Månadsarkiv: mars 2009

InnebandyPiraterna 1-05: Konsten att hitta en tränare

De satt hemma hos Emil. Han hade tredje våningen för sig själv, en inredd vind i hans föräldrars 20-talshus uppe på Tågaborg. Anton hade alltid varit lite avundsjuk på Emil eftersom han faktiskt hade utsikt över sundet från sitt takfönster. En enorm frihetskänsla att kunna se horisonten från sitt rum. Och dessutom ha en helt egen våning i huset. En bred säng, en tresitsig soffa, tv och självklart ett skrivbord och dator rymdes på de 21 kvadratmetrarna.
Charlie och Brian satt i soffan i ena änden av rummet och slözappade mellan kanalerna. Viktor, Anton och Emil satt runt skrivbordet och datorn mitt i rummet, under fönstret mot Öresund. De jobbade med namnidéer. Laget kunde ju inte heta Tågaborg Kids. Eller?
– Lite coolt är det väl ändå med Tågaborg Kids? sa Brian från soffan.
– Hur kul är det om tre år när du inte är tonåring? frågade Emil.
– Det funkar ju för New Kids on the Block, sa Charlie.
– De har väl lagt av?
– Nej, de gjorde comeback förra året, sa Charlie. Ja, alltså inte för att jag lyssnar på dem, tillade han för säkerhets skull.
– Tågaborg funkar inte så bra på engelska heller. Det blir Tagaborg och det låter ju heltokigt, sa Viktor.
– Ska det inte vara något med Helsingborg i? Det har ju alla idrottsföreningar här i stan satsat på de senaste åren, sa Anton.
– Det kan vara smart. Men det ska ju vara något mer, något intressant som vi kan göra en bra logga av. Något djur kanske?
– Helsingborg Cods? sa Viktor.
– Cods? Vad är det för något? undrade Brian.
– Torsk heter Cod på engelska. Sundet är ju känt för torskfiske.
– Helsingborgstorskarna? sa Brian och Charlie i kör och vred sig snart i soffan i ett skrattanfall.
– Ha ha. Jag tror vi ska hitta något lite … tuffare djur, sa Emil.
Nya namn kastades ut i luften; Helsingborg Stars, Helsingborg Kings, Helsingborg Hawks, Helsingborg Sailors och så Emils förslag:
– Helsingborg Consuls.
– Okej engelskaexperten, berätta för oss andra vad det är på svenska? sa Brian.
– Konsuler.
– Jaha, och vad är konsuler?
– Har du inte hört talas om Konsul Olssons plats?
– Jo, det är väl något av torgen nere i stan. Är det inte det utanför Åhléns?
– Ja, vid Petters kiosk. Har du hört talas om konsulerna?
– Nej.
– Okej, det var konsulerna Persson och Olsson som byggde Helsingborg en gång i tiden. Bland annat var konsul Olsson en av dem som låg bakom gummifabriken, Tretorn. De var entreprenörer som byggde företag men de engagerade sig också i att bygga upp staden.
– Jaha, det var en snubbe som levde för typ 100 år sedan eller nått då? Men vad betyder konsul då? Är det inte typ diplomat?
– Enligt Wikipedia är konsul “republikens två högsta befattningshavare i Rom”. Men i Sverige var det “en titel som gavs till riksdagsmän och framstående personer för att bevaka Sveriges handelsintressen i respektive land”.
– Så konsulerna var en typ av kungar då?
– Ja, fast inte för ett helt land.
– Låter det inte coolare med Kings i så fall?
– Killar, vi släpper namndiskussionen ett tag. Vi har en lista med fem bra namn. Nu får alla i laget rösta och sedan hör vi med med folk vi känner vad de tycker låter bäst. Jag tycker vi har ett viktigare problem att diskutera, sa Anton.
– Du menar tränare? sa Viktor.
– Ja.
– Men Jocke hade väl någon på gång?
– Nja, han snackade om att han kände några som hade varit tennistränare, hockeytränare och fotbollstränare. Men ingen med erfarenhet av innebandy.
– Vi borde satsa på en spelande tränare, sa Emil.
– Varför det?
– Det är mest ekonomiskt att ha en tränare som kan bidra som spelare. Då slipper vi en extra kostnad för resor, hotell och allt annat.
– Inte helt fel om vi kan hitta en rutinerad kille som fortfarande är bra. Då får vi en förstärkning till laget samtidigt, sa Anton.
– Din pappa kanske kunde vara något? sa Charlie och tittade upp från tv:n.
– Äh, han är för gammal. Han fyller 43 i höst.
– Vadå? Det är väl inget? Kan man lira hockey i NHL när man är 43 så ska man väl kunna lira innebandy?
– Tror ändå inte att han vill. Han tycker jag är dum som tackar nej till jobb för att åka iväg och lira innebandy i sommar. Han kan nog inte ta ledigt hur som helst från sitt jobb. Vi kan ju inte garantera att han får betalt.
– Nej, det är ett annat problem när det gäller att värva en tränare. I budgeten har vi inte lagt in någon lön till tränare förutom ett par tusenlappar i månaden, sa Emil.
– Finns det ingen i FCH som är på väg att lägga av eller har slutat de senaste åren? sa Brian.
– De flesta som slutat eller ska sluta där gör det ju för att de skaffat barn. Svårt att ta med sig hela familjen när vi knappt har råd att låta en materialare resa, sa Emil.
– Materialare? Vi behöver en sjukgymnast mer än en materialare, sa Viktor som brukade stuka foten ungefär var tredje match.
– Vad tror ni om Kalle?
De andra tittade på Anton.
– Menar du allvar? sa Viktor.

* * *

Alla hade de hört talas om Karl-Anton “Kalle” Grönlund. Han var en legend i Helsingborg med omnejd. Som ung junior var han tunn som en sparris och ingen trodde att han ens skulle lyckas ta en plats i A-laget även om han hade viss blick för spelet och var envis som få. Han vägde för lätt och var inte tillräckligt snabb. Men med hjärta och vilja hade han efter flera års hård träning lyckats etablera sig i seniorlaget. De flesta hade gett upp efter ett år eller två utan att få spela speciellt många minuter. Men inte Kalle, han kämpade vidare. För varje säsong som gick blev han bättre, han gjorde aldrig ett dåligt byte eller en oinspirerad träning. Han lade på sig muskler och han hatade att förlora. Kalle var en slitvarg – och en ensamvarg.
Vid 27 års ålder var han en etablerad elitseriespelare, lagkapten i FCH och den som alla såg upp till. Han blev uttagen i det svenska landslaget och gjorde succé i sin första landskamp. Hans kontrakt gick ut och han fick anbud från flera svenska klubbar. Han nappade på ett proffskontrakt från en schweizisk klubb.
Men nu var det över sex år sedan han hade lagt av. Beskedet hade kommit efter en säsong där allt verkade ha rullat hans väg och succé med ligaseger och guld i Schweiz, enligt rapporterna. Det sas att han hade tappat motivationen. Han hade ingen lust att spela innebandy.
Vad som egentligen låg bakom spekulerades det vilt i. En del pratade om alkoholproblem eller rentav tyngre droger. Men Kalle hade aldrig synts ute på krogen. Han hade aldrig festat hårt som många lagkamrater eller ridit på att vara idrottskändis i en liten stad. Han tog hand om sin kropp och var en renlevnadsmänniska som möjligen unnade sig en pizza eller en kebab några gånger per år.

* * *

Det framstod som fullständigt osannolikt. Men likväl var det så. Innebandyspelare från hela världen var på plats i Dubai för att spela en turnering på Floorball World Tour.
Kvalturneringen höll ingen högre klass. Det fanns faktiskt ett par lokala lag med spelare som aldrig verkade ha sett en innebandymatch eller än mindre läst reglerna. De svenska domarparen fick ägna sig åt att undervisa spelarna ännu mer än de fick göra hemma.
Några lag med europeiska gästarbetare tog chansen att anmäla sig. Men det var de ditresta nordiska stjärnorna som glänste mest och gjorde upp om slutsegern i Dubai Open.
We Were Warberg krånglade sig vidare från semifinal mot ett tjeckiskt lag, Prague Stars. I finalen blev det en jämn match mot ett stjärnspäckat finskt lag med tre-fyra killar som faktiskt hade spelat en VM-final tio år tidigare.
Vid full tid var det oavgjort, 5-5, och matchen gick till förlängning. Det visade sig bli den längsta förlängningen i tourens korta historia. Efter 38 minuter och 14 sekunder avgjorde Helsiniki Heroes. Eller rättare sagt, en WWW-spelare styrde bollen i eget mål och avgjorde finalen med ett självmål.
WWW toppade dock fortfarande rankingen och kunde räkna hem ytterligare prispengar. De hade inga problem att betala flygbiljetterna till och hotellrummen i Singapore som var nästa anhalt.
Kvalet, som WWW kunde stå över, till den turneringen spelades samtidigt som killarna från Tågaborg skulle spela turnering i Växjö.

* * *

På vägen hem från Emil ringde han Emma. De hade fortfarande inte kommit vidare när det gällde sommarens resa. Hon ville tågluffa med honom. Han ville spela innebandy. En del av honom ville säga till henne att självklart skulle han välja att resa med henne om hon tvingade honom att välja men att han inte ville att hon skulle göra det.
Samtidigt visste han innerst inne att han inte skulle välja bort innebandyn den här sommaren. Det var vad han allra helst ville göra. Hålla ihop laget. Hålla drömmen vid liv. Drömmen om att bli proffs hägrade. Han skulle bara få henne att förstå.
– Hej snygging, hur är det? sa han när hon svarade.
– Hej Anton. Det är bra. Sitter och läser.
– Skola eller?
– Ja, det är snart skrivning. Vissa av oss jobbar ju för MVG.
– Jag ska också hem och läsa lite nu. Vi har varit hos Emil.
– Planerar ni för i sommar?
– Ja, vi ska försöka hitta en tränare.
– Mmm, går det bra?
– Vi får se. Har du funderat mer på det?
– Du menar att resa med någon annan?
– Ja.
– Jag vill fortfarande helst resa med dig Anton, det vet du.
– Ja. Men …
– Och jag förstår att du drömmer om att spela innebandy.
– Ja.
– Så jag har frågat Jessica om hon vill följa med.
– Du är underbar!
– Men hon vet inte om hon kan. Hon skulle fundera på det.
– Det vore ju perfekt, så kan vi ändå träffas några gånger.
– Ja, samtidigt kan ju inte jag bestämma själv vart vi ska åka. Jessica kanske vill se andra platser än de där ni spelar.
– Jaha.
– Men jag vill ju träffa dig så mycket som möjligt.
– Och jag vill träffa dig.
– Det blir nog bra. Men, jag måste fortsätta läsa nu. Vi får snacka mer en annan dag.
– Okej, sov gott sen.
– Du med. Puss.
Han stoppade ner mobiltelefonen. Snart hemma. Han hade en märklig känsla i magen. På något sätt hade han sett framför sig att hon och en eller flera tjejkompisar reste runt tillsammans med laget. Kanske bodde på samma hotell och sedan kunde tjejerna göra utflykter på dagarna när de spelade och tränade. Nu pratade hon plötsligt om att åka till helt andra ställen. Det kanske slutade med att Emma och Jessica båtluffade i Grekland samtidigt som han spelade i Prag.
– Fan, sa han högt.

* * *

– Kalle?
– Ja, sa Anton. Tror du inte att han skulle bli en bra tränare?
– Tja, jag känner ju inte honom speciellt bra. Han flyttades upp till A-truppen något år innan jag slutade. Typ -94. Han vägde inte mycket men det var en ettrig kille redan då, sa Josef Stankovic.
– Vet du någon som har kontakt med honom?
– Jag kan höra med några av de andra killarna i laget som spelade lite längre med honom. Kalle spelade inte mycket de första åren, satt mest på bänken. Det var väl egentligen bara två-tre säsonger som han var riktigt bra, men sista året var han nog bäst i laget. Han kunde ha blivit en riktig stjärna.
– Vad var det som hände?
– Jag tror det började när båda hans föräldrar dog med bara några månaders mellanrum. Han var enda barnet. Det enda som betydde något för honom var innebandyn, han levde för träningen och matcherna. Men jag vet inte riktigt vad som hände sedan, han bestämde sig för att lägga av och göra något annat med sitt liv. Han var ju proffs i Schweiz sista året men trivdes nog inte riktigt.
– Han söp inte eller?
– Kalle? Nej, han drack knappt en öl när vi hade lagfester. Nej, det tror jag inte. Men man vet ju aldrig. Han spelade ju några år efter att jag slutat och vad som hände nere i Schweiz har jag ingen aning om.
– Kan du inte snacka med någon som känner honom och se om vi kan få tag på honom?
– Jag kan snacka med någon som kände honom. Vad jag vet har ingen haft kontakt med honom på flera år. Jag vet inte ens om han bor i Sverige, sa Josef.
– Hm. Har du några andra idéer om vem som skulle kunna träna oss?

InnebandyPiraterna 1-04: Möte med en manager

Joachim Wilhelmsson var en välväxt man i 40-årsåldern. Han hade långt hår, uppsatt i en hästsvans i nacken. De gråa håren började få grepp om frisyren trots att han färgade håret med jämna mellanrum. Han hade fortfarande en vältränad kropp, det blev några timmar på gymmet och två löprundor i veckan. Han var mån om sitt utseende, skulle man imponera på 24-åriga tjejer på nattklubbarna så funkade det inte att låta magen svälla.
Han parkerade sin nytvättade BMW Z4, som blänkte i vårsolen, på Stortorget och vinkade till Viktor. Jocke, som han kallades, hade varit tränare för Valdemar Malmström, Viktors storebror, för ett par år sedan och hjälpt honom med goda råd.
Jocke hade varit tennisproffs. Ingen av de allra största svenska stjärnorna. Han hade inlett karriären med att spela collegetennis i USA i fyra år, skaffade sig en utbildning som på pappret innebar att han kunde allt man behövde veta om marknadsföring men i praktiken mest handlade om att han festat och spelat tennis.
Han var dock en stor talang och lyckades faktiskt kvala in på ATP-touren. Han vann en stor turnering och beskrevs genast som nästa stora stjärna. Men trots ytterligare åtta år på touren vann han inte någon mer titel som singelspelare även om han nådde final fyra gånger. Däremot spelade han hem ett par dubbeltitlar och ackumulerade totalt 3 875 243 dollar i prispengar.
Beroende på dollarkurs när de spelades in motsvarade det mellan 20 och 40 miljoner kronor. När en efterhängsen axelskada tvingade honom att lägga racketen på hyllan hade han drygt 10 miljoner kronor på banken och skulle alltså kunna leva gott på det. Om det inte vore för de dyra vanor han lagt sig till med.
Under åren som gått (karriären tog slut på 1998) hade han provat på lite av varje. Han hade startat ett eget kalsongmärke. Det kunde ha varit en bra idé om han hade varit lite mer känd. Och om han hade lyssnat lite mer på föreläsningarna om marknadsrätt under collegetiden. Advokater som representerade ett stor multinationellt klädmärke som tyckte att “Jocke” var lite väl likt deras kontaktade honom och han tvingades dra tillbaks hela produktionen från marknaden. Numera var det bara han själv som gick runt i Jocke-kalsongerna. Det skulle han förmodligen göra resten av livet eftersom vinden över hans föräldrars garage var fyllt med bruna papperskartonger som var och en rymde 1000 par kalsonger, snyggt ihoprullade och förpackade två och två i plaströr.
Jocke hade också drivit en nattklubb i Helsingborg. Den hade varit väldigt populär under ett par år och köerna hade ringlat långa utanför på lördagsnätterna. Tyvärr blev det ingen lysande affär. Kanske för att de kända vänner han hade inte var den typen som betalade för sig utan tillhörde kategorin som helst ville bli bjudna. Efter ett par års slit och någon miljon i förluster sålde han klubben. Det dröjde bara ett år innan den åter hade bytt ägare.
Han satsade istället på en karriär som tennistränare. Under två år åkte han åter runt på ATP-touren. Eller rättare sagt, det var vad han hade hoppats få göra. Han såg det som ett sätt att få kontakt med gamla tennisvänner och återuppleva gamla minnen igen. Problemet var bara att de tre unga lovande talanger (däribland Valdemar) han hade under sina vingar inte lyckades kvala in på touren speciellt ofta. Istället tvingades Jocke åka till små satellitturneringar, fjärran från den glamour och de prispengar som fanns på ATP-turneringarna. Och när en av hans adepter efter två års harvande äntligen etablerade sig på touren – ja, då bytte pojkspolingen tränare och Jocke var tillbaks på ruta 1.
Han åkte hem till Sverige igen. Han hade en idé om att bli sportagent, representera framgångsrika idrottsstjärnor och hjälpa dem i förhandlingar. Han hade pratat lite löst med ett gäng hockeyspelare och några fotbollspelare han kände. Tennisspelare med stjärnstatus var det inte lika gott om för tillfället. Så av en händelse hade han fått höra talas om ett gäng unga innebandyspelare och en nystartad proffstour. Han såg en affärsmöjlighet.

* * *

– Hej, Viktor, sa Jocke.
– Tjena, det här är Emil, sa Viktor.
– Trevligt att träffas, sa Emil.
De gick in på fiket och beställde. Jocke drack en latte, Emil en smoothie och Viktor en stor färskpressad apelsinjuice.
– Så, ni behöver pengar för att finansiera en karriär som innebandyproffs? sa Jocke och lyfte koppen.
– Ja, jag vet inte hur mycket Viktor har berättat?
– En del. Vad jag förstår handlar det om en miljon kronor?
– Ja, det är ungefär vad som behövs för första säsongen. Man borde kunna få in det via sponsorer och sedan är det ju prispengar i alla turneringar. Men vi har lite bråttom så vi hinner inte sälja sponsorplatser.
– Så nu behöver ni hjälp.
– Ja, två av våra bästa spelare har fått kontraktserbjudanden som de inte vågar tacka nej till om de inte vet att det här blir av.
– Det är våra två bästa spelare, påpekade Viktor.
– Okej, säg att jag ställer upp och garanterar en miljon. Ni förstår att jag måste ha något i utbyte av er?
– Självklart. Du vill ha procent på intäkterna?
– Ja, först och främst vill jag ju ha tillbaks min miljon. En del kanske går att få in via sponsorer men förhoppningsvis kan ni spela in prispengar annars blir det nog tufft. Sedan vill jag ha ett avtal som ger mig 10 procent på alla era intäkter de kommande två åren. Och alla spelare i laget måste skriva 2-årskontrakt så att jag inte står där utan spelare nästa säsong.
– Det är nog inga problem. Vi hade tänkt göra någon sorts avtal där alla spelare är berättigade till del av vinsten. Vi ska driva laget som ett företag, sa Emil.
– Låter som om ni tänkt igenom det här ordentligt.
– Emil är entreprenör, han blir nog en riktig affärsman som du, sa Viktor och Jockes 196 cm växte ytterligare en bit.
Emil däremot litade inte riktigt på Jocke. Han undrade inom sig om han inte var ännu en bortskämd före detta elitidrottare som egentligen inte kunde något annat än sin idrott. Han var lite orolig för att det inte fanns några pengar och att Jocke bara snackade. Men Viktor hade gått i god för honom.
– Okej, jag fixar finansiering under förutsättning att ni får alla spelare att signera ett sånt här avtal som jag har förberett, sa Jocke och plockade upp ett tjockt kuvert som innehöll 20 kopior av ett 7-sidigt kontrakt som han hade skrivit ihop kvällen innan. Han hade suttit och surfat på nätet och letat upp olika sorters kontrakt och sedan klippt och klistrat för att få ihop något som verkade täcka in allt han ville uppnå. Killarna skulle aldrig orka läsa igenom det, dessutom var de stressade av att få allting klart på 24 timmar. Perfekt läge. Han funderade på om han borde ha begärt 15 procent av intäkterna istället.
– Okej, vi får läsa igenom det först, sa Emil.
– Självklart ska ni göra det. Jag försöker inte lura er på något sätt. Det här ska bli en affär som vi alla tjänar på. Jag funderar redan på vilka företag vi kan plocka in, kanske ett resebolag som kan sponsra resekostnaderna?
– Det här är ju grymt ju. Vi måste ringa Anton och berätta att allt är klart, sa Viktor och plockade upp mobiltelefonen.

* * *
– Jag som trodde att vi skulle ut och tågluffa tillsammans i sommar?
– Jo, det hade jag också tänkt. Men så dök det här upp.
– Du tycker innebandylaget är viktigare än jag?
– Nej, det gör jag inte.
– Men du säger ju att du tänker välja laget framför mig i sommar?
– Nej, ja, jag menar…
– Anton, jag blir faktiskt riktigt besviken på dig nu. Jag tänkte att vi skulle beställa biljetterna nästa vecka och börja planera vart vi ska resa och så kommer du och…
– Men vi kanske kan åka senare?
– När då? Jag börjar högskolan i september. Har du glömt det? Det här skulle ju vara vår sommar. Bara du och jag i flera månader. Ut och resa. Komma bort från Helsingborg.
Emma var röd i ansiktet och tårarna rann. Anton försökte hålla om henne, men hon tryckte bort honom. Drog sig undan. Gömde ansiktet i kuddarna på sin säng.
– Förlåt.
– Vad hjälper det att du säger förlåt?
– Jag vet inte.
– Du fattar ju ingenting. Kanske lika bra att vi gör slut.
– Det menar du inte, sa han och lade sig ner bredvid henne. Höll om henne. Kramade henne. Kände värmen från hennes kropp och doften av hennes nytvättade hår.
– Kanske jag gör, fräste hon.
– Men du kanske kan följa med oss?
– Vadå? Åka runt och kolla på när ni spelar innebandy hela sommaren? Låter ju väldigt kul. Träningar och matcher då eller? Har du glömt att jag inte är speciellt intresserad av innebandy?
Det visste han mer än väl. Hon hade inte ens sett den avgörande matchen när de säkrade seriesegern.
– Vi får nog tid till annat också. Det är ju inte hela dagarna vi spelar.
– Men det är ju rätt många timmar per dag. Vad ska jag göra under tiden?
– Du kan ju gå på stan, shoppa? föreslog Anton.
– Poängen med att tågluffa är att man inte ska göra av med en massa pengar på shopping. Jag vill ju hinna uppleva, se saker.
– Men det finns säkert massor att göra. Du får väl locka med någon kompis?
– Ingen av mina kompisar är speciellt intresserad av innebandy.
– Men de kanske är intresserade av killar? Jessica är väl singel?
– Jag tror inte hon är intresserad av någon i ditt lag. Hon vill ha äldre killar som har jobb. Och bil.
– Men hon kanske vill följa med ändå? Ni behöver ju inte titta på när vi spelar varenda dag, ni kan göra utflykter och sånt…
Anton blev mer entusiastisk. Han hade trots allt en förmåga att hitta möjligheter och att vara positiv. Det var en av de saker som Emma gillade mest hos honom.
– Men om jag säger att du måste välja mellan mig och innebandyn? sa hon och tittade honom rakt i ögonen. Fortfarande med lite tårar i ögonvrån och rödflammiga kinder.
– Snälla, Emma, tvinga mig inte att göra det.
– Men vad hade du valt?
– Jag vet inte, sa han ärligt.

* * *

Hela laget var samlat i konferensrummet på Emils pappas kontor igen. Det hade gått snabbt och lätt när pusselbitarna hade fallit på plats de senaste dagarna. Lite för lätt, tänkte Emil.
Samtliga spelare hade signerat varsitt kontrakt. De hade lyssnat till en kort presentation av Jocke Wilhelmsson där han berättade om hur han redan hade flera intresserade sponsorer på gång och att han hade stora förväntningar på dem. Han poängterade vid minst fyra tillfällen att han själv hade erfarenhet av vad som krävdes om man ville bli bäst i världen på sin sport. Men de flesta var ändå lite imponerade, han var trots allt miljonär. Sas det.
– Slutligen har jag en liten överraskning. Jag har anmält er till Blåkulla-cupen i Växjö. Det är en seniorturnering som brukar locka lag från div 5 och uppåt. Inga elitlag men säkert något gäng från div 2. Det är en inofficiell turnering för kompisgäng så det är nog lite skiftande kvalitet på lagen. Men jag tror ändå det blir nyttigt för er att prova på att möta lite äldre spelare än ni är vana vid, sa Jocke.
– När är det?
– Den spelas under påskhelgen. Vi hyr en buss och åker upp med hela laget på torsdagsmorgonen, sen bor vi på ett vandrarhem i närheten av hallen. Första matchen spelar vi kl 13, sen är det två matcher på fredagen. På lördagen spelas åttondelsfinalerna. Jag vet inte vilka vi ska möta ännu.
– Är det någon som inte kan vara med?
Ingen räckte upp handen. Ett par av killarna sa att de var tvungna att kolla hemma först eftersom de skulle på släktmiddag.
– Vilket namn har du anmält oss under? frågade Anton.
– Jag bad dem skriva Tågaborg Kids så länge. Men det är väl hög tid att ni hittar på ett bra namn på laget. Något som funkar även utanför Sverige, sa Jocke.
– Ja, vi behöver en snygg logga också, sa Charlie.
– Namn och logga är viktigt. Men glömmer vi inte det allra viktigaste? sa Anton.
– Vadå?
– En tränare. Det vore väl rätt bra om vi hade klart med en ny tränare så fort som möjligt.

InnebandyPiraterna 1-03: Jakten på en miljon i sponsorpengar

Ungefär som i en skolsal. I ena änden av rummet en stor whiteboard och en kille som skrev och ritade. Men hela laget var samlat i ett konferensrum på Emils pappas kontor. Alla utom tre spelare som redan hade bestämt sig för att lägga av. Filip P skulle plugga vidare och hoppades komma in i Stockholm. Rasmus skulle resa jorden runt med en kompis. Och Oliver var bara trött på innebandy och skulle lägga av, han hade hälsat att de enda klubbor han skulle röra framöver var golfklubborna.
De tre tillhörde inte de viktigaste spelarna i laget. Oliver hade visserligen ett rätt bra skott men han hade inga ambitioner och struntade ofta i träningar när de krockade med Röglematcher eller om en kompis ringde och ville gå på bio. Han brann inte för innebandyn.
Utan de tre bestod truppen nu av 16 spelare. Det var målvakterna Emil Fredriksson och Ali Hassan. Backarna Anton Stankovic, Daniel “Danto” Thomasson, Joel Magnusson, Alex Andersson och Andreas “Andy” Sundstedt. Tre centrar – Charlie Modin, Viktor Malmström och Robin Gonzales. Och slutligen sex ytterforwards: Brian Jensen, Carl Larsson (vars föräldrar var konstnärer med sinne för humor), Linus Ekström (som kallades Linus Ett), Linus Turesson (som kallades för Linus Två), Tom Stenhög och Gustav Olofsson.
Anton och Emil höll i mötet även om det var Emil som pratade mest. Han berättade om Floorball World Tour, ungefär samma saker som han hade berättat för Viktor och Anton en vecka tidigare. Nu hade han dock kollat upp regler och andra detaljer lite bättre och kunde därför besvara frågor som oundvikligen skulle dyka upp efteråt.
– Alla lag på touren drivs som företag som sedan skriver kontrakt med alla spelare. Det blir inga löner utan vi får dela på eventuella prispengar, berättade Emil.
Han drog sedan snabbt igenom den budget han hade gjort upp, beräknade kostnader för resor, hotell och anmälningsavgifter. I den ingick att varje spelare själv skulle betala 10 000 kronor för att få vara med på resan. De resterande 50 000 kr per person som krävdes tänkte Emil ordna fram genom sponsorer.
Emil ritade upp en pyramid på tavlan och delade in den i tre olika skikt.
– Längst ner har vi basen. Det är mindre sponsorer som mest ställer upp för att de gillar oss, kanske folk vi känner eller våra föräldrar. Där tänkte jag att vi skulle ha in 40 stycken på den nivån som kallas brons. I mitten har sedan sex företag på silvernivå och i toppen tre guldsponsorer. Det är guld– och silversponsorerna som ska synas på våra tröjor, sa Emil.
– Vad kostar det att bli sponsor? frågade Tom.
– Guldsponsorerna betalar 100 000 kronor, Silver kostar 50 000 kronor och de minsta får betala 10 000 kronor. När vi sålt alla sponsorpaket så har vi en miljon. Det är vad vi skulle behöva för att genomföra första delen av säsongen på touren. Ska vi åka över till USA måste vi ha spelat in lite prispengar i Europa först.
– Går det verkligen att få in så mycket? undrade Linus Ett.
– Absolut. Det handlar bara om kontakter och hårt jobb, vi har ju fortfarande tid på oss. Jag hoppas att alla kan hjälpa till och sälja in i alla fall några mindre sponsorpaket. Alla företag har råd med 10 000 kronor.
Emil delade slutligen ut några färdiga sponsoravtal som han hade kopierat upp. Varje spelare fick med sig fem exemplar. Sedan svarade han på frågor om kvaltävlingar, rankingpoäng, matchernas längd och andra detaljer som intresserade resten av killarna mer än budgetar och affärsplaner, konstaterade han.

* * *

Den allra första turneringen på Floorball World Tour genomfördes i början av mars i Sydney, Australien. Kvalet samlade knappt 100 lag. Emil hade läst rapporter från några av de svenska lag som var på plats och de tyckte att klassen på de sämsta lagen var riktigt usel. Men de åtta lag som tog sig fram till kvartsfinalerna i huvudturneringen höll minst svensk div 1-klass, enligt en av spelarna i ett av de svenska lag som tagit sig dit.
Historisk första segrare på touren blev inte helt oväntat ett svenskt lag med den käcka förkortningen WWW som betydde We Were Warberg (ett tufft namn som dock var fullständigt omöjligt att uttala, försök själv säga det snabbt fem gånger i rad eller ens en enda gång utan att staka dig). I laget, vars medelålder låg närmare 40 än 30 år, fanns flera före detta elitseriespelare som förutom sin rutin fortfarande var relativt vältränade efter spel i division 2 och 3 de sista åren. De flesta av dem hade ett förflutet i just Warberg men även några göteborgare fanns med i den starka truppen.
WWW toppade därmed den allra första världsrankingen efter segern i Sydney. Semsterresan till Australien blev en fullträff för de tio gubbarna som delade på drygt två miljoner kronor i prispengar. De hade egentligen inte planerat att åka vidare till Dubai men efter succén i premiären så bokade de om sina biljetter och satte sig på ett plan till Dubai istället för Köpenhamn.
För Emil var detta väldigt goda nyheter. Det innebar nämligen att han kunde ta med sig tidningsklipp som skvallrade om “Succé för Warbergs gubbar i Sydney” till sina möten med potentiella sponsorer. Mot alla odds hade turneringen lyckats få större rubriker hemma i Sverige än det nyss inledda SM-slutspelet.
Nackdelen var att killarna i Tågaborg inte längre var ensamma. Runtom i Sverige började mängder av kompisgäng drömma om miljonerna på Floorball World Tour och planera resor till turneringarna i Europa. Konkurrensen skulle bli betydligt tuffare för varje turnering framöver.

* * *

– Fattar du hur svårt det var för mig att fixa det där jobbet till dig?
– Jo, jag förstår att det inte var lätt. Men det här kanske är sista chansen vi har, sa Anton.
Diskussionen hade pågått ett tag. Anton hade anat att pappa Josef inte skulle bli överlycklig när han kom hem och berättade att han tänkte åka iväg och spela innebandyturneringar runtom i Europa till sommaren istället för att jobba som fastighetsskötare. Han hade ändå känt sig tvingad att berätta, hans pappa skulle annars ändå fått höra det på omvägar. Då var det bättre att säga det själv och försöka övertyga Josef Stankovic om vilken bra idé det var.
Det fick sådär. Josef var inte rasande men han var långt ifrån nöjd.
– Sista chansen? Ni har ju inte ens fyllt 20 år. De här Warbergsgubbarna som det stod om i tidningen är ju över 30 hela gänget. Ni har ju hur mycket tid som helst på er. Spela ett år tillsammans i div 5 och åk iväg några veckor nästa sommar.
– Inte med det här laget. Alla försvinner ju åt olika håll efter sommaren. Det är knappt någon som vill lira i division fem. Men den här grejen, Floorball World Tour, det är spännande. Det lockar killarna. Det är enda sättet att hålla ihop laget, sa Anton.
– Okej, risken är att en del lämnar laget. Men är det verkligen värt att kasta bort ett jobb för det? Om du inte jobbar där i sommar så har du nog ingen chans att få jobba där i höst. Om ni inte lyckas på touren så kommer du hem och har varken jobb eller plats på någon skola. Tänkte du att jag och mamma skulle försörja dig då eller?
– Det går väl alltid att hitta något jobb. Jag får väl städa eller nått.
– Ja, du väljer själv du är ju vuxen nu. Men jag tycker att du ska tänka igenom det här ordentligt. Det är hårda tider nu och många företag avskedar folk. Det är inte hur enkelt som helst att hitta jobb, det ska du veta.
Något motvilligt lovade sedan pappa Josef att ta med sig lappen med sponsorerbjudandet till sin chef för att höra om företaget kunde sponsra det nya unga laget med 10 000 kronor. Trots alla invändningar brukade han ändå stötta Anton vad han än bestämde sig för att hitta på.

* * *

Två veckor senare träffades hela laget igen efter onsdagsträningen. De tränade tillsammans två gånger i veckan under Stellans ledning. Inte bara för att hålla igång, utan för att bli bättre. Han hade stöttat dem helhjärtat och lovat att hjälpa dem med träningarna så fram till sommaren. Dessutom hade han hjälpt dem att fixa träningstider i hallen de sista månaderna då klubben egentligen inte hade några hallbokningar.
Emil rapporterade läget på sponsorfronten. Det såg egentligen hyggligt ut efter bara två veckors jobb.
– Vi har fått in sju stycken bronspartners. Dessutom har jag pratat med ett företag som vill sponsra oss med matchtröjor, kläder, skor och klubbor. Men vi får inga pengar av dem, bara prylar, sa Emil.
– Så vad innebär det? Hur mycket pengar saknas det? frågade Charlie.
– Vi har 70 000 kronor så det är en bra bit kvar. Framför allt är det väldigt tufft att hitta guld- och silversponsorer. Jag pratade med ett företag som eventuellt var sugna på att gå in med 200 000 kronor.
– Det låter ju skitbra, sa Viktor.
– Jo, men de krävde att de fick döpa laget med sitt företagsnamn och att de var ensamma på tröjan med sin reklam, sa Emil. Det känns inte som om det är rätt väg, det blir bara ännu svårare att få in fler sponsorer.
– Men är det inte dumt att tacka nej till 200 000 kronor? undrade Gustav.
– Vill du att vi ska heta Team Franssons Frukt och ha en stor fruktkorg tryckt över hela bröstet?
– Nej.
– Bra. Då är det inget alternativ. Jag vill att alla tänker till ordentligt ifall ni känner folk på något företag i stan som kan tänkas sponsra. Jag kan snacka med dem, men det är lättare om de känner någon som spelar i laget, sa Emil.
Viktor hade suttit tyst hela tiden och räckte nu upp handen. Emil nickade åt honom.
– Jag har hittat en kille som vill bli vår manager, sa Viktor. Han lovar att fixa fram de sponsorer som behövs om vi skriver kontrakt med honom. Det skulle ju lösa alla våra problem.
– Grymt. Vi får ta ett möte med honom och höra vad det är han tänkt sig. Jag förmodar att han inte tänkt göra det gratis eller? sa Emil.
– Nej, det är klart att han inte vill. Han ska ha provision på allt vi tjänar. Men du kan väl följa med och träffa honom Emil så får vi läsa igenom hans kontraktsförslag.
– Okej, vi gör det så fort som möjligt.
De avslutade mötet. På vägen ut högg Charlie tag i Emil och Anton. Tillsammans med Brian dröjde de sig kvar i konferensrummet.
– Jag ska vara ärlig. Det här låter jättespännande men jag kan inte vänta hur länge som helst. HIF vill ha besked av mig. Jag har blivit erbjuden ett kontrakt och de vill att jag börjar träna med A-laget direkt. Om jag inte skriver på det senast på fredag så kommer de att gå vidare till någon annan av U-spelarna, sa Charlie.
– Det är ungefär samma sak som FCH har sagt till mig. Jag kan få ett hyfsat A-kontrakt med dem men om jag inte bestämmer mig den här veckan så kommer de att gå vidare och det är inte säkert att platsen i truppen finns kvar nästa vecka, sa Brian.
– Det ni säger är att vi har 48 timmar på oss att ordna fram lite mer än 900 000 kronor? sa Anton.
– Ja, så skulle man också kunna säga. Jag kan inte tacka nej till ett kontrakt nu om jag inte vet att det blir något av med Floorball World Tour, sa Charlie.
– Då är vårt enda hopp att den där managern som Viktor hittat kan ordna fram pengar tills på fredag, sa Emil.

InnebandyPiraterna 1-02: Vägen till Floorball World Tour

Emil Fredriksson var van att ta saken i egna händer. Han var full av idéer och satt sällan och väntade på att någon annan skulle föreslå vad de skulle hitta på.
Redan sista året på högstadiet hade han startat ett eget företag. Han köpte in allt möjligt och lyckades sälja vidare till vänner, bekanta och ibland även butiker. Kanske hade han förmågan i blodet eftersom hans pappa ägde ett flertal företag och alltid hade uppmuntrat Emil att våga prova sina idéer.
Anton tänkte på sommaren 2005. Hela gänget låg nere på Fria Bad och svettades.
– Nu skulle det vara gott med en riktigt kall dricka. Synd att det inte går runt någon och säljer, ni vet som när man är nere i Spanien och det går runt en massa snubbar och ropar “cold drinks and ice-cream!”. Det skulle vi haft nu, sa Charlie.
– Bra idé, sa Emil och inom några minuter hade han packat ihop sina saker i en väska och gett sig iväg. De andra tittade efter honom.
En halvtimme senare var Emil tillbaks med en kylväska, fullproppad med iskall läsk. Han ställde kylväskan bredvid gängets handdukar och satte upp en skylt där det stod “Kalla drycker 15:-” och lade sig på handduken bredvid och väntade.
Inom en timme hade han sålt de 20 burkarna och tjänat 200 kronor. De andra bara skakade på huvudet. Den sommaren tjänade Emil många tusenlappar på stranden.
Emil var även en duktig innebandymålvakt. Han hade varit andremålvakt i Skånelaget som 15-åring och skulle förmodligen ha en framtid i högre serier, om han valde att satsa. Han var en naturbegåvning i skolan och skaffade sig bra betyg trots att han inte gärna spenderade så mycket tid med böckerna. Han njöt mer av att förverkliga sina idéer än att plugga in fakta om vad andra hade gjort genom historien.
Just nu grubblade han mest över om han skulle söka in till högskolan eller om han skulle satsa på sitt företag istället.

* * *

– Floorball World Tour? Jag tycker jag känner igen det, är det inte den där turneringen med världens fyra bästa landslag? sa Viktor.
– Nej, du tänker på World Challenge. Det här är något annat, helt nytt. De har inte gått ut med så mycket marknadsföring ännu men jag känner en av grundarna lite grann så jag har hört en del om det redan. Den första turneringen spelas i Australien nästa vecka, sedan fortsätter det i Asien innan de kommer till Europa i början av sommaren.
– Coolt att resa jorden runt och spela innebandy. Blir ju rätt långa resor. Vi som gnällde när vi behövde köra till Osby, sa Anton.
– Jo, det kostar en del. Man får ingen reseersättning på touren. Det gäller att skaffa sponsorer och spela ihop pengar, precis som tennis- och golfproffsen, sa Emil.
– Så det är prispengar i turneringarna? frågade Viktor.
– Ja, det är klart. Jag vet inte om de spikat den slutliga prissumman men jag vet att Bertil snackade om att vinnarna i Sydney skulle få 250 000 dollar eller något i den stilen.
– Wow, över två miljoner kronor för laget att dela på. Det låter schysst. Dags att hoppa av skolan och dra till Sydney direkt eller vad säger ni grabbar? sa Viktor?
– Eller inte. Men hur är egentligen kvaliteten på lagen på den här touren? Hur många lag är det som är med i turneringarna?
– Huvudturneringen på varje ställe har bara 32 platser. De flesta av dem går till lag som har tjänat in rankingpoäng tidigare. Det påminner om ATP-touren i tennis. Men sedan kör de en helt öppen kvalturnering veckan innan. Där kan vem som helst anmäla ett lag och försöka kvala sig in till huvudturneringen.
– Så där kan det vara hundra lag med?
– Eller tusen. Det är typ fyra eller åtta platser i huvudturneringen som står på spel. Och där får man ranking­poäng som gör att man kan gå direkt in eller i alla fall slippa spela så många kvalomgångar i kommande turneringar, sa Emil.
– Låter tufft. Men hur bra lag är det egentligen med i turneringarna där borta? Är det verkligen några svenska lag som åker till Sydney nu när det är slutspel i Sverige? sa Anton.
– De flesta serierna i Sverige är ju färdigspelade i början av mars. Det är ju bara kval och slutspel som pågår. Dessutom har jag hört att en del av de lag som anmält sig härifrån består av äldre spelare som egentligen lagt av. Men man kan nog plocka en del enkla rankingpoäng genom att spela Asien-turneringarna, det lär bli rätt mycket starkare startfält i Stockholm i sommar, sa Emil.
– Kommer det att gå en turnering i Stockholm?
– Ja, det är klart. Innebandyvärldens huvudstad måste ju ha en egen turnering. Gissa hur många lag som kommer att ta chansen där att vara med och tävla om ett par miljoner i prispengar? Det blir grymt.
– Där måste vi vara med, sa Viktor.

* * *

Alla var överens om att det inte var realistiskt att åka till Australien, Singapore eller Japan för att lira turneringar. Även om det lockade att få spela mot en massa innebandyamatörer från länder som förlorade med tvåsiffrigt mot det svenska landslaget i VM. Men att ta ledigt från skolan i ett par veckor under den sista terminen var inte att tänka på.
De övervägde Oslo i början av juni. De skulle kunna åka med Oslofärjan från Köpenhamn eller en billig bussresa direkt upp från Helsingborg. Men samtidigt krockade det med skolavslutningen och i deras fall studenten. Det fick bli debut i Stockholm där kvalet skulle inledas den 22 juni.
– Hur många spelare ska man vara i laget? De kör väl med stora mål och målvakt? sa Viktor.
– Du kan vara lugn, det är 5-manna med målvakt som gäller. Annars hade jag inte brytt mig om det, sa Emil och fortsatte:
– Jag har inte stenkoll på reglerna faktiskt så jag vet inte om de kör 3×20 eller 2×20 eller något annat i kvalet. Men vad jag förstått så är vanliga innebandyregler som gäller. Men man får ju tänka på att ju fler spelare vi har i truppen, desto fler är vi som ska dela på pengarna om vi vinner.
De andra insåg hur Emil resonerade. Skulle de resa runt i Europa innebar varje spelare en kostnad. Självklart skulle var och en få betala sina egna resor i början men om de var 20 spelare i truppen krävdes det mer prispengar och fler sponsorer för att överleva.
– Vi måste ju i alla fall ha två hela femmor plus målvakt. Ja, en reservmålis är väl också rätt bra att ha när du är ur form, Emil, sa Anton.
– Okej, det blir 12 spelare. Kanske ytterligare någon reserv, men max 15 man totalt tycker jag. Sedan måste vi ju ha en tränare, det funkar knappast med någon av oss som spelande tränare, eller hur?
– Nej. Synd att Stellan ska ha barn, han hade varit perfekt.
– Han kanske känner någon? Eller fråga din pappa om han vet någon duktig coach, sa Viktor.
– Ja, jag får kolla runt lite, sa Anton. Men innan vi börjar snacka med alla killarna måste vi ju veta hur mycket det kommer att kosta. Jag menar behövs det 10 000 kronor eller 50 000 kronor till mat och resor?
– Jag ska räkna på det och göra en riktig budget. Det fixar jag, sa Emil vars entreprenörshjärna redan hade börjat räkna på intäkter, utgifter och allt annat som hörde till en budget. Faktum var att han egentligen brann minst lika mycket för den organisatoriska delen av ett lag som det rent sportsliga. Att tävla i Floorball World Tour var betydligt mycket mer spännande business än att lira i en av Skånes div 5-serier. I hans huvud började en affärsplan ta form.
– Men vi kanske ska snacka lite med de andra, i alla fall se till att inte Charlie eller Brian skriver på något kontrakt som förbjuder dem att spela med oss, sa Viktor.
– Jag snackar med dem, sa Anton.

* * *

När Anton vandrade hemåt, en promenad på knappt 100 meter, funderade han på vad Emil hade berättat. Han var van vid att höra om Emils galna projekt, de hade trots allt känt varandra sedan de började sjuan. Den ena idén var vildare än den andra och Emil hade en förmåga att kasta sig mellan olika projekt. Han tröttnade snabbt och blev inspirerad av något annat. Han var lika bra på att avsluta som att påbörja olika saker.
Men samtidigt lyckades Emil förvånansvärt ofta genomföra många av de där galna idéerna som ingen annan skulle våga sig på att prova. För Anton hade han under höstlovet avslöjat att han egentligen tjänade tillräckligt med pengar på sitt eget företag för att kunna hoppa av skolan, flytta hemifrån och jobba heltid med det. Trots att han bara skötte det på kvällar och helger. Emil hade helt enkelt näsa för affärer.
Floorball World Tour lät som något som Emil hade kunnat hitta på. Bara tanken på att starta en serie av innebandy-turneringar över hela världen var, ja närmast overklig liksom namnet på företaget bakom, InnebandyPiraterna Ltd. Innebandyn var jättestor i Sverige och Finland. Även i Tjeckien och Schweiz kände många till sporten. Men inte i resten av Europa. Och Asien, där kunde det inte vara många som kände till floorball.
Samtidigt lockade tanken på att bli proffs. Tänk att kunna lira innebandy på heltid, resa världen runt. Det var ju sådant killar som Charlie och Viktor kunde drömma om att göra i fotboll eller tennis. Proffs i innebandy kunde man möjligen bli i Schweiz, eller på halvtid i den svenska Superligan. Men varken i Sverige eller Schweiz blev man miljonär på sin sport.
Han låste upp ytterdörren, klev in och slängde sin väska på golvet i hallen. Han började klä av sig ytterkläderna.
– Hallå, ropade han.
– Hej, har du haft en bra dag? svarade en röst inifrån tv-rummet. Hans mamma Kristina satt som vanligt klistrad framför Dr Phil. Utan att tappa alltför mycket fokus på den tunnhårige amerikanen, som berättade för två föräldrar om vikten av att de engagerade sig i sina tonårsbarn, informerade hon om att kvällsmiddagen stod i kylen och att det bara var att värma i mikron.
Anton hade stoppat i sig en kebab tillsammans med de andra grabbarna två timmar tidigare och var egentligen inte jättehungrig, men han lade ändå upp lite ris och kycklinggryta på en tallrik och satte in den i mikron. Han hällde upp ett glas mjölk och gick in på sitt rum och satte på datorn. Dags att snacka lite med Charlie och Brian. Om de nu var online på msn.

* * *

Precis innan Anton skulle stänga ner datorn och hoppa i säng så plingade det till, nytt meddelande från Emil. Budgeten för deras FWT-lag var klar.
Emil: “Har checkat lite priser på resor, hotell, anmälningsavgifter, mat och sånt. Det landar på 45-70 000 kronor.”
Anton: “För hur många turneringar?”
Emil: “6 st, Sthlm, Helsingfors, Prag, Lindau, Zürich, Palma. Det är 12 veckor med kval o huvudturneringar”
Anton: “Det låter väldigt lite för hela laget?”
Emil: “Det är per person.”
Anton: “Oj.”
Emil: “Om vi räknar med 15 man inkl tränare så blir det 700 000-1 miljon”
Anton: “Jag tror inte alla har råd att betala så mycket”
Emil: “Vi får fixa sponsorer. Sen kan vi ju vinna pengar också.”
Anton: “Men kan vi verkligen fixa fram en miljon på några månader? Det är mer än hela Tågaborg drar in.”
Emil: “Det är klart vi fixar det. Har du snackat med Charlie å Brian?”
Anton: “Ja, de är på. Men jag vet inte hur länge de kan vänta. HIF är på Charlie och FCH jagar Brian.”
Emil: “Jag ska fixa ett möte med lite sponsorer. Du kan väl fundera på om dina föräldrar har några kontakter bland företag i stan.”
Anton: “Ok, vi får snacka med resten av killarna oxå.”
Emil: “Kanon, ses i skolan imorgon.”
Anton släckte skärmen och kröp ner i sängen. Men han hade svårt att sova. Tankarna snurrade i skallen på honom. Han hade ett sparkonto med pengar som han hade ärvt efter mormor. Där fanns det 52 000 kronor. Han undrade vad hans pappa skulle säga om han plockade ut dem för att åka Europa runt och spela innebandy hela sommaren. Speciellt när hans pappa höll på att ordna ett sommarjobb som skulle kunna leda till förlängning i höst, något som skulle behövas om han inte sökte in på högskolan.
Innebandyproffs eller fastighetsskötare?
Valet var inte så enkelt som man skulle kunna tro.
Det sista han tänkte innan han försvann in i drömmens värld var:
– Hur fixar man fram en miljon kronor till ett lag som inte ens har ett namn?