De finns lite överallt. Även representerade i media bland sportjournalister. De innebandyfientliga idrottsmobbarna.
Så fort innebandyn får välförtjänt och efterlängtat medieutrymme dyker de upp. De innebandyfientliga. Artiklar på webben får kommentarer som “Varför skriver ni om innebandy? Det är en korpsport.” eller “Innebandy är en fritidsgårdssysla, ingen elitidrott”.
Läs alla kommentarerna till den här HD-artikeln om SM-kvartsfinalen FCH-Warberg. En match som lockade drygt 1500 åskådare och direktsändes i TV4sport. Utöver vanliga kommentarer kring matchen dyker det upp mobbare:
8. Plastfäktning
När inte produkten i sig håller, då får man ju försöka att locka folk med trummor och kringarrangemang. Dessvärre hinner verkligheten alltid ifatt till slut. Innebandy….suck..
9. E det på riktigt el ??
Hur e det möjligt överhuvudtaget att locka folk till skolgympa ?? En sport som vem som helst får vara med och spela och där man blir stjärna i “världens bästa liga” bara man “har vinnarskalle och är vältränad”. Resten av världen bara skakar på huvudet haha….Fotboll, handboll och basket känns som det e på riktigt !!
Vad är det som driver dessa stackare? Förmodligen detsamma som ofta driver mobbare. Fördomar och avundsjuka.
Innebandy förknippas med fritidsgårdar och gymnastiksalar. Inte utan anledning eftersom det var där allting började. Mobbarna har alltså bra koll på historien genom att de minns att innebandyn blev stor på fritidsgårdar och tog över på gymnastiken.
De råkar bara ha en kunskapslucka på 25-30 år. Och det gör dem förbannade när de inte förstår. De kan inte förstå hur den där sporten – som dök upp som tidsfördriv på fritidsgårdar, som blev populäraste valet på gympan i skolan och som älskades av alla åldrar till korpens glädje – plötsligt har förvandlats till en elitidrott som vill bli tagen på allvar. Och att det spelas SM-finaler i Globen och att det finns VM och att innebandy spelas i mer än 50 länder.
Fördomar är viktigt för vår överlevnad. Utan fördomar blir det svårt för en människa att fungera. Våra förfäder hade fördomar mot vilda djur och utgick ifrån att ett lejon skulle äta upp dem, även om de aldrig träffat ett lejon, och det räddade säkert många liv.
Men fördomar kan också gå till överdrift och förvandlas till rädsla för det som är främmande. Allra helst när du väljer att inte ta reda på mer och eventuellt plocka bort dina fördomar. Jag tror det är fördomar som drabbar innebandyn.
Ta bara journalister som byggt sin karriär på att följa de stora klassiska lagidrotterna; fotboll, hockey, handboll och isbandy. Kanske rentav, i sammanhanget, nymodigheten basket. De känner till dessa idrotters regler och känner sig hemma med dessa. Men plötsligt kommer innebandyn. Nya regler att lära sig. Nya lag att lära sig. Nya spelare att lära sig. Journalisten som är van att vara expert blir plötsligt en amatör, fullständigt okunnig. Det är skrämmande.
Då är det enklare att mobba. Om du inte vill eller orkar lära dig nytt så kan man alltid hacka på det nya okända och ta avstånd. Eftersom en stor del av läsarna är lika okunniga så kan dessa identifiera sig med dig som expert. Läsarna blir också mobbare.
Men det finns ett problem för journalisterna. En växande del av läsarna delar inte bilden. Dessutom dyker det upp allt fler yngre journalister som rentav spelat innebandy. Det är inget nytt, men den allra senaste generationen är dessutom stolta över att vara innebandyspelare. Det blir genast jobbigare att mobba eftersom du då ska mobba dina arbetskamrater. Och dina läsare som ser en helt annan verklighet.
Media har fortfarande stor makt. De är dessutom inte speciellt förändringsbenägna.
Jag har själv jobbat som journalist och började på Nordvästra Skånes Tidningar precis innan de slängde ut skrivmaskinerna för att gå över till datorer. I den övergången fanns det journalister som vägrade använda dator. De fortsatte skriva maskin. Vi som använt dator tidigare (det här var runt 1992-1993 och jag hade själv haft PC hemma sedan 1986) skakade på huvudet och förstod inte hur någon skulle vilja använda en skrivmaskin när det erbjöds datorer.
I det här fallet körde tidningsledningen slutligen över de motsträviga traditionalisterna som fick ett ultimatum: antingen skriver du på datorn eller så skriver du på en avskedsansökan. (Ungefär så). Och några år senare så var en del av dessa datorhatare frälsta och älskade sin dator.
Jag tror och hoppas att vi kan omvända en del av de innebandyfientliga idrottsmobbarna. Vi kan börja med att föregå med gott exempel och inte se ner på andra idrotter. Även om det kan vara tacksamt ibland att ge igen med samma mynt.
Sölve Dahlgren
är författare och fd sportjournalist som bevakat fotboll, innebandy, hockey, basket, handboll, tennis, ridsport, orientering, brottning och en mängd andra mer eller mindre välkända idrottsgrenar i varierande omfattning. Har varit chefredaktör för bland annat Tidningen Tennis, Svensk Innebandy, Fotbollmagasinet, GOAL och Pro Hockey.
PS Kan inte låta bli denna lilla anekdot. Under matchen på IH ikväll träffade jag en gammal kollega från NST i sällskap med en liten kille (10-12-årsåldern?). Vi berättade att vi hade jobbat ihop.
– På den tiden när vi hade skrivmaskiner, sa jag.
– Du har väl aldrig sett en skrivmaskin? frågade min gamle kollega (underförstått, du vet väl knappt vad det är?)
– Jodå, svarade grabben direkt. På museum.
Ouch. Men vi kan överföra det på sporten och fundera över vilka av dagens sporter som kommer att hamna på museum i framtiden. Jag tror inte att det blir innebandyn som hamnar där först.