut.”
På kvällen när jag gick hem kände jag mig riktigt nöjd. Min mailskillnad (skickade – mottagna) mail låg denna dag på 434 – 578.

Dagen därpå så kunde vi jämföra och Robert hade faktiskt inte lika stor ledning längre. Han siffror var 442 – 425. Han abonnerade nog inte på lika många nyhetsbrev som jag gjorde. Det hade han nog kommit på när vi jämförde på onsdagen så var han också uppe i fler mottagna än skickade. Jag nådde då 534 – 625 medan han kom upp i 542 – 590.

På torsdagen kom jag på den riktiga snilleblixten. Dels gick jag in och anmälde mig till en nyhetstjänst som skickade ut pressmeddelanden individuellt vilket betydde att det plingade ungefär var 5:e minut med ett nytt mail och under en dag blev det runt 100 mail bara därifrån. Men den riktigt stora grejen var att jag vidarebefordrade alla mail från en extern mailadress som jag inte hade använt på länge eftersom det kom så mycket spam (skräppost) till den. Det gjorde att jag plötsligt fick 100-tals nya mail som kunde komma förbi företagets spamfilter.
Det tog visserligen rätt mycket tid att slänga alla mail så jag hade vissa problem att hinna med det jag skulle göra, men det var det värt.
Dessutom lyckades jag hitta en funktion för out-of-office-reply som lagrade alla automatiska svar i min Skickat-mapp. Det var ju rätt vanligt att folk glömde stänga av sin Out-Of-Office när de kom tillbaks från semestern. Allra bäst var att det genererade en massa svarsmail från vänliga människor som påpekade att jag hade glömt det och dem kunde jag i min tur svara lika vänligt och tacka för att de påpekade det.
På torsdagskvällen satte jag ett fantastiskt rekord. 948 – 1456. Robert var faktiskt lite chockad på fredagsfikan då han insåg att jag för första gången var i ledning.

Kanske var det hans desperation som gjorde att han strax före lunch skickade ut ett mail till samtliga anställda på företaget där det stod:

”Hej, jag har en vän vars katt igår födde 8 små söta kattungar som nu söker ny husse eller matte. Hör av er per mail till mig ifall ni vet någon som kan ta hand om dem.
Robert Hansson
Support”

Jag mailade honom direkt.

”Du förstår väl att det bara är individuella mail som räknas, du kan inte räkna varje mottagare om du inte skickar ett separat mail till var och en. /S”

Tyvärr hade han tänkt på det redan. På något sätt hade han lyckats hitta en funktion som skickade det som individuella mail och sparade dessa i Skickat.

”Välkommen bort att inspektera min Skicka-mapp. Där ligger det just nu 4792 mail med subject ”Kattungar söker ny familj”. Ser ut som om du får bjuda ikväll trots allt.”

Det var bara timmar kvar av utmaningen. Jag ringde en vän som brukar kunna det där med datorer men han kände inte till att det var möjligt att göra med det mailprogram vi använde. Otroligt förargligt. Hur hårt jag än kämpade skulle jag aldrig kunna skicka så många mail för hand.
När Robert gick in på ett möte efter lunch såg jag min chans. Jag smet bort till hans skrivbord och lyckligtvis hade han glömt att logga ut. Jag tittade i hans outbox och där låg det mycket riktigt flera tusen mail sända samma dag. Jag letade desperat i inställningarna för att se var han hade ändrat men jag kunde inte hitta något, ja förutom en intressant liten sak.

När Robert kom tillbaks fanns ett mail från mig med subject (på svenska hade det hetat Ämne) ”Ny flat-tv säljes pga flytt för 10.000 kr”. Dessutom ett annat mail där jag skrev:

”Verkar som om det är kvitterat i kampen nu. Jag lyckades skicka ett engelskt också till alla dotterbolagen. Jag har 5920 mail i min Skickat-mapp.
/S”

När Robert segervisst gick förbi mitt skrivbord på väg ut från sitt möte log jag så brett att hans leende kom av sig och jag tyckte mig höra ett ”Skit!” från hans skrivbord när han läste mitt mail.

Men det tog inte många minuter innan det dök upp ett nytt mail från honom.
”Nu leder jag igen. Känn dig krossad, har skickat 12 498 mail nu.”
Jag tittade i min Skickat-mapp och där låg det mycket riktigt 12 498 mail. Jag lutade mig tillbaks i stolen och skickade ett sms till Robert där det bara stod 15 675 och efter några minuter kom det ytterligare några tusen mail i min Outbox.

Jag gick bort till honom strax före kl 16.30 då han precis stängt av sin dator.
”Jag hade 58 793 mail i min Skickat-mapp sa han triumferande.”
”Det vill jag nog se, det var precis samma som jag hade”, svarade jag.
Han startade upp sin dator och loggade in. Han startade mailprogrammet och klickade på Skickat-mappen för att stolt triumfera men fick en chock då det inte fanns mer än drygt 5000 mail där.
”Vad, men jag lovar, det låg fler där förut. Nu vill jag se din Skickat-mapp”, sa han.
Vi gick bort till min arbetsplats där jag stolt kunde visa upp hur många jag hade skickat.
”Va, det där är ju mina mail”, sa han.
”Hm, det ser ut som om det är min Skickat-mapp i alla fall. Det gäller ju att tänka på vilken avsändare man har innan man skickar iväg en massa mail”, skrattade jag.
Då förstod han att jag hade loggat in på mitt konto i hans dator och han hade varit så uppe i varv att han inte hade lagt märke till det när han började skicka ut sina nya massmail till hela företaget.
Efter någon minut lade sig hans ilska och vi kunde båda skratta gott åt det när vi gick ner till O´Learys för en burgare och några öl.

Det var en månad sedan dess nu. IT-chefen skrattade inte lika gott på måndagen. Robert klarade sig undan med en skarp varning men att jag hade skickat 50.000 mail på en dag och överbelastat deras mailserver uppskattades inte alls.
Därför skriver jag nu denna lilla bekännelse. Just nu håller jag på att maila ut mitt cv till ett antal företag. Tack och lov så slapp jag få titeln massmailare på mitt anställningsintyg från min gamla arbetsgivare och det är jag självklart mycket tacksam för.
Jag kommer också att passa mig noga för att på en fråga om hur effektiv jag är i Officepaketet svara:
”Jag är mycket snabb. En gång skickade jag nästan 50 000 mail på en och samma dag.”
Även om det faktiskt är alldeles sant.

SLUT

Om novellen: Faktiskt en novell jag är rätt nöjd med. Det här skrevs förstås innan Facebook slog igenom. Men den känns nog fortfarande lika aktuell för dem som jobbar på kontor eller använder mailen i jobbet.

Fortsätt läsa En massmailares bekännelse

Den perfekta julklappen

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Bättre sent än aldrig hette det visst. Han hade skaffat sig en vana, eller snarare ovana, att vara ute i sista minuten. Men det brukade alltid lösa sig, han var inte den typen som stressade upp sig. På jobbet fick folk panik när deadline närmade sig för ett halvfärdigt projekt. Men Johan brukade lugnt och metodiskt jobba vidare, dock ofta framåt småtimmarna dagen innan.
Den här gången var deadline av en privat karaktär. Och det skulle inte fungera att ringa och kolla med uppdragsgivaren om det gick att få en dag extra på det vis han ofta gjorde med tryckeriet när det skulle tryckas en vacker reklamfolder som art directorn inte hunnit bli klar med i tid. Tryckeriet grymtade och knorrade och till sist sa de att okej, om vi får det kl 14.00 så hinner vi.
Men det skulle inte funka den här gången. Julafton firas den 24:e december. Punkt slut. Om man inte är bortrest. Han mindes att de en gång hade firat julafton den 25:e tillsammans med Josefin (”snart fem år sedan det tog slut”) eftersom de suttit ombord på ett flygplan på väg ner till Thailand. Ja, lite hade de väl firat i flygstolarna också med världens snålaste jultallrik men det var inte riktigt läge för paketöppning där.
”God jul”, sa Belinda när hon passerade hans skrivbord, ”Du sitter inte kvar hela natten? Det är ju faktiskt julafton imorgon”.
”Nejdå, jag ska snart gå. Har en julklapp kvar att handla. Är det fler kvar där uppe?”
”Ja, Katarina och Janne sitter kvar. Du vet att affärerna stänger kl 18, va?”
”Jadå, God Jul på dig också.”
Han stängde ner mailprogrammet och webläsaren och slutligen datorn. Han stoppade ner den bärbara datorn i väskan och njöt av det välstädade skrivbordet. Den stora runda klockan på väggen närmast hans skrivbord visade tio och över nio. Det var den 23:e december. På skylten under stod det tryckt ”NEW DEHLI”. Klockan som visade svensk tid var fyra timmar efter. Lyckligtvis. Han gick upp för spiraltrappan och ropade ”God Jul” in mot korridoren där Janne och Katarina satt och fick ett unisont ”God Jul” tillbaks. Sedan gick han tillbaks ner och tog sin väska och gick med bestämda steg ut från reklambyråns kontor.
Han skulle egentligen ha gjort det här redan förra veckan. Men då hade det fortfarande varit väldigt gott om tid så det var ju ingen fara att skjuta upp det till morgondagen. Och sedan på måndagen den 22:a så var det totalt kaos på kontoret och han hade inte kört hem förrän efter midnatt. Så dags var inte butiken öppen och någon två-timmars-lunch-på-stan hade det inte funnits utrymme för de senaste veckorna. Snarare en-baguette-på-tio-minuter-vid-skrivbordet som det ofta blev.
”Men, det är lugnt. Jag har 45 minuter på mig innan de stänger”, tänkte han samtidigt som han slog igen bildörren och stoppade nyckeln i tändningslåset. ”Även om det är mycket folk så borde det inte ta mer än tio minuter att köra bort till Duka, parkera, gå, ja, jag är där senast halv sex”.
Han vred om nyckeln. Startmotorn snurrade ungefär ett varv eller två, stönade till och stod still. Det var helt dött. Han tittade upp i taket på innerbelysningen och fick plötsligt en mycket tydlig minnesbild av morgonens händelser som utspelat sig på samma plats, strax före kl nio när han plockat ut kontrollpanelen från stereon för att stoppa den i väskan men tappade den på golvet. Det var då han hade slagit på innerbelysningen för att kunna se bättre. Han hade hittat kontrollpanelen, stoppat den i väskan samtidigt som han fiskade upp mobiltelefonen som då börjat spela ledmotivet till Star Wars och sedan hade han med telefonen i ena handen, tryckt mot örat, och väskan i den andra lyckats krångla sig ur bilen, stänga dörren, klämma fast telefonen mellan örat och axeln för att frigöra en hand till att aktivera larmet och sedan rusat vidare upp mot mötet kl 9 i konferensrummet. Vad han inte hade lagt märke till var att innerbelysningen fortfarande var på. Det var den nu också. Men glödlampan hade slocknat ungefär samtidigt som batteriet var tömt.
”Skit, skit, satans jävla helvetes”, sa han först högt, sedan lite tyst för sig själv innan han lugnat sig så pass att han insåg att all världens svordomar inte skulle ge energi åt bilbatteriet.
Han steg ut ur bilen ungefär samtidigt som Katarina öppnade dörren till sin BMW som stod parkerad ett par meter bort.
”Katarina!”
”Ja?”
”Batteriet är dött. Har du möjlighet att köra mig ner till stan, jag måste in på Duka och hämta en julklapp innan de stänger.”
”Visst, jag är lite stressad men jag kan släppa dig vid Pressbyrån så är det inte så långt att gå”.
”Kanon.”
Han kastade en blick på bilen och i huvudet började han redan planera för hur han skulle ta sig tillbaks senare på kvällen med någon kompis hjälp för att få liv i bilen och köra hem den. Men nu var julklappen det viktigaste. Det fick inte bli fel.
Det var helt enkelt den perfekta julklappen. För första gången hade han tidigt vetat vad han skulle köpa till sin flickvän.
”Jaha, vem är det du ska handla julklapp till då?” frågade Katarina samtidigt som de svängde ut på gatan.
”Det är till Linda.”
”Aha, är det er första jul tillsammans?”
”Ja, vi träffades ju på juldagen förra året.”
”Så vad har du hittat för något åt henne på Duka då?”
”Jag ska köpa ett fondue-set.”
”Jaha, gillar hon det eller?”
”Hon älskar det. Det gör vi väl båda två. Vi har varit på den där fonduerestaurangen bakom teatern ett par gånger.”
”Jag minns inte heller vad den heter, men jag vet vilken du menar. Den är riktigt mysig. Men är det inte rätt jobbigt att rengöra en sån där gryta?”
”Nej, jag tror inte det. Det är gjutjärn så den ska ju vara inoljad. Linda sade själv att ’en sån där borde vi skaffa, då kunde vi bjuda hem lite folk på middag’ när vi tittade på den i skylfönstret för ett par månader sedan.”
”Så då har hon valt ut den själv, har hon önskat sig den också?”
”Nej, hon tillhör de där tjejerna som tycker att killen själv ska fundera ut något personligt så att det blir en överraskning”, sa han och log mot Katarina.
Hon skrattade.
”Det är faktiskt roligare om det blir så,” sa hon.
Klockan på instrumentpanelen visade 17:38 när han tackade henne för skjutsen och hoppade ut ur bilen. Det hade tagit ovanligt lång tid att komma ner och han tyckte att det hade känts som om varenda rödljus lyste just rött så att de fick bromsa in vid varje korsning.
Men det var fortfarande gott om tid. Från Pressbyrån till Duka var det inte mer än tio minuters promenad, i rask halvspringande takt skulle han avverka det på halva tiden räknade han med. När han passerat runt hörnet och in på gågatan insåg han genast att det inte skulle fungera att springa. Framför honom var det kaos. Det var ett hav av svart, rött, vitt och en hel massa andra färger. En och annan tomteluva skymtade, i övrigt dominerade de svarta och grå mössorna i folkhavet som vällde fram från alla håll. Folk med fullpackade papperskassar med stora otympliga paket under armarna. Han såg en man men ett par slalomskidor inslagna i vackert julpapper som bar dem över axeln och sånär däckade en kvinna då han vände sig om för att titta i ett skyltfönster och svingade skidorna mot henne strax över hennes hjässa.
Han kastade sig in i folkmassan och försökte vara så hövlig som tiden tillät honom.
”Ursäkta, kan jag, tack,” sa han sådär 27 gånger inom loppet av de fjorton minuter och 47 sekunder som det krävdes för att han skulle forcera den mänskliga mur som gågatan utgjorde dan före dopparedan. Han tittade på armbandsuret, den visade två minuter över sex och han hade ytterligare 25 meter kvar. Lyckligtvis så var han medveten om att klockan gick före. En ren säkerhetsåtgärd som många gånger hade räddat honom från att missa tåg och komma för sent till möten. Klockan var 17:59 då han kom fram till dörren till Duka. Han öppnade dörren och släppte ut en medelålders dam med blå mössa som bar ett stort paket i famnen, hon tackade för hjälpen och försvann in i folkhavet.
Johan blev plötsligt mycket lugn då han i samma stund såg butikens öppettider på en handskriven skylt vid dörren, ”23/12 öppet kl 10-19”.
Han gick bort till bordet där Fonduegrytorna stod. Men han kunde inte hitta några lådor. Ett set stod framme tillsammans med en skylt med priser för hela setet och delarna var för sig.
”I värsta fall kan jag väl köpa den som står framme, jag kanske till och med kan få lite rabatt”, tänkte han när han lyckades hitta en ledig expedit.
”Nej, tyvärr. Den kan jag inte sälja, den är redan bortlovad. Och tyvärr sålde jag det sista fondue-setet för två minuter sedan, det var en dam med en blå mössa, minns jag. Men vi har ett annat, lite billigare set också,” sa den kvinnliga expediten och pekade på ett bord bredvid.
”Nej, det ska vara den här,” sa han och funderade i ungefär 12 sekunder innan han plötsligt rusade ut ur butiken. Han mindes att kvinnan gått till höger, in i den människoklunga som han nyss forcerat.
Han sprang in i en gränd och ut på en sidogata till gågatan, tvärbromsade och nästintill hoppade över en barnvagn och den förskräckta mamman som sköt vagnen framför sig skrek efter honom något som han inte uppfattade. I sitt minne letade han efter bilder av kvinnan. Hade han inte sett henne förut? Han kunde inte placera henne. Han kunde, när han nu tänkte efter, inte ens säga om hon varit blond eller brunett. Eller kanske gråhårig. Nej, hon hade inte varit över 45 ens. Eller? Samtidigt sprang han runt hörnet och närmade sig Pressbyrån och början på gågatan. Han spanade efter blå mössor. Han mindes knappt ens hur mössan hade sett ut. Däremot började bilden av paketet i hennes famn te sig allt tydligare. Han visste exakt hur stor kartongen hade varit. Han hade själv hållit i ett sådant paket på han 27 dagar tidigare hade stått och tittat på Fondue-setet inne på Duka och konstaterat att den vägde så mycket att det var bäst att handla det en dag då han hade bilen med sig. (”Det där jävla bilbatteriet skulle jag ha bytt ut för länge sedan, det är alltid strul när det blir kallt ute”).
I samma stund så klarnade hans sinne och han insåg hur dum han nyss hade varit. Han tittade lite omkring sig och såg ett 50-tal blå mössor runtomkring sig i vimlet. Han började springa igen.
Den här gången sprang han åter längs sidogatan (”Tänk om jag hade gjort det från början, då hade jag nog hunnit före den där kärringen”) tillbaks mot butiken.
”Finns det fortfarande en butik till här i stan?” frågade han flåsande samtidigt som han stödde händerna mot knäna och försökte återfå andningen i normal takt.
”Ja.”
”Tror du att de har några Fondue-set kvar?” frågade han.
”Ja. Det har de faktiskt. Jag ringde dem efter att du rusat iväg och de har lagt undan en till dig. Jag hade tur, de skulle precis gå hem,” berättade expediten med ett leende.
”Har inte de öppet till kl 19?”
”Nej, det är bara vi. Det är ju mest folk här i city. Men vi, och de förstås, har öppet ett par timmar imorgon om du har möjlighet att komma förbi då. Du vet var den ligger eller?”
”Jadå. Tack för hjälpen. Du har räddat min julafton,” sa han och log.

Han berättade inte riktigt hela historien för Linda på kvällen. Tillsammans åkte de ner och fick liv i hans bil före midnatt och somnade i varandras armar i soffan. Han vaknade till, stel i nacken vid fyratiden och bar in henne i sovrummet och sedan sov de tillsammans fram till strax efter tio på Julaftons morgon.
Det blev stressigt igen då han försvann iväg och sa ”jag ska bara köpa tidningen” med ett leende som avslöjade att det var en klassisk jultomtelögn som alla fäder någon gång använt då det var dags att smita ut och dra på den röda dräkten och det vita lösskägget.
Men han hann utan problem bort till Duka och tillbaks. Han hade till och med tid att packa om Fondue-kartongen i en större kartong för att maskera vad det var i den. Egentligen var det ganska meningslöst. Det var ju egentligen mest när man ger bort ett presentkort som det kan vara lite kul att stoppa det i en skokartong tillsammans med en halv rulle utrullat toalettpapper som fyllning. Bara för att mottagaren inte ska gissa vad det är direkt.
Hur som helst, klappen tog plats under granen i Lindas lägenhet. Det var där de skulle fira, tillsammans med hennes föräldrar som anlände lite senare. De hade också med sig ett par kassar med julklappar som fyllde ut de få tomrum som fanns under granen.

* * *

”Nå, hann du köpa vad du skulle igår?” frågade Berit.
”Va?”
”Du hade ju så bråttom att du inte ens han hälsa,” fortsatte Lindas mamma och Johan fick plötsligt en minnesbild av en blå mössa som suttit på hennes huvud då de kommit in genom lägenhetsdörren. Han blev plötsligt en aning kallsvettig då han insåg att Linda inom några timmar skulle vara ägare till inte bara hans Fondue-set utan också ytterligare ett.

* * *

Linda kysste honom på kinden och kröp upp intill honom i sängen. Hennes föräldrar hade kört hem, de hade diskat alla tallrikar och skålar och slängt allt presentpapper i en stor säck. De var åter ensamma.
”Jag trodde aldrig att du skulle köpa den till mig,” sa hon.
”Vilken då?”
”Fondue-setet såklart. Det var ju jättedyrt. Så därför önskade jag mig det av mamma.”
”Du inser vad jag gick igenom för att skaffa den? Din mamma behövde inte anstränga sig hälften så mycket!”
De skrattade igen och han kramade henne. Hela historien hade varit rätt rolig i efterhand, sittandes runt granen med lite distans till det hela.
”Jag vet. Jag älskar dig. Du köpte den perfekta julklappen.”
”Jag älskar dig också. Skönt att du gillade den. Nu kan vi bjuda massor av folk på fondue med två grytor.”
”Nej, det räcker med en. Vi lämnar tillbaks mammas. Jag vill ha den jag fick av Dig.”
Hon kysste honom djupt och kramade honom hårdare och han gjorde detsamma. Han tänkte för sig själv, och var nästan på vippen att säga det högt men kände att det ändå kanske inte var läge att berätta att han hade slarvat bort kvittot.

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i november 2003 innan den riktiga julhetsen hade satt in. Jag använde den faktiskt som julkort till vänner och bekanta, skrev ut den på färgskrivare i ett litet häfte och skickade ut.

Fortsätt läsa Den perfekta julklappen

Livets trädgård

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Inbäddat i grönska låg det lilla huset i utkanten av byn. Det såg ut som det alltid hade gjort. Det stora panoramafönstret som vätte ut mot havet. Där brukade tant Astrid sitta i sin gungstol och titta ut över viken. Vackert blommande rosenbuskar fyllde rabatterna som omgav huset och det hela ramades in av ett par stora björkar vars trädkronor sträckte sig över huset som ett par skyddande händer.

Den vita volvon svängde in på gräsmattan och stannade utanför trappan. En kvinna i 35-årsåldern steg ut och tittade sig omkring. Hon mindes det som om det var igår.

Fortsätt läsa Livets trädgård

Mannen som kunde tala med träd

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2006
  • Inläggskategori:Noveller

Elsa betraktade den ståtliga eken som stod i ena hörnet av hennes gräsmatta. Den reste sig majestätiskt mot himlen och spred en skön skugga över stora delar av hennes lilla tomt. Den skuggade även grannen.
Den elake Bengtssons tomt. Det gjorde ont i Elsa varje gång hon tittade på den smaklöst renoverade villan som Bengtsson bodde i. Han hade inte bevarat någonting av det gamla fina 20-talshuset i sin iver att få ett modernt hem.
Det hade däremot Elsa. Hon bodde fortfarande kvar i samma hus som hon själv växt upp i. När hennes föräldrar byggde huset i slutet av 1910-talet så hade de nog knappast en tanke på att deras dotter skulle bo kvar där nästan 90 år senare.

Fortsätt läsa Mannen som kunde tala med träd