Det är misstagen man lär sig av sägs det. Men ibland kan även värdefulla kunskaper komma till genom lite väl dyra misstag. Utgivningen av VIPstory befinner sig i gränslandet.
För snart sex år sedan gav jag ut det andra numret av bookazinet VIPstory. Ja, det var nästan innan begreppet bookazine (magasin i bokformat) hade myntats (om man bortser från att det funnits ett företag med det namnet sedan 1929). Och VIPstory var förmodligen ett av de mest påkostade och snyggaste med linnetrådsbindning och flikar, tryckt på riktigt bra papper. Jag har nästan förträngt hur mycket tryckningen kostade men jag tror jag betalade 65 000 kronor för de första 5000 exemplaren som VIPstory 1 trycktes i.
Och sedan bestämde jag mig för att banta upplagan när det var dags för nr 2 så jag satsade “bara” 45 000 kronor för 3000 exemplar.
Hur tänkte jag? Ja, fokus låg helt på att få ner styckpriset. Men istället för att pruta på kvaliteten och trycka billigt – i lägre upplaga så… gjorde jag misstaget att binda för mycket kapital i upplaga.
Det andra misstaget var att jag valde tidskriftsformen. I alla fall ser jag det som ett misstag nu i efterhand när jag står med en osåld upplaga. Värdet på den hade nämligen varit betydligt större om VIPstory varit en bokserie istället för en tidskrift.
En novellsamling hade jag kunnat sälja sex år senare sannolikt. Men en novelltidskrift som är sex år gammal, har inte samma attraktionsvärde. Även om den i praktiken är en bok.
Men det största misstaget var distributionen. Eller snarare bristen på distribution. Jag borde ha skickat ut den via Interpress för att få ordentlig spridning. Istället valde jag att sälja direkt via hemsidan (behöver jag säga att det inte var lika enkelt att bygga hemsidor och ta betalt på nätet då som det är idag?).
Dessutom: jag satte aldrig någon streckkod på böckerna. Eftersom de inte skulle distribueras via Interpress behövdes det inte, tyckte jag.
Lärdomen av det blev dyrköpt men jag hade nytta av det när jag gav ut min debutroman InnebandyPiraterna. Där lade jag fokus på att slippa hantera lastpallar och tusentals exemplar av boken. Istället blev det smidig men dyr print-on-demand och ett minimalt lager av 3-4 kartonger.
Totalt såldes det drygt 1000 exemplar av VIPstory I och II – tillsammans. Till priser som varierat mellan 25 kr (kampanjpris vid köp av båda böckerna) och 100 kr (ordinarie pris). Jag har inte räknat exakt men jag tror att det inbringat mellan 40 000 och 50 000 kr under de här åren. Med andra ord en ren förlustaffär eftersom det finns fler kostnader utöver tryckningen.
Men… jag har ju ett lager (som idag är nedskrivet till noll kronor) av boktidningar. De senaste åren har de dessutom legat i ett Shurgardförråd och kostat mer pengar varje månad. Helt vansinnigt när jag tänker efter. Men nu har jag flyttat dem till ett billigare lager, där de får ligga nästan gratis ett tag.
109 kartonger, någonstans mellan 6500 och 7000 böcker. Nu ska de bort. Drömmen vore förstås att få pengar för dem, eller göra av med dem på ett sätt som ger något tillbaks. Jag har ju släpat de där jäkla kartongerna upp och ner ur källarförråd när jag flyttat. Dessutom hade jag med mig flera hundra böcker upp till Bokmässan 2004. Och nästan lika många med mig hem igen.
Är det någon som har idéer om vad man kan göra med ett par tusen böcker? Själv har jag funderat över några.
1) I sommar/höst kommer VIPstory Återkomsten, den första boken i bokserien VIPstory. En äkta novellsamling av mer traditionell utformning. Som print-on-demand där alla medverkande författare får betalt per såld bok.
Idé: kanske kan man använda gamla VIPstory som marknadsföring och dela ut gratis tillsammans med reklam för nya VIPstory?
2) I den första VIPstory-boken skrev jag flera noveller själv. Eller rättare sagt, jag skrev faktiskt alla men använde pseudonym på vissa för att det skulle verka, jag vet inte, proffsigare? Det allra roligaste med det var ändå att jag använde kvinnliga pseudonymer på hälften av novellerna. Och när sedan VIPstory II kom ut (där flera författare än jag själv medverkade) så blev det lite fler manliga än kvinnliga författarnamn. Då mailade en läsare in och tyckte det var synd att det var färre “kvinnliga noveller” i tvåan. Jag kunde ju inte göra henne besviken och avslöja att det inte funnits en enda “kvinnlig novell” i det första numret.
Min fundering var därför att använda VIPstory I som marknadsföring för mig själv. InnebandyPiraterna och kanske en novellsamling (jag har ett 10-tal noveller som ej är publicerade i tryckt form utan bara på webben och tycker själv att en del av dem är rätt bra) som jag funderar på att släppa längre fram.
3) Hitta en ICA-handlare (eller någon annan livsmedelshandlare) som kan tänka sig att ha en stor lastpall där man säljer “VIPstory novellsamling – 1 bok 19 kr, 2 böcker 29 kr”. Eller något i den stilen. Jag vet inte, kanske det hade gått att sälja böckerna så? En nackdel återigen – jag har ingen streckkod på böckerna…
4) Bara dela ut böckerna på stan för att slippa slänga dem. Eller skänka till skolor som skulle kunna tänkas vilja använda dem för läsning. Skicka ut gratis till bibliotek, nej förresten jag vill ju inte ha ännu fler kostnader i det här förlustprojektet.
VIPstory-äventyret var ett dyrt misstag, men det är just genom sådana som man skaffar sig värdefulla erfarenheter.