Först: TV4sport har gjort fantastiskt mycket för innebandyn som tv-sport, inte minst genom de eldsjälar och innebandyambassadörer med Micael Fasth i spetsen som levererar bra tv-sändningar.
Men, kärleken på golvet har inte varit besvarad hos den högsta ledningen. Därför har tv-avtalet med TV4 blivit en tummetott som sög alltmer.
Det finns numera en riktig produkt för att följa Svenska Superligan (SSL) i innebandy: SSLplay.se som driftas av Sportsground. Det avtalet presenterades för nästan två år sedan och sedan i höstas kan man dessutom betala en månadsavgift istället för att krångla med köp av enskilda matcher och därmed se alla matcher i SSL.
Eller, det där sista stämmer inte. För förbundet fegade ur och behöll TV4 i ekvationen och då plötsligt så fick man bara nästan alla matcher. Som idag när FCH möter Falun på bortaplan. Viktig toppmatch en lördagskväll. Då är man hänvisad till TV4sport eller Cmore. Två betalkanaler. Trots att man redan betalar 199 kr/mån för att kunna se alla sitt favoritlags matcher.
Lurad!
Innebandyförbundet har nämligen förhandlat bort runt 20 matcher per säsong från SSL och ett antal i slutspelet inklusive finalen (som i bästa fall sänds i stora TV4 som faktiskt kan ses av alla). Vissst är det positivt att det sänds mycket innebandy i TV4-gruppens kanaler men även om TV4sport finns med i grundpaketet för en del så är det inte fallet för alla. Med andra ord skulle man givetvis haft tillgång även till dessa matcher på SSLplay. Den som har TV4sport hade förmodligen ändå valt det eftersom SSLplay ännu inte har någon app som gör att det är enkelt och smidigt att spela upp på tv:n via Chromecast eller liknande.
Det nya avtalet med TV4 gäller tydligen även över säsongen 2017/2018 så hål-i-huvudet-problematiken kommer att fortsätta.
Det finns en detalj som Svenska Innebandyförbundet missade i sin iver att synas i tablå-tv. Nämligen möjligheten att bygga och äga sin egen publik. I dagens avtal med Sportsground finns en kick-back till klubbarna i SSL, de får en del av det som vi tittare betalar varje månad för abonnemanget. Denna andel tror jag skulle kunna vara större, framför allt om antalet kunder ökar.
Antag att varje klubb kunde få hälften av intäkterna, ca 80 kr (när man tagit bort momsen) för de kunder som de värvar. Då skulle det vara riktigt lönsamt för dem att vid varje hemmamatch stå och rekrytera nya abonnenter åt SSLplay. Eftersom 1000 kunder som stöttar just ditt lag betyder 80.000 kr i intäkt. Varje månad. Och är siffran istället 5000 kunder så är det många klubbar som skulle dra in mer pengar på SSLplay än vad de gör på sponsorer idag. Samtidigt som de skulle bygga en stor innebandypublik. Ett kundregister värt mer än externa tv-avtal.
Samtidigt som Svenska Innebandyförbundet skulle ha en direktkanal att sända landskamper via.
SSLplay är inte heller begränsad till Sverige (såvitt jag vet) och det finns givetvis en stor europeisk marknad för att locka innebandytittare från flera andra länder att följa den svenska superligan.
Så jag hoppas innerligt att de som ska förhandla om tv-avtalen inför säsongen 2018/2019 och framåt tänker till mer än vad man gjorde nu. Dessutom tycker jag att man omgående ska förhandla om avtalen och se till att vi kunder får det som vi faktiskt betalar för – tillgång till SAMTLIGA matcher!
Fotnot: SSL-klubbarna får inte 80 kr idag utan betydligt mindre, men mer pengar till klubben = högre incitament att sälja abonnemang och att ha en “ideellt” arbetande säljkår är få företag förunnat…
Den här helgen tillbringar jag i Globen med omgivning. Det är innebandyns julafton som Niklas Jihde kallade det eller firmafest som någon annan döpt den till. Stockholmarna är överlyckliga att ha fått tillbaka SM-finalerna till Globen så att de slipper åka snabbtåg eller flyg till Malmö Arena.
Jag insåg igår att för 19 år sedan, en månad senare än nu, satt jag i Globens katakomber och skulle leverera en text till NST om VM-finalen i innebandy som just hade avslutats inför 15 000 åskådare. Jag hade en bärbar dator och ett litet modem som man kunde koppla upp och få ungefär samma överföringshastighet som du får med en mobiltelefon idag om du stänger in dig i ett skyddsrum eller åker långt upp på ett högt berg ute i skogen. Effekten blir densamma, den byter från 4G eller 3G till bara G.
Okej, ni som var med fattar. Modem som lät mer irriterande än ledmotivet till Hello Kitty och som efter någon minuts pipande kunde bekräfta uppkoppling – eller inte.
Den där kvällen gjorde den inte det. Jag satt med en text i datorn och den senaste tekniken. Istället fick jag ringa ner till inskrivningen och läsa in texten. Japp, så gick det till en gång i tiden på stenåldern 1996.
Jag var i valet och kvalet om jag skulle sitta och signera och sälja InnebandyPiraterna här i Globen i år. Men valde till slut bort det. Arenan är inte riktigt lika bra som Malmö Arena för utställare eftersom arenan är stor, det är lång avstånd och utställarytorna finns på plan 2. Samtidigt var det riktigt bra och stora montrar som klubbtillverkarna och innebandybutikerna hade byggt upp i år.
Där har det hänt en del sedan 1996 och sedan SM-finalen spelades i Globen senast.
För dig som inte är innebandynörd så spelas alltså SM-finalen i bäst av en match. Damer och herrar spelar samma dag, efter varandra. Än så länge ingen mixedklass som de har i badminton. I kvartsfinal och semifinal däremot kör herrarna bäst av sju matcher.
Det var säsongen 2001/2002 som man gick över till att avgöra SM-finalen i en enda match. Efter tre år på Hovet var man mogna för Globen. 2011-2014 tog Malmö över och visade att det går att göra bra arrangemang i en riktigt modern arena. Det enda man inte kunde styra över var vilka lag som tog sig dit. Kort sagt saknades FC Helsingborg där för att sätta pricken över i:et
Ofta blir det lite avslaget när man inte håller på något lag. Men inför årets final kände jag inte riktigt för att hålla på någon. Linköping var ju ofina nog att slå ut FCH i semifinalen. Det svider fortfarande lite när jag tänker på hur nära FCH faktiskt var. Och Falun, ja där har jag inte riktigt hängt med erkänner jag.
Det är ju sådär med favoritlag, man skaffar sig ofta ett när man blir intresserad av ett lag i någon idrott och då väljer man oftast något som är bra just då. Det är därför IFK Göteborg är mitt favoritlag i Allsvenskan, för att jag var tio år när jag började intressera mig för det på allvar – och då var IFK bäst till och med i Europa.
På samma sätt fastnade jag för Manchester United när jag började följa Premier League och det hänger kvar även om jag släppt dem.
Å andra sidan är det då inte helt logiskt att jag har Toronto Maple Leafs som favoritlag i NHL. De har inte varit bäst sedan 1967 och riktigt så gammal är jag inte. Istället läste jag Börje Salmings bok om sina år i NHL och plötsligt blev jag frälst av detta lag i en av världens hockeytokigaste städer.
I innebandyn hette favoriterna Warberg, Balrog, Pixbo utöver Viskan HBK (numera FCH) och under en period även Haninge. Sen kom AIK upp och vann genom sportsliga framgångar nya fans. (Nu hör jag att AIK tyvärr kan vara på väg att gå i konkurs).
Nåväl, på den tiden sågs Falun mest som något katten släpat in. Det var ett opolerat lag som backade hem, kontrade och dessutom hade en hel hög spelare som spelade på och långt över gränsen. Men det där har förändrats. De unga innebandyspelarna idag har Falunspelare som Rasmus Enström och Alexande Galante Carlström som idoler. De unga kidsen har knappast hört talas om Balrog. Eller kanske har de läst att Faluns tränare Thomas Brottman en gång i forntiden var stjärna i just Balrog.
Men det var ju det där med att hålla på någon för spänningens skull. I damfinalen: Mora mot Rönnby. Jag är ju trots allt född i Västerås så jag tänkte att jag håller nog på Rönnby ändå. Efter ett tag började jag tycka lite synd om Moras målvakt som blev tacklad två gånger i matchen – av sina egna spelare. Men hon stod (eller oftast satt) kvar mellan stolparna och Mora vann sitt guld.
I herrfinalen var ju Falun storfavorit. Ofina Linköping har åtminstone två sympatiska fd FCH-spelare i tränaren Johan Astbrant och centern Simon Klein. Så jag började hålla på dem. Det såg riktigt bra ut i två perioder, stark defensiv och vassa spelvändningar precis som de gjorde när de sänkte FCH. Falun kom inte igång alls. Men så fick de 2-2 i slutet av andra. Och en sekvens i tredje där Linköping först hade ett friläge som räddades av Faluns målvakt och förvandlades till en spelvändning och 3-2 för Falun avgjorde den matchen. Plötsligt fick Falun ytorna de inte haft, ökade kanske bolltempot lite också och deras offensiva kvaliteter lyste. Magiske Enström gjorde tre mål. Ja, det blev Falun som tog sitt tredje raka SM-guld inför 13 500 åskådare. Nästan fullt eftersom man idag inte får ta in mer än 14 000 i Globen på innebandymatcher.
Det är riktigt imponerande av Falun, bäst när det gäller. Bara att gratulera den nya dynastin som unga killar och tjejer nu får som idoler. Om några år är de kanske utbytta mot andra lag. Kanske Linköping, kanske FCH eller något lag som kommer underifrån och som idag inte tas på allvar som utmanare om SM-guldet men som faktiskt kan vara där när Falun knuffas av tronen. Som Mullsjö eller Växjö?
Eftersom jag nu jobbar med min femte bok i serien InnebandyPiraterna är en sån här helg guld (!) värd. Spännande spelsekvenser som man kan plocka upp. Samtal med innebandyfolk som föder idéer både till böckerna och till samarbeten för att sprida böckerna.
Innebandyn har växt enormt sedan jag först började följa den runt 1991-1992. Tänk bara en sån sak som att Wayne Gretzky nu har fått upp ögonen för innebandy. Då slår det mig igen det där med logiken kring favoritlag. Om jag hade läst Gretzkys bok innan jag läste Salmings, då hade jag förmodligen haft Edmonton eller Los Angeles Kings som favoritlag i NHL istället för Maple Leafs som den här säsongen typ satte klubbrekord i antal förlorade matcher och missade slutspel för tionde gången de senaste elva åren.
Men snart är en ny säsong. Nya möjligheter. Nya segrare och nya förlorare.
PS En Annan bokhandel som ligger i köpcentrat som är granne med Globen har faktiskt serien InnebandyPiraterna i hyllan. Första boken verkar vara slutsåld. Boken som står bredvid “Jakten på den perfekta luggen” är nog inget som bekommer herrspelarna 2015. Snarare det perfekta skägget.
Var uppe i Båstad och kollade på tennis. Eller rättare sagt, mest av allt träffade jag en massa folk jag kände och lyssnade till flera intressanta föredrag. Mest fascinerande var att två olika personer pratade om något som svensk fotboll verkligen borde höra.
Det bästa sättet att bli bra på en idrott är att syssla med flera idrotter.
Ja, framför allt när du är barn, men även när du kommit upp i tonåren och faktiskt även som vuxen. Ändå finns det idrottsledare som inte fattar detta.
Mats Wilander var gäst på Marknadsföreningens seminarium. Han överraskade med en fantastisk historia om hur han tillsammans med en vän åker runt i en husbil över halva USA för att ideellt ställa upp som gästtränare i olika tennisklubbar. Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på det kriminella husbilsgänget i min roman Fem stjärnor för Färglösa. Ja, det tänker jag på varje gång jag ser en husbil numera…
Men sedan sa han något som i alla fall jag tyckte var betydligt mer intressant. Nämligen att han tyckte att tennisstjärnorna på hans tid var mer kompletta som idrottare. Alltså mer allround. Dagens spelare slår hårdare på bollen, men de är inte lika kompletta fysiskt eftersom de ofta lägger all sin tid på en enda idrott. Extra uppenbart är det på ungdomssidan.
Wilander själv spelade hockey, fotboll, bordtennis och tennis. Han talade om hur det var nyttigt att syssla med lagsporter även om man sedan sysslade med individuell idrott. Hur en spelare lär sig nya saker från de andra sporterna, utvecklar sin idrottshjärna och givetvis även fysiken.
Jag har själv ofta sett styrkan i tennisspelare som innebandyspelare. Den som är fostrad att spela tennis springer tills bollen är död, vilket är när domaren har blåst av. Den som är fostrad att spela fotboll springer tills bollen befinner sig längre bort. Det blir en enorm skillnad i inställning och resultat. På en innebandyplan måste du tänka mer som en tennisspelare än en fotbollsspelare.
Innan jag lyssnade till Wilander hade jag sprungit på en innebandybekant som bland annat pratade om ett projekt som Svenska Innebandyförbundet bedriver där de åker runt med ett sport- och lekland och uppmuntrar ungdomar att testa olika idrotter samtidigt som de informerar om Svensk Innebandys Utvecklingsmodell. Alltså inte bara innebandy. Tvärtom betonas vikten av allsidig träning för barn, ingen specialisering för tidigt.
Folk från andra förbund skakar på huvudet och säger “varför visar ni upp andra idrotter?”. De ser det som att det vore lika konstigt som om Coca Cola åkte runt och gjorde reklam för Pepsi. Men så är det givetvis inte. För innebandyn är det viktigare att barn och ungdomar ägnar sig åt idrott än att de inte gör det. Det är sannolikt lättare att få en aktiv tennisspelare att senare börja med innebandy än att få en passiv tv-tittare att göra det.
Jag är helt övertygad om att man blir både bättre fotbollsspelare och tennisspelare genom att spela innebandy. Och tvärtom. Det är bara vissa ledare på högsta nivå i vissa förbund som inte förstår. De vill liksom inte se sambandet mellan att killar som Peter Forsberg, Henrik Larsson och Mats Wilander höll på med flera idrotter långt upp i tonåren och att de blev bäst i världen. Istället verkar fotbollspampar tänka “ja, Henrik Larsson blev så bra i fotboll trots att han spelade innebandy, tänk om hur bra han hade blivit om han bara spelat fotboll” istället för att tänka tanken “kanske han blev så bra i fotboll just för att han spelade innebandy och utvecklade andra delar av kroppen och idrottshjärnan”.
Problemet med att spela fotboll eller tennis 365 dagar om året som tonåring (eller än värre som 9-åring) är förstås två:
1) risken att tröttna
2) risk för mer ensidig träning
Så alla idrottsföräldrar: se till att era barn får chansen att hålla på med flera idrotter så länge de vill och orkar. Och försök upplysa okunniga ledare om att en missad träning eller match på grund av krock med en annan idrott inte innebär att barnet slutar utvecklas – tvärtom kan de ta nya steg förbi sina kompisar tack vare med variation i träningen.
Litet förtydligande: självklart är det så att det krävs många timmars hård träning för att nå toppen. Alla de som blir världsettor i sin sport tränar otroligt mycket under många år. Oftast tränar de betydligt mer än sina kompisar, även utanför de schemalagda träningarna. Det är så man blir bäst.
Igår kväll var det dags för SM-slutspelsfest i Helsingborg Arena. FCH mot Pixbo. En gammal klassiker i innebandysammanhang. En gång i tiden var Pixbo bäst i Sverige. Vann SM-guld, hade en lång rad landsslagsspelare. Numera är de åter ett topplag, men inte riktigt med samma stjärnglans.
FC Helsingborg har satsat hårt i flera säsonger och har i år fått ihop ett riktigt spännande lag. Gårdagens match blev en rysare. FCH försvarade sig bra och Pixbo hade stora problem att lirka upp försvaret. FCH hade faktiskt gjort sig förtjänta av en seger under ordinarie tid och skapade bäst chanser i förlängningen.
Men det gick till straffar. 19 st krävdes innan det var avgjort och Pixbo stod som vinnare av kvartsfinal 1. Nytt för i år är dock att serien avgörs i bäst av sju, vilket innebär att FCH är garanterade en hemmamatch till, nästa måndag. Men först två raka bortamatcher mot Pixbo fredag och lördag. Som tränarna sa i VIP-rummet före matchen: “kul att köra bäst av sju, men idiotiskt att ha ett så komprimerat spelschema”.
Publiksiffran igår, 1247 åskådare. Den imponerar tyvärr inte. Märkligt egentligen, när jag var aktiv i arrangemanget för många år sedan så hade vi högre publiksiffror i gamla slitna Idrottens Hus än man har idag i toppmoderna Helsingborg Arena. Obegripligt, även om det självklart är så att konkurrensen om åskådarna blir hårdare för varje dag. Det finns massor att göra och uppleva.
Jag hoppas helsingborgarna vaknar till liv innan slutspelsäventyret är över.
Gillar du innebandy? Du vet väl att mina innebandyböcker just nu finns på bok-rean!
#Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. Här kan du läsa mer om utmaningen och här kan du se listan på alla deltagarna som är med 2014.
I natt är det dags för Super Bowl och USA står stilla och runtom i världen bänkar sig folk i tv-sofforna trots att det är mitt i natten (som t ex i Sverige) för att följa den direktsända finalen i NFL (amerikansk fotboll). Det är ett enormt spektakel. Själv har jag inte sett matchen de senaste åren, dels för att jag inte alltid haft tillgång till den kanal där den sänts och dels för att man med småbarn blir mer kräsen med sovtid.
Läste ett intressant blogginlägg av alltid tänkvärde Seth Godin, “Why do we care about football?” som är riktigt intressant även för svenskar – även om du inte är intresserad av amerikansk fotboll.
Han beskriver nämligen hur just amerikansk fotboll har kunnat bli så stort, en del av den amerikanska kulturen. Sporten växte upp med tv. Det riktigt tänkvärda är dock när han påpekar att det förmodligen inte går att återskapa.
“Going forward, no other sport will ever have a run like this, because the TV-cash part of the connection can’t be recreated. Mass TV built many elements of our culture, but mass TV (except for tonight) is basically over. “
Direktsänd tv har fortfarande en kraft. Men konkurrensen gör att det ändå inte får samma genomslag som förr. En uppsjö av tv-kanaler kommer i framtiden (eller egentligen redan nu) att ersättas av miljoner webb-tv-sändningar, ofta on-demand.
Jag skrev för två år sedan om hur innebandyn kunde bli Sveriges svar på Superbowl. Ska man gå efter Seth Godins tankar så ska innebandyn strunta i mass-tv och annan massmedia och istället fokusera på innebandyns tribe, de hängivna. Det är värt att fundera över. Även om det alltid är lockande med det genomslag som tv-exponering kan ge…
I fredags kom beskedet att TV4 tar över bandyn (isbandyn) från SVT:
“TV4 tar över sändningarna från bandyns elitserie helt i vinter.
Kommer att direktsända uppemot 30 bandymatcher.
– Bandyn blir ett viktigt tillskott till vår satsning på högklassig vintersport och bandyfinalen är en svensk idrottsklassiker som vi ser fram emot att sända de kommande tre åren, säger Hans Pekkari, sportchef för TV4-Gruppen.”
Det kom alltså två dagar efter samma kanals skandalbesked om att häst och vagn ersätter SM-finalen i innebandy. (Igår fick innebandyn visserligen lite tröst då damsemifinalen mellan Mora och Djurgården direktsändes i stora TV4).
Jaha, är det någon som tror att det här är en fördel för innebandyn? Ytterligare en sport att slåss med om tablåtid i TV4sport. Hade varit spännande att höra hur diskussionerna går i korridoren nu. Ifall TV4 är på väg att släppa innebandyn eller om de kommer att fullfölja kontraktet med minimal insats och en rejäl nedmontering av innebandy som tv-sport som resultat?
Jag hoppas att jag har fel och att TV4 efter en analys av den gångna säsongen inser att de senaste årens bristande redaktionella marknadsföring måste åtgärdas. Och att de faktiskt använder sina erfarenheter från damlandslaget i handboll där de byggt upp ett intresse från noll, mycket tack vare egenreklam i kanalen.
Det positiva med att sändas på samma kanal som isbandyn borde ju i alla fall vara att det blir än mer tydligt vilken som är den överlägset bästa tv-sporten av dessa båda idrotter. Innebandyn.
Igår släpptes bomben. TV4 väljer att visa Olympiatravet istället för SM-finalen i innebandy i “stora fyran”, alltså TV4. Avtalsbrott? Ingen aning. Skandal? Absolut.
Redan i november skrev jag om tv-kris för innebandyn. Bland annat konstaterade jag:
“Det är hög tid för ett krismöte om innebandyns framtid som tv-sport. Om inte TV4 tar tag i problemen och börjar jobba professionellt med marknadsföringen av sina sändningar så är det dags att välja en annan väg.”
Den kniv i ryggen eller spik i kistan som nu levereras av TV4 med 1,5 vecka kvar till den stora finalen, SM-finalen i Malmö Arena, kan inte tolkas på annat sätt än att äktenskapet mellan TV4 och innebandyn nu definitivt är över.
Ryktena har gått under säsongen om att TV4 vill ur avtalet. De prioriterar andra idrotter, exempelvis handboll där de under åren investerat många miljoner i rättigheter och redaktionell reklamtid.
– Vi har tvingats välja mellan två stora och starka sportarrangemang. Jag skulle önska högre tittarsiffror på innebandy, säger Hans Pekkari, sportchef på TV4-Gruppen till Innebandymagazinet.se.
Jaha. Men man kan inte bara sitta och önska sig högre tittarsiffror. Man måste jobba för det. Man måste marknadsföra sin produkt. Det har TV4 fullständigt glömt bort.
Ett antal innebandyprofiler kommenterar beslutet och den annars så frispråkige kommentatorn Conny Vesterlund riktar ingen kritik mot sin arbetsgivare. Det gör däremot en fd tv-profil från innebandysändningarna, Andreas Vanberg via Rune Engströms blogg. Han avslöjar också hur tittarsiffrorna dalat för sändningarna. Kan det finnas ett samband med TV4:s sändningsuppehåll i januari under handbollsmästerskapet?
Istället väljer TV4 att lyfta in landskampen Sverige-Finland i stora TV4, helgen efter SM-finalen. Och säger att även en eventuell femte semifinal mellan Warberg och Falun kan sändas där. Konspiratoriskt skulle man kunna ana att TV4 vill satsa på landslagsinnebandy och strunta i klubblagsinnebandy? Jag tror mer att det är kompensation för att slippa åka dit för avtalsbrott.
Låt TV4 köpa sig ur sista året på avtalet. Och använd pengarna till att investera i en egen webb-tv-plattform. Varför fjäska för tv-kanaler som inte bryr sig? Innebandyförbundet har pumpat in många miljoner till SVT och indirekt i TV4 under många år utan att riktigt få tillbaks något.
Gör som IMG:s grundare Mark McCormack gjorde en gång i tiden: investera tungt i att bygga kompetens för att producera sportevenemang på ett sätt som ingen annan klarar. Proffs bakom och framför kameran, folk som brinner för det. Erbjud sedan gratis nyhetsbilder till alla medier men kontrollera sändningarna.
IMG byggde på detta sätt ett värde och ett intresse, de skapade TWI (Trans World International) som blev ett av världens största bolag för produktion av tv-sport. Efter ett antal år stod tv-kanalerna på kö för att köpa rättigheterna.
Idag behövs inga tv-kanaler – vi har webben som kan nå hela världen. Ja, kanske, kanske för en sändning som SM-finalen. Men i övrigt är det bättre att bygga en satsning med sändningar från samtliga matcher. Pay-per-view. Innebandymagasin med profiler i tv-soffa och matchbilder.
Tänk på den internationella marknaden. Varför inte sända SSL med engelska kommentatorer för hela innebandyvärlden? Hur många tusen tittare skulle vi inte kunna nå i Finland, Tjeckien, Schweiz och övriga 50 länder? Då skulle det kanske bli betydligt mer intressant för de svenska klubbtillverkarna att lägga annonspengar för att synas i sändningarna. Det är ju trots allt på exportmarknaden de har störst chanser att växa.
Webb-TV-sändningarna under slutspelet visar potentialen. Där har Svenska Spel föredömligt gått in och sponsrat genom att låta sina kunder se matchen gratis – övriga har kunnat köpa som pay-per-view för 30 kr eller i efterhand för 20 kr. Bakom står företaget LiveWebbTV. Lysande.
TV4 har haft fyra år på sig att lyfta innebandyn som tv-sport. Hur länge till har vi råd att låta dem fortsätta? Är det inte dags för innebandyn själv att ta tyglarna och styra vart färden ska bära? Vi trodde att TV4 var den stora starka travhästen som skulle bära oss till seger, men det visade sig att vi bara fick en ponny.
Idag spelades SM-finalen i utebandy (guld till Sandviken), eller isbandy eller som en del fortfarande kallar det – bandy inför nästan 20 000 åskådare. Det är en häftig grej, en enda final med mycket folk på läktarna. När de flesta andra sporter går mot fler matcher i finalen så har innebandyn och därefter handbollen följt isbandyns exempel.
Läste en intressant artikel i Dagens Nyheter i helgen (tyvärr verkar det inte som om DN lagt ut den på webben) om hur olika orter nu slåss om att få ta över finalmatchen från Uppsala. Stockholm har två nya arenaprojekt, det är redan bestämt att en av arenorna ska bli värd för SM-finalen i innebandy 2013 efter att Malmö haft den i två år.
Det ska ske i den nya Stockholmsarenan som kan rymma uppåt 30 000 åskådare vid en innebandymatch. Det är en av de arenor som isbandyn också diskuterar för sina ambitioner att göra isbandyfinalen till Sveriges svar på Super Bowl.
Innebandyn har liknande mål. Jag har funderat en del över hur man ska nå dit och jag är en ivrig förespråkare av att flytta damfinalen så att den inte spelas samma dag. Kanske damfinal fredag kväll och herrfinal lördag em/kväll. Eller damer lördag och herrar söndag. En del hävdar då att det blir omöjligt att locka lika mycket folk till damfinalen som man kan göra nu när den spelas samma dag som herrfinalen.
Problemet är att dagens SM-finalarrangemang blir en maratonföreställning på sex-sju timmar och att utrymmet för sponsormingel blir rätt tight mellan matcherna. Och det är inte lyckat, tyvärr varken för publik eller media. Bortsett från snygga publiksiffror på damfinalen.
Bättre då om man kan skapa en äkta SM-finalweekend med arrangemang i flera dagar. Varför inte fylla på och lägga SM-finaler även för juniorer samma helg – i samma arena, eller en mindre på samma område? Det vore väl häftigt?
Framför allt skulle det öppna möjligheter till olika typer av konferenser och utbildningar för innebandyrörelser under dagarna och så matcher på kvällarna.
Men, en sak som slog mig häromdagen är att man borde flytta finalen tidsmässigt. Jag minns från åren då jag var involverad vilka problem det ställer till att arrangera en final en lördag, när sista semifinalen ibland spelas på måndagen – fem dagar tidigare. Det gör produktion av trycksaker (matchprogram) och försäljning av biljetter betydligt krångligare och dyrare. Inte minst med det upplägg man har där ett antal tusen biljetter är reserverade för finallagens supportrar – som alltså ingen vet vilka de är förrän max en vecka innan matchen spelas. Inte helt optimalt…
Varför inte lägga på en vecka till? Och se till att det alltid är två veckor mellan sista semifinalen och SM-final-weekenden? Det skulle ge större möjligheter att verkligen förbereda sig för alla inblandade parter: finallag, arrangörer och publik.
Bara en tanke.
Fredag eftermiddag och snart dags att hämta på dagis. Efter en intensiv vecka med många olika projekt, klyschan “många bollar i luften” passar väl bra.
* * *
Kimmo Eskelinen, fd landslagsback numera i div 1, och en av Sveriges bästa innebandybloggare tycker precis som jag att innebandyn inte fått lika fin behandling av TV4 som handbollen. (Jag tackar för berömmande ord om min krönika i tisdags om TV-krisen – säg till om du vill ha ett recensionsex av InnebandyPiraterna med posten).
Kimmo lyfter fram något som jag delvis missade, nämligen analyserna, i sitt inlägg:
” (…) skillnaden i bevakning av våra handbollslandslag och innebandylandslag överskrider den differensen med råge!
Det är inför, under och efterprogram i tv när handbollen spelar match mot ett landslag som håller svensk division 1 klass. Det snackas handboll i morgonsoffan och killarna har ett eget program sent på kvällen.
Så bygger man profiler och ett intresse hos folket i stugorna!
Vad fick innebandyn innan och under VM? Visserligen inget hemmamästerskap, men jag är ganska säker på att Ekwall och co inte hade suttit i någon läcker soffa och diskuterat innebandy efter 28-1 mot Tyskland även om det hade spelats i Göteborg.
Vi fick snällt nöja oss med att se ett par matcher och noll “kringsnack”.
Jag får samma intryck när jag läser dagens krönikor om Sveriges VM-match i handboll mot Chile. Lite urskuldande om att det inte var någon värdemätare, men ändå analyser av spelarnas insatser mot ett lag där de borde vunnit med 20 mål? Var fanns de analyserna från innebandy-VM?
I dagens pappers-DN (som jag har på prov en månad) finns en mycket intressant artikel om handboll i världen. Det ger en något mer nyanserad bild av läget. Nämligen att det inte är helt olika innebandyns situation. Europa dominerar fullständigt. Alla medaljer i samtliga 21 VM-turneringar har gått till Europa (visserligen tio olika länder som vunnit guld sedan starten, eller nio eftersom Ryssland och Sovjet räknas som två olika). Man ser också vilken fördel sporten har av OS när det gäller att få länder att satsa:
“I USA lever handbollen bara upp i samband med att landet tilldelas ett sommar-OS, då får man som arrangör automatiskt en plats i turneringen. (…) Ofta handlar det om att skola om starka basketspelare till handbollsspelare.”
Samt:
“Noterbart är att England aldrig är med. Men i och med att man arrangerar OS 2012, dit man har en friplats, så har man inlett en satsning och ser över hela sin organisation.”
DET är anledningen till att IFF satsar så hårt på att komma med i OS. Innebandyn kommer att få mycket gratis i många länder när det sker.
* * *
I veckan har också egenutgivning debatterats. Jag funderade lite över litterär kvalitet.
Kreativ bokföring är bra om man vill ha höga siffror. Som idrottsförbunden när de redovisar antalet tv-tittare vid olika mästerskap och media okritisk vidarerapporterar. Man hajar ju till när man läser att handbolls-VM ska locka 2 miljarder tittare. Ofattbart.
Så jag roade mig med att googla fotbolls-VM i somras. De hade fyra miljarder tittare. Oj, då. Det här får vi titta närmare på.
Snart håller Svenska Innebandyförbundet ett krismöte, förlåt kraftsamling, kring det svenska herrlandslagets misslyckande (att de inte vann VM-guld utan bara gick till final, höga krav). Bra, det gäller att hänga med i toppen när innebandyvärlden växer. Men igår kväll så gick det upp för innebandy-Sverige att det finns en betydligt mer akut kris att hantera.
TV-krisen.
Tack vare nämnda VM är januari 2011 den mest intensiva innebandymånaden i Superligans historia, det är tätt mellan matcherna. De flesta lag spelar två matcher i veckan under den här perioden. Igår sände TV4sport en härlig kamp mellan två av Sveriges absolut bästa lag: Warberg och AIK. En uppvisning av vilken bra tv-sport innebandy kan vara.
Visst finns det tråkiga innebandymatcher med alltför avvaktande spel. Men vadå? Hur många underhållande allsvenska fotbollsmatcher går det på ett dussin? I innebandyn slipper du garanterat 0-0-matcher i alla fall.
Okej, efter denna giganternas kamp som, att döma av Facebook, setts av många innebandyälskare – vad gör TV4sport då? Jo, de gör sändningsuppehåll till 31 januari. Just det. Tre veckor innebandyfritt, samtidigt som spelschemat är packat med viktiga och spännande matcher.
Det är inget annat än en skandal. Det är ett stort fett misslyckande. Det är en pinsam felprioritering av TV4. Det är en TV-kris för innebandyn.
Som alla kriser så uppstod inte den när sändningsschemat lades och någon på kanalens ledning tyckte att det var bäst att rensa tablån så att man kunde trycka in alla matcher från handbolls-VM som de enligt bindande avtal med det tuffa internationella badbolls, förlåt handbollsförbundet, tvingas sända. Nej, det här respektlösa agerandet är bara ett symptom.
Jag är inte så konspiratorisk att jag tror att TV4 medvetet försöker sabotera innebandyns möjligheter att lyckas som tv-sport. Nej, det vore direkt korkat av dem eftersom de äger rättigheterna. Men tyvärr har direktiven uppifrån misslyckats. Det finns fortfarande individer på TV4 som inte fattat att det är på allvar. Som inte ser skillnad mellan att sända en match i världens bästa liga och att sända ett halvtimmesprogram med biljakter. Ja, du läste rätt. TV4sport:s tablå fylls ut med rätt mycket skit som defintivt inte är sport. Och en hel del som jag aldrig hade kallat sport, men smaken är som baken. Delad.
Kommer ni ihåg hur det lät för 3,5 år sedan? Låt mig ta er tillbaks till denna tid när det stod klart att TV4 tog över sändningarna från SVT (som i flera år mjölkat förbundet på pengar för att sända innebandy trots att tittarsiffrorna var högre än för handbollen och det mesta andra som sändes i SVT24):
– Innebandyn är sedan tidigare etablerad som såväl utövar som publiksport. Nu har TV4 och TV4 Sport alla möjligheter, genom ett långsiktigt och nära samarbete, att bygga Svenska Superligan och Innebandyn till en ny stor TV-sport, skriver Johan Kleberg, VD TV4 Sport i ett pressmedelande.
Inledningen på förhållandet mellan innebandyn och TV4 blev inte heller bra. Först var det tal om bojkott när klubbarna förstod vad som stod i avtalet, men den avvärjdes.
“Tv-kanalen betalar fem miljoner kronor om året till innebandyn, av de pengarna får klubbarna i högsta serien 200 000 kronor vardera. Men enligt avtalet kräver TV4 då också stopp för klubbarnas egna sponsoravtal.”
Jag ska villigt erkänna att jag inte satt mig in i varje paragraf i avtalet, men att under sommaren (då många klubbar redan skrivit alla sponsoravtal) komma och säga att “förresten så får ni inte ha er sarg med er reklam uppe under tv-matcher” var väl magstarkt. Oprofessionellt. Om sedan felet var TV4:s eller SIBF:s eller SEI:s låter jag vara osagt eftersom jag inte vet. Infekterad stämning blev det.
Sedan började hela den löjliga debatten om tennis-vinkeln, alltså placeringen av kameran på kortsidan. Knappast den fokus man borde ha när man precis träffat en ny partner. Att börja leta fel hos varandra.
Klubbarna har dessutom under de här åren visat upp en i TV4:s ögon ganska taskig attityd mot att flytta matcher. Vissa (inte alla) har tyckt att det varit jobbigt och gett för lite pengar. Fotbolls- och hockeyklubbar får alltid anpassa sig efter TV. Matchtiderna blir därför ofta märkliga och spelschemat är alltid bara preliminärt. Det måste innebandyn också lära sig om man vill leka med de stora och synas i TV.
Men det finns en skillnad som jag tror TV4-folket, i alla fall de på toppen, inte fattar.
De svenska SSL-klubbarna äger inte sina egna hallar och halltider. Jo, det finns väl någon klubb som har ganska bra styrning, Falun och Mullsjö? Men oftast är det kommunen som inte alltid med kort varsel godkänner att en annan förenings träningstid stryks för att det ska spelas innebandy i Superligan. Sådan är verkligheten. Och det finns inte 50 heltidsanställda i föreningen (som i fotboll/hockey) heller.
Kanske är det så att för många på TV4 är motståndare, eller i alla fall inte engagerade och positiva, till äktenskapet med innebandyn? Helt klart är i alla fall att de inte levt upp till förväntningarna. Vi trodde att TV4 skulle göra för innebandyn vad TV4 har gjort för handbollen.
Nämligen att med full kraft och ohämmad blygsamhet basunera ut i varje reklampaus och varje tv-soffa att innebandy är världens allra bästa tv-sport och det är TV4 som är allra bäst på att bevaka den. TV4 sänder matcherna med världens största stjärnor och den största dramatiken. Innebandy är helt enkelt överlägset allt annat på denna planet, i alla fall just då den sänds. Och varje match är lika betydelsefull. Varje turnering (som egentligen är träningsmatcher) håller världsklass och är i samma klass som ett VM eller OS. Något du som innebandyälskare absolut inte får missa.
Den kärleken som TV4 visar handbollens sändningar har jag aldrig sett kring innebandyn. Tyvärr. Micael Fasth och de andra i teamet som sköter sändningarna brinner för innebandyn, och alla de tekniker och kameramän som följer med gör ett proffsigt jobb. Sändningarna har jag aldrig varit missnöjd med, inte ens när tennisvinkeln dominerade.
Men alla andra på TV4. De visar inte sin kärlek. Det är ett ledningsproblem. Det är ett misslyckande som Jan Scherman och alla andra i toppen får ta på sig. De har inte tillräckligt tydligt förklarat att man faktiskt skulle uppnå det där som utlovades när avtalet skrevs på.
Att bygga innebandyn till en STOR tv-sport.
Jag trodde faktiskt på honom när han sa att de skulle göra det. Eftersom jag sett vad de gjort med handbollen. Men antingen ljög han eller så har de bara misslyckats. Glömt bort det. Gett upp utan att ha försökt.
Det är hög tid för ett krismöte om innebandyns framtid som tv-sport. Om inte TV4 tar tag i problemen och börjar jobba professionellt med marknadsföringen av sina sändningar så är det dags att välja en annan väg. Kanske sända alla matcher som pay-per-view på webben istället. Kanske tillåta att klubbarna själva får sända från matcherna. Eller de lokala tidningarna som nu hindras av TV4 även om TV4 inte sänder matchen.
Visst är 200 000 kronor mycket pengar för klubbarna. Men idag är det inte lika mycket pengar som det var för snart fyra år sedan då avtalet skrevs. (Reservation för att jag inte vet om tv-pengarna till klubbarna är desamma idag)
Själv tänker jag bojkotta handbolls-VM i TV4 på grund av hur kanalen behandlat Superligan. Äh, vem försöker jag lura? Jag hade inte tänkt titta på handbollen ändå. Det är inte tillräckligt underhållande. Möjligen att jag kollar ifall Sverige går till VM-final. Allt annat än guld är väl ändå ett fiasko? Vi har ju varit bäst i världen på handboll också. Även om vi aldrig har haft världens bästa liga.
Innebandyn har stått och stampat några år nu tycker vi som är inne i rörelsen. Licenserna står still, publiksiffrorna likaså. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på den explosionsartade tillväxt som sporten haft under snart 30 år. Idag finns det i Sverige drygt 125 000 licensierade spelare – jämfört med 500 år 1982 (utvecklingen hittar du på innebandy.se). Det är faktiskt lite färre än för några år sedan men det hänger också ihop med hur stora barnkullarna är och det faktum att det finns färre seniorspelare idag än för 10-15 år sedan. I takt med att kraven ökat även längre ner i divisionerna så väljer många korpen.
Så en del tänker, ja innebandyn har dansat färdigt. Men då missar de en mycket viktig detalj. Ungdomssidan. Idag är innebandyn enormt stor på ungdomssidan. Faktum är att en av sex pojkar i åldrarna 11-12 år spelar innebandy. Alltså 15-16 procent av alla pojkar i de åldrarna spelar innebandy. Lite färre bland tjejerna.
Sedan minskar andelen förstås, precis som för många andra lagsporter. Tonåringarna får andra intressen som konkurrerar med sporten.
Studera gärna licensstatistiken och fundera över vad det innebär för innebandyns position i framtiden när plötsligt mer än var tionde unge har spelat innebandy? Den första riktiga innebandygenerationen hamnar i maktpositioner först om några år då det finns 40-åringar som spelat innebandy i mer än 25 år. För 20 år sedan fanns det drygt 3000 barn- och ungdomar som spelade innebandy. Nu är det 84 000 barn- och ungdomar (under 16 år) som lirar.
För min egen del, som författare till en växande serie böcker med innebandy-tema där ungdomar 11-17 år är främsta målgruppen (ja, vuxna kan också läsa böckerna), känns det skönt att veta att det varje år kommer 10.000 nya 11-åriga innebandyspelare. Flera av dem har då redan spelat innebandy i fem-sex år och är frälsta och förhoppningsvis sugna på att läsa skönlitteratur om sin sport. Eller vad tror ni?
Fler och fler företag inser detta och ser kraften i innebandyn. Marknadsförare vet att man helst ska nå människor innan de fyllt 20 år för att etablera ett beteende och sätta ett varumärke. Ja, det finns en sport som har rätt stor del av de där unga som utövare och publik.
Fotnot: Genom åren har åldersgränsen mellan A- och B-licens förändrats vid några tillfällen. Idag löser man A-licens om man är 16 år eller äldre.
Svensk Elitinnebandy gör som Innebandypiraterna Ltd, de väljer att spela sin final i Malmö Arena. Ja, det är faktiskt så att finalen på Floorball World Tour, Winners Cup, spelas i Malmö Arena. Vilket alla vet som läst boken InnebandyPiraterna – Första säsongen.
I torsdags var jag konferencier på en presskonferens i landets häftigaste inomhusarena – Malmö Arena. Många närvarande representanter från alla inblandade parter ville presentera en häftig nyhet: SM-finalen i innebandy flyttar till Malmö 2011 och 2012. Vad som händer därefter vet ingen.
Intresset från media var lite ljummet. Kanske journalisterna vilar upp sig inför fotbolls-VM om några veckor efter en intensiv vår med slutspel, sammanpressad allsvenska osv. Eller så är de bara genuint ointresserade av innebandy. Det är synd. Mest för dem själva.
Det är ett inte helt okontroversiellt beslut i innebandy-Sverige. De som bor norr om Stockholm gillar inte att få ännu längre till SM-finalen och de som bor i Stockholm är väl heller inte helt överlyckliga av samma anledning.
Har ni läst om att Högsbo drar sig ur Basketligan? Där de spelat under namnet Gothia. Det i sig är inget unikt, ett antal klubbar har dragit sig ur ligan genom åren, pga ekonomiska problem. Det drabbade även Helsingborgs Basket här i stan där jag bor.
Men det anmärkningsvärda är att Högsbo sågar sin egen sport jäms med fotknölarna, ur TT:s text:
— Det finns helt enkelt inget intresse för basket och då måste vi fråga oss för vem vi spelar.”
(Jag vet inte om man ska ta det som ett tecken att när man söker på gp.se efter “gothia basket” så är den senast publicerade artikeln från september 2009?)
De finns lite överallt. Även representerade i media bland sportjournalister. De innebandyfientliga idrottsmobbarna.
Så fort innebandyn får välförtjänt och efterlängtat medieutrymme dyker de upp. De innebandyfientliga. Artiklar på webben får kommentarer som “Varför skriver ni om innebandy? Det är en korpsport.” eller “Innebandy är en fritidsgårdssysla, ingen elitidrott”.
Läs alla kommentarerna till den här HD-artikeln om SM-kvartsfinalen FCH-Warberg. En match som lockade drygt 1500 åskådare och direktsändes i TV4sport. Utöver vanliga kommentarer kring matchen dyker det upp mobbare:
© 2006-2022 Sölve Dahlgren. All rights reserved.
