Efter den trista sortin från FWT-turneringen i Prag och förlusten mot kändislaget Prague Allstars gick resan vidare med tåg till tyska Lindau. En liten stad som låg vackert vid Bodensjön, nära gränsen till Österrike och Schweiz.
– Det vackra läget vid Bodensjön bidrar sommartid delvis till medelhavsklimat och innebär härliga badmöjligheter i sjön, läste Emil på Wikipedia när någon undrade vad det var för en håla de var på väg till.
– Schysst. Undrar om det är varmare där än i Sundet, sa Viktor.
Efter sina insatser i både Helsingfors och Prag borde de ha varit direktkvalificerade till turneringen i Lindau. Men eftersom direktplatserna fördelades redan innan de kom till Helsingfors så var det kvalspel som gällde ännu en gång. I kvalet hade de i alla fall fått en hygglig lottning och i de inledande matcherna mötte de mest tyska lag. Hoppfulla och naiva tyska lag som helt missat trenden med legoknektar och enbart satsat på egna spelare.
– Det här kvalet vinner vi enkelt, sa Charlie när Emil berättat om lottningen och motståndet på deras fjärdedel.
Inledningsvis såg det ut som om han skulle få rätt. I första matchen mot ett lag från München gick de inte ens för fullt men vann ändå med tvåsiffrigt. Det såg länge ut som om Ali Hassan skulle få hålla nollan. Men tyvärr blev spelarna lite väl våghalsiga i jakten på mål framåt och tyskarna kunde kontra in två tröstmål. Consuls vann med 17-2.
Det fortsatte på samma sätt. De vann alla kvalmatcher på vägen fram till kvalfinalen med tvåsiffrigt. Det var tyska och belgiska lag. De hade haft turen att slippa de schweiziska, finska och svenska lagen helt. Men i kvalfinalen väntade ett norskt lag som de inte hade så bra koll på. De hade aldrig sett norrmännen spela.
Helsingborg Consuls gick in till matchen fyllda av självförtroende. I omklädningsrummet skämtade spelarna om att målet måste vara tvåsiffrigt igen.
– Nu ska vi inte bli för kaxiga, norrmännen har imponerat i kvalet. De har också vunnit med tvåsiffrigt i flera matcher, sa Anton.
– Dessutom slog de ju ut ett annat svenskt lag i förra matchen, sa Emil.
– Äh, det var ju ett korplag från Trelleborg de mötte. Dem hade vi också vunnit mot, sa Joel Magnusson.
Consuls fick en drömstart. Redan i första matchminuten snappade Brian upp en felpass från en norsk back och kunde oattackerad kliva fram och dundra in bollen i ena krysset, 1-0.
– Vad var det jag sa, vi gör tvåsiffrigt, skrattade Brian.
De första minuterna av matchen spelade Consuls bra. Det var ett tillslag på bollen hela tiden och spelarna rörde sig, sökte fria ytor och var passningsbara. Det gav utdelning efter fyra minuter då Svoboda hittade Tom Stenhög som sköt direkt. Målvakten räddade men Brian petade in returen och det var 2-0.
Efter det skiftade matchen karaktär. Consuls började chansa med passningarna i jakt på öppnande genomskärare och mål. Och spelarna började transportera boll istället för att passa den vidare direkt. Det gjorde att Larvik Kings hann samla sitt försvar och vann fler närkamper.
Innan första perioden var över hade Larvik kvitterat till 2-2. I början av andra perioden gjorde de dessutom 3-2 i powerplay sedan Brian tagit en onödig utvisning då han rappat en av de norska backarna över vaderna.
Helt plötsligt blev den norske målvakten till en vägg. Han gjorde ett par omöjliga räddningar.
– Det är ju helt sjukt. Han tar ju allt, sa Tom efter att ha skjutit sitt fjärde skott på mål och sett bollen ta på målvaktens axel och ut över sargen.
– De tvingar oss att ta avslut ur dåliga vinklar. Vi måste få upp passningstempot, annars får vi inga bra skottlägen, sa Anton.
Consuls pressade och ägde bollen mest hela tiden. Men norrmännen höll tätt. Brian prickade stolpen. Svoboda hade ett tungt skott i ribban. Men bollen ville bara inte in. Och mitt i den intensiva helsingborgspressen så fick Larvik en kontring, två mot en. Anton var ensam kvar och försökte täcka bort passningsvägen men Pedersen lyfte bollen över hans klubba och Halvorsen slog till på volley innan Emil hann förflytta sig över till andra sidan av målet. 2-4 var inte rättvist men det var ställningen med fyra minuter kvar av matchen.
Helsingborg Consuls tog timeout och chansade med att plocka ut målvakten. Med två minuter kvar drog norrmännen dessutom på sig en utvisning och de fick spela sex mot fyra. Det hjälpte inte, ett skott av Anton räddades av målvakten. Returen landade hos Pedersen som rensade undan och bollen gick över huvudet på Skovajsa i riktning mot det tomma målet på Consuls planhalva. Den rullade sakta, Skovajsa rusade efter men hann inte ikapp bollen innan den passerat mållinjen. 2-5 och det var ridå. De var utslagna ännu en gång.

* * *

– Du har räknat ut vad den här turneringen kostar oss? frågade Anton.
– Japp. Tjeckerna ska ha sina 40 000, vi ska betala våra hotellrum och mat. Och resan från Prag. Vi går nog back 125 000 kronor ungefär på den här turneringen. Men det är nog ändå billigare att stanna kvar här än att åka till Zürich redan nu, sa Emil.
– Är hotellen dyrare där?
– Jag tror det. Framför allt är det nog enklare att fixa träningstider här känns det som. Vi får njuta av att se matcher och passa på att bada i sjön.
– Hur ser ekonomin ut nu egentligen?
– Vi har under 200 000 kronor kvar på kontot när vi betalt tjeckerna.
– Det var inte bra. Vi måste kvala in till Zürich.
– Ja. Det kommer att kosta oss lika mycket där och vinner vi inga pengar så har vi knappt tillräckligt kvar för att ha råd att åka till nästa turnering. Vi skulle behöva gå till andra omgången i Zürich också för att ha lite marginal. Men det blir nog tufft med en massa schweiziska lag och kanske fler tjeckiska än här också.
– Fan att vi skulle slarva bort segern idag. Det är för dåligt av oss, sa Anton.

* * *

Det tuffa matchandet började slita på spelarna. Sedan debuten i Stockholm hade de spelat 26 matcher på sju veckor. En hel Superligasäsong på mindre än två månader. Låt vara att det inte varit högsta tempo i alla matcher, men det var många spelare som hade känningar i muskler och leder.
– Vi skulle behöva en fystränare till laget. Nu kör vi ju bara samma program som Stellan gjorde med oss i juniorlaget. Svårt att veta hur mycket vi ska vila nu när vi spelar så mycket matcher, sa Anton.
– Vi har väl inte råd med en fystränare. Men det hade nog varit bra med en tränare. Inte för att du och Jocke gör det dåligt men ändå, sa Viktor.
– Jag vet vad du menar. Jocke kan för lite innebandy och jag kan inte coacha samtidigt som jag spelar. Vi skulle behöva någon som Svoboda.
– Men som snackar svenska.
– Eller åtminstone bättre engelska.
– Har du hört något från Kalle?
– Nej, inte sedan jag pratade med honom innan Prag. Han sa att han fortfarande inte var sugen. Jag vill inte ringa och tjata för mycket på honom heller, men det känns som om det är kört, sa Anton.
– Det måste finnas fler rutinerade spelare. Finns det inga svenska legoknektar på touren som vi kunde hyra in istället för tjeckerna?
– Emil frågade faktiskt Jocke om det. Det finns visst en före detta landslagsspelare, han visste inte vem, som spelar i Superligan nu men som var beredd att spela en FWT-turnering. Han ska vara riktigt bra, har spelat i VM för Sverige.
– Hur mycket skulle han ha?
– Femtiotusen per turnering. Plus segerpremier, hotell och fria resor. Mer än både Svoboda och Skovajsa tillsammans.
– Oj. Hur mycket kostar de förresten?
– Du får inte säga det till någon annan.
– Nej, jag håller tyst.
– De får tjugotusen var, plus procent på prispengarna om vi vinner några.
– De har bra betalt. Alla vi andra spelar gratis.
– Ja, några löner har vi inte råd med precis. Vi ska vara glada om vi har råd att slutföra touren. Vi måste kvala in till Zürich annars…
– Annars?
– Annars kan vi nog packa väskorna för att åka hem igen, sa Anton.

* * *

Anton ringde Emma efter förlusten i kvalfinalen. Han hade pratat med henne en vecka tidigare då de var kvar i Prag för att höra om hon tänkte komma ner till Tyskland. Men hon drog på det, sa att hon jobbade mycket.
Han berättade att de var pressade att vinna för att ha råd att fortsätta på touren.
– Jag håller tummarna för er här hemma, sa hon.
– Du tänker inte komma ner alls eller?
– Nej, jag tror inte det. Det känns inte så.
– Vad känns det som då?
– Det känns som om vi kanske ska ta en paus.
– En paus?
– Jag behöver få tid att fundera. Jag har kommit in i Umeå. Jag håller på och jagar en lägenhet där uppe nu.
– Hur länge ska du plugga där?
– Tre år till att börja med. Jag vet ju att du inte tänker flytta till Umeå.
– Nej, de har visserligen bra innebandyklubbar där uppe men…
– Så det kanske är lika bra att vi avslutar det redan nu. Du vill ju egentligen spela vidare på touren nästa säsong också eller hur?
– Ja, det är klart att jag vill. Men just nu vet jag inte ens om vi har råd att slutföra den här säsongen om vi inte kvalar in till Zürich eller hittar någon sponsor.
– Men håller du inte med mig?
– Håller med dig om vadå?
– Att det är lika bra att vi gör slut. Eller i alla fall tar en paus.
– Jag saknar dig Emma.
– Jag har saknat dig också. Men jag tror inte att det funkar med ett distansförhållande. Min syrra var ihop med en kille i Stockholm i ett fyra månader. De åkte och hälsade på varandra varje helg och snackade i telefon varje kväll.
– Men det funkade väl? Om man vill så går det.
– Till sist tröttnade de båda två. Hon ville inte flytta till Stockholm och han ville inte flytta till Helsingborg. Så de gjorde slut.
– Det betyder väl inte att vi måste göra så?
– Erika sa efteråt att hon bara ångrade en enda sak med det förhållandet.
– Vad var det?
– Att hon inte gjort slut med honom tidigare så att hon inte slösat bort så mycket tid och pengar på resor och försummat sina vänner.
– Älskar du inte mig längre?
Det blev tyst i andra änden av luren. Han tyckte det lät som om Emma grät. Hon drog i alla fall in luft i näsborrarna. Kanske var det hennes pollenallergi.
– Jo. Nej. Jag vet inte. Jag är inte säker.
– Då är det väl dumt att göra slut. Vi kan väl se hur det funkar.
– Nej, jag tänker inte göra samma misstag som Erika. Det är bäst att vi gör så här. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner.
– Men, Emma. Snälla.
Han visste inte vad han skulle säga mer. Visst hade han själv funderat över hur det skulle funka att vara ifrån varandra flera veckor och månader. Det var ju inte bara sommaren utan hela hösten. Och förhoppningsvis bara några månader hemma i Helsingborg innan de drog till Asien nästa säsong. Men deras innebandyäventyr kunde ta slut tidigare. Han hade aldrig träffat en tjej som Emma, han hade verkligen trott att de skulle vara tillsammans för alltid.
– Du, Anton jag måste sluta nu. Vi får prata mer någon annan gång.
– Emma?
– Ja.
– Tänk igenom det en gång till. Jag kan komma upp och hälsa på dig i Umeå när säsongen är slut.
– Anton. Lyssna, det är slut. Det är ingen idé att vi håller på och försöker rädda det här. Det tar flera månader innan vi träffas nästa gång. Även om du är hemma i Helsingborg i vinter så är det 120 mil emellan oss. Jag vill inte ha en pojkvän som jag träffar en gång i månaden. Det kommer aldrig att fungera. Det är slut. Du får glömma mig. Du träffar säkert någon annan snart.
– Men…
– Livet går vidare, Anton. Nu måste jag verkligen sluta. Vi hörs.
Sedan la hon på. Han höll kvar telefonen i handen och knappade snabbt in ”Jag älskar dig fortfarande” och skickade iväg ett sms. Han satt och väntade fem minuter på ett svar. Tio minuter. En timme senare hade han fortfarande inte fått något sms i retur.
Han gick in på toaletten, sköljde ansiktet med kallt vatten och torkade bort snörvlet. Emil och Viktor skulle snart vara tillbaks och han ville inte visa att han gråtit.

* * *

De stannade kvar i Lindau så länge som det var möjligt och hann se finalen där svenska We Were Warberg förlorade mot finska Helsinki Heroes. Sedan gick de ut och åt en god middag, fick ännu en skön hotellnatt. Söndagen var resdag och på eftermiddagen väntade en båtresa över Bodensjön från Friedrichshafen till Romanshorn. Sedan vidare med tåg till Zürich, det skulle inte ta mer än ett par timmar och de skulle hinna checka in på hotellet före midnatt och sova sex-sju timmar innan det var dags för kvalmatch.
Men resan gick inte som tänkt. Först missade de tåget i Lindau för att Carl och Linus hade glömt bort tiden och de fick vänta på nästa tåg.
– Det är väl lugnt, vi hinner i tid ändå, sa Carl.
Men sedan missade de precis färjan och fick vänta på nästa.
– Vi får försöka sova på tåget. Det lär bli rätt sent innan vi är framme i Zürich nu, sa Emil och tittade på klockan samtidigt som han kollade tidtabellerna på en dålig internetuppkoppling.
När de väl satt på tåget från Friedrichshafen blev de stående på spåret bara några kilometer därifrån.
– Vi skulle aldrig ha stannat kvar så länge. Vi borde ha åkt redan igår kväll efter finalen. Tänk om vi kommer för sent till matchen. Då förlorar vi på walk over, suckade Emil.
– Det kan väl inte ta så lång tid för dem att reparera vad det nu är som är trasigt, sa Viktor.
– Säg inte det, nu är det ju mitt i natten. Alla reparatörer ligger och sover. Det kan mycket väl dröja till imorgon bitti innan vi kommer dit. Vi kanske skulle försöka hoppa av det här tåget och leta reda på en taxi som kan köra oss till Zürich istället?
Emil var på väg att ringa efter en taxi när de suttit fast i två och en halv timme. Men då började tåget äntligen rulla mot den schweiziska storstaden – till deras stora lättnad.
De anlände till Zürich fem timmar senare än planerat och plötsligt var det väldigt stressigt, klockan var fyra på morgonen och de hade inte ens checkat in på hotellet.
– Skit, vi ska spela match om fem timmar och vi vet knappt var hallen ligger, sa Viktor.
– Inte bästa uppladdningen att sova sittande på ett tåg, sa Emil och sträckte på sig. Han var stel i ryggen och kunde knappt räta ut benen.
När de kom till hotellet var receptionen stängd. Efter en halvtimme dök en trött nattportier upp och de fick sina nycklar.
– Glöm inte ställa klockorna nu killar. Frukost kl sju och då ska ni vara ombytta och klara. Vi tar bussen halv åtta till hallen, sa Emil.
Det var inte oväntat att någon skulle försova sig. Efter att ha själv ha slängt i sig frukosten sprang Emil upp och bankade på dörren till det rum där Carl, Linus Ett och Tom låg och sov gott.
– Bussen går om åtta minuter. Skynda er, skrek Emil.
De anlände till hallen 25 minuter innan matchen skulle köra igång. Letade upp omklädningsrummet och hann precis byta om och köra en kort uppvärmning innan domarna var klara att blåsa igång matchen.
Men de var inte alls med i matchen. De mötte ett schweiziskt lag som i vanliga fall spelade i tredjedivisionen. Efter första perioden låg Consuls under med 1-3 och spelade inte alls bra.
– Det känns som att spela i en bastu, det måste vara närmare 30 grader varmt i den här hallen, sa Viktor när de samlades i pausen.
– Inte lätt att prestera något när man inte hinner värma upp, sa Emil som hade släppt in åtminstone två skott som han normalt sett borde ha räddat.
Andra perioden gick precis som den första. Schweizarna var det bättre laget och helsingborgarna var mer fokuserade på alla problem de haft på vägen dit. Tom Stenhög hade glömt sina klubbor på tåget och fick låna en av Charlies.
– Hade jag haft min egen klubba hade jag gjort mål på din sista passning, sa han till Charlie.
Inför sista perioden låg de under med 1-5. När Jocke kom in i omklädningsrummet var han förbannad.
– Nu får ni skärpa er. Sluta gnälla på att det är varmt i hallen, att ni fick sova på ett tåg eller att ni inte har era vanliga klubbor. Ni ska vara proffs, då får ni hantera det här. Ni måste räkna med att det kan bli förseningar när man reser så här mycket, vi skulle åkt en dag tidigare från Lindau. Men nu går ni ut och spelar som ni kan i sista perioden, sa Jocke.
– Jocke har rätt. Nu slutar vi gnälla och börjar lira innebandy. Vi är bättre än dem. Men vi måste spela mycket snabbare och komma till avslut. Max ett tillslag är det som gäller i sista perioden. Nu kör vi grabbar, sa Anton.
De gick ut och körde. Stelheten från resan hade släppt och spelarna ändrade fokus. Consuls reducerade tidigt till 2-5 och 3-5. I mitten av perioden fick de chansen i powerplay och Anton sköt 4-5 från backplats. De fortsatte pressa tillbaks schweizarna som knappt fick låna bollen. Med tre minuter kvar kom kvitteringen 5-5 efter något som mer liknade powerplay trots att lagen hade lika många spelare på plan.
Bara tio sekunder efter kvitteringen tog sedan Consuls ledningen med 6-5 genom Tom Stenhög som äntligen hade fått rätt på Charlies klubba.
En och en halv minut kvar. Nu var det omvända roller och Niederdorf var de som jagade en kvittering. De spelade tufft. När Skovajsa fick kontroll på bollen nere i sarghörnet och vände bort sin schweizare råkade han ut för en ful knätackling. Han tog sig direkt över knäet och vred sig i smärtor på golvet.
Svoboda stegade fram och crosscheckade motståndaren som utdelat knätacklingen så att han åkte i golvet. Tumult uppstod och båda lagens spelare knuffade på varandra samtidigt som Skovajsa låg kvar.
Svoboda fick matchstraff liksom Niederdorfs spelare. Men Consuls fick slutföra matchen utan sina två bästa spelare – de tjeckiska legoknektarna.
En fördel på Floorball World Tour var att det alltid fanns matchläkare eller åtminstone sjukgymnast på plats vid varje match. Därmed slapp lagen ha med sig egna sjukgymnaster. Skovajsa fick bra behandling direkt men det var färdigspelat i matchen. I värsta fall för hela turneringen.
Anton, Danto, Charlie och Brian fick inleda. Niederdorf kunde ställa upp med sin powerplayfemma och spela fem-mot-fyra eftersom de plockat ut målvakten. Det återstod 88 sekunder av ordinarie speltid.

Anton och Jocke stirrade på varandra. Jocke gick fram till bänken.
– Jaha, här sitter du och spionerar på mig, sa Jocke.
– Jag var nyfiken. Den där agenten verkar lite skum tycker jag. Hur mycket pengar har våra tjeckiska spelare kostat egentligen?
– Vi går tillbaks till de andra. Du och jag och Emil kan väl ta och snacka mer om det här imorgon efter matchen imorgon. Då ska jag berätta allt, sa Jocke.
De gick tillbaks till restaurangen där det fortfarande var hög stämning. Jocke satte på sig sitt största leende och högg in på sin dessert. De andra hade redan tömt sina fat. Anton följde hans exempel.

* * *

Deras första riktiga match i en turnering på Floorball World Tour. Motståndare var Bears of Lappo, ett finskt lag som varit framme i semifinal i både Oslo och Stockholm och i kvartsfinal i Helsingfors. De hade dessutom spelat Asienturneringarna och fått rankingpoäng även där. Inga före detta landslagsspelare eller inhyrda legoknektar, däremot en hel rad elitspelare som förstärkt dem efter säsongens slut. De var direktkvalificerade och dessutom seedade som sexa i turneringen.
– Kom ihåg nu, vi har allt att vinna och ingenting att förlora, sa Anton när han peppade laget i omklädningsrummet innan de skulle gå ut på plan för den första tekningen. Själv visste han att det inte riktigt var så.
Stämningen på läktarna var hög. Den ena klacken sjöng “Helsingbooorg, Helsingboorg” och jublade när de sprang in. De spelade i sina svarta tröjor eftersom Lappo var hemmalag i lottningen.
Han försökte intala sig själv att de inte hade någon press på sig. De skulle bara gå ut och spela och ha roligt. Inte tänka på att en seger var värd ytterligare 60 000 kronor i prispengar. Redan i första bytet gjorde han flera misstag. Han försökte fokusera på matchen men hela tiden dök det upp tankar på agentens möte med Jocke kvällen före. Vad skulle hända om inte de båda tjeckerna fick betalt? Skulle de ens ha råd att åka vidare till de närmsta turneringarna även utan inhyrda spelare?
I Antons andra byte frispelade han Lappos stjärna Mäkelä som blev helt fri med Emil i målet och placerade in bollen i krysset. Emil blängde på honom och Anton slog ut med armarna.
– Det var mitt fel, sa han och gick och satte sig i båset.
Lyckligtvis verkade övriga spelare inte lida av några nerver. De slog ur underläge, alla förväntade sig att finnarna skulle ta hem en enkel seger. Att inte nå semifinal skulle vara ett misslyckande för Lappos spelare.
Anton bestämde sig för att bänka sig själv. Han skyllde på lite krampkänning men sa också att han kommit helt snett in i matchen och att det var bättre att han fokuserade på att coacha.
De klarade sig bra utan honom. Deras tjeckiska stjärnbackar var strålande och de lyfte Charlie till en ny nivå. Han var överallt. Täckte defensivt och serverade sina ytterforwards Brian och Tom den ena öppnande passningen efter den andra.
Efter tolv minuter hade de vänt 0-1 till ledning med 3-1 efter två mål av Brian och ett av Tom Stenhög, som verkade ha hittat målformen lagom till de viktiga matcherna.
I andra perioden kom Bears tillbaks in i matchen, reducerade till 2-3 i ett powerplay och kvitterade sedan på en spelvändning. Där gick faktiskt Antons ersättare Andy Sundstedt bort sig och lämnade Danto ensam med tre finska spelare.
Helt jämnt inför den sista perioden. Där kändes det som om Bears of Lappo hade kopplat ett visste grepp. De skapade flera farliga chanser men lyckades inte överlista Emil i kassen. Consuls hade knappt varit över på offensiv planhalva under de första sju minuterna när Svoboda hittade Viktor med en diagonalare. Han sköt direkt och fick bra träff, målvakten var på bollen men kunde inte hindra den från att landa i bortre hörnet. 4-3 till Consuls och deras klack sjöng och dansade på läktaren. Det såg ut och lät som äkta kärlek till Consuls och uppskattning av deras insats. Även om de 20 minuter senare skulle visa samma hängivna uppskattning till ett helt annat lag.
Sedan tickade matchklockan på snabbt. Consuls spelade behärskat och chansade inte i onödan. Minuterna gick och Lappo lyfte upp laget allt mer i en jakt på kvittering. De prickade först stolpen och sedan ribban. Fyra minuter kvar. Anton stod upp och manade på sina lagkamrater.
Tre minuter. Andy drällde ännu en gång med bollen och slog en bakåtpassning till Emil som lyckligtvis räddades av backpartnern Danto.
Anton tog timeout. Under långa stunder av matchen hade han varit frånvarande. Han hade grubblat över om det verkligen var agenten eller någon helt annan som Jocke hade pratat med kvällen innan. Men nu, när matchen var inne i ett avgörande skede så var han äntligen fokuserad.
– Andy, du vilar de sista minuterna. Vi går ner på tre backar. Svoboda, Skovajsa och Danto, ni byter när ni blir trötta. Snacka med varandra. Sedan kör vi på de två kedjorna. Bara fortsätt jobba, slå en långboll om ni blir pressade. Det tar tid för dem att hämta nere i sarghörnet. Snart tar de ut målvakten och då vet ni vad vi gör, sa Anton.
– Vi avgör i tom kasse, sa Charlie.
Mycket riktigt tog Lappo ut målvakten, direkt efter timeouten. Spel sex mot fem i två och en halv minut. De etablerade genast press men Charlie lyckades bryta och skicka ner bollen djupt längs sargen. Efter det fick inte Lappo ordning på sin powerplayuppställning igen. Consuls bröt bollen gång på gång och kunde rensa undan. Ändå kändes det som om matchuret gick oändligt långsamt innan slutsignalen äntligen ljöd.
De hade vunnit. De hade besegrat ett seedat lag i första omgången och var klara för åttondelsfinal. Skulle de lyckas vinna där växte prischecken till hela 280 000 kronor.
I den matchen väntade Prague Allstars. Ett lag som fått wild card till turneringen.
* * *

De satt på Jockes hotellrum. Han hade beställt upp hamburgare och pommes till dem alla tre. Anton och Emil hade inte berättat för någon annan i laget om mötet. Inte ens för Viktor.
– Jag är tacksam om ni håller det här för er själva, det jag tänker berätta. Vi vill ju inte sprida någon oro i laget nu när vi börjat vinna, sa Jocke.
– Anton har berättat om ditt möte med agenten igår. Vad är det för skum typ och hur ser avtalet ut för Svoboda och Skovajsa egentligen? frågade Emil.
– Det var inte agenten jag träffade igår, sa Jocke.
Sedan fortsatte han med att redovisa avtalet för de två inhyrda tjeckiska spelarna. De två kostade 2000 euro, drygt 20 000 kronor vardera per turnering i fast arvode, plus 10 procent av prispengarna per man.
– Så du menar att vi just nu får betala 72 000 kronor för deras insatser i Prag? sa Emil som var snabb på huvudräkning.
– Ja, men det är ju fortfarande en bra affär. Vi har ju redan säkrat 160 000 kronor så det är ju 90 000 kronor i vinst även när vi betalt deras lön. Vinner ni imorgon också så har vi mer än 180 000 kronor inspelade.
– Jag tycker det låter vansinnigt dyrt. Tänk om vi hade förlorat idag, då hade mer än hälften av prispengarna gått till att betala tjeckerna, sa Anton.
– Det är en kortsiktig lösning. Vi får hoppas att vi kan hitta någon rutinerad svensk som vill spela med er. Kalle kanske. Men jag kände att vi var tvungna att göra något för att lyfta laget så att vi lyckades kvala in snabbare.
– Om det inte var agenten du träffade igår, vem var det då? frågade Anton.
– En kille jag känner. Jag behövde få loss pengar snabbt och med mina betalningsanmärkningar kan man inte gärna låna på banken. Så jag tog ett snabblån av hans boss.
– Hur mycket pengar är du skyldig honom?
– 550 000 kronor.
– Det är mycket pengar. Är det därifrån pengarna till laget har kommit? frågade Emil.
– Ja. Jag fick bara in 150 000 kronor i sponsring så jag bestämde mig för att satsa pengarna själv istället.
– Men du hade inga pengar?
– Jag hade kunnat få loss dem om jag sålt en av mina lägenheter. Om ni vinner tre matcher till i den här turneringen så kan jag betala tillbaks hela lånet och vi har säkrat pengar att kunna fortsätta.
– Då skulle vi vara i final. Det låter inte riktigt realistiskt. Och om vi inte gör det, vad händer då?
– Då gör vi det i Lindau eller Zürich. Det är ingen panik.
– Men killen igår sa ju att skulden ökar för varje vecka.
– Jo, visserligen. Men jämfört med hur mycket pengar ni kan spela in så är det under kontroll. I värsta fall får jag väl fixa fram pengar på annat sätt.
– Hur hög ränta är det egentligen? frågade Emil.
– En procent per vecka. Jag hade hoppats få in några andra sponsorer eller att ni skulle lyckats kvala in till Stockholm eller Helsingfors så att jag kunde betalt av på lånet långt tidigare. Men nu blev det ju inte så. Fast segern igår ger ju uppmärksamhet hemma i Sverige också. Det kan öppna för nya sponsordealar. Det här löser sig. Se bara till att vinna imorgon.

* * *

Prague Allstars hade fått en special invite – ett wild card – till turneringen. Det var ett lag som satts ihop speciellt för Prag-turneringen, ett kändislag. Arrangörerna räknade med att få extra publicitet och locka publik som inte skulle gå på innebandy i vanliga fall. Strategin hade lyckats, det var mycket journalister och fotografer på plats. Plus två tv-team.
Bland namnen i truppen fanns flera folkkära sommarlediga NHL-proffs och före detta fotbollsstjärnor. Kryddat med en friidrottare. Plus någon som bara var känd för att vara känd från någon dokusåpa på tv.
– Vilken jävla freak show, sa Robin Gonzales när de läste om Allstars på turneringens hemsida.
– Det är ju kul för de tjeckiska innebandyspelarna som försöker kvala in att de här pajasarna får ett frikort till turneringen, sa Viktor och skrattade när han fick höra att en av spelarna i laget hade tävlat för Tjeckien i Melodifestivalen.
Men Prague Allstars hade på något sätt ändå lyckats vinna första omgången i turneringen. Laget bestod nämligen inte enbart av stjärnor från andra idrotter och misslyckade tv-kändisar.
– Den viktigaste spelaren i laget är en tidigare tjeckisk landslagsspelare i innebandy och ett par till är aktiva i den tjeckiska högstaligan. Inte minst målvakten som är på gränsen till landslaget, sa Svoboda.
Anton var tillbaks på plan. Han gjorde ingen av sina bästa matcher men var ändå klart godkänd. Ungefär så var det med hela laget. Helsingborg Consuls spelade bra, men inte något utöver det vanliga.
Förutom den inhyrda klacken höll precis alla andra i arenan på Allstars. De jublade varje gång de gjorde något bra, och varje gång de gjorde bort sig. Efter halva matchen ledde Consuls med 6-4. Då toppade Allstars upp laget, tv-kändisarna utan spelsinne bänkades och ett tidigare hockeyproffs som inte hade någon kondition fick vila.
Det lyfte motståndarna. Samtidigt som Consuls inte kunde göra mer än att gå ner på folk. De matchade sina bästa spelare hårdare men Charlie och Brian orkade inte riktigt då de fick för mycket speltid. Allstars kvitterade till 6-6 och i mitten av sista perioden tog de ledningen med 7-6. I slutet av matchen satsade Consuls allt framåt. Samtidigt försvarade sig Allstars tufft. Det var slag på klubbor och våldsamma tacklingar i nästan varje situation. Domarna hade höjt ribban rejält under matchens andra halva.
– Det är helt sjukt. De kan göra nästan vad som helst. Det där hade varit matchstraff om de hade dömt som de brukar, sa Brian när han reste sig efter att ha knuffats över sargen bakom mål. Den här gången höll han sig kall och gav inte igen.
Visserligen släppte domarna även en hel del regelbrott från helsingborgarnas sida. Men det var ändå Consuls som förlorade på bedömningsnivån. Allstars gjorde både 8-6 och 9-6 innan matchklockan hade passerat 56 minuter.
De var utslagna.
– Vad var det som hände? Vi är ju ett bättre lag än dem. Vi borde ha vunnit den här matchen, sa Viktor
– Vi saknar alldeles för många kilo muskler idag. Så enkelt är det. De spelade mer fysiskt än något annat lag vi mött hittills och vi klarade inte av det, sa Anton.

* * *

På kvällen tog Emil ett snack med Anton. Han hade gått igenom ekonomin tillsammans med den ekonomiansvarige på redovisningsbyrån hemma i Helsingborg.
– Jocke har tagit lånet på vårt företag.
– Va?
– Ja, laget alltså. Vårt bolag är belånat. Vi har en skuld på 500 000 kronor till något företag i Malmö som jag aldrig hört talas om. Det är något skumt med det tror jag. De som sitter i styrelsen sitter i mängder av andra bolag som gått i konkurs. Det är nog bara målvakter.
– Målvakter?
– Ja, inte innebandymålvakter utan bolagsmålvakter. De betalar en alkis någon tusenlapp för att han ska skriva på papper och bli styrelseledamot. När sedan de riktiga ägarna driver företaget i konkurs finns det inga pengar kvar och målvakten har ingen aning om verksamheten och kan inte heller betala några skulder.
– Men hur kunde Jocke ta ett lån i vårt namn?
– Jocke fick ju rätt att skriva på avtal, att teckna firman precis som du, jag och Viktor. Det var ju för att han skulle kunna skriva sponsoravtal var tanken. Han har inte rätt att ta ut några större summor pengar från företagets konto men tydligen var det inga problem att ta ett lån på en halv miljon, sa Emil och fortsatte:
– Låneavtalet är nog bara för att det ska se snyggt ut. Där står visserligen att räntan är 1 procent, men inte per vecka utan per år och det är en väldigt låg ränta för att vara ett företagslån. Förmodligen betalar Jocke den riktiga räntan kontant till de som lånat ut pengarna och det syns inte i redovisningen.
– Hur vet du allt det här?
– Jag har läst en del på nätet om ekonomisk brottslighet och frågat runt lite bland folk jag känner. Det gäller att veta vad man ska se upp för när man gör affärer med folk. Det här är tydliga varningssignaler. Jag fattar inte vad Jocke tänkte på. I värsta fall har han lånat pengarna av maffian i Malmö.