humor-arkiv - Sölve Dahlgren - Officiell hemsida

Fyra Goa Pokemon-alternativ utan mobiltelefonen

Tourists standing by the Almudena Cathedral of Madrid

Inläggsförfattare:Sölve Dahlgren
Inlägget publicerat:27 juli, 2016
Inläggskategori:Blogg

Efter att Pokemon-febern utbrutit över hela världen så letar nu alla efter nästa stora trend. Kommer den att involvera mobiltelefoner och fysisk aktivitet? Eller letar alla nu efter något som inte kräver mobiltelefon, något man kan göra även efter att surfpotten är förbrukad? Eller när man befinner sig förbaskat långt ut i skogen eller på landet där mobilnätet suger? Vi har sammanställt fyra alternativ.

Ponny’mon – åk runt till olika marknader och tivolin och rid på ponnys. Varje stad där du ridit på en ponny ger poäng.

Pope’mon – köp boken “Vackra kyrkor i [valfritt land/stad]” och ge dig ut och leta upp dem. När du besökt en kyrka kan du korsa över bilden och belöna dig själv med lite vin och kex.

Polar’mon – åk till valfri pol (det finns två, syd och nord) eller bara dit det är riktigt kallt och mobiltäckningen är usel. Sen gäller det att leta efter djur. Isbjörnar ger högst poäng.

Poop’emon – köp boken “Så känner du igen djurens bajs” och ge dig långt ut i skogen och leta. För varje spill du hittar kan du avföra ytterligare ett djur på din lista. Som de sjunger i sången “naturen är djurens toalett”. Tips: även inne i staden kan du hitta hästbajs i samband med fotbollsderbyn.

Fotnot: Detta inlägg kan innehålla spår av satir. För mer av min humor rekommenderar jag förutom den här sajten även boken Fem stjärnor för Färglösa samt uppföljaren Färglösa får främmande som kommer hösten 2016.

Fortsätt läsa

Melodifestivalen får konkurrens av Parodifestivalen

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:7 mars, 2016
Inläggskategori:Blogg Satir

Efter framgångarna för Daniel Norberg och inte minst pausunderhållningen på Melodifestivalen planerar TV4 att nästa år utmana SVT med nya lördagsunderhållningen Parodifestivalen.

– Ja, det stämmer. Daniel Norbergs parioder på Melodifestivalen har ju fått jättemånga spelningar på Youtube. De är fantastiskt roliga, säger Pelle Andersson på ett produktionsbolag som föredrar att inte avslöja sitt namn.

Parodifestivalen är tänkt att sändas samtidigt som Melodifestivalen men ska inte bara göra pariodier på Mello-låtar.

– Nej, absolut inte. Vi kommer att ha parodier på alla möjliga låtar, både svenska och utländska. Dessutom kommer vi att ha med parodier på filmer också.

Bidragen kommer inte heller att framföras live utan det blir färdiginspelad video.

– Ja, vi har lite högre kvalitetskrav än SVT. Har du jämfört några låtar i livesändningen från Melodifestivalen med dem som finns på Spotify? Man tror ju inte att det är samma sångar ibland. Så, ja vi satsar på förinspelat. Jag tror det skulle bli svårt för Daniel Norberg att framträda live när han ska göra fyra olika personer samtidigt. Eller som när han kör A Capella med nio olika röster.

Pausunderhållningen i SVT:s egen Melodifestival har redan bjudit på flera uppskattade parodier. Men det var varken dem eller Daniel Norbergs parodier som födde idén.

– Nej, det är mer insikten att allt fler bidrag i Melodifestivalen faktiskt är parodier. Flera av dem har dessutom gått till final de senaste åren så det är uppenbart att publiken gillar dem.

Fotnot: Denna text kan innehålla spår av humor, satir och ironi.

Detta inlägg är #7 i utmaningen #Blogg100

Fortsätt läsa

Rosa och ljusblå ryggar när B Wahlström moderniserar

Inläggsförfattare:Sölve Dahlgren
Inlägget publicerat:6 mars, 2016
Inläggskategori:Blogg Satir

Minns du B Wahlströms ungdomsserier med röda och gröna ryggar? Många har saknat dem och nu kommer den moderna varianten: rosa och ljusblå ryggar. Något som får många att se rött. Förlaget förstår inte varför det inte skulle vara grönt att modernisera.

Många generationer har växt upp med B Wahlströms ungdomsböcker. De började ges ut 1914 av Birger Wahlström. Den första boken hette Skogslöparen (författare Gabriel Ferry). Till en början kallades alla böcker för B. Wahlströms ungdomsböcker. De första 25 böckerna i serien var indian- och äventyrsböcker och kostade 1 kr. Nummer 26 från 1919 var den första som vände sig direkt till flickor, “Lilla prinsessan” av Frances Hodgson Burnett. Från och med år 1923 hade ungdomsböckerna gröna ryggar och flickböckerna röda.

På senare tid har man tonat ner uppdelningen i pojk- och flickböcker. Vilket somliga menar har förvirrat de föräldrarna.

– Det är inte lätt att vara förälder idag. Går du in i klädaffären vet du knappt vad som är pojk- och flickkläder längre. Samma sak i bokhandeln. Därför vill vi göra det tydligare och samtidigt modernisera färgvalet, säger en källa på förlaget.

Inom kort lanseras alltså de rosa och ljusblå ryggarna. Flickböckerna får en prinsesslik rosa färg och pojkarna en MFF-blå färg.

– Det är egentligen mer klassiska färger. Förmodligen handlar det om att man på 1920-talet tyckte att det var dumt med pastellfärger på bokryggar.

De rosa och ljusblå ryggarna har dock redan fått feminister och jämställdhetsivrare att se rött. De menar att detta bara är ytterligare ett sätt att cementera könsrollerna.

– Det är klart att vi har tänkt igenom det här. Ett neutralt alternativ är ju grått, men den färgen förknippar alla med erotik så det känns omlämpligt. Ett tidigt förslag var att ha bruna ryggar på alla böcker, eftersom vi vet att många pojkböcker läses av flickor och omvänt flickböcker av pojkar. Allt är ju ungdomsböcker. Men brunt? Hur tror ni att det skulle fungera? Då hade alla tänkt att det var främlingsfientliga böcker.

Fotnot: Denna text kan innehålla spår av humor, satir och ironi.

Detta inlägg är #6 i utmaningen #Blogg100.

Fortsätt läsa

Miljövänligt körsätt kan vara farligt

Inläggsförfattare:Sölve Dahlgren
Inlägget publicerat:2 mars, 2016
Inläggskategori:Blogg

En ny trend sprider sig bland bilister på svenska vägar. Genom att lägga sig så nära framförvarande fordon som möjligt försöker förarna spara bensin och diesel. Men nu varnar Trafikverket och Polisen för att detta miljövänliga körsätt kan vara farligt.

Du har säkert noterat dem ute i trafiken – miljövännerna som verkligen gör sitt yttersta för att rädda vår planet. De ligger ofta i vänsterfilen, oftast bara två meter bakom framförvarande fordon. En del har trott att det är för att de är stressade, men i själva verket så sparar de bränsle genom att dra nytta av vinddraget från bilen framför.

– Ja, i teorin så stämmer det väl. Tävlingscyklister gör ju så för att hjälpa varandra att dra genom att minska luftmoståndet. Så det bör ju minska bensinförbrukningen, något, säger en källa på Framtidsfordonsforskningsföreningen (FfFf).

Det är inte lätt att köra miljövänligt. När dessa förare lägger sig tätt inpå framförvarande fordon är det många som byter till högerfilen och då tvingas föraren köra ikapp en ny bil längre fram och dra nytta av fartvinden.

Vi ser att det är många med kraftfulla motorer, inklusive lastbilar och bussar, som anammat detta bränslesnåla sätt att köra.

Men nu varnar Trafikverket och även Polisen för att riskerna med att använda detta körsätt.

– Ja, det är ju faktiskt så att om man bara ligger två meter bakom fordonet framför och detta bromsar så hinner man köra flera meter innan man ens hunnit reagera. Och det är inte så bra, menar en polisman.

Du menar att det är risk för en seriekrock?

– Nej, bara om det är mer än två bilar som ligger på rad och kör så här nära.

Trafikverket påpekar också att det bara fungerar om du ligger efter en större bil.

– Det finns en del lastbilschaufförer som fått för sig att de kan få draghjälp genom att lägga sig alldeles bakom en personbil med släp, men det fungerar ju inte. Luftmotståndet blir inte mindre då.

Fotnot: Detta inlägg kan innehålla spår av humor och ironi.

Detta är inlägg #2 av 100 i #blogg100-utmaningen

Fortsätt läsa

Vi kan inte ta emot fler författare

Hand with book reaching out from pile of old books

Inläggsförfattare:Sölve Dahlgren
Inlägget publicerat:24 januari, 2016
Inläggskategori:Blogg Satir

Vi kan inte ta emot fler författare nu. Det är redan svårt att överleva för de som skriver. Hur ska Sverige kunna hantera fler författare? Bokhandlare och förlag går redan på knäna. Det är en systemkollaps.

– Det här håller inte. Alla de här författarna som kommer hit och tror att de ska kunna ge ut böcker. Vi vet ju inte ens vad de vill med sina författarskap. Många av dem har ju ingen utbildning eller erfarenhet. Många av dem skriver deckare och det har vi redan för många som stjäl ekonomiska resurser från seriös litteratur, säger en etablerad författare som vill vara anonym men påpekar att det absolut inte är för att han (eller hon, man skulle kunna skriva hen) främst försörjer sig som spökskrivare.

De senaste åren har den svenska bokbranschen tagit emot tusentals författare. Men många menar att författarmottagandet har varit bristfälligt.

– Många av de här författarna har inte ens fått ett ordentligt förlagshus för sina böcker. En del av dem tvingas bygga egna förlagshus och det förstår ju alla att det slarvas kvaliteten då.

Extra svårt med det stora författarmottagandet blir det för bokhandlarna och biblioteken. Alla de nya författarna skriver fler böcker än vad det får plats i hyllorna.

– Det finns inte plats för dem. Det gavs ut över 10.000 nya böcker i Sverige förra året och om vi nu ska ta emot tusentals nya författare så är det bara en tidsfråga innan det kommer ut 20.000 nya böcker. Och alla förväntar de sig att vi ska ta in deras böcker, suckar Bosse Boklund som driver Bosse Boklunds Bokhandel på Bokvägen 3B.

Vi går över vägen till biblioteket och möter Gunhild som jobbat där i mer än trettio år.

– Jag är ju kluven. Samtidigt som jag verkligen vill ta emot fler författare så finns det en gräns. Varje dag kommer det författare med sina böcker och vill att vi ska köpa in dem och låna ut dem. Men vi har inte plats och inte får vi några nya pengar till böcker heller. Staten borde ta sitt ansvar för alla nya författare, säger Gunhild och tillägger.

– De kan ju inte förvänta sig att vi ska hinna läsa deras böcker och bedöma om de är bra.

Allra svårast är det för ensamkommande författare, av några kallade egenutgivare, som inte har någon erfarenhet av varken bokbranschen eller att skriva. Människor som helt enkelt bara längtar efter att få skriva och ge ut sina böcker och som inte känner till kulturen.

– En del av de här ensamkommande författarna förstör för alla andra författare. De har en helt annan kultur än … riktiga författare. De lägger ut bilder på Facebook så fort de fått en bok utgiven. Precis som om man blir författare efter en bok som inte ens är utgiven på ett förlagshus utan bara på deras eget … förlagstält, säger ytterligare en anonym författare som samtidigt betonar att det är viktigt med yttrandefrihet.

De nya författarnas ursprung är viktigt för hur de tas emot. Journalister verkar ha det lättare att båda accepteras och att etablera sig i bokbranschen. Även kändisar (från tv, kök eller badrum) får ett varmt mottagande av både bokhandlare och läsare.

– Fast egentligen är det för jävligt att de kommer hit och stjäl våra jobb. Jag menar, en artist som på sin höjd har skrivit texter på 200 ord tidigare. Det förstår ju vem som helst att de inte kan skriva en hel bok. Men det fattar ju inte läsarna, suckar den anonyme författare som ironiskt nog även spökskrivit en bästsäljare åt en av världens mest framgångsrika artister.

Fotnot: Denna text är satir. För en mer seriös genomgång av författarens villkor i Sverige så kan du läsa min artikel “Det finns för många författare – om tillgång och efterfrågan”.

Fortsätt läsa

Det är dags att vi börjar prata om pappafetman

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:19 juli, 2015
Inläggskategori:Blogg

Jag heter Sölve Dahlgren och är författare. Men jag är inte bara författare, jag är pappa också. Du har säkert läst om barnfetma. Det är allvarligt, inget att skämta om. Men jag tror att vi måste ta en annan sak på allvar och börja prata om det.

Föräldrafetma, eller om vi ska vara ärliga – pappafetma.

Det smyger sig på dig, plötsligt vaknar du en morgon ställer dig på vågen för att se vad du väger och så är det något i vägen. Hade du varit kvinna så hade den logiska slutsatsen varit att du vore gravid. Men de allra flesta gissar istället på ölmage.

Men om du nu inte dricker öl varje dag? Var kommer magen då ifrån? Du har förmodligen drabbats av pappafetma.

Det börjar redan när barnen är små. Så små att de själva inte kan lägga upp på tallriken, men stora nog för att kunna äta själva med kniv, gaffel, sked och ärligt talat ofta med fingrarna.

“Jag är mätt”, säger barnen när tallriken är halvfull eller halvtom, beroende på med vems ögon man ser det.

“Men lite till orkar du väl, en halv potatis?”

“Nä!”, säger barnen och skjuter demonstrativt tallriken ifrån sig.

Redan innan det här händer har mamma frågat om någon vill ha mer och barnen sagt nej.

“Då får pappa ta det sista”, säger hon redan innan du hunnit reagera och så ligger det en halv kycklingfilé på din tallrik. Och vad du ska säga? Nej? Det vore ju ingen bra förebild för barnen med tanke på nästa måltid. Det är då du inser att det är vansinne att laga fyra vuxenportioner till två vuxna och två barn. Det blir alltid över. Möjligen med undantag för när det blir pannkakor och sylt.

Så du trycker i dig maten och blir mer än mätt. I bästa fall är det faktiskt gott, i värsta fall har man ansträngt sig för att göra något som barnen gillar och som de vuxna egentligen inte är så förtjusta i. Typ falukorv som smälter i munnen, fast inte på det där positva sättet som tv-kockarna säger om en delikatess.

När du svalt det sista så ställer du dig vid diskbänken och står där med de halvfulla tallrikarna och gör dig redo att slänga dem i den bruna papperspåsen för organiskt avfall. Har ni tänkt på det där ordet organiskt förresten? Leverpastej måste ju definitivt vara organiskt avfall. Ett sidospår. Du ska just skrapa ner matresterna i avfallspåsen när du hör dina föräldrars ord eka:

“Tänk på barnen i Afrika”.

Det var ju så vi växte upp på 70-talet. Klart att man skulle äta upp allt på tallriken. Att slänga mat är ju orättvist mot de som svälter i Afrika. Tydligen fungerade inte det där så bra eftersom vi slänger mer mat än någonsin idag, om jag förstått det rätt.

Jag hatar att slänga mat. Allra helst mat som blir liggande i kylskåpet för att man tänker “vi äter det där imorgon”.

En gång frågade min dotter vad det skulle bli för mat till middag. Jag svarade med ett leende att vi skulle äta rester. Hon tittade på mig med stora ögon och sa:

“Va, ska vi äta matrester? Bläh vad äckligt.”

Men så står vi pappor där med just matrester på en tallrik och ser samtidigt på näthinnan hur utsvultna barn i Afrika på Rapport (ni minns det där programmet som visades på den tiden när det fanns tv-tablåer) och tänker att jag kan ju inte slänga det här.

Så vi äter allt som inte ser ut som om barnen tuggat eller fingrat på. Och det är så pappafetma uppstår. Det har inget alls med chips, öl och för mycket tid i tv-soffan att göra. Det är för att vi tänker på de svältande barnen och dessutom tar ansvar för miljön och minskar sopberget. Kom ihåg det nästa gång du möter en pappa med för stor mage!

Fotnot: Tyckte du det här var lite kul? I så fall kanske du gillar min roman Fem stjärnor för Färglösa som balanserar mellan skämt och allvar.

Fortsätt läsa

Oceanen vid uppfartens slut

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:2 juli, 2015
Inläggskategori:Blogg

Det fanns en tid då jag var lyckligt ovetande om verkligheten. Även om alla sa det till mig så skakade jag på huvudet och sa “det kommer aldrig att hända”. Men givetvis blev det så. Jag byggde ett garage till bilen och fyllde det med allt annat än bilen.

Hade bilen kunnat skaka på huvudet så hade den gjort det där den står på uppfarten och stirrar in i en stängd port. Varje gång porten öppnas så inser bilen att “nä, det kommer inte att hända”. Mer än en bil har hunnit vänta förgäves på att få komma in genom garageporten. Men sanningen är att vi aldrig har kunnat köra in en bil där. Inte ens om vi hade köpt en kompakt bil, ni vet en sån där man inte förstår hur ens framsätet ryms.

Garaget är fyllt med kartonger och har varit så sedan första flyttlasset anlände. Eftersom jag är författare har jag givetvis mängder av lådor med mina egna böcker. Alla titlar måste finnas hemma i lager så att jag kan signera och sälja ett exemplar om någon kommer förbi och vill ha en viss bok. Eller för att jag med kort varsel ska kunna fylla bagaget på bilen med välpackade boklådor, köra iväg och signera en handfull eller två och sedan återvända med nästan fulla kartonger och stuva in dem i garaget igen.
Min fru hävdar att garaget till stor del är fyllt med påbörjade projekt. Ni vet de där idéerna om saker man ska göra i trädgården eller huset som påbörjas med en utflykt till någon av de där hangarerna som är så stora att man hade gått vilse utan personalen och som heter något på tyska. Man tar en kundvagn och går en promenad på någon timme eller tre och går upp och ner genom gångarna och plockar på sig saker som är bra att ha. Man kommer alltid hem med bilen full av saker som man inte visste att man behövde köpa och ett kvitto på några tusenlappar.

Jag var på en sån utflykt nyligen.

Nåväl, vårt garage är absolut inte till största delen fylld med påbörjade projekt. Mer än något annat är det fyllt av avslutade projekt. De är nästan ännu värre. Det är saker som man gjorde för två år sedan, eller ärligt talat tjugo, eller nu ska vi inte ljuga: trettio år sedan. Utrustning för sporter som man en gång i tiden utövade. Elektronikprylar som snart har antikvärde. Det tar emot att slänga sin första dator. Och sin andra, tredje, fjärde, femte och… Sen har man förstås också kvar bilstereos från sina första bilar. På den tiden när man faktiskt monterade ut bilstereon när man bytte bil.

Avslutade projekt. Saker jag inte längre använder, men som jag inte riktigt vågar slänga. För det skulle ju vara rätt retligt om jag en dag ska spela tennis och är tvungen att åka och handla ett nytt tennisracket och bollar. Det vore ju idiotiskt.

Men i praktiken är det ändå vad som sker. Därför att den där dagen när jag behöver den där utrustningen så hittar jag inte den eftersom den är gömd i den stora oceanen vid uppfartens slut. Där hundratals kartonger står på hyllor och i högar framför hyllorna.

Eller också hittar du faktiskt racketen eller cyklopet eller penslarna bara för att inse att det verkligen var tjugo år sedan du använde dem så de har torkat och är helt oanvändbara. Strängarna har spruckit, bollarna har tappat luften och tuberna med målarfärg är hårdare än en kvarglömd tandkrämstub i sommarstugan.

Så vad gör man när garaget är fyllt? Man bygger förråd och börjar flytta ut prylar dit. Det är ungefär som att gräva ut mer mark för att göra en större damm. Vattnet, eller i detta fall prylarna, fyller på lika snabbt som du gräver.

Du tror att du har löst problemet och tänker att “Hehe, snart får jag in bilen här.”

Men bilen vet att det inte är sant. Den har redan sett den enda vägen till tak över huvudet: en carport. Det ska vara knepet tydligen, carport med förråd bakom. Men jag har sett dem som misslyckats med det också. Under taket till carporten trängs istället cyklar och utemöbler och ved. Inga kartonger i wellpapp dock.

Att bygga carport framför ett garage är uteslutet. Nästa steg är istället att köpa fler hyllor och hänga upp saker i taket. Det brukar bli en befrielse när man skapar en ny förvaringslösning. Jag är själv uppvuxen i ett hem fyllt av fiffiga förvaringar. Rör i taket för bambupinnar, specialsnickrade upphängningar på väggar för trädgårdsredskap. Men eftersom det är en damm så hjälper det bara tillfälligt.

Stolt rensar man undan allt från golvet, trycker upp det på hyllor, väggar och kanske hängande i taket. Men några veckor senare kliver jag in i garaget och snubblar över nya lådor och jordsäckar och krukor som fyller golvet. Var kom de ifrån? Påbörjade projekt. Eller ibland avslutade projekt som då fått lämna de överfulla garderoberna inne i huset.
När man då står där i oceanen med kartonger, påsar och bråte upp till knäna så börjar man fundera på blocket, loppis och tippen i den ordningen. Man tittar upp mot taket, kanske för att söka hjälp från en högre makt.

Och då ser man frälsningen. Den som man svurit att aldrig, aldrig, aldrig någonsin utnyttja. Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig tillgripa så drastiska åtgärder. Det kommer att straffa mig om tjugo-trettio år när jag blir pensionär och ska flytta från villan.

Tanken hinner komma att det kanske inte blir jag som får ta straffet. Det blir säkert mina barn. Men ändå. Det är så frestande enkelt, att bara trolla bort sakerna. Det är verkligen som att äta kakan och ha den kvar.

Jag tittar ut på uppfarten och bilen ser kanske det jag ser. Kanske har hen sett det hela tiden och bara undrat hur jag kunnat vara så dum att jag inte tar den enkla vägen ut.

Jag sneglar uppåt ännu en gång. Nej, jag vägrar. Vi ska inte fylla vinden i garaget. Där går gränsen. Så desperat är jag inte. Ännu.

PS – du kan inte hjälpa mig att tömma garaget genom att köpa mina böcker i en bokhandel eller via nätbokhandeln eftersom de böckerna kommer från ett stort jättelager (inte helt olikt de där tyska hemmabyggarehangarerna) där de packar och skickar samma dag som beställningen kommer. Men eftersom jag tjänar royalty på alla böcker som säljs så kommer jag att ha råd att antingen köpa fler lådor, hyllor och fiffiga förvaringslösningar – eller faktiskt hyra ett släp och köra till tippen. DS

PS 2 – Jag vet att jag borde läsa den här boken som är utgiven på Hoi Förlag. Det mest ironiska är att jag faktiskt tror att det ligger ett ex av den någonstans i min ocean.

PS 3 – En bok som jag däremot läst är Neil Gaimans underbart förtrollade roman Oceanen vid vägens slut.

Fortsätt läsa

Vem vill inte bo i en bostadsbubbla?

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:24 juni, 2015
Inläggskategori:Blogg

Jag är lite sugen på att flytta till en sån där bostadsbubbla som alla snackar om på tv och som de skriver om i tidningarna. Alltså, jag är lite osäker på exakt hur de ser ut de där bubblorna. Men det måste ju vara rätt smidigt, om man ska flytta alltså. Då tar man väl bara bubblan med sig och sätter upp den på sin nya adress? Om man nu kan köpa en ledig tomt förstås.

Är det någon som vet ifall allemansrätten gäller bostadsbubblor? Och varför i hela världen heter det bostadsbubbla? Det heter ju husbil och husvagn. Då borde det väl heta husbubbla? Å andra sidan heter det ju bostadsrätt så det kanske är rätt.

Sen är det ju enkelt att bygga ut om man bor i en bostadsbubbla. Bara att lägga en bubbla bredvid den första. Ungefär som familjen Barbapapa gjorde i den där boken jag läste när jag var liten. Ungarna älskar den även idag förresten.

Jag har alltid undrat hur bostadsbubblor skapas. Alltså, vilket material använder de? Barbapapas tror jag använde Barbaplast så det kanske är något sådant som NASA använder i sina bostadsbubblor. De har ju lite högre krav på sina, de ska ju vara helt lufttäta. Men jag tänker att om jag ska bo på Jorden och inte på Mars så behöver inte bostadsbubblan ha luftsluss? Eller det kanske krävs för att den inte ska kollapsa.

Om det nu är tunn plast, som i ett tält fast ändå tjockare. Typ som i en ballong. Då kan det ju gå hål på den ifall ungarna över pilbåge inomhus eller om man kastar dart och missar tavlan. Förresten, har ni tänkt på det. Att det måste vara sjukt svårt att möblera en bostadsbubbla. Var ställer man en bokhylla liksom, den kan inte gärna vara väggmonterad, då ramlar ju alla böcker ut. Och tavlor, inte bara darttavlor, utan stora målningar – hur hänger man upp dem om väggen är välvd och lutar inåt? Det blir som om de hänger i taket fast de hänger på väggen.

Jag bodde en gång i en lägenhet med snedtak. Där diskuterade vi var väggen slutade och taket började. Det måste vara lika svårt att avgöra i en bostadsbubbla, fast ett snäpp värre.

De har ju pratat en del om det där med problemen om bostadsbubblan spricker, det hörde jag i något debattprogram. Det förstår man ju att det blir problem. Vem som helst som har bott i tält inser ju vad som händer ifall en bubbla spricker, även om man bor på Jorden och inte på Mars. Ute i rymden är det katastrof om din bostadsbubbla brister, då försvinner all luft på några mikrosekunder. Det har jag läst i den där boken Ensam på Mars. Fy fan. Där kan man snacka om tvärdrag.

Här på Jorden måste effekten snarare bli densamma som när man var barn och tältade och något jävlades genom att dra upp tältpinnarna. Har de tältpinnar i bostadsbubblor? Kanske en stor i mitten, som på ett cirkustält? Gäller att ingen springer omkull den.

Fast man kanske måste hålla bubblan uppblåst med en pump? Samma princip som med hoppborg, men ungarna får ge fan i att hoppa på en bostadsbubbla. Men jag hade kunnat tänka mig en borg förstås, det kanske skulle imponera mer på grannarna än en genomskinlig halv boll?

Det här med bostadsbubblor är faktiskt inte så nytt som de påstår. Jag menar eskimåerna har ju bott så i årtusenden? Och hobbitarna. Eller för dig som är lite yngre – Teletubbies.

En annan variant är ju att bo kvar i sin egen bostad och se till att blåsa upp den. Inte huset då, utan en bubbla runtom den, eller kanske hela kvarteret eller stan. Ni vet som i den där tv-serien The Dome. Fast det verkar inte funka så bra för dem med grannsämjan så det kanske inte är någon bra idé. Eller som i Truman Show med Jim Carey, men där visste ju inte Truman att han bodde i en bubbla och var huvudperson i en tv-show. Och ingen annan berättade. Om jag ska bo i en bostadsbubbla vill jag nog veta om det.

Hörde på tv att Stockholm har en av de största bostadsbubblorna av alla städer i världen. Jaha, skulle det vara en nyhet eller? Ändå påstod reportern att stockholmarna inte kunde se det. Haha. De till och med frågade flera stycken och ingen hade koll på att det fanns en jättelik bostadsbubbla där de bodde. Men hallå? Till och med jag som bara är turist i Stockholm vet ju det. Har de aldrig sett Globen eller? Den syns ju från flera mils håll när man åker runt i stan. Och det finns ju dessutom ett hotell där så det är klart att det måste vara världens största bostadsbubbla!

Tyckte du det här var kul? Då kommer du att gilla Fem stjärnor för Färglösa, min roman som är en burlesk komedi som utspelar sig i en liten fiktiv småkommun som är på väg att gå i konkurs. Och som utöver det har problem med ett kriminellt husbilsgäng. Just nu kör vi ett erbjudande där du med hjälp av rabattkoden FIVE får 50 kr i rabatt på priset. Använd koden i kassan. Klicka här för att läsa mer om boken och nyttja erbjudandet >>

Fortsätt läsa

Dagens roligaste placering av artiklar

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:2 september, 2010
Inläggskategori:Blogg

Den här placeringen av två redaktionella inslag på HD.se var bara så underbart rolig! 🙂

Nästan så man tror att det är avsiktligt?

(Klicka på bilden ifall du inte kan läsa)

Ser ni blicken på Mona? Hon har spanat in HD:s tävling…

Fortsätt läsa

Tomten II – återkomsten

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:17 januari, 2008
Inläggskategori:Noveller

Midvinternattens köld är svår
folk fryser om fingrar och tår
Och nu snart vid århundradets slut
fler än Tomten har hittat upp och ut

Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe

Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött

Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt

Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra

Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp

Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta

Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn

Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng

SLUT

Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.

Fortsätt läsa

Ingen eld utan rök

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:17 januari, 2008
Inläggskategori:Noveller

HON STRÄCKTE SIG EFTER SIN MOBILTELEFON som låg på nattduksbordet bredvid sängen och tände displayen för att kunna se vad den visade. Kvart i sju. Hon stängde av alarmet som annars skulle ha ringt 07.25 och lade ner mobilen och plockade upp cigarettpaketet och tändaren. Snabbt fiskade hon upp en cigarett, placerade den mellan läpparna och tände den.
”Det här var precis vad jag behövde,” tänkte hon och blåste ut ett stort rökmoln mot taket. En skön känsla av välbehag spred sig i hennes kropp.
Patricia hade en ganska lugn dag framför sig. Det var måndag och hon började inte jobba förrän kl nio.
”God morgon älskling, får jag också?” frågade Janne som just slagit upp ögonen. Han sträckte sig närmare henne och hon lämnade över den vita pinnen som glödde i ena änden.
”Det är klart,” sa hon, sträckte sig efter paketet och plockade fram ytterligare en cigarett.
De låg tätt intill varandra och rökte färdigt under tystnad innan de fimpade i askkoppen på nattduksbordet. Sedan steg de upp och han öppnade fönstret en bit för att släppa ut lite av röken som fyllde det lilla sovrummet. Då vaknade också Julia som låg i sin barnsäng vid fotändan av föräldrarnas dubbelsäng.
”Hon vill nog ha frukost,” skrattade Janne och kysste sin sambo innan han försvann ut i badrummet.

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i eftermiddag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men föreståndarinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

Fortsätt läsa

Bara en massa bokstäver

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:17 januari, 2007
Inläggskategori:Noveller

Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.
”Vilken värdelös webbplats, vänder de sig till pensionärer eller?” tänkte han för sig själv.
Samtidigt var det någonting som lockade med den där platsen. Han började anstränga sig för att försöka läsa alla bokstäverna. Det var flera månader sedan han senast hade läst en text som var längre än de 4-5 ord som utgjorde rubriker på nyhetssajter. Det var när hans mormor Linda hade skickat ett pappersbrev till honom på hans 14:e födelesedag, hon gjorde så varje år och hans föräldrar tyckte det var charmigt.
”Det är viktigt att kunna läsa”, sa hans mamma och försökte övertyga honom om att det fortfarande var sant.
”Ja, så var det kanske 2006 men knappast idag va?” svarade han, väl medveten om att skrivning och läsning inte längre var en obligatorisk del av svenskundervisningen i skolan.
I lägenheten fanns det en liten bokhylla fylld med gamla böcker. Han hade dock knappt sett sina föräldrar läsa en bok på många år även om han fortfarande mindes att mamma läste högt för honom då han var riktigt liten. Ganska snart var han dock tillräckligt gammal för att lyssna till ljudböcker på egen hand.
Han tröttnade på webbplatsen och bestämde sig för att kolla nyheterna istället.
”Ny flik”, beordrade han webbläsaren och fortsatte ”gå till aftonbilder.se”. Webbläsaren öppnade den begärda sidan som fylldes med små bilder och allehanda symboler.
”Välkommen till Aftonbilder.se – Sveriges främsta nyhetsförmedlare”, sa en röst.
”Huvudrubriker”, sa han och rösten började läsa upp rubrikerna för honom tills han sa ”stopp och ”lyssna mer”.
Tekniken underlättade mycket dessa dagar och att vara läskunnig var inget som behövdes. Visst fanns det fortfarande utbildningar där det var bra att kunna läsa och skriva, framför allt gammalmodiga yrken som journalister där det fortfarande ansågs omöjligt att kunna jobba utan att kunna läsa. Men han visste att det fanns en hel del journalister framför allt på tv som precis som han själv inte skulle klara av att läsa texter längre än ett A4 utan hjälp.
En annan yrkeskategori som hade fått ett uppsving på senare år var läsarna. Det hade blivit ganska inne att, framför allt bland dem som hade gott om pengar, hålla sig med en uppläsare eller uppläserska som kunde läsa upp en bok live istället för färdiga inspelningar eller datortolkade konverteringar från text till tal. Oftast var det dock svårt att skilja datorer från människor men om man hade en egen läsare, då var man säker. Numera var det ovanligt med unga läsare och han hade sett något nyhetsinslag där de befarade att yrket var på utdöende eftersom så få unga ville lägga ner en massa tid på att lära sig läsa när man tjänade så pass dåligt som läsarna i allmänhet gjorde.
Å andra sidan var det ju inte längre särskilt vanligt att böcker skrevs ner från första början. Framför allt yngre författare läste allt oftare in sina berättelser direkt i mikrofonen och lagrade dem på servrar i cyberspace.
I takt med att datorerna blivit bättre på att både läsa upp texter och att tolka tal så hade behovet av det skrivna ordet långsamt försvunnit. Det som försvann först var kunskapen om att skriva för hand eftersom det inte behövdes då datorer allt som oftast användes för att skriva. Han var en av få som faktiskt hade studerat läsning och det var bara för att hans föräldrar tvingat honom att gå den där sommarkursen i läsning för fyra år sedan. Till deras stora besvikelse så återvände han snart till ljudböcker och filmer.
”Jag tror att automatdubbningen av filmer var det som tog död på folks lust att läsa”, brukade hans pappa säga. Tydligen var det så att en gång i tiden textades engelska filmer på svenska. Idag var det ju bara att välja mellan engelskt och svenskt tal. Det fanns datorprogram som kunde härma de engelska skådespelarnas röster och det lät ungefär på samma sätt när actionhjälten Alex pratade svenska eller engelska.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur primitivt det måste ha varit i början av 2000-talet när alla trots datorer fortfarande hade en massa papper överallt. Själv hade han knappt sett en tryckt tidning, förutom i den där lådan som hans pappa hade sparat uppe på vinden med en massa gamla biltidningar.
I samma låda hade pappa en gammal mobiltelefon från början av seklet där det fortfarande fanns en knappsats och tydligen skickade folk textmeddelanden till varandra. Det var innan video messaging blev standard.
Han stängde ner Aftonbilder.se och återgick till den gamla webbplatsen. Han hade svårt att avgöra om den var uppdaterad på senare tid eller om det var ännu ett av de många outforskade och bortglömda vraken som fortfarande härbärgerades på någon gratisserver på det oändliga internet. Han klickade på en av de länkade texterna, markerade ett textavsnitt i den och bad datorn att läsa upp den.
Han fick en känsla av att han hade upplevt det tidigare då datorn läste högt från solvedahlgren.se:
”Bara en massa bokstäver
Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.”

SLUT

Om novellen
Kommer folk att vilja eller ens kunna läsa i en framtid där tekniken gör att de kanske inte behöver? Ersätts skriven text av ljud och bild i allt större omfattning?

Fortsätt läsa

En massmailares bekännelse

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:17 januari, 2007
Inläggskategori:Noveller

Det började för en dryg månad sedan som en idé när jag och Robert satt på fikarasten och skröt om vem som hade mest att göra. Vi jobbar på ett rätt stort företag som sitter i ett stort hus och ett stort kontor. Det är öppet kontorslandskap som är så trendigt just nu, fast våra möbler är säkert 30 år gamla så det enda de gjort är att riva bort alla väggar och försökt trycka in så många skrivbord som det bara går på minsta möjliga yta.

Alla har vi varsin dator på skrivbordet och det är där vi gör allt jobb. Jag kommer in klockan 8 på morgonen och går hem kl 16.30. Däremellan klämmer jag in en fikarast på förmiddagen, en lunch på 30 minuter som intas i personalmatsalen. Den ger oss varje dag en deja vu från skolbespisningens köer och framför allt lukt och smak på det som läggs på våra tallrikar i rask takt. På eftermiddagen hinner vi med en ny fikarast.
Ungefär så ser varje dag ut och på fikarasterna ägnar vi oss mest åt att skryta över vem som har mest att göra.
Det är svårt att mäta hur mycket vi har att göra. Till dem som frågar vad jag sysslar med så brukar jag säga att jag bara skriver och läser mail mest hela dagarna. Och pratar lite i telefon förstås. Diskussionen vid fikabordet började med att Robert suckade tungt.
”Ibland känns det som om jag gör hela min avdelnings jobb. Jag skickade över 200 mail igår”, sa han lite lagom anspråkslöst, väl medveten om att det säkert var mest av alla på företaget.
”Hm, det är väl ungefär vad jag brukar skicka jag också”, svarade jag.
”Äh, nu överdriver du. Inte en chans att du skickar 200 mail på en dag?”
”Jodå.”
”Ska vi slå vad?”
”Vadå, menar du en tävling?” sa jag.
”Ja, varför inte? Den som skickar flest mail den här veckan vinner och förloraren får bjuda på O´Learys på fredag kväll.”
”Hm, ja, varför inte.”

Tävlingsinstinkten finns i de flesta män. Jag kan inte minnas någon manlig kollega som inte velat anta en utmaning, hur fånig den än må vara. På ett av mina första jobb tävlade vi i att bygga torn med suddgummin. Det går ju inte idag, tror inte att jag sett ett radergummi (som jag säger nu när jag är vuxen) på flera år.
Hur som helst, tillbaks vid min plats började jag kolla lite i outboxen (vi jobbar på ett svenskt företag som inte vill lägga extra pengar på att köpa svenska licenser till programvaran, annars hade jag skrivit Utkorgen) för att se hur mycket mail jag hade skickat de tidigare dagarna.
Det såg inte bra ut. Föregående veckas facit: måndag 37 st, tisdag 54 st, onsdag 32 st, torsdag 98 st, fredag 12 st. Hm, jag hade bara jobbat halva dagen på fredagen och dessutom suttit i möte. Vad var hemligheten med torsdagen?
”Aha”, sa jag till mig själv och log. Då hade jag haft en lång mailkorrespondens med Robert som omfattade 30 av de där mailen.

I samma ögonblick plingade det till i mailen.

”Hej, hur går det slöfock?
Jag har redan skickat 14 stycken sedan fikapausen.
/R”.

Han ledde redan med 14-0 efter en kvart. Dessutom insåg jag att Robert skulle ha ett försprång. Jag skyndade mig att reducera till 1-14 genom att skicka ett kort svar till honom ”Bra. /S”.

Mitt uppe i tanken på vår lilla tävling hade jag bortsett från det faktum att Robert satt i supporten och hans jobb var att svara på mail. Jag tyckte visserligen att min mailbox var ständigt full och att även jag skickade hur mycket mail som helst på en dag.
Jag kastade mig över de 10 mail som låg i min inbox och besvarade allihop som omväxling. De flesta fick bara ett kort:

Ok.
/S

Det var mail som jag normalt sett bara slängde över i en mapp eller rentav raderade direkt. Det var gjort på några minuter och sedan var min inbox tom.
Jag tog därför tag i min papperspost och det gjorde att jag kunde skicka iväg ytterligare fyra mail samtidigt som det till min glädje (en märklig känsla i detta sammanhang) noterade att jag hade fått tre nya mail och två svar på de mail som jag hade skickat tidigare.
Så gick timmarna fram till lunch och jag kunde summera 44 ivägskickade mail när jag och Robert skulle jämföra på lunchrasten över en kokt torsk med potatis som fick mig att undra om det inte hade varit bättre fisk än så här till och med i skolan.
Idag brydde jag mig mindre om maten eftersom Robert triumferande inledde med:
”107 stycken. Det är nog mitt rekord före lunch faktiskt. Hur går det för dig?”
”Har inte räknat riktigt, det är nog strax över 60 tror jag”
”Då får du nog sätta lite fart om det inte ska bli en fullständig utklassning.”

Efter lunch satte jag fart. Jag fick en riktig snilleblixt. Jag mailade ut till hela avdelningen för att kolla om det var någon som hade lånat min häftapparat. Förutom en idiot (en blond tjej i 40-årsåldern) som reste sig och kom bort och erbjöd mig att låna hennes kunde jag glädja mig åt 18 svar per mail inom några timmar där alla såklart skrev något i stil med ”Nej, har inte sett den.”
Inte så konstigt, den låg ju i min skrivbordslåda. Vilket var precis vad jag svarade alla 18 individuellt.

”Hoppsan, hittade den i röran. Ursäkta.
/S”

Tack vare detta hade jag plötsligt skickat 36 nya mail. Det såg bättre ut. Men det krävdes mer sådant för att jag skulle kunna ta in på Robert.

Det plingade till i mailboxen på nytt. Den här gången var det en gammal rolig historia som jag brukade dyka upp ett par gånger om året och redan efter de första raderna kände jag igen den.

På ett företag hade fem kannibaler anställts. Första arbetsdagen säger chefen:
– Ni har nu fast arbete, ni tjänar bra och ni kan äta i vår matsal, så låt nu de andra vara ifred, OK???
Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna. Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
– Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad det har blivit av henne??
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen gått vänder sig en av kannibalerna till de andra:
– Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??????
Kannibalen längst bak svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag…
– IDIOT!! säger den förste. De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningschefer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!!!!

Normalt sett hade jag slängt den innan jag ens läst färdigt den. Men eftersom det nu var en tävling så var det bara att sätta igång och skicka vidare den till alla jag kände. Det blev ett individuellt mail till var och en av de 128 mottagarna i min adressbok. Det tog mig faktiskt över 200-gränsen. Så många mail hade jag aldrig skickat under en dag på jobbet tidigare och jag kände en stark tillfredsställelse.
Framför allt genererade det 22 svar i stil med ”kom med något nytt” men även 50 stycken som tyckte den var kul. Dessutom ett tiotal som inte hade hört av mig på länge och då inledde en konversation per mail för att uppdatera sig lite socialt.
Det gjorde att jag med minimal ansträngning kunde köra iväg ytterligare 100 mail inom loppet av 45 minuter. Innan jag släckte ner datorn för att gå för dagen så räknade jag ihop slutsumman i Outboxen: 326 mail. Jag kände mig riktigt nöjd.

Dagen därpå jämförde vi våra siffror. Men det var inte bara jag som hade varit flitig.
”Det blev 428 mail igår”, sa Robert stolt och tillade ”Kanonbra idé det där med att skicka iväg en rolig historia, det hade jag aldrig kommit på utan din hjälp. Hur gick det för dig?”
”326”, svarade jag och plötsligt kändes det inte lika imponerande längre.
För ovanlighetens skull så satt ingen av oss kvar hela kvarten på fikan utan skyndade oss tillbaks till våra arbetsplatser. Jag hade hunnit med ett 50-tal mail före rasten men jag hade mycket att göra om jag skulle hinna ikapp Robert.
Jag började med att gräva i skräpboxen i jakt på några kul historier. Det gällde att inte ta för grova skämt om de skulle gå att skicka ut till alla i min adressbok.
Då hittade jag den perfekta. Ett gammalt kedjebrev som gick ut på att om man inte svarade på det inom fyra timmar så skulle man drabbas av fyra dagars otur eller något i den stilen. Man skulle skicka vidare det till 10 vänner och dessutom skicka en kopia till den man fått det av. Jag skyndade mig att skicka iväg det till alla – utom Robert såklart. Han fick själv komma med idéerna framöver.
Det genererade snabbt ett 50-tal nya mail till mig. Men det kändes inte helt naturligt att komma på något att svara på de mailen. Det väckte tanken som jag sedan tog upp på lunchrasten.

”Du, jag tycker att den här tävlingen inte blir riktigt objektiv. Jag menar, jag får ju rätt mycket mail som jag aldrig svarar på. Det är ju också ett mått på hur mycket man jobbar.”
”Hm, du menar att vi borde räkna även de inkommande mailen?” svarade Robert.
”Ja, då blir det ju två mått. Jag får ju lätt fler mail än jag skickar iväg”, sa jag.
”Okej, då kör vi på det från och med idag. Ja, vi kan ju gå in och räkna igår också om det känns bättre för dig?”
”Absolut.”
På kvällen när jag gick hem kände jag mig riktigt nöjd. Min mailskillnad (skickade – mottagna) mail låg denna dag på 434 – 578.

Dagen därpå så kunde vi jämföra och Robert hade faktiskt inte lika stor ledning längre. Han siffror var 442 – 425. Han abonnerade nog inte på lika många nyhetsbrev som jag gjorde. Det hade han nog kommit på när vi jämförde på onsdagen så var han också uppe i fler mottagna än skickade. Jag nådde då 534 – 625 medan han kom upp i 542 – 590.

På torsdagen kom jag på den riktiga snilleblixten. Dels gick jag in och anmälde mig till en nyhetstjänst som skickade ut pressmeddelanden individuellt vilket betydde att det plingade ungefär var 5:e minut med ett nytt mail och under en dag blev det runt 100 mail bara därifrån. Men den riktigt stora grejen var att jag vidarebefordrade alla mail från en extern mailadress som jag inte hade använt på länge eftersom det kom så mycket spam (skräppost) till den. Det gjorde att jag plötsligt fick 100-tals nya mail som kunde komma förbi företagets spamfilter.
Det tog visserligen rätt mycket tid att slänga alla mail så jag hade vissa problem att hinna med det jag skulle göra, men det var det värt.
Dessutom lyckades jag hitta en funktion för out-of-office-reply som lagrade alla automatiska svar i min Skickat-mapp. Det var ju rätt vanligt att folk glömde stänga av sin Out-Of-Office när de kom tillbaks från semestern. Allra bäst var att det genererade en massa svarsmail från vänliga människor som påpekade att jag hade glömt det och dem kunde jag i min tur svara lika vänligt och tacka för att de påpekade det.
På torsdagskvällen satte jag ett fantastiskt rekord. 948 – 1456. Robert var faktiskt lite chockad på fredagsfikan då han insåg att jag för första gången var i ledning.

Kanske var det hans desperation som gjorde att han strax före lunch skickade ut ett mail till samtliga anställda på företaget där det stod:

”Hej, jag har en vän vars katt igår födde 8 små söta kattungar som nu söker ny husse eller matte. Hör av er per mail till mig ifall ni vet någon som kan ta hand om dem.
Robert Hansson
Support”

Jag mailade honom direkt.

”Du förstår väl att det bara är individuella mail som räknas, du kan inte räkna varje mottagare om du inte skickar ett separat mail till var och en. /S”

Tyvärr hade han tänkt på det redan. På något sätt hade han lyckats hitta en funktion som skickade det som individuella mail och sparade dessa i Skickat.

”Välkommen bort att inspektera min Skicka-mapp. Där ligger det just nu 4792 mail med subject ”Kattungar söker ny familj”. Ser ut som om du får bjuda ikväll trots allt.”

Det var bara timmar kvar av utmaningen. Jag ringde en vän som brukar kunna det där med datorer men han kände inte till att det var möjligt att göra med det mailprogram vi använde. Otroligt förargligt. Hur hårt jag än kämpade skulle jag aldrig kunna skicka så många mail för hand.
När Robert gick in på ett möte efter lunch såg jag min chans. Jag smet bort till hans skrivbord och lyckligtvis hade han glömt att logga ut. Jag tittade i hans outbox och där låg det mycket riktigt flera tusen mail sända samma dag. Jag letade desperat i inställningarna för att se var han hade ändrat men jag kunde inte hitta något, ja förutom en intressant liten sak.

När Robert kom tillbaks fanns ett mail från mig med subject (på svenska hade det hetat Ämne) ”Ny flat-tv säljes pga flytt för 10.000 kr”. Dessutom ett annat mail där jag skrev:

”Verkar som om det är kvitterat i kampen nu. Jag lyckades skicka ett engelskt också till alla dotterbolagen. Jag har 5920 mail i min Skickat-mapp.
/S”

När Robert segervisst gick förbi mitt skrivbord på väg ut från sitt möte log jag så brett att hans leende kom av sig och jag tyckte mig höra ett ”Skit!” från hans skrivbord när han läste mitt mail.

Men det tog inte många minuter innan det dök upp ett nytt mail från honom.
”Nu leder jag igen. Känn dig krossad, har skickat 12 498 mail nu.”
Jag tittade i min Skickat-mapp och där låg det mycket riktigt 12 498 mail. Jag lutade mig tillbaks i stolen och skickade ett sms till Robert där det bara stod 15 675 och efter några minuter kom det ytterligare några tusen mail i min Outbox.

Jag gick bort till honom strax före kl 16.30 då han precis stängt av sin dator.
”Jag hade 58 793 mail i min Skickat-mapp sa han triumferande.”
”Det vill jag nog se, det var precis samma som jag hade”, svarade jag.
Han startade upp sin dator och loggade in. Han startade mailprogrammet och klickade på Skickat-mappen för att stolt triumfera men fick en chock då det inte fanns mer än drygt 5000 mail där.
”Vad, men jag lovar, det låg fler där förut. Nu vill jag se din Skickat-mapp”, sa han.
Vi gick bort till min arbetsplats där jag stolt kunde visa upp hur många jag hade skickat.
”Va, det där är ju mina mail”, sa han.
”Hm, det ser ut som om det är min Skickat-mapp i alla fall. Det gäller ju att tänka på vilken avsändare man har innan man skickar iväg en massa mail”, skrattade jag.
Då förstod han att jag hade loggat in på mitt konto i hans dator och han hade varit så uppe i varv att han inte hade lagt märke till det när han började skicka ut sina nya massmail till hela företaget.
Efter någon minut lade sig hans ilska och vi kunde båda skratta gott åt det när vi gick ner till O´Learys för en burgare och några öl.

Det var en månad sedan dess nu. IT-chefen skrattade inte lika gott på måndagen. Robert klarade sig undan med en skarp varning men att jag hade skickat 50.000 mail på en dag och överbelastat deras mailserver uppskattades inte alls.
Därför skriver jag nu denna lilla bekännelse. Just nu håller jag på att maila ut mitt cv till ett antal företag. Tack och lov så slapp jag få titeln massmailare på mitt anställningsintyg från min gamla arbetsgivare och det är jag självklart mycket tacksam för.
Jag kommer också att passa mig noga för att på en fråga om hur effektiv jag är i Officepaketet svara:
”Jag är mycket snabb. En gång skickade jag nästan 50 000 mail på en och samma dag.”
Även om det faktiskt är alldeles sant.

SLUT

Om novellen: Faktiskt en novell jag är rätt nöjd med. Det här skrevs förstås innan Facebook slog igenom. Men den känns nog fortfarande lika aktuell för dem som jobbar på kontor eller använder mailen i jobbet.

Fortsätt läsa

Mannen som kunde tala med träd

Inläggsförfattare:Sölve
Inlägget publicerat:16 januari, 2006
Inläggskategori:Noveller

Elsa betraktade den ståtliga eken som stod i ena hörnet av hennes gräsmatta. Den reste sig majestätiskt mot himlen och spred en skön skugga över stora delar av hennes lilla tomt. Den skuggade även grannen.
Den elake Bengtssons tomt. Det gjorde ont i Elsa varje gång hon tittade på den smaklöst renoverade villan som Bengtsson bodde i. Han hade inte bevarat någonting av det gamla fina 20-talshuset i sin iver att få ett modernt hem.
Det hade däremot Elsa. Hon bodde fortfarande kvar i samma hus som hon själv växt upp i. När hennes föräldrar byggde huset i slutet av 1910-talet så hade de nog knappast en tanke på att deras dotter skulle bo kvar där nästan 90 år senare.

Fortsätt läsa