På flygplatsen i Prag möttes de av två killar i 30-årsåldern. En av dem höll upp en papperskylt där det stod “Welcome Helsingborg Consuls”. Jocke Wilhelmsson stegade fram till dem och skakade hand och bytte några snabba ord på engelska. Spelarna i laget följde efter.
– Jan Svoboda, sa en av killarna och sträckte fram handen mot Anton.
– Anton Stankovic, svarade Anton och tittade på Emil.
Den andre hette Pavel Skovajsa och när de kommit till hotellet samlades de på Jockes rum och han berättade mer om sin plan.
– Vi såg ju alla i Stockholm och Helsingfors att flera lag valt att förstärka sina trupper. Consuls har ett väldigt talangfullt lag men vi saknar rutin. Därför började jag fundera på om inte vi också kunde hyra in en spelare som förstärkning, sa Jocke.
– Så du har hyrt in de här två legoknektarna för att spela med oss i Prag? avbröt Viktor.
– Jag tog kontakt med en agent som förmedlar spelare och han rekommenderade Svoboda och Skovajsa. Det är två rutinerade och proffsiga killar. Båda har spelat länge i högsta ligan här i Tjeckien och har dessutom några landskamper på meritlistan. De kommer att spela för oss här i Prag men även i Lindau och Zürich eftersom det är så korta avstånd dit, sa Jocke.
– Hur mycket har det kostat? undrade Emil.
– Jag har fixat en ekonomisk lösning som inte belastar budgeten. Tar vi oss in i huvudturneringen så så är det en bra investering. Och det tror jag att vi gör. Vi har varit nära två gånger, det här blir tungan på vågen.
– Vilka positioner har de?
– De kan spela varsomhelst utom målvakt. Men Svoboda var back i det tjeckiska landslaget och Skovajsa har mest lirat center enligt agenten, sa Jocke.

När de tränade samma kväll så visade de båda tjeckerna att de kunde lira innebandy. Det verkade dock som om agenten överdrivit en aning då det gällde deras fysiska status.
– Skovajsa har lite ölmage tycker jag. Undrar om han verkligen lirar i högsta serien fortfarande, sa Viktor.
– Nej, det gör han inte. Jag pratade med honom. Han slutade förra året, den här säsongen har han bara lirat på skoj med kompisar. Men han har ju rutin och blick för spelet, det märks. Hoppas han kommer in i det igen snabbt, sa Anton.
* * *

Svoboda och framför allt Skovajsa visade sig vara två sympatiska killar. Mellan träningarna visade de sin stad och tog med dem ut på små restauranger som de aldrig hade upptäckt annars. Precis som Jocke sagt så har de mycket att lära ut på innebandyplanen.
– Jag var tveksam först men jag har faktiskt lärt mig massor av Skovajsa. Det är småsaker i spelet, som hur man tar emot bollen och täcker den. Eller hur man läser av motståndarna. Det är ju nästan som om han kan läsa tankar när han bryter passningar ibland, sa Charlie efter tredje träningen med deras nya lagkamrater.
Kvalet i Prag blev en roligare upplevelse än de tidigare. Tack vare Consuls redan inspelade rankingpoäng var de seedade i kvalet och fick enklare motstånd i de första omgångarna. Dessutom menade vissa att klassen på lagen inte var riktigt lika hög i Prag som i Stockholm och Helsingfors där det fanns ovanligt många nyanmälda lag med elitspelare.
De inledande matcherna var precis som i tidigare kval mest lag av korpkvalitet.
– Deras målvakt berättade att de jobbar på samma företag och lirar innebandy tillsammans varje fredagkväll. Företaget betalar anmälningsavgiften till kvalet och de får tillgång till biljetter till finalspelet. Det här är bara en kul grej för dem, sa Svoboda efter att de vunnit första kvalmatchen med hela 12-2.
– Det märks att de inte lirat innebandy på riktigt. De kunde ju knappt reglerna, sa Charlie.
Det rullade på utan problem fram till kvalfinalen. När de såg lottningen spred sig en viss oro inom laget. De skulle möta Helsingör igen.
– Hur många legoknektar har de den här gången? frågade Viktor.
– De har fem utespelare och en målvakt precis som förra gången. Men nu är det tjeckiska spelare. Och vi kanske inte ska snacka så mycket om legoknektar själva, sa Anton.

* * *

– Kul att få möta lite gamla kompisar. Jag har spelat tillsammans med tre av dem, sa Skovajsa när han fick veta vilka inhyrda spelare som Helsingör ställde på banan.
– Är de bra?
– Jo, Novotny och Dvorak spelar fortfarande i högsta ligan så de är bra. Jelinek och Hajek var ruskigt bra när jag spelade med dem i landslaget. Men jag har för mig att de lade av redan för två-tre år sedan. De kanske har spelat i lägre divisioner. Kratochvil är en lysande målvakt när han är på rätt humör men han kan också släppa in precis vad som helst. Zeman har jag inte hört talas om tidigare.
– Hur är de danska spelarna i Helsingör då? frågade Svoboda.
– De är helt klart sämre än oss. När vi mötte Helsingör i Helsingfors gjorde de finska spelarna alla deras mål.
– Då ska vi bara sätta stopp för våra landsmän så går det vägen, sa Skovajsa.

* * *

Match mot dansk-tjeckiska Helsingör. Helsingborg Consuls var laddade och förväntansfulla. Deras tjecker hade sett bättre ut för varje träning och alla spelare var friska och skadefria. Allt såg riktigt bra ut. De skulle bara vinna den här matchen.
Men det började riktigt illa. Redan i första bytet slog Svoboda en idiotisk passning med slarvig adress och Novotny som låg högt och fiskade gjorde inget misstag när han vispade in 1-0 redan efter en dryg minuts spel.
Mardrömmen fortsatte. I tredje minuten sköt Dvorak 2-0, ett skott som inte såg otagbart ut men Emil menade att han varit skymd av Svoboda och inte sett bollen förrän det var alldeles för sent.
Efter det målet skapade Consuls ett par halvchanser. Skovajsa prickade stolpen med ett rappt handledsskott men sedan vände Helsingör och gjorde 3-0 på en kontring. De tjeckiska stjärnorna i Helsingborg hade varit inne på alla tre baklängesmålen.
De höll tätt perioden ut. När de gick ut till omklädningsrummet funderade Anton över vad han skulle säga som lagkapten. Men när alla kommit in så reste sig Svoboda upp.
– Vi ber om ursäkt. Det här är vårt fel. Ni har spelat bra allihop, det är våra misstag som ligger bakom alla tre målen. Fortsätt ni bara spela som ni gör så skärper vi till oss. Vi kan vända på det här. Se bara till att vi stänger ytorna när Dvoraks kedja är inne och så gör vi mål på de deras andrafemma. De har två långsamma backar som vi måste sätta press på.
De gjorde även en förändring i laget. Skovajsa flyttade ner som back bredvid Svoboda.
– Jag har lite för dålig kondition för att göra nytta som center, sa Skovajsa till Anton.
Det heltjeckiska backparet matchades sedan mot Helsingörs tjeckiska femma. Det visade sig vara ett lyckat drag och plötsligt blev både Dvorak och Novotny osynliga när Skovajsa krympte deras ytor. Istället skapade det kontringar och Skovajsa visade att han fortfarande var en mästerlig passningsspelare. Han hittade Brian som hittade målet, 3-1. Sedan avväpnade han en motståndare och spelade bollen via sargen till Charlie som frispelade Tom Stenhög. Han var en av de spelare som fortfarande inte gjort mål i någon kvalmatch. Men den här gången placerade han säkert in 3-2. Och bara några minuter senare upprepades samma sekvens och Tom sköt sitt andra mål i matchen när han kvitterade till 3-3.
Helsingör fick inte många avslut på mål i den andra perioden och de få skott som letade sig fram tog Emil hand om. I början av tredje perioden spelade Charlie fram Tom till hans tredje mål i matchen och Consuls var i ledningen med 4-3.
Nu kontrollerade Consuls matchen fullständigt. Svoboda och Skovajsa spelade säkert, slog inte några chanspassningar utan såg bara till att danskarnas tjeckfemma fick springa och jaga utan att röra bollen. I slutminuterna plockade Helsingör ut målvakten och spelade sex mot fem.
En minut före full tid fick Skovasja bollen, tittade sig omkring och skickade sedan iväg en långboll mot den tomma målburen. En av de danska backarna, Jörgensen, jagade efter. Sida vid sida kom Tom Stenhög springande och precis innan bollen skulle gå över mållinjen sträckte Stenhög fram sin klubba och vispade in bollen i nätmaskorna. Hans fjärde mål i matchen. Alla sprang in och omfamnade honom.
– Någon som är sugen på att göra mål idag, sa Charlie när han kramade om Tom.
– Förlåt om jag snodde ditt mål, sa Tom till Skovajsa.
– Äh, det var helt rätt. Backen kunde ju ha räddat den annars, sa tjecken.
Det målet avgjorde matchen, Consuls vann med 5-3 och var för första gången inne i huvudturneringen på Floorball World Tour. Och minst lika viktigt, de hade säkrat närmare 100 000 kronor i prispengar.

* * *

Segern firades med middag på en liten restaurang i centrala Prag. Den ägdes av en kompis till Jan Svoboda. De flesta åt schnitzel i olika varianter men Anton och Emil vågade sig på svičkova som rekommenderades av Svoboda. Det var nötstek i en svagt sötsur gräddsås, serverad med knödel.
När desserten skulle serveras fick Jocke ett mobilsamtal. Han svarade, ursäktade sig sedan med att han var tvungen att gå ut ett ärende. Han försvann ut med raska steg och Anton mötte honom på väg från toaletten.
– Ska du sticka redan?
– Jag är tvungen att köra ett snabbt möte … med … agenten. Vi ses på hotellet om jag inte hinner tillbaks innan ni har ätit färdigt, sa Jocke och rusade vidare.
Anton gick först mot bordet. Sedan vände han och följde efter Jocke. Han var nyfiken på att se vem den här agenten egentligen var. Han smög efter på avstånd och hoppades att mötet inte var alltför långt ifrån restaurangen eller att Jocke skulle hoppa in i en taxi. Det gjorde han inte. Bara ett par hundra meter längre bort stannade han vid ett skyltfönster och studerade skyltdockan som var klädd i en kort kjol och en avslöjande topp.
Bredvid honom stod en man klädd i en träningsjacka och huvan uppdragen, han var bred över axlarna och hade en rakad skalle med ett stort ärr. Även han stirrade in i skyltfönstret.
Anton satte sig på en bänk med ryggen mot de två, bara några meter bort. Det var mycket folk i rörelse.
– Har du mina pengar? Räntan för den här veckan, 5 500 kronor, sa mannen som såg ut att sakna hals, huvudet satt direkt mellan axlarna. Han pratade svenska.
– Tyvärr. Ni får lägga det till skulden, sa Jocke.
– Jaha. Räntan är 1 procent i veckan och du får betala ränta på dina 5 000 också nästa vecka. Det här blir dyrt för dig. Fortsätter du så här är skulden snart uppe i 600.
– Vi vann hundra tusen idag. Ett par segrar till så har jag tillräckligt med pengar för att betala tillbaks hela lånet. Kanske redan nästa vecka, sa Jocke.
– Det är säkrast för dig det. Du kan inte låta skulden växa hur länge som helst. Det här är bara för att jag är schysst mot dig, fattar du det?
– Ja, jag är tacksam för det.
– Du har en månad på dig. Sedan får du börja sälja dina bilar och allt annat du har. Då vill han ha sina pengar. Varenda krona inklusive ränta, sa mannen.
Det var tyst och Anton vände sig om för att se om de var kvar. Jocke stod ensam kvar. Och han vände sig om och mötte Antons blick.

De behövde bara hålla tätt mot Helsingör och bevaka sin 3-2-ledning. Det blev en dramatisk avslutning på matchen.
19.37: Helsingör fick ett jätteläge framför mål, skott i ribban av Lehtinen. Anton rensade undan bollen som rullade mot den tomma målburen, men den fångades upp av en motståndare.
19.42: Nytt avslut av Helsingör i slottet, denna gång räddade Emil som gjorde ett långt utkast ner i hörnet.
19.52: Helsingör skapade nytt jätteläge framför mål. Denna gång blev det frislag. Helsingör fintade skott, spelade ut på kanten och avslutet tog i hjälmen på Emil ut till inslag.
19.58: Trasslig situation framför mål igen då Helsingörs spelare lyfte in bollen på chans. Virtanen vevade efter bollen och träffade Emils fingrar. Strax därpå hamnade bollen hos Nieminen som fick öppet mål och skickade in kvitteringen 3-3.
Emil fick ett rejält utbrott. Sprang bort till domarteamet och visade upp sina fingrar som var uppskrapade och blödde. Domarna viftade avvärjande och när Emil fortsatte protestera fick han matchstraff för protest mot domslut.
Helsingborgarna hängde med huvudet.
– Det är typiskt att domarna ska avgöra matchen på det här sättet, sa Charlie och kastade klubban i golvet när han klev över sargen för att sätta sig på bänken.
– Fattar inte hur de kan missa slaget mot Emil. Det var ju solklart frislag för oss innan han gör mål, sa Brian och satte sig.
– Kom igen nu grabbar. Det är inte avgjort än, vi har fortfarande lika stor chans som dem att vinna matchen, sa Anton.
– Inte lika stor. De har ju powerplay i förlängningen och vi får kasta in reservmålvakten. Domarna ger dem ju segern, sa Charlie.
– Ja, tänker vi så blir det ju så. Vi måste kämpa. Vi gör ett mål i boxplay, det blir kontringslägen, sa Anton.
Det blev inget mål under de två sekunderna som återstod av ordinarie speltid. När sudden blåstes igång var det tydligt att ingen lyssnat på Anton. Consuls spelare verkade inte tro på att det var möjligt att vinna och man jobbade inte alls lika aggressivt i boxen som man gjort tidigare under matchen. Helsingörs finska femma spelade riktigt bra powerplay, lät bollen gå runt på ett tillslag och skapade hela tiden bra skottlägen.
Reservmålvakten Ali Hassan gjorde bra ifrån sig. Efter att ha suttit på bänken nästan hela säsongen, bortsett från några enstaka matcher och inhopp så höll han faktiskt nollan i tre minuter. Men när Virtanen sköt sitt sjätte skott i sudden så rasslade det till slut i nätmaskorna. Helsingör hade gjort 4-3 och var klara för huvudturneringen. Consuls var ännu en gång utslagna.
– Vi var två sekunder från 100 000 kronor, suckade Charlie.
– Det var mitt fel, jag borde ha tagit det lite lugnare med protesterna, sa Emil i omklädningsrummet. Han hade redan duschat när de andra kom ut.
– Är det inte lite fusk att hyra in halva laget inför en turnering? Ska de hyra ett gäng tjecker till turneringen i Prag eller? sa Viktor när de analyserade matchen efteråt.

* * *

– Är du säker på att det är vad du vill?
Anton ställde frågan över en mobillinje som var riktigt bra. De hade pratat en stund, han och Emma, om sommaren som nu hade börjat. Hon hade först sagt att hon skulle komma till Helsingfors men sedan backat för att hon fick möjlighet att jobba lite extra i en butik på Kullagatan som hennes granne ägde. Istället skulle hon komma till Prag. Men sedan hade hon fått erbjudande om att jobba resten av sommaren eftersom en annan tjej hade hoppat av.
– Även om det är skoj att åka iväg skulle det vara skönt att tjäna lite pengar också. Det blir rätt tufft att leva på studiemedel i höst även om jag kommer in i Lund. Nu kan jag spara ihop lite pengar så jag har råd med något mer än mat och hyra, sa Emma.
– Jo, jag förstår det. Men du hade ju lovat att du skulle komma, sa Anton.
– Jag sa att jag kanske skulle. Det är inte samma sak.
– Visst. Kommer du ner till Europa någonting i sommar eller du stannar i Helsingborg hela tiden?
– Jag vet inte, jag funderade på att ta en restresa veckan innan skolan börjar. Då borde resorna vara lite billigare också. Var är ni i slutet av augusti?
– Zürich eller Mallorca tror jag.
– Mallorca hade ju varit roligare, man vill ju gärna bada lite. Här hemma är ju inte så varmt i vattnet.
– Det vore kul om du hade tid att träffas någonting.
– Det är klart jag vill. Men du får passa på att njuta själv. Du har ju alla kompisar med dig. Ni måste ha hur roligt som helst?
– Det är okej. Alltså, det är jättekul att vara iväg och resa och spela innebandy och hela den grejen. Man känner sig verkligen som innebandyproffs. Men det är tufft också. Jag menar vi har ju press på oss. Vi måste vinna fler matcher för att kunna ta oss in i turneringarna och tjäna pengar. Gör vi inte det så är pengarna snart slut och då får vi åka hem. Vi kanske inte ens är kvar på touren i augusti om vi inte vunnit några riktiga matcher innan dess.
– Men ni har väl vunnit en massa matcher?
– Ja, men det är fortfarande bara kvalmatcher. De betyder inget. Eller, jo de betyder massor men det är bara i huvudturneringen som lagen får prispengar. Än så länge har laget inte tjänat en enda krona, vi har bara gjort av med pengar.
– Men ni hade väl fått en sponsor som betalade?
– Jo. Vi hoppas det. Men det känns lite osäkert. Eller, glöm det. Säg inte det till någon. Allt löser sig, men det var en av sponsorerna som inte hade betalat ännu så pengarna räcker bara ett par turneringar till som det är just nu. Det är inga problem, sa Anton.
– Då får vi hoppas att inte sponsorn går i konkurs.
– Nej, det tror jag inte. Det var bara ekonomiavdelningen som var sen.
Sedan pratade de lite om vädret. Diskussionen lämnade de heta ämnena. Anton tyckte ändå att det var något som inte stämde i hennes röst. Det var något hon inte sa. Han ville ställa frågan till henne men gjorde det inte. Det fick vänta. Just nu spelade det ingen större roll, han var i Helsingfors och hon var i Helsingborg. Han hade större problem än kärleken. Och kanske var det svaret på hans fråga.

* * *

Jocke borde ha varit vansinnig på dem för att de kastat bort segern. Men han visade det inte när han samlade laget på kvällen efter matchen.
– Ni gör en jättebra match i 59 minuter och 50 sekunder ungefär. Sedan gör ni två misstag. Men det är inte det som kostar er matchen, det är att ni inte kan glömma de två misstagen och spela vidare efter det, sa Jocke.
– Du glömde domarens misstag, sa Joel Magnusson.
– Det är mycket möjligt att de gjorde ett misstag. De gör flera misstag i varje match, men ni kan inte låta det påverka er. Ni måste gå vidare och fortsätta spela. Jag minns hur det var i början när jag spelade på Challengertouren och försökte kvala in till olika ATP-turneringar. Domarna var lite si och så ibland och man fick en massa konstiga domslut emot sig. Jag förlorade flera matcher på det.
– På felaktiga domslut? Du sa ju precis att vi inte skulle skylla på domaren?
– Jag förlorade matcherna för att jag lät domarens misstag påverka mig. Istället för att fokusera på att vinna nästa boll sprang jag runt och ältade det felaktiga domslutet. Det var ju bara en boll jag hade förlorat, det betydde egentligen ingenting. De som lyckas i tennis eller golf är de som kan fokusera på nästa boll hela tiden. Det är ingen skillnad med innebandy. Oavsett om man ligger under med 0-4 eller leder med 4-0 måste man fokusera på nästa spelsekvens.
– Ibland känns det som om vi har oflyt. Nu har vi förlorat två kvalfinaler i rad, sa Robin Gonzales.
– Se det positiva istället. Både här och i Stockholm har ni varit ett av de fyra lag som hamnat alldeles utanför huvudturneringen. Ni är alltså bland de bästa 40 lagen i hela turneringen. Bland över 400 anmälda lag. Det är ju jättebra, sa Jocke.
– Hur lång tid tog det innan du kvalade in på ATP-touren? frågade Viktor.
– Ett halvår. Jag tror jag förlorade sista matchen i kvalet fem-sex gånger i rad, ibland åkte jag ut i första omgången i kvalet. Men till slut lyckades jag ta mig in och fick spela mina första ATP-matcher. Det var en härlig känsla att ha lyckats. Det var nästan lika stort som att vinna min första ATP-titel.
– Han vann ju bara en enda singeltitel under sin karriär, viskade Viktor till Anton.
– Efter det här kvalet kommer vi att ligga runt 150:e plats på världsrankingen. Det är inte så illa efter två turneringar, sa Emil som varit inne och kollat statistiken.
– Helt rätt, Emil. Nu tittar vi framåt. Lär av misstagen idag. Jag tror det var Churchill som sa “Det är en fördel att tidigt göra de misstag man kan lära sig något av”. Det är det ni gör nu, sa Jocke.
Ännu en gång fick de alltså se huvudturneringen från läktaren. De fick boka om sina flygbiljetter till Prag där nästa turnering på touren skulle spelas. De skulle åka ner några dagar före första kvalmatchen för att hinna träna i hallen och göra sig hemmastadda. Förhoppningen var att de skulle spela fler matcher där än det fått göra i Stockholm och Helsingfors.

* * *

På kvällen efter kvartsfinalerna satt Emil som vanligt och surfade runt på nätet. Han läste på nyhetssidan för Floorball World Tour och gick in på Helsingborg Consuls presentationssida för att kolla spelarstatistiken.
– Kolla här Anton. Det måste ha blivit något fel i deras system, vi har fått två helt nya spelare i laguppställningen här, sa Emil.
– Jan Svoboda och Pavel Skovajsa, låter som tjeckiska namn, sa Viktor som tittade över axeln på dem.
– Svoboda spelade i det tjeckiska landslaget för många år sedan enligt spelarpresentationen på hemsidan, sa Emil.
– Men de verkar inte ha spelat några matcher ens i kvalet till någon turnering tidigare. Båda två är över 30, fortsatte han.
– Märkligt, varför står de med i vår trupp? undrade Anton.

Emil och Anton hade följt med Jocke ut från restaurangen och tvärs över gatan, in i en liten park. Nu stod de och tittade på varandra alla tre. Någon av dem skulle förklara för Jocke varför de gjort en kreditprövning på honom.
– Vi hörde ett rykte om att du hade problem med skulder. För att kolla om det stämde eller om det bara var skvaller så gick vi in på nätet och kollade, sa Emil.
– Ni kunde ju också ha frågat mig, sa Jocke.
– Jo, det är klart. Samtidigt så kunde det ju ha varit skvaller och då…
– Det hade ändå varit bättre om ni frågat.
– Då frågar vi nu: hur står det till med din ekonomi? Kommer du att ha råd att betala våra resor och hotell eller måste vi leta sponsorpengar igen? sa Emil.
Jockes ansiktsuttryck förändrades. Han sa ingenting och det var tyst i några sekunder.
– Okej, så här ligger det till. Jag har en del skulder och betalningsanmärkningar men jag håller på att ordna upp det. Jag hade en ekonomisk rådgivare som skötte alla mina räkningar, både företagets och och mina egna. Jag började med det medan jag var aktiv, det var rätt skönt att slippa tänka på sånt när man åkte jorden runt och lirade tennis. Det var aldrig några problem, det flöt ju in nya pengar hela tiden och alla räkningar betalades som de skulle. Men för ett halvår sedan upptäckte jag att allt inte stod rätt till. Det dök upp kravbrev för att jag inte betalt olika fakturor och räkningar. Jag har ju inte tjänat så mycket nya pengar de sista åren, men det fanns ju gott om sparade pengar. De första kravbreven lämnade jag bara vidare och uppmanade honom att ordna det, sa Jocke.
– Men när det dök upp fler och fler påminnelser och brev från Kronofogden så förstod jag att jag måste dra i handbromsen. Jag kunde inte ens skaffa ett nytt kreditkort eller köpa en tv på avbetalning längre.
Emil tyckte det lät vansinnigt att köpa tv på avbetalning när man hade pengar på banken men sa ingenting.
– När min revisor gått igenom alla kontoutdrag och kravbrev så visade det sig att min rådgivare hade blåst mig på pengar. Över två miljoner kronor fattades. Nu har han försvunnit, flytt utomlands förmodligen så jag lär inte få tillbaks mina pengar, sa Jocke.
– Så har du pengar eller är det bara skulder kvar? frågade Emil.
– Jag har inte så mycket pengar kvar på banken men jag äger ett hus, två lägenheter och ett par bilar. Så det är inga problem. Det löser sig. Dessutom rör mina privata affärer inte er, jag har ju dragit in sponsorpengar för att finansiera Consuls. Och så fort ni kvalat in till ett par turneringar och börjat vinna lite matcher så kommer ni ju att generera pengar till mig, eller hur?
– Självklart. Men det kan ju ta några månader, sa Emil.
– Vi kanske kvalar in redan här i Stockholm. Vi behöver ju bara vinna en match till, sa Anton.

* * *

Kvalfinal. I en lite större hall med aningen mer publik på läktaren, runt 400 åskådare hade trängt ihop sig. De flesta var spelare i redan utslagna lag, men även en hel del funktionärer, släkt och vänner. Samt ett par journalister. Det var ju nu allvaret började. Vinnaren av matchen hade säkrat prispengar på nästan 100 000 kronor, men framför allt en plats i huvudturneringen och ovärderliga rankingpoäng.
Helsingborg Consuls spelare inledde matchen nervöst. Passningarna satt inte på bladet som de brukade och framför allt gick fler passningar bakåt än framåt. Motståndarna i kvalfinalen var, Gammliahjältarna, ett lag från Umeå och de kände igen flera spelare från Dalen och Umeå City. Det var ett riktigt bra lag de mötte även om de inte var lika samspelta som Consuls.
De saknade Charlie, en spelare som vågade hålla i bollen och dessutom slog underbara passningar. Men framför allt blev det tydligt att de också saknade en mer spelskicklig back än de som fanns i truppen.
När Gammliahjältarna stressade högt med sina toppforwards fick Consuls problem. Redan efter fyra minuter fick umeåkillarna ett jätteläge och Emil räddade med ena foten. Sedan radade de upp chanser och i första perioden vann Gammliahjältarna skotten med 13-2. Det stod dock bara 1-0 och Consuls var fortfarande med i matchen.
– Kom igen nu grabbar, ni måste lyfta upp. Båda backarna kan inte stå nere i målområdet hos mig hela tiden, sa Emil i pausen.
De diskuterade taktiken. Nervositeten började släppa. Men det hjälpte inte. I andra perioden lossnade det istället för motståndarna som började göra mål på sina chanser. Consuls vann inte många närkamper och Gammliahjältarna slog in både 2-0 och 3-0 på returer som inte rensats undan av backarna.
Visst hopp tändes då Consuls reducerade till 3-1 i powerplay. Men istället kom även 4-1 alldeles före periodpausen och i början av tredje perioden 5-1. Sedan bevakade bara Gammliahjältarna sin ledning, de stängde matchen och höll bollen inom laget. Matchen slutade 5-2 utan att Helsingborg varit i närheten av att vinna.
– Bra match grabbar, när ni lagt på er lite mer muskler och skaffat mer rutin blir ni farliga. Lycka till framöver, sa Gammliahjältarnas lagkapten till Anton efter matchen då de skakade hand.
– Tack, lycka till i den här turneringen, sa Anton.

* * *

De stannade kvar i Stockholm även om de var utslagna. Hotellrummen, nåja bäddarna på vandrarhemmet, var bokade även under veckan då huvudturneringen spelades. De tänkte se så många matcher som möjligt och känna av atmosfären.
Den spelades på Stockholmsmässan där arrangörerna hade byggt upp två olika planer, plan 1 och plan 2. På ettan spelades de matcher som förväntades locka mest publik och när de kom fram till semifinaler gick alla matcher där. Huvudläktaren rymde runt 3000 åskådare, runt bana 2 rymdes hälften så många. På båda fanns dock stora videoskärmar som visade repriser och mål från båda banorna så att man kunde följa matcherna parallellt.
Floorball World Tour skiljde sig på flera sätt från den svenska Superligan. Spelreglerna var ungefär desamma på plan. Men inramningen var annorlunda eftersom inget lag någonsin spelade på hemmaplan. Två tröjfärger gällde, vitt och svart. Det lag som var lottat som hemmalag spelade i den vita tröjan, bortalaget i svart. Många lag hade valt att trycka sin klubblogga stort på bröstet, eller i vissa fall det företag som var huvudsponsor.
Dessutom spelades alla matcher på en blå matta, med en stor FWT-logga i mitten. Publiken på matcherna i FWT uppmanades att alltid ta med sig två tröjor till arenan, en svart och en vit för att på det sättet i varje match visa sitt stöd för ett av lagen som spelade. Det såldes även en vändbar tröja som var vit på ena sidan och svart på den andra. Resultatet blev ett publikhav i vitt och svart, ibland med en tydlig övervikt för ena laget.
Arrangörerna hade dessutom organiserat två olika körer som skulle heja fram varsitt lag. De använde ett antal
officiella sånger. En del inspirerade av det som sjöngs på hockey- och fotbollsarenor runtom i Europa, andra mer gospelinfluerade. Dessutom ingick självfallet att kören sjöng “sitt” lags namn. Resten av publiken kunde sedan hänga på kören när de stöttade deras favoritlag. En del av de riktigt framgångsrika lagen hade skapat specialskrivna texter som kören kunde sjunga under deras matcher.
– Även om det är lite konstgjort med en betald klack så är det en grym stämning. Så här bra tryck är det varken i Superligan eller fotbollsallsvenskan, sa Charlie när de bänkade sig för att se sin första riktiga FWT-match – en åttondelsfinal mellan We Were Warberg och Gammliahjältarna.
Favoriterna gjorde entré till körens framförande av Queens klassiska låt “We will rock you”, men nu med ny text och framför allt en ny refräng;
We Were Warberg
We Were Warberg
– Tänk när de sjunger vårt namn under en match, sa Anton.
– Det kunde varit vi som spelade där nere på plan nu, sa Emil.
Gammliahjältarna gav Warbergskillarna en rejäl match. Men till slut stod världsettorna som vinnare ännu en gång, ett steg mot en fjärde FWT-titel.

* * *

Dagen innan semfinalerna reste helsingborgarna från Stockholm. De tog Finlandsfärjan till Helsingfors. De var inte ensamma om att gå ombord med klubbfordral och sportbagar. De kände igen många spelare från kvalet och även huvudturneringen när de stod i kön för att få kliva ombord på färjan. Klockan fem på kvällen lämnade de den svenska huvudstaden. En del av de andra lagens spelare såg ganska trötta och slitna ut när de steg iland strax efter tio morgonen därpå i den finska huvudstaden, där kvalet till nästa turnering skulle börja ett par dagar senare.
– Äh, vi ska ju inte spela match förrän på måndag. Klart vi ska passa på att festa, sa en av dem som stod bakom Consuls i kön. Han spelade för ett lag som kallade sig Stockholm Mailmen, ett kompisgäng med brevbärare som haft framgångar i korpen. De åkte ut direkt i första omgången i Stockolm.
Det skulle bli stenhård konkurrens även i Helsingfors, trots lag som Mailmen. Alla spelare i finska ligan var spel­lediga och många hade valt att spela turneringen. Precis som i Stockholm vimlade det av spelare från högsta ligan och ett par av lagen skulle förmodligen ha klarat sig bra i den finska ligan, i alla fall på pappret.
Det var också dags för Helsingborg Consuls att stifta bekantskap med ett nytt begrepp på touren. Legoknektarna. De hade hört lite snack om det redan i Stockholm men i Finland var det väldigt tydligt. Lag från länder som inte gjort sig kända som stora nationer i innebandyvärlden lyckades oväntat bra i kvalet.
En av grundstenarna i Floorball World Tour var ett väldigt flexibelt regelverk för spelarövergångar. Man kunde enkelt byta lag mellan varje turnering, förutsatt att man anmält det minst en vecka före turneringens start. Det innebar i sin tur att en spelare som vunnit en turnering med ett lag mycket väl kunde komma att representera ett helt annat lag i nästa turnering.
Några lag hade hittat en ny taktik för att spara pengar och ändå ställa ett bra lag på plan. Istället för att resa runt med en trupp på 15 spelare hade de en stomme på bara 7-8 spelare. Resten av laget hyrde de inför varje turnering, lokala spelare. Därmed slapp de betala resekostnader och hotellrum. Pengarna gick istället till de inhyrda spelarna. Legoknektarna.
Flera danska lag klarade sig väldigt bra i kvalet, en av dem hade bara sju danska spelare men istället sex finska legoknektar. En finsk målvakt, två backar och tre forwards som alla spelade i den finska förstaligan.
Det hade till och med dykt upp agenter som förmedlade hyrspelare till de olika deltävlingarna. Det var bara för lagen att kontakta dem och berätta vilka spelartyper de behövde och hur mycket de var beredda att betala. Priset berodde också på hur bra laget var, en chans att vinna en FWT-titel och få stora segerpremier lockade de bästa legoknektarna.
Tack vare framgångarna i Stockholm hade Consuls fått en del rankingpoäng som gjorde att de fick en något enklare lottning. Efter tre enkla segrar ställdes de dock mot tufft motstånd. Ett finskt lag, Helsinki Sailors vars spelare i vanliga fall spelade i andraligan men som inte varit med tidigare i FWT och därför saknade rankingpoäng.

* * *

Finnarna inledde klart bäst. De spelade snabbt och rakt och hade flera storväxta spelare som parkerade framför Emil i kassen. Consuls backar vägde lite lätt i kampen mot fullvuxna finska 90-kiloskillar. Både 1-0 och 2-0 kom till via inspel till en dåligt markerad skytt i slottet.
Andra perioden blev mållös. Charlie hade vilat de två första matcherna och satt ombytt på bänken. I tredje perioden kom han in på plan och visade genast hur mycket han betydde för Helsingborg. Redan i sitt första byte slog han en genomskärare till Brian på bortre stolpen. Och Brian gjorde inget misstag, satte bollen i nättaket bakom den finske keepern.
Charlie snurrade med sina finska motståndare, fick bollen på mittplan. Avancerade, fintade passning till Brian ännu en gång, men gick istället på utsidan av sin motståndare och fick skottläge från kanten. Prickade ribbans undersida, otagbart för målvakten och han hade kvitterat till 2-2.
– Underbart att ha dig tillbaks. Nu vinner vi det här, sa Anton när han kramade om Charlie.
Istället kom Helsinki tillbaks. En snabb spelvändning och Danto stötte högt men missade sin brytning och den finske forwarden kom helt fri med Emil i mål. En överraskande zorrofint och Emil var chanslös, 3-2 till Helsinki med tre minuter kvar.
Två minuter före full tid fick Consuls frislag mitt framför mål. De hade tränat in fem olika frislagsvarianter. Nött dem noga så att de satt. De samlades i en klunga kring bollen.
– Vi kör nr 2, sa Anton och alla sprang snabbt till sina positioner.
Tvåan var en fejkad petning. Charlie spelade bollen till Brian på kanten som snabbt spelade bollen tillbaks till Charlie som passade den vidare till andra kanten där Anton avslutade. Han fick perfekt träff men den finske målvakten lyckades på något sätt få upp en hand. Bollen studsade dock rakt ut till Brian som drog till på volley, bollen satt i krysset. 3-3.
I matchens sista minut rensade Danto undan bollen framför eget mål, en långboll som Alex Andersson snappade upp och kom fri med den finske målvakten. Han sköt lågt i bortre hörnet, perfekt placerat. 4-3 till Consuls med bara 20 sekunder kvar att spela.

* * *

Vägen fram till kvalfinalen blev en enkel resa. De spelade riktigt bra och fick möta lag som inte var lika samspelta eller vältränade. Inte förrän de var framme vid kvalfinalen, mot danska Helsingör. De hade spelat mot Helsingörs juniorer i en cup förra hösten. Och vunnit med 16-0 trots att det bara var 2×15 minuter. Deras seniorlag var inte speciellt vassa, visste Anton.
Men i kvalfinalen mötte de ett dansk-finskt Helsingör, med sex finska legoknektar i världsklass.
– Bry er inte om vilket namn som står på ryggen på motståndarna. Vi är unga och hungriga, vi spelar med hjärtat, sa Anton till killarna i omklädningsrummet när de laddade för matchen.
Och Helsingborg gick ut och gjorde precis det. Alla jobbade och slet som djur, täckte skott och spelade aggressivt. Helsingör hade haft en väldigt komfortabel resa fram till kvalfinalen, vunnit alla sina matcher med minst tre måls marginal.
När det återstod två minuter av matchen ledde Consuls med 3-1. De hade knappt gjort några misstag i matchen och dessutom tagit vara på sina chanser. Helsingör ledde visserligen skottstatistiken, 30-20, men de flesta skotten var ofarliga från dåliga vinklar.
Då hände det. Brian tappade humöret och gav igen på en av finnarna som rappat honom över vaden under hela matchen. Två minuter för honom och powerplay för Helsingör som reducerade till 2-3 med 32 sekunder kvar av matchen.
– Kom igen nu grabbar, håll huvudet kallt nu. Inga onödiga utvisningar. Det är bara att hålla tätt nu, rensa undan bollen djupt i deras zon. De kommer att plocka målvakten så vi har en bra chans att avgöra i tom kasse, sa Anton när de tog en egen timeout direkt efter målet.
De var bara 32 sekunder från en plats i huvudturneringen.