Jag driver ju sajten Boktugg som jag tidigare berättat. Det är Boktuggs fel att det inte blir så många böcker skrivna av mig kan man säga. Efter två års velande så bestämde jag mig i höstas för att vi skulle göra en katalog. Ingen tryckt. Det finns ingen som startar tryckta kataloger eller knappt tryckta tidningar år 2018.
Men en digital, blädderbar, katalog över alla förlags utgivning. Det vore kul. Vi fick förstås inte med alla förlag som annonsörer, men alla titlar är med. En maffig katalog på över 200 sidor med hundratals, ja rentav tusentals, böcker som kommer ut mellan januari och april 2019.
Här hittar du katalogen över vårens böcker 2019 >>
För nytillkomna läsare så kan jag berätta att jag skriver texter på webben nästan varje dag. Men det publiceras nästan aldrig något här på bloggen tyvärr. Istället för det sajten Boktugg där jag och mitt team tar med läsarna bakom kulisserna i bokbranschen. I snitt har jag skrivit en artikel om dagen där det senaste året. En hel massa texter.
Ska försöka sätta ihop en liten best-of och länka till dem vid tillfälle. Men annars kan du gå in på min skribentsida där och hitta lite av de senaste artiklarna jag publicerat på Boktugg.
Så hur går det skönlitterära skrivandet då? Jodå, dels har jag en sjätte säsong av InnebandyPiraterna i bakhuvudet. Numera finns förresten de första fem böckerna som ljudböcker hos alla streamingtjänster. Men närmast i skrivarträsket ligger förmodligen en slags urban fantasy-roman som jag skrivit ungefär en femtedel av vid det här laget.
Kanske kastar jag mig in i NaNoWriMo och försöker slutföra den i år? Skulle verkligen behöva hitta tillbaka till mina dagliga vanor när det gäller skrivandet. En timme om dagen ger tusen ord och hel roman på under 90 dagar. I alla fall i teorin.
Igår var det SM-finaler i innebandy i Globen. Årets stora fest för innebandy-Sverige. I år var jag inte på plats uppe i Stockholm och det var inte enbart för att FCH åkte ut redan i kvartsfinal (mot Storvreta som sedan vann SM-guld igår).
Planen var dock att se matchen på tv. Speciellt med tanke på att jag är en av de innebandyälskare som valt att abonnera på SSL Play, innebandyns egen streamingtjänst där man kan se alla matcher med sitt favoritlag.
Eller rättare sagt: nästan alla matcher. För har man otur så kommer vissa av matcherna i grundserien och framför allt i slutspelet att sändas i vanlig tv. Fast då har det skett i TV4:s sportkanal som inte ingår i grundutbudet för alla svenskar. Dessutom ingår inte dammatcher utan endast herrmatcher.
Ja, du läste rätt. Trots att du som SSL Play-kund betalar 249 kr i månaden så har du inte tillgång till alla matcher. Redan det är en stor skandal som jag bloggade om redan förra året.
Men den verkligt stora skandalen är förstås att gårdagens SM-finaler för damer och herrar inte kunde ses på SSL Play.
När sedan TV4 för typ sjuttioelfte gången valde att hugga innebandyn i ryggen genom att flytta en av finalmatcherna till Sportkanalen så var fiaskot fullbordat. Damfinalen gick på TV4, herrmatchern på Sportkanalen. Men för den som inte har Sportkanalen så var man hänvisad till C More där det enligt uppgift skulle gå att streama fritt just den matchen.
Jag gick faktiskt in på Radiosporten för att se ifall man kunde hitta en livestream av matchen där, de brukar ju emellanåt sända matcher på webben när de ändå har kommentatorer på plats för Sportradions sändningar. Men icke. Där gick det inte att hitta några SM-finaler live. Kanske det fanns om man letat sig in via de lokala sajterna för radion i Falun respektive Uppsala (Storvreta kommer därifrån). Det orkade jag inte.
Jag funderade en del igår över innebandyns mediestrategi. Igår brädades innebandyns enda SM-final för herrar av den tredje (bäst av sju) SM-finalen i hockey. Det är en tydlig signal till innebandyn om att hockey och fotboll spelar i en helt egen liga och innebandyn kommer aldrig att vara tillräckligt fin för att konkurrera med dem.
Fine. Frågan är om innebandyn (som är Sveriges näst största lagsport efter fotboll i antal utövare) ska krypa på sina knän och fortsätta fjäska för TV4 och andra tv-kanaler samtidigt som man vänder ryggen åt de trogna fansen (som köper dyra SSL Play-abonnemang och reser till Globen även om det egna laget inte tagit sig dit).
Jag tycker det är dags för innebandyn att tänka utanför sargen. Sätta ner foten och säga: vi skiter väl i er töntiga tablå-tv, det är ändå ingen under 35 som tittar på den. Varför ska vi sälja vår själ och kompromissa kring arrangemangen för att tillfredsställa er som ändå inte ÄLSKAR innebandy? Varför startar vi inte en egen tv-kanal?
Nu är jag inte längre insatt i allt det ekonomiska och jag förstår givetvis att stora sponsorer fortfarande är väldigt intresserade av räckvidd, alltså att maximera hur många tittare man når. Och då ser det väldigt bra ut i statistiken att flera hundra tusen har zappat förbi en SM-final på vägen mellan TV3 och Kanal 5.
Men är det inte viktigare med engagemang? Och för den delen ekonomi.
Så här är mitt förslag. Skriv inget avtal med något stort svenskt tv-bolag om sändningar i tablå-tv. Döp istället om SSL Play till Innebandy Play. Den givna streamingtjänsten för alla som älskar innebandy. Den ska sända alla matcher i både herrarnas och damernas högsta serie, inklusive slutspel. Den ska sända alla landskamper för både damer och herrar. Och sen kan man fylla på med sändningar från ungdoms-SM eller finaler från utländska ligor eller vad man nu kan komma över. Givetvis bör man se till att producera tv-serier om innebandyns historia eller reportage om stora lag och spelare.
The Netflix of Floorball.
Börjar ni förstå vart jag vill komma? Redan idag kan den som abonnerar välja att stötta sitt favoritlag så att en del av månadsavgiften går till den klubben. Jag tycker man ska höja andelen av pengarna som går till klubben och därigenom skapa incitament för klubbarna att aktivt rekrytera abonnenter till Innebandy Play. Vid varje elitmatch.
Antag att en elitklubb kan rekrytera 2500 abonnenter. Som varje månad genererar exempelvis 75 kr till klubben. Det skulle bli över 2 miljoner kronor. Pengar som garanterat skulle göra skillnad i de flesta föreningar.
Kommande säsong har innebandyn inget lag i herrarnas högsta serie som kommer från Stockholm. Det innebär sannolikt att den hamnar ännu mer i medieskugga hos traditionella medier. Den goda nyheten är att vi inte längre är hänvisade till Dagens Nyheter, SVT och TV4 med flera.
Idag är det enklare än någonsin att skapa sin egen digitala plattform. Det är hög tid att innebandyn vågar tänka utanför sargen och återigen blir en pionjär som finner nya vägar istället för att springa efter de gamla idrotterna och medierna till varje pris.
Fotnot: SSLplay.se är en webbplattform där webbTV-sändningarna för Svenska Superligan samlas. Svenska Innebandyförbundet och produktionsbolaget Sportsground gör en gemensam satsning på SSLplay.se genom ett treårsavtal med start från september 2016. Satsningen innebär att alla herrmatcher (förutom ca 20 matcher som sänds på TV4-gruppens plattformar) i SSL ska produceras med enhetlig redaktionell och grafisk paketering. Även på damsidan sänds matcherna på SSLplay.se (förutom ca 20 matcher som sänds på TV4-gruppens kanaler) men här är det klubbarna själva som producerar matcherna. (Källa SSLPlay.se)
Jag insåg strax före jul att det var väldigt länge sedan jag bloggade på min hemsida. Det kan nästan tyckas som om jag slutat skriva också eftersom det inte kom ut någon ny bok under 2017 om man bortser från en plojbok kallad Anledningar att inte läsa böcker som inspirerades av en artikel jag skrev på Boktugg, Tomma sidor hemligheten bakom flera storsäljare i USA.
Och det är ju precis där, på Boktugg, som jag har skrivit under 2017. Medan det här på min egen officiella hemsida bara blev fyra (!) inlägg under förra året så skrev jag 464 artiklar på Boktugg.se. Helt otroligt egentligen. Jag har inte räknat efter hur många tecken eller ord det blir. Men jag gissar att varje artikel är minst 2000 tecken i genomsnitt eftersom jag har en förmåga att skriva snabbt och mycket. Förmodligen mer. Vilket innebär att den textmängden motsvarar 2-3 romaner.
Nu är det inte bara skrivit jag gjort på Boktugg. Jag har ytterligare ett par reportrar som hjälper till att skriva texter och tillsammans producerade vi över 1000 artiklar 2017. Jag gjorde ett litet urval av de allra mest lästa och samlade det till en egen artikel på sajten.
Framför allt skulle jag säga att jag ägnat mig åt affärsutveckling på Boktugg. På något sätt ska vi tjäna pengar på allt det här arbetet. Jag skrev faktiskt en artikel om det också, om startup-resan som Boktugg är.
Nu är det januari och jag inser att jag redan skrivit 43 artiklar på Boktugg trots att månaden inte är slut. Efter en liten svacka mellan jul och nyår när våra besökssiffror sjönk och jag undrade vad som var fel så har vi slagit nya rekord i januari. Förra veckan hade vi över 20.000 unika besökare på sajten. Med andra ord var det bara så att folk faktiskt stängde ner sina skärmar lite mer under julveckan. I alla fall när det gäller att surfa.
Så vad händer med mitt eget skrivande? Ja, det är ingen brist på idéer till nya berättelser så det handlar egentligen mest om disciplin och att jag ska bestämma mig för ett projekt och sedan ta mig tid att skriva varje dag så att jag kommer framåt. Jag får nästan varje vecka mejl från läsare av InnebandyPiraterna som efterlyser en sjätte bok i serien. Inte lika många, men en del efterlyser en tredje bok om Färglösa. Därutöver har jag idéer till ett par fackböcker och ytterligare en handfull helt nya skönlitterära projekt i vitt skilda genrer.
Men i väntan på det, ifall ni vill läsa lite av vad jag skrivit på sistone så går det förstås att kolla på min “författarsida” på Boktugg.
Nollvisionen i trafiken firar 20 år. Är det inte dags att införa en Nollvision även för kriminalitet?
Jag har släppt en ny bok! Du kan läsa mer om processen och idén bakom i den här artikeln som jag skrivit på Boktugg alldeles nyligen.
Men den här boken är faktiskt en presentbok. Perfekt för den som är storläsare eller ifall du vill ge bort den till någon som aldrig läser böcker.
Från baksidestexten:
Varför ska man läsa böcker? Alla skönlitterära böcker innebär en flykt från verkligheten och att värdefull tid som kunde läggas på arbete och relationer slösas bort. Faktaböcker tar lång tid att läsa och är de verkligen mer effektiva än att se en dokumentär på
Discovery Channel eller att läsa lite tweets?
I den här boken har vi samlat alla goda anledningar som finns till att INTE läsa böcker.
Finstilt: innan du köper boken bör du bläddra i den (sorry, det går inte i nätbokhandeln) och vara medveten om att den här boken innehåller väldigt lite text i förhållande till antalet sidor i boken. Våra jurister råder oss att informera om att mer än nio av tio sidor faktiskt är helt blanka och att somliga skulle till och med gå så långt att bara kalla det för “anteckningsbok”.
Anledningar att inte läsa böcker
av Sölve Dahlgren
Dahlgrens Förlag
ISBN: 9789186913069
Utgiven: 2017-05-11
[ Köp på Adlibris ] | [ Köp på Bokus ]
Du kan köpa den direkt här nedan i min egen minishop. Om det inte funkar så klicka på den här länken till världens minsta bokhandel eller köp den hos Bokus eller Adlibris.
Svenska dagstidningar har nu hittat sin holy grail – betalväggen. Inspirerade av framgångar för Netflix och Spotify så satsar varje dagstidning nu på samma modell. Allt fler artiklar göms bakom Plus eller Premium och besökaren ska lockas att registrera sig och betala 1 kr första månaden och därefter 99 kr eller mer per månad för ett digitalt abonnemang.
Det positiva är att de flesta nu verkar släppa ankaret som tyngt dem i mer än tio år – papperstidningen. Det är inte länge sedan prenumerationssäljare ringde och erbjöd abonnemang på papperstidningen för 199 kr/månad och ville du ha enbart den digitala så kunde du få det för 179 kr/månad. Man var övertygade om att alla kunder innerst inne ville ha en papperstidning i brevlådan.
Nu börjar de faktiskt flytta läsarna från papper till print och det logiska scenariot är att sjudagarstidningen snart är historia och successivt kommer att förvandlas till en veckotidning.
Det var det positiva. Det negativa är förstås att man inte kan jämföra Netflix med Helsingborgs Dagblad eller Spotify med Dagens Nyheter.
Varför? Jo, innehållet är alldeles för begränsat. Om jag vill ha “Netflix för nyheter” som är vad Helsingborgs Dagblad tycker att de erbjuder tillsammans med Sydsvenskan så skulle det inte bara innehålla dessa två (om vi är snälla) dagstidningars material bakom betalväggen utan samtliga svenska tidningars material – GP, DN, SvD och dessutom alla norrländska, småländska och alla andra landskaps lokaltidningar. Det är troligen värt 99 kr att slippa mötas av en enda betalvägg när man läser nyheter.
Men om jag ska teckna ett abonnemang som är “Spotify för nyheter” som väl är vad DN tycker att de erbjuder så skulle det inte bara innehålla DN utan alla andra svenska dagstidningar – och helst ett par tunga amerikanska och engelska och varför inte ett gäng tyska, franska, spanska och ja – allt. Kanske accepterar jag att det saknas några enstaka tidningar i vissa länder.
Utmaningen för de svenska tidningarna ligger alltså i att få folk att betala lika mycket som för Spotify eller Netflix – men erbjuda betydligt mindre. Alltså måste de hitta andra erbjudanden som gör det värt det för läsarna. Och då är frågan om det är betalväggen som är nyckeln.
Dilemmat blir lika tydligt i bokbranschen med dess streamingtjänster där styckförsäljning av böcker är på väg att flyttas till månadsabonnemang. En intäkt ska fördelas på flera lästa böcker. Precis som för Spotify är nyckeln där att man kan växa totalmarknaden – det vill säga att genom att man lyckas få fler människor att betala varje månad så ökar den totala intäkten som kan fördelas utifrån vad som konsumeras i tjänsten.
Det innebär tyvärr att vissa inte kommer att konsumeras särskilt mycket och därför inte att generera några större intäkter. Idag pratar bokbranschen om hur ersättningen per lyssnad/läst bok drivs ner mot 25 kr eller 20 kr. Frågan är om botten är nådd där eller kommer att drivas ännu längre ner när hela familjen börjar använda Storytel eller dess konkurrenter?
En barnfamilj med två barn och två vuxna kanske plötsligt gemensamt kan läsa inte bara fyra böcker utan femton böcker. Då är ersättningen med revenue share nere i en femma för varje läsning.
Å andra sidan skulle det alltså innebära att läsandet blev betydligt större än det är idag. Precis som musiklyssnandet med Spotify är mycket, mycket större än det var på cd-skivornas tid.
Så varför är det intressant för mig med betalväggar, murar och grindar för digitala böcker och tidningar?
1) Som författare eftersom förvandlingen från pappersboksläsning till digital läsning (och i allt högre grad lyssning) kommer att innebära att mina inkomster från böcker kommer att förändras. Positivt eller negativt vet jag inte. Men från skivbranschen kan jag dra slutsatsen att vissa författare kommer att förlora och andra kommer att vinna på digitaliseringen.
2) Som grundare, vd, chefredaktör (och just nu en hel massa andra titlar) till Boktugg så studerar jag olika intäktsmodeller för hur jag kan tjäna pengar på att folk läser vårt innehåll om bokbranschen. Ska jag göra som andra och införa en betalvägg, satsa på att de som jobbar i bokbranschen tycker att innehållet är så intressant och värdefullt att de vill betala för det? Det skulle innebära att trafiken och antalet unika besökare sjönk radikalt – men i bästa fall skulle det kompenseras av inkomster från de betalande kunderna. Eller ska jag hitta sätt för annonsörer att betala för att nå en betydligt större grupp människor än dem som har råd att betala?
Jag tror absolut att betalväggar kan fungera. Framför allt för extremt kvalificerat innehåll som är unikt och som ger mottagaren ett värde som vida överstiger kostnaden. Det som i praktiken är utbildning. Läs vårt innehåll och du skaffar dig kunskaper som du skulle få betala tiotusentals kronor i konsult- eller utbildningsinsatser för att få på annat sätt. Med rätt sådant innehåll kan en abonnemangstjänst kosta långt mer än 99 kr/månad. Den skulle kunna kosta 999 kr/månad och folk skulle tycka att det var snorbilligt.
Men det ställer också extremt höga krav inte bara på innehållet utan även på marknaden. Hur många finns det som är beredda att betala dessa summor?
En annan väg är att paketera innehållet med andra erbjudanden och förmåner. Du abonnerar inte bara på tidningen X utan du blir egentligen medlem i Club X och tack vare det så får du tillgång till unika möjligheter som inte har något med innehållet på skärmen att göra utan som sparar pengar.
För en lokal tidning skulle detta vara enkelt i samarbete med annonsörer. De flesta tidningar har redan sådana här program, ofta i kombination med ett plastkort. Men det har inte setts som kärnverksamheten för att knyta till sig nya kunder utan mer en bonus, ett kul mervärde.
När folk uppenbart har ett begränsat intresse för att betala för innehåll på nätet så tror jag inte det behöver vara ett mervärde i Club X. Det behöver vara ett kärnvärde. Att jag dessutom får tillgång till att läsa några enstaka premiumartiklar är kul men om jag ska logga in ska det inte vara för att få läsa en krönika om det lokala idrottslaget eller en guide till hur man grillar, det ska vara för att erbjuda mig ett rejält mervärde som en nyhetssajt baserad på mina personliga preferenser. Då blir det bara ett störande moment när jag öppnar sajten i mobilen och efter att ha tömt cacheminnet i webbläsaren inte har tillgång till lösenordet just där.
Så nej, möjligheten att ta betalt för innehållet i en lokal dagstidning som distribueras digitalt är väldigt begränsad. Risken är att man antingen landar i:
Jag har inte alla svaren. Men så här funderar jag kring betalväggar.
Att gå in i väggen är inget positivt. Den upplevelsen tror jag gäller även betalväggar. Den elake säger att det inte är betalväggar utan murar. Det har lika dålig klang.
Nu ska jag fundera vidare på hur jag bygger Boktugg och levererar den bästa journalistiken om bokbranschens resa till digitalisering – och samtidigt hittar sätt att få läsare och annonsörer att finansiera vad journalistik kostar. Utan att behöva bygga en betalmur kring den innehållsskatt jag bygger upp.
Först: TV4sport har gjort fantastiskt mycket för innebandyn som tv-sport, inte minst genom de eldsjälar och innebandyambassadörer med Micael Fasth i spetsen som levererar bra tv-sändningar.
Men, kärleken på golvet har inte varit besvarad hos den högsta ledningen. Därför har tv-avtalet med TV4 blivit en tummetott som sög alltmer.
Det finns numera en riktig produkt för att följa Svenska Superligan (SSL) i innebandy: SSLplay.se som driftas av Sportsground. Det avtalet presenterades för nästan två år sedan och sedan i höstas kan man dessutom betala en månadsavgift istället för att krångla med köp av enskilda matcher och därmed se alla matcher i SSL.
Eller, det där sista stämmer inte. För förbundet fegade ur och behöll TV4 i ekvationen och då plötsligt så fick man bara nästan alla matcher. Som idag när FCH möter Falun på bortaplan. Viktig toppmatch en lördagskväll. Då är man hänvisad till TV4sport eller Cmore. Två betalkanaler. Trots att man redan betalar 199 kr/mån för att kunna se alla sitt favoritlags matcher.
Lurad!
Innebandyförbundet har nämligen förhandlat bort runt 20 matcher per säsong från SSL och ett antal i slutspelet inklusive finalen (som i bästa fall sänds i stora TV4 som faktiskt kan ses av alla). Vissst är det positivt att det sänds mycket innebandy i TV4-gruppens kanaler men även om TV4sport finns med i grundpaketet för en del så är det inte fallet för alla. Med andra ord skulle man givetvis haft tillgång även till dessa matcher på SSLplay. Den som har TV4sport hade förmodligen ändå valt det eftersom SSLplay ännu inte har någon app som gör att det är enkelt och smidigt att spela upp på tv:n via Chromecast eller liknande.
Det nya avtalet med TV4 gäller tydligen även över säsongen 2017/2018 så hål-i-huvudet-problematiken kommer att fortsätta.
Det finns en detalj som Svenska Innebandyförbundet missade i sin iver att synas i tablå-tv. Nämligen möjligheten att bygga och äga sin egen publik. I dagens avtal med Sportsground finns en kick-back till klubbarna i SSL, de får en del av det som vi tittare betalar varje månad för abonnemanget. Denna andel tror jag skulle kunna vara större, framför allt om antalet kunder ökar.
Antag att varje klubb kunde få hälften av intäkterna, ca 80 kr (när man tagit bort momsen) för de kunder som de värvar. Då skulle det vara riktigt lönsamt för dem att vid varje hemmamatch stå och rekrytera nya abonnenter åt SSLplay. Eftersom 1000 kunder som stöttar just ditt lag betyder 80.000 kr i intäkt. Varje månad. Och är siffran istället 5000 kunder så är det många klubbar som skulle dra in mer pengar på SSLplay än vad de gör på sponsorer idag. Samtidigt som de skulle bygga en stor innebandypublik. Ett kundregister värt mer än externa tv-avtal.
Samtidigt som Svenska Innebandyförbundet skulle ha en direktkanal att sända landskamper via.
SSLplay är inte heller begränsad till Sverige (såvitt jag vet) och det finns givetvis en stor europeisk marknad för att locka innebandytittare från flera andra länder att följa den svenska superligan.
Så jag hoppas innerligt att de som ska förhandla om tv-avtalen inför säsongen 2018/2019 och framåt tänker till mer än vad man gjorde nu. Dessutom tycker jag att man omgående ska förhandla om avtalen och se till att vi kunder får det som vi faktiskt betalar för – tillgång till SAMTLIGA matcher!
Fotnot: SSL-klubbarna får inte 80 kr idag utan betydligt mindre, men mer pengar till klubben = högre incitament att sälja abonnemang och att ha en “ideellt” arbetande säljkår är få företag förunnat…
Jag skrev för något år sedan en uppmärksammad artikel om hur många böcker en författare behöver sälja för att kunna leva på sitt författarskap – om man enbart använder intäkterna från sålda böcker.
Det går givetvis att räkna på många sätt. För egen del har jag gjort en kalkyl som säger att för att kunna plocka ut en vettig månadslön och täcka de omkostnader man ändå har som författare för resor, marknadsföring osv så behöver jag sälja runt 20 000 böcker per år.
Men det är en så stor siffra att den är nästan ogreppbar, mer än att man snabbt konstaterar att få författare säljer så mycket. Just därför finns det många författare som har en stor del av sin inkomst från annat håll, exempelvis biblioteksersättning som inte minst för barnboksförfattare kan vara större än intäkterna från sålda böcker. Men även stipendier från Författarfonden eller inkomster från olika typer av framträdanden i skolor och bibliotek kan ge efterlängtade tusenlappar för författarna.
De flesta vill ändå skriva. Och då är det intäkter från sålda böcker som måste ge inkomster.
Låt oss bryta ner 20 000 böcker. Det finns i år (2016) hela 253 arbetsdagar eftersom det är få röda dagar som infaller på vardagar. Men låt oss räkna bort semester och kanske lite sjukdagar eller för oss småbarnsföräldrar – VABB. Vi har kvar 220 arbetsdagar.
20 000 böcker på 220 dagar blir 90,9 böcker per dag. Jag behöver alltså sälja 91 böcker per dag i genomsnitt. Hur gör jag det? Sätter mig utanför en matvarubutik med en trave böcker och försöker sälja till förbipasserande? Kör runt till bokhandlare i hela Sverige och signerar flera timmar varje dag? Sitter på Facebook och skriver fyndiga statusuppdateringar, nätverkar och försöker lägga ut länkar till nätbokhandlarna och formulerar något marginellt mer subtilt än “KÖP MIN BOK!”.
En del författare är så lyckligt lottade att de byggt en fan base och det räcker i stort sett med att de faktiskt lägger ut en uppdatering på Facebook, Instagrammar boken och kanske skriver ett blogginlägg för att det ska komma 10 000 förhandsbeställningar. Dessa författare är de bästsäljande och har förmodligen redan med förlagets stöd också sålt in sin bok till samtliga kedjor, bokat tv-soffor och signeringsturnéer.
Men för alla oss andra gäller det hårt arbete. Varje såld bok räknas. Varje såld bok kan nämligen ta oss närmare målet 1000 läsare. Läs gärna teorin om de tusen (1000) läsarna. Därifrån avgör sedan hur bra boken är. Och är boken inte tillräckligt bra för att skapa den snöbollseffekt av mun-mot-mun-förmedlade rekommendationer så är det bara att skriva en ny bok som är lite bättre.
Idag släpper jag min nionde bok – Färglösa får främmande. Köp den gärna så tar det mig lite närmare dagens 91 sålda böcker.
Just det, innan du som är författare börjar rasa i kommentarsfältet på Facebook. Gör din egen kalkyl utifrån dina egna förutsättningar. Det enda du behöver veta är vad du vill ha för månadslön, din genomsnittliga intäkt per såld bok och vad dina månatliga övriga kostnader (avdragsgilla i firman) är. Sedan räknar jag ut resten. Eller inte jag utan Google Kalkylark med hjälp av mina formler.
Lycka till!
Och sa jag att du måste köpa min nya bok?
Om du vill köpa den direkt i förlagets shop så använd koden FRAKTLÖSA så bjuder de på frakten!
Tänker ibland på en diskussion med en före detta kollega för länge sedan. Jag insåg att jag faktiskt glömt bort ett jubileum i somras. Det är 25 år sedan jag gick ut gymnasiet och började jobba. Sen var jag frilans och ständig vikarie på NST under flera år.
Men det var på Egmont (där jag för övrigt slutade för 13 år sedan) som jag envist hävdade att man inte blir rik som anställd medan min före detta kollega menade att det är nog fler anställda som blir rika än entreprenörer. Jag vet att han har tjänat mer än jag varje år sedan dess.
Vi läser ofta om entreprenörer som blir snuskigt rika. Som bygger upp ett företag som blir uppköpt och så får de många miljoner på banken. Då talar man inte lika mycket om de många år som använts för att bygga upp det där företaget, då entreprenören (ofta mer än en person) jobbat långt över 40 timmar i veckan utan att kunna ta ut en lön som följer några som helst kollektivavtal.
Jag startade mitt första företag redan 1992. Sedan dess har mitt företagande haft toppar och dalar. Jag har investerat hundratusentals kronor av mina egna pengar i flera olika affärsidéer. Några har varit lyckade medan andra har varit rena förlustaffärerna. Hade jag jobbat vidare och gjort karriär som anställd så hade jag säkerligen tjänat mer än jag gör idag. Men å andra sidan är det långt ifrån säkert att jag hade skaffat mig lika mycket erfarenheter och ett lika stort nätverk som jag gjort de senaste 13 åren. Och så har jag den där lottsedeln, att ett bolag faktiskt blir värt så mycket att alla de där åren när man inte kunnat ta ut ordentlig lön för varje arbetad timme ger flerfaldig utdelning.
Visst finns det dagar då man tänker att det hade varit enklare att bara vara anställd. Inte behöva känna pressen att själv dra in pengar till sin egen lön och för att täcka alla företagets övriga kostnader.
Men samtidigt är det något som kittlar med att kunna fatta beslut själv och skapa och bygga upp någonting. Att ha en idé och en vision och förverkliga den.
De senaste veckorna har jag lyssnat på två olika ljudböcker. Missa förresten inte Boktuggs test av de tre stora prenumerationstjänsterna för ljudböcker/eböcker. Först Elon Musk-biografin. En otrolig entreprenör som drivs av stora visioner och som redan hunnit med massor (han är ett år äldre än mig), byggt upp och sålt ett par bolag och lägger nu all sin tid och energi på elbilstillverkaren Tesla, rymbolaget SpaceX och solenergiföretaget Solarcity. Varje bolag för sig är en utmaning. Men så är det också en kille som jobbat häcken av sig, 16-17 timmar per dygn sju dagar i veckan. Snudd på utbränd flera gånger och mer än en gång har han räddat sina bolag undan konkurs i sista sekunden.
Efter det lyssnade jag på Fredrik Eklunds Sälj som var en helt annan typ av bok, men ändå med vissa likheter. Han betonade tvärtemot Musk vikten av att sova ordentligt varje natt, unna sig att njuta och ta semestrar osv. Men även han var fokuserad på sina mål och jobbade enormt hårt för att nå dem.
Två inspirerande böcker som behövs i höst när jag ska övertyga bokbranschen om att de bör lägga sin annonspengar på Boktugg.se innan de lägger en spänn någon annanstans! Det borde i alla fall vara enklare än att övertyga bilbranschen att satsa på elbilar eller NASA att anlita ett privat rymdbolag för att skjuta upp raketer.
I fredags gick vi ut med nyheten om att Boktugg startar tidning, till och med rubriken två tidningar eftersom Boktugg blir både en digital tidning och en papperstidning.
Även om jag de senaste åren jobbat mest med böcker (debuterade som författare 2009 med InnebandyPiraterna, startade eget förlag samtidigt och grundade Hoi Förlag i december 2010) så har jag en lång erfarenhet av tidningsbranschen. Jag började som frilansare och vikarie på NST redan 1990, startade min första egna tidning 1992 (InnebandyNytt). Eller egentligen gav jag ut tidningar redan på högstadiet. Därefter jobbade jag med veckotidningar 1995-1998 och med månadsmagasin på Egmont 1998-2003 innan jag sa upp mig för att starta novelltidskriften VIPstory (som lades ner efter ett år).
Men nu blir det alltså tidning igen. Varför inte bara en webbplats?
Jo, det finns en styrka i en tidning som jag gillar. Den kan ge en snabb överblick som en webbplats sällan ger. Känslan av att när jag bläddrat igenom och läst en tidning så har jag fått bra koll på vad som är aktuellt (fram tills dess att tidningen gick i tryck).
Det är en sådan tidning som Boktugg ska bli. Den ska ge överblick på de nya titlar och nya författare som är på gång de kommande veckorna. Kompletterat med läsvärda intervjuer med personer i branschen. Den kommer att komplettera boktugg.se på ett bra sätt.
Tidningen Boktugg kommer alltså att finnas i en digital utgåva och en pappersutgåva. Jag tror att den digitala kommer att vinna över tid, men jag är inte säker på hur lång tid det kommer att ta. Det är ju en fråga som både tidnings- och bokbranschen delar – när trycks den sista tidningen/boken?
Så vad är vår stora utmaning inför hösten? Jo, att få med oss alla förlagen som annonsörer i den nya tidningen. Men eftersom jag själv drivit förlag nu i snart sju år så tycker jag mig ha rätt bra koll på vilken marknadsföringskanal som saknas för att marknadsföra böcker. Svaret är enkelt: Tidningen Boktugg!
Så om du inte redan gjort det, gå in på boktugg.se och anmäl dig till nyhetsbrevet så får du veta när första numret av Tidningen Boktugg kommer ut. Den digitala utgåvan kommer att vara gratis, papper får man betala för.
För egen del så kliar det i fingrarna att få skapa en helt ny tidning. Förväntningarna är stora – flera personer hörde av sig redan i fredags och undrade hur de kunde teckna en prenumeration!
Såg i flödet på Facebook att Tommy Söderström raljerat över det faktum att en av Sveriges genom tiderna bästa e-sportare (Counter Strike-spelaren Emil “HeatoN” Christensen) fått chansen att delta i Mästarnas mästare. Tommy var en gång en av Sveriges bästa målvakter (bland annat när Sverige tog VM-guld 1992) men under NHL-karriären var han oftast andremålvakt.
– För mig är det spel, det är ingen sport. Vad är nästa grej? Yatzy? Backgammon? Det är ett skämt. Jag kan inte ett skit om datorspel, men Counter-Strike är väl bara en gren? Vad blir nästa grej? World of Warcraft? Mitt förslag är att de ska ha en egen genre, sa Söderström till Expressen.
Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hört talas om “HeatoN” tidigare. Men så är det också ofta med andra mästare i det där programmet (som jag sällan tittar på). Många små sporter som jag knappt ens sett. Är boxning sport? Eller andra kampsporter som går ut på att skada sin motståndare? Är det sport att köra bil? Var drar vi gränsen och vem bestämmer?
Till skillnad från Tommy Söderström vet jag att e-sport är stort. Det är många år sedan det passerade hockeyn i antalet utövare i Sverige. Jag vet inte om du upptäckt att e-sport sänds på SVT? Desto fler borde känna till Pewdiepie, en av världens största Youtube-stjärnor som testar spel.
På Facebook hängde många på och ville håna e-sport och hålla med Söderström. Men om du lyfter blicken – har vi inte hört samma resonemang tidigare? Golf är ju ingen sport, det är ett fritidsintresse. Så lät det ofta för tjugo-trettio år sedan. Men numera, när alla pensionerade hockeyspelare har golf som favoritsport, skulle ingen häva ur sig att “Henrik Stensson borde inte få delta i Mästarnas Mästare”.
Sanningen är att allt som är nytt är konstigt. Eller nytt, snarare okänt, eftersom e-sport varit stort i mer än tio år. I veckan läste jag en annan artikel som handlade om att ett svenskt företag som bland annat äger/driver e-sportlag hade sålts. Ingen officiell värdering, men det handlade om tiotals miljoner kronor.
“SK Gaming är ett välkänt begrepp för de som hängt med sedan e-sportscenens tidiga dagar. Bolaget grundades redan år 1997, då som ett professionellt Quake-lag. Idag har SK Gaming ett 50-tal anställda som tävlar i titlar som League of Legends, Starcraft 2, Quake, Call of Duty och Counter-Strike.” (DiDigital)
Tommy & Co har säkert hört talas om att Viasat köper rättigheter till hockey, fotboll och OS. Men de vet kanske inte att MTG-koncernen investerar tungt i e-sport. Förra sommaren köpte de 74% av ett företag som driver e-sportligan ESL för 720 miljoner kronor och förra hösten festivalen Dreamhack för 244 miljoner kronor. Under 2016 räknar MTG med att omsätta en miljard på e-sport.
Och i en artikel så kommer poängen som Tommy och andra 60-talister ofta missar:
“E-sport är kärnan i vår digitala strategi. Det är egentligen helt naturligt givet MTGs bakgrund inom sport. För ‘millennials’ är det här en sport precis som vilken annan”, säger Arnd Benninghoff, Chef för MTGs digitala investeringar. (DiDigital)
Själv är jag ju innebandyfrälst. Innebandy var länge (och i vissa kretsar fortfarande) en idrott som inte sågs som idrott. Det var ju lek med plastklubbor. Men när den första generationen uppvuxen med innebandy nått ledande positioner i näringslivet så förändras bilden sakta. Men e-sporten har vuxit förbi innebandyn och det anade jag redan när jag hörde ett föredrag om e-sport för tio år sedan. Eller egentligen visste jag det redan när jag var på en landskamp i Jönköping då innebandyn tagit sig in i Kinnarps Arena.
Samma helg hölls nämligen ett LAN-party och hundratals ungdomar släpade sina datorer och skärmar från parkeringen in i en hall bredvid hockeyarenan. Det där LAN-partyt var Dreamhack. Förra året (2015) omsatte Dreamhack AB 85 msek och gjorde en vinst på 4,3 msek.
I mina böcker InnebandyPiraterna skriver jag om en fiktiv professionell innebandyturnering, Floorball World Tour. En del skakar på huvudet och säger att det aldrig kommer att hända. Men då kan jag alltid peka på e-sport och säga: “vem trodde att Emil “HeatoN” Christensen skulle vara mer känd än Tommy Söderström?” eller att e-sport skulle direktsändas på TV?
Och slutligen punchlinen från Wikipedia: “Namnet HeatoN kommer från märket Heaton som gör ishockeymålvaktsutrustningen Jotti.”
Min nya roman Färglösa får främmande släpps 21 oktober och kommer då i både inbunden samlarutgåva och i mjukband. Idag tänkte jag förklara varför dessa två format till olika pris är en bra idé och helt enkelt är framtiden för bokutgivning.
Nu ska direkt sägas att inte alla tror på idén. Det finns både bokhandlare och läsare som skakar på huvudet och säger att det är en dålig idé för så har man aldrig gjort förut. Och varför skulle någon köpa en dyrare samlarutgåva när det finns en billigare i mjukband? Vore det inte bättre idé att trycka alla böcker antingen med hård eller mjuk pärm?
Kanske har de rätt. Men jag tror de har fel. I alla fall när man tittar på några trender inom bokbranschen och vad de rimligen bör innebära.
Det är en vedertagen sanning att den inbundna utgåvan är till för att hämta hem kostnaderna för utgivningen (produktion och författarens grundroyalty) och det är först om en bok kommer ut i pocket som man på allvar börjar tjäna pengar. Detta gäller skönlitteratur, för facklitteratur gäller andra försäljningsmönster. Det gäller inte heller nödvändigtvis bästsäljande författare som redan är etablerade, där kan det finnas ett så stort sug bland läsarna att få läsa den senaste nya boken att de faktiskt köper inbundet.
Färglösa får främmande är alltså uppföljaren till Fem stjärnor för Färglösa (2014).
Att leva i en femstjärnig stad är ingen garanti för ett femstjärnigt liv. Det får Louise Hathaway och Filip Fredriksson bittert erfara. De hanterar sin stora tragedi på olika sätt. Filip flyttar till Gran Canaria för att bli chefredaktör för en nystartad tidning i ett nybyggt stadstorn och lägga grunden till ett framgångsrikt författarskap. Louise återvänder till sin gård och startar en annorlunda restaurang, Pizza & Poledance Bar.
Färglösa får främmande är en fristående fortsättning på Fem stjärnor för Färglösa och utspelar sig sju år efter första boken. Tidningskungen Johannes Persson är död sedan flera år tillbaka men hans ande vilar fortfarande över byn eller staden.
Det kriminella husbilsgänget har blivit laglydigt. Nästan. Husbilsbyn, eller husbilsghettot enligt somliga, växer stadigt. Kentha har blivit kung över Smaklösa, en hel liten stad, helt nya affärsmöjligheter.
Färglösa har i praktiken privatiserats vilket gör uppdraget som kommunalråd mycket enklare. Det politiska klimatet har stabiliserats och det enda orosmolnet är att Färglösademokraterna, likt sina själsfränder på andra håll i landet, har gått framåt de senaste åren.
Tio år tidigare var Färglösa en konkurshotad kommun som folk flydde ifrån. Men de senaste åren har istället tiotusentals människor flyttat in från hela världen. Det är inte alla som gillar den utvecklingen.
Hur är det egentligen med barnen som anländer till kommunen genom Färglösa gruva? Är det bara en legend eller existerar de i verkligheten? Efter några lugna år ställs Edvard Munk inför sin största politiska utmaning någonsin och tvingas lösa problem som ingen annan politiker före honom.
Den här boken släpps i flera format:
Samlarutgåvan kommer att säljas i förlagets webbshop för 279 kr vilket är ungefär vad nätbokhandlarna tar för den. Den “vanliga” pappersboken med mjuka pärmar kommer att kosta runt 150 kr på nätet och ute i fysisk bokhandel troligen runt 180-190 kr.
Men upplagan på samlarutgåvan är begränsad, endast 300 ex. Alla kommer att vara numrerade och signerade av mig personligen. En stor del av dessa böcker kommer jag att sälja direkt till vänner och bekanta och – hoppas jag – till företag som julklappar.
På det här viset binder (!) jag inte en massa pengar i en stor inbunden upplaga. Dessutom är det så att det mjukband som den trycks i gör att jag kan växla över till POD (print on demand) så snart den första upplagan är slut. Men fortfarande har jag möjlighet att trycka till tusentals exemplar på traditionellt sätt ifall boken säljer slut snabbt.
Varför är då denna flexibilitet viktig nu och framför allt i framtiden? Jo, därför att två digitala format blir allt viktigare: ljudböcker och eböcker, framför allt när de kombineras i streaming hos exempelvis Storytel, BookBeat och andra prenumerationstjänster. Vem vet hur mycket pappersböcker som kommer att säljas om ett, två eller fem år.
Våren 2017 planerar jag att släppa både första och andra delen av Färglösa i pocket. När man släpper en bok i pocket så innebär det samtidigt att originalutgåvan mer eller mindre slutar sälja i bokhandel. Kunderna väljer det billigast tillgängliga formatet. (Ni känner igen argumentet som några har mot samlarutgåva). Samtidigt som det finns kunder som bara köper pocket.
Min egen teori är att pocketboken kommer att ta stryk när eböcker och ljudböcker blir viktigare. Men jag tror också att det inbundna formatet kommer att påverkas och därmed blir det mindre ekonomiskt. Kanske är den rätta lösningen då att göra en liten upplaga inbunden (den kan till och med vara påkostat bunden med läderband) som får bli en samlarutgåva för hard core fans eller dem som tvungen måste ha hårda pärmar. För de andra går man direkt på storpocket, fast kanske mjukband som har lite bättre papper.
Vi får se. Jag hoppas i alla fall att ni är många som vill ha en samlarutgåva av nya Färglösa! Den finns som förköp i förlagets webbshop men det går även att bevaka den hos Bokus och Adlibris så får man mejl när den finns tillgänglig. Det är dock som tidigare nämnts en begränsad upplaga och jag ska göra vad jag kan för att den ska ta slut omgående!
Sen går det givetvis bra att bevaka den vanliga pappersboken hos Adlibris och Bokus. Eller förköpa i förlagets webbshop.
Hur tror du framtidens bokutgivning kommer att ske? Kommer folk att samla på samlarutgåvor av sina favoritförfattare eller bara läsa digitalt? Eller lever nuvarande system med inbundna och pocket kvar i tio år till?
Foto: Conny Palmkvist
I höst är det sex år sedan vi startade Hoi Förlag. I sommar har jag köpt loss ett av våra dotterbolag för att satsa på utvecklingen av framför allt Boktugg.se men även Egenutgivare.nu. Varför gör jag det?
Redan vid årsskiftet lämnade jag VD-rollen i Hoi Förlag och lämnade över den till min medgrundare Lars Rambe. Vi påbörjade processen internt redan för ett år sedan och under hösten och vintern flyttades marknad och ekonomi till vårt nyöppnade kontor i Stockholm samtidigt som redaktionen flyttade till Helsingborg och vi stängde vårt frilanskontor i Malmö.
Jag skulle då fokusera på dotterbolaget Hoi Media och vår verksamhet kring e-handel och inte minst de redaktionella webbplatserna. Under våren ägnade jag en del tid åt att fundera kring Boktugg.se och prata med en massa kloka människor. Jag såg att det kunde gå att göra mer med den sajten än vad som hittills gjort.
Parallellt med detta hade vi det andra dotterbolaget Hoi Bokhandel som driver Hamrelius Bokhandel i Malmö. Det är ingen hemlighet att köpcentrat Kv Caroli (nej, det heter inte Caroli City längre) har fått allt större problem och det drabbar alla butiker där – även vår bokhandel. Under våren genomförde vi en del förändringar och kopplade in flera rutinerade detaljhandelsexperter men tidigt i sommar insåg vi att det inte gick att fortsätta, vi måste dra i handbromsen. Stänga butiken i Caroli och titta på andra alternativ.
En sak vi tänker satsa på är nätbokhandel i kombination med vad vi kallar event-bokhandel. Det kan vara tillfälliga små butiker som öppnar i samband med event som bokmässor eller föreläsningar, men också pop up stores i tomma butikslokaler. Eller varför inte på festivaler? Kort sagt en bokhandel som inte är bunden till en geografisk plats med strikta krav på öppettider och därmed stora fasta kostnader för hyra och personal.
Därmed blev det tydligt att e-handel inte var något som skulle ligga i Hoi Media. Mina idéer kring vad Boktugg ska utvecklas till gynnas av att inte ha ett förlag som ägare. Det ena ledde fram till det andra och i somras bestämde jag mig för att köpa loss hela Hoi Media. Det är ett stort beslut. Jag är kvar som en av huvudägarna i Hoi Förlag och sitter kvar i styrelsen. Dessutom kommer jag i höst med en ny bok på förlaget, Färglösa får främmande.
Under hösten kommer jag att jobba stenhårt med intäktssidan i Boktugg.se-projektet. Jag har redan gjort en hel del affärsutveckling tillsammans med ett antal rutinerade bollplank och kommer att fortsätta den processen under hösten. Det känns spännande och kul, men samtidigt lite läskigt. Att börja om och bygga ett helt nytt bolag som bygger på en idé som jag tror kan bli framgångsrik och lönsam. Men det vet jag inte förrän vi faktiskt provat.
Boktugg.se har under två år visat att vi kan driva en relevant blogg om bokbranschen. Nu börjar vi så smått kalla oss nyhetssajt och ska höja ribban successivt. Vi gjorde en ansiktslyftning av sajtens design före sommaren och har fått in en duktig frilansjournalist. Men framför allt ska vi nu börja generera intäkter som gör att vi kan leverera ännu bättre journalistik och locka ännu fler läsare.
Du som jobbar på förlag kommer säkert att höra av mig eller mina kollegor. Vi har ett erbjudande till dig som ger väldigt kostnadseffektiv marknadsföring av dina nya böcker. Det vågar jag lova. Hoppas att du vill vara med på resan.
Vi startade Hoi Förlag för att förändra bokbranschen i grunden. Jag ska inte ta till lika stora ord nu, men lägg namnet Boktugg på minnet.
Jag avslutade min semester med att gå på kurs en vecka. De flesta gapar eller stirrar när jag berättar att jag varit på kurs i stå upp-komik (stand up comedy) och att vi dessutom hann stå på scen och dra våra skämt.
Det en rolig vecka på Sundsgården. Vi skrattade oerhört mycket, en grupp med tio personer plus vår eminenta lärare Martin Svensson, rutinerad stå upp-komiker från Helsingborg.
Jag hade väl rätt stor respekt för stå upp-komiker redan innan men kursen var en påminnelse om att ingen får något gratis. Martin berättade om hur många komiker gör 100-200 föreställningar per år. Allt från företagsgig till att stå på scen på olika klubbar. Det är inget man blir rik på. Ja, om man inte heter Johan Glans förstås som sålt biljetter för miljoner till sin nya turné… Men precis som med författare så är det väldigt få som kan leva på enbart stand up, antingen har de ett vanligt jobb eller kombinerar det med skådespelande eller uppdrag som konferencier.
Varför gick jag då kursen? Ja, dels så hoppades jag lära mig mer om hur man skriver skämt eftersom jag inbillar mig att jag kan dra nytta av det i mina böcker. Jag vill skriva humor. Och även om det är stor skillnad på att framför skämt på scen och att göra det i skrift så finns det tydliga likheter.
Dels ville jag känna hur det kändes att stå på scen i det sammanhanget. Och det ÄR en kick att stå på scen, att engagera en publik och få dem att skratta. Tycker själv att debut-akten var såpass bra att jag inte behöver skämmas utan kan lägga ut den på YouTube för allmän beskådan. (Du kan se den här ovan/nedan)
Så vad gör jag härnäst? Ja, att satsa på en stand up-karriär genom att åka land och rike runt är det inte läge för just nu med familj, företag och mycket annat. Men det skulle vara kul att göra ett par framträdanden då och då. Kanske väva ihop det med mer seriösa föreställningar, föredrag om skrivande eller kanske entreprenörskap eller kreativitet och använda humorn som ett verktyg att engagera publiken.
Vi får se. Men nu är jag faktiskt utbildad stå upp-komiker. Det är den längsta eftergymansiala utbildningen jag gått…
© 2006-2022 Sölve Dahlgren. All rights reserved.
