Undrar om det snackats så mycket om ett valresultat som det gjorts denna vecka? Jag minns inte att ens förra valet födde så många diskussioner i fikarummen som detta gjort.

Sverigedemokraternas framgångar chockade alla, trots prognoserna innan. En del undrar på Facebook vilka som röstar på SD och varför de inte vågar träda fram. Så kan man spontant tycka, man hör mest dem som inte röstar på dem deklarera detta.

Men så tänker man ett varv till. Rösthemligheten är grundmurad i Sverige. Det är därför vi röstar bakom ett skynke och inte inför öppen ridå. Om vi verkligen tänker efter så är det inte många som faktiskt öppet berättar om de röstat på S, M, FP, KD, C eller V heller. Hur ofta frågar man rakt på sak “Vad röstar du på?” och förväntar sig ett svar?

Nej, just det. Vi kan hellre prata om vilka värderingar vi har och vad vi prioriterar. Därför är det egentligen inte så konstigt att många faktiskt lagt sin röst på SD utan att vilja träda fram och visa det öppet.

Så varför får de fler röster? Är det för att 13% tycker att vi ska stänga gränserna för invandring eller är det för att de etablerade politiska partierna i ett antal frågor valt att ignorera många väljare? Om man snabbt läser det reklamblad som SD skickade ut i landets brevlådor före valet så hade det lika gärna kunnat komma ifrån S eller V. Frågorna och löftena är snarlika, bortsett från enstaka meningar där invandringen nämns som ett problem. Det är faktiskt ganska politiskt korrekt. De har lärt sig spela spelet.

Något som stört mig i årets valrörelse är överdrifterna och svartmålningen. Det har stundtals varit rätt låg nivå på debatten. De etablerade partierna skyller ibland SD för att skapa en vi-och-dom-känsla. Men ärligt, det är fler partier som är rätt bra på det. Inte minst oppositionen som gärna vill gruppera samhället och ställa dem mot varandra. En del av partiledardebatterna har faktiskt haft drag av supporterkulturen på allsvenska fotbollsmatcher. Det har varit mer fokus på att hata motståndaren än att älska det egna laget. Det gagnar inte Sverige.

Istället för att måla upp bilden av ett Sverige som är på gränsen till sammanbrott, där nästan alla lever i misär och vi har det sämre än för hundra år sedan så kunde man istället konstatera att vi fortfarande lever i ett av världens bästa länder. Men att vi nu ska ta nästa steg och se till att vi även i fortsättningen gör det. Då är det inte speciellt konstruktivt att hata meningsmotståndarna och lägga all energi på att förstöra för dem.

Det symboliserades tydligt av hur vänstersidan jublade över att de borgerliga partierna hade förlorat fler mandat än de själva. Trots att de alla hade förlorat. Ungefär som när AIK-supportrar jublar lika mycket om Djurgården åker ur Allsvenskan som när de själva vunnit SM-guld. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, heter det i ordspråket. När man studerade politikernas reaktioner på valkvällen så var det alldeles för mycket av den varan.

Baksidan av demokrati och väldigt många partier med olika agendor är att särintressen riskerar att tillfredställas i förhandlingar där en rad beslut motverkar den övergripande visionen. Det blir lite som att försöka uppfostra ett barn genom att ge dem en godisbit som belöning för att de borstat tänderna. Röstar du på mitt förslag så röstar jag på ditt. Men om vi har olika politisk färg så kommer jag bara att rösta på bra förslag om de kommer från mitt eget parti eller dem jag är kompis med.

Låt mig konstatera att inga framgångsrika företag, föreningar eller lag har byggts på det här viset. Kan man verkligen bygga ett framgångsrikt land på det sättet?