FAQ del 1 – Den köpta ministern var såld

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:11 november, 2008
  • Inläggskategori:Följetonger

Rebecka Lindström satt på tåget till Malmö. Utanför fönstret susade landskapet förbi i snabb takt, efterhand som hon kom längre och längre söderut blev det grönare och grönare längs spåret.
Hon vände blicken tillbaks in i kupén och ner på den aktmapp som låg i hennes knä. Hon var på väg till anställningsintervju med tidningen som redan innan den kommit ut med sitt första nummer hade skapat stora rubriker i de andra tidningarna. Själv var hon just nu reporter på Aftonbladet men började tröttna på att se sina artiklar förvanskade på löpsedlar och den ständiga hetsen att alltid leverera nyheter dygnet runt utan att egentligen hinna jobba igenom och faktagranska dem.

Fortsätt läsaFAQ del 1 – Den köpta ministern var såld

Är du akut hungrig?

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:28 oktober, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Det var en helt vanlig kväll, kom hem från jobbet vid 18-tiden efter att ha stressat hela dagen. Kylskåpet var tomt som vanligt. Det stod still i hjärnan när jag försökte fundera ut något kreativt. Magen ropade efter pyttipanna med ägg och rödbetor. Ingenting i frysen. Det fanns inget att välja på, bara att åka och handla.
Begav mig bort till den mataffären i kvarteret med ett namn på tre bokstäver i versalt. Men det var mörkt och släckt i butiken. På dörren fann jag ett anslag om nya öppettider. Numera var det bara öppet vardagar kl 9-12. På eftermiddagarna, efter lunchstängt gällde kl 13-17 endast tidsbeställning. Och så avslutningen – övrig tid hänvisas till akutbutiken på Övre Sengatan.
Jag borde ha vetat det, även om jag oftast åt ute. Landstinget hade tagit över alla matbutiker när vänsterpartiet kom till makten något år tidigare. Det hade inneburit mycket bättre arbetsvillkor för butikspersonalen, nästan ingen tvingades jobba på helger och kvällar. Men för alla oss andra var det förstås mindre bra.
Jag tog bilen och körde bort till akutbutiken och tänkte att jag behövde ju ändå få lite mat till middagen. Jag insåg snabbt att det skulle ta tid. Det var nämligen lång kö där och bara en kassa var öppen. När jag stått i kö utanför butiken i en halvtimme och kom fram till dörren undrade dörrvakten:
”Är du akut hungrig?”
”Eh, va?”
”Ja, hur hungrig är du?”
”Jag behöver mat, det är tomt i kylen och frysen. Jag måste ha middag.”
”Finns det knäckebröd hemma?”
”Jo, det finns det väl.”
”Bra, då behöver du inte handla idag. Du får gå till din distriktsbutik när den öppnar.”
”Men, den är ju inte öppen kvällstid. Jag jobbar på dagarna.”
”Är du akut hungrig så löser du säkert det. Du får väl ta ledigt från jobbet om du behöver handla.”
”Men om jag är beredd att betala 100 kr för ett paket pyttipanna, det är mer än dubbelt så mycket som det kostar i vanliga fall?”
”Nej, systemet fungerar inte så. Vi kan inte ta hand om kunder som inte är akut hungriga. Är man inte utsvulten så får man ta det på dagtid och då kan du köpa pyttipanna för 39 kr.”
Jag kokade av ilska men insåg snabbt att det inte var lönt att argumentera med den statsanställde dörrvakten. Han följde bara sina direktiv från högre ort, punkt för punkt och bokstav för bokstav utan en tanke på logik och sunt förnuft.
Då fick jag syn på en skåpbil på en parkering i närheten där ett antal människor hade samlats. Jag undrade om det var hungern som orsakade hallucinationer men nog såg det ut som om det var pyttipanna som de lyfte ut ur bagaget på den blå skåpbilen. Jag gick bort till dem.
”Säljer ni pyttipanna?” undrade jag.
”Självklart, vi har allt som säljs i distriktsbutiken och vi säljer dygnet runt till dem som vill ha. Oavsett om du är akut hungrig eller bara förutseende.”
”Vad bra, vad kostar pyttipannan?”
”100 kr för 750 gram.”
”Oj, det var dyrt.”
”Inte mitt problem, vill du inte handla här får du gå på restaurang eller försöka handla dagtid på din vanliga butik.”
Plötsligt avbröts vi av blåljus. Mannen i skåpbilen slängde igen dörrarna och kastade sig in bakom ratten och försvann från parkeringen med en rivstart. Jag tittade förundrad när hans röda bakljus försvann bort längs gatan, följd av en polisbil. De kunder som hade varit lyckliga nog att hinna handla pyttipanna innan polisen slog till hoppade snabbt in i sina bilar och försvann från platsen.
”Vad skulle jag nu göra?”

Lyckligtvis löste sig mitt problem i samma ögonblick som tåget bromsade in och jag vaknade. Yrvaken hoppade jag av på perrongen och på vägen hem gick jag in på min lokala matbutik (som jag lyckligt noterade fortfarande hade både kvälls- och helgöppet) och handlade ett paket djupfryst pyttipanna. Det hade bara varit en fasansfull dröm. Mitt närlivs var fortfarande privatägt och inte en del av ett statligt monopol utan tanke på kunderna.

Författarens kommentarer
Då och då kommer man i kontakt med vård-Sverige. Började fundera över tanken på att dagligvaruhandeln drevs på samma sätt, med brist på kundfokus, som sjukhusen. Vi pratar ofta om ”vad gör de på banken efter kl 15” men kanske borde vi diskutera vad de gör på sjukhusen där man verkligen inte kan planera sina inköp långt i förväg…

Fortsätt läsaÄr du akut hungrig?

Rögle är tillbaka – dags att krossa myten

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:11 april, 2008
  • Inläggskategori:Blogg

Äntligen är Rögle tillbaks i Elitserien. Precis som den där dagen för 16 år sedan hamnade jag på ståplatsläktaren och fick uppleva en magisk kväll då idrotten är som bäst. Den obeskrivliga glädje som 4600 personer (och säkert några till) delade när slutsignalen ljöd går knappt att beskriva.

Läser tidningarna idag, dagen efter. Hyllningar såklart. Pressen älskar storyn om det lilla laget i den lilla byn som mot alla odds skrapar ihop ett lag utan pengar och knäpper de stora jättarna på näsan. Man jämför Rögle med Ljungskile.

Krönikörer i både HD och xTra undrar är inne på glesbygsspåret, klichén; ”Den nya hallen blir klar, men finns det ett lagbygge värt namnet mär Linköping, HV, Frölunda, Färjestad och de andra elefanterna kommer för att trampa ner de skånska bönderna i skiten?” (xTra) eller ”Är Ängelholm stort och starkt nog att härbärgera ett elitserielag?” (HD)

Det finns ett problem med den bilden. Det är nämligen en myt. Den enkla bilden är förstås att säga att i Ängelholms kommun bor det 38.000 människor och säga att ”oj, det är ju fantastiskt att de kan ha ett elitserielag i hockey” och ”hur ska de kunna konkurrera med alla stora städer där de andra Elitserielagen hör hemma?”.
Men om man lyfter blicken så inser man förstås att det är en myt orsakad av bristande demografiska kunskaper om Sverige.

Okej, först kommunstorleken. Den enkla jämförelsen. Här har jag plockat bort storstäderna Göteborg (Frölunda) och Stockholm (Djurgården) eftersom de står i en klass för sig.
3. Linköping (Linköping) 138 000
4. HV71 (Jönköping) 122 000
5. Brynäs (Gävle) 92 000
6. Färjestad (Karlstad) 83 000
7. Södertälje (Södertälje) 82 000
8. Luleå (Luleå) 73 000
9. Skellefteå (Skellefteå) 72 000
10. Modo (Örnsköldsvik) 55 000
11. Rögle (Ängelholm) 38 000
12. Timrå (Timrå) 18 000
(Källa: SCB Kommunfakta 2007)

Jaha, kanske är detta den klassiska bilden? Men, invänder någon. Timrå ligger ju så nära Sundsvall att det nästan måste räknas in? Okej, det är rätt. Sundsvalls kommun har 94 000 invånare och ligger ju mindre än två mil bort. Visst. Men då börjar vi tala om befolkningsunderlag i närområdet vilket är viktigt.
Sundsvalls och Timrå kommun har alltså 112 000 invånare – på en yta av 3997 km2 (kvadratkilometer).

Men då får vi väl vara rättvisa och börja titta just på ytan och i princip upptagningsområdet för lagen. Även andra orter har ju större kommuner inom hyfsat avstånd. Som Linköping (Norrköping 125 000 fyra mil bort).
Andra orter? Nja, HV71 i Jönköping må räkna in grannkommunerna men mycket folk bor bort det inte där per kvadratkilometer. Tittar du på Karlstad, Gävle, Ö-vik, Skellefteå och Luleå så är det glesbygd när man kommer en bit utanför stan. Södertälje är förstås nära Stockholm och storstan – men där åker man å andra sidan kanske hellre till Hovet och Globen?
Men Ängelholm och Rögle då? Man glömmer lätt att Ängelholm det ingår i Helsingborgsregionen som i sin tur består av 10 kommuner i Nordvästskåne. Här bor det över 300 000 människor som inte har längre än fem mil till ishallen i Ängelholm. Då får vi plötsligt en annan bild. Jag plockar denna gång bort Södertälje som är svårt att placera in pga närheten till huvudstaden (det är fyra mil mellan Södertälje och Stockholms central).

4. Rögle (Helsingborgsregionen) 309 000
5. Linköping (Linköping/Norrköping) 263 000
6. HV71 (Jönköping) 122 000
7. Timrå (Timrå + Sundsvall) 112 000
8. Brynäs (Gävle) 92 000
9. Färjestad (Karlstad) 83 000
10. Luleå (Luleå) 73 000
11. Skellefteå (Skellefteå) 72 000
12. Modo (Örnsköldsvik) 55 000

Så kom inte och säg att det inte finns publikunderlag för Elithockey i Ängelholm. Det gäller bara att lyfta ögonen över kommungränsen.

Underlag för befolkningsanalysen hittar du i ett kalkylark på webben.

Titta också gärna på kommunkartan som visualiserar storleken på kommunerna (pdf).

Rögle har gjort en fantastisk bedrift och än en gång visat att ishockey är en lagsport som går ut på att skapa bästa möjliga lag. Malmö och Leksand som nu misslyckades trots lönebudgetar som är 3-4 ggr så stora som Rögles har missat denna detalj.
Malmö borde ha lärt sig läxan när man åkte ur Elitserien. Det gjorde man just för att man glömde bort lagbygget, man glömde att det krävs lagspelare som gör sitt jobb utan att gnälla när man hamnar på bänken. Stjärnor i all ära, men det är svårt att bygga ett framgångsrikt lag av bara stjärnor. Fråga bara de fotbollstränare i Spanien, Italien och England som gått bet.
Utmaningen blir nu att förstärka laget med spets utan att LAGET går förlorat. Även om Rögle besegrat båda elitserielagen Brynäs och Mora på hemmaplan i Kvalserien blir det tuffare att göra det under en lång säsong över 55 grundserieomgångar.

Men som sagt, låt oss en gång för alla krossa myten om att att Rögle är ett glesbygdslag. Det är svårt att leva upp till när man är en del av den fjärde storstadsregionen.

Däremot kvarstår utmaningen att omsätta detta i pengar. Rögles omsättning är 25 miljoner. Brynäs, Frölunda, Linköping, HV71, Färjestad och Modo omsätter alla över 100 miljoner. Södertälje var lågbudgetlaget med en omsättning strax under 60 miljoner. (Siffrorna plockade ur HD:s artikel och avser förra säsongen – verkar som om denna artikel bara finns i pappers-HD än så länge). Den nya hallen som nu börjar byggas på resterna av den gamla är ett viktigt steg.

Samtidigt som man måste behålla det unika – årets Röglelag är byggt på handplockade talanger och rollspelare. Det krävs inte 100 miljoner för att göra det, däremot rätt kompetens hos sportchef, scouter och tränare.

Fotnot: Ljungskile har 3500 invånare, ligger i Uddevalla kommun med 50 000 invånare fördelade på 654 km2.

Mer härlig Rögle-läsning:
Rooth: Ni är värda ett bragdguld

HD:s webb-tv

HD webb-tv sammandrag

Fortsätt läsaRögle är tillbaka – dags att krossa myten

I månens sken

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Stugan var ödsligt belägen, en bra bit ut på landet. Den låg vackert inbäddad i utkanten av ett skogsparti. Perfekt för en helg och Linda behövde verkligen koppla av. Men nu när hon närmade sig stugan kändes det ändå inte riktigt bra. Det hade börjat skymma och det var den där tiden när det nästan var fullmåne. När Linda var mindre, ja ganska mycket yngre hade hon varit ganska mörkrädd. Det var skymning, träden kastade långa skugor över vägen framför henne. Lite spöklikt var det allt, tänkte hon.
Linda svängde av grusvägen in på en mindre väg, det var egentligen bara två uppkörda hjulspår med en gräsremsa i mitten. Det var inte mycket trafik här ute längre. Inte sedan morfar dog.
Lindas mamma hade i alla fall tyckt att det var en bra idé, att åka iväg ut i naturen och koppla bort allting en helg. Då skulle hon kanske glömma Daniel. Ja, Daniel det var pojkvännen det. Numera kanske ex-pojkvännen. Han hade nämligen tröttnat på henne och de hade gjort slut med varandra i ett jättegräl. Hon mindes knappt hur det hade börjat egentligen. Det var någon bagatell som det så ofta är. Han var framgångsrik säljare på en datafirma, ibland hoppade han in och hjälpte till att installera datorerna på olika firmor som konsult också. Det blev många långa dagar, och en hel del sena kvällar.
Linda själv läste samtidigt på högskolan för att bli lärare. Hon hade alltid drömt om det, men nu när hon gick sista terminen var det ganska segt. Hon längtade efter att få komma ut i verkligheten och börja undervisa. Att plugga var hon ganska trött på nu efter alla år i skolbänkar och föreläsningssalar.
Hon svängde in på gårdsplanen. En flaggstång med en grön plätt runt om och sedan en stor grusplan där det dock börjat växa upp en hel del grässtrån numera. Sedan mormor och morfar gått bort så var det ingen som skötte om torpet. Lindas föräldrar var där ibland liksom moster Lotta och hennes man. Den här helgen hade dock Linda allting för sig själv.

Hon satt kvar bakom ratten en stund efter att hon stängt av motorn. Tog liksom sats och samlade sig. Andades djupt ett par gånger. ”Det är slut nu, du måste gå vidare”.
Det hade sagts en hel del hårda ord den där morgonen för två veckor sedan. Och det hade kastats en del köksredskap. Några tallrikar hade det gått åt. Egentligen ganska dumt när hon tänkte efter. Men hon blev så rasande på Daniel, han var så totalt oförstående.
Kanske var det hon som inte hade tålamod. Han var ju trots allt tvungen att tänka på sin karriär, han kunde ju inte tacka nej till jobb. Han hade bara varit anställd på firman ett par månader, fick jobbet direkt efter sista tentan. Och nu var det han som försörjde de båda och betalade för den nyinköpta tvåan i de centrala delarna av stan. Hon älskade ju honom. I alla fall hade hon gjort det ända sedan de träffades första gången. Och hon gjorde nog det ännu. Kanske.
Linda kastade tankarna åt sidan för ett ögonblick, öppnade bildörren och steg ut. Den underbara skogsluften slog emot henne. En doft av gräs och buskar och så den stora stillheten. Bara några fåglar och insekternas surrande bröt den totala tystnaden. Ett par dagar här med några sköna skogspromenader och kanske ett dopp i sjön skulle göra henne gott. Så skulle hon glömma den där, ja hon skulle inte ens tänka hans namn på hela helgen. På kvällarna skulle hon bara läsa. I väskan låg redan all kurslitteraturen till sista tentan. Två tegelstenstjocka böcker, och en tunn som dock var på engelska rakt igenom.

Det var helt mörkt i stugan när hon klev in. Bara månens sken lyste upp delar av köket, den välbekanta hinken med ved stod framför spisen. Hon mindes det som igår, sju år gammal gick hon ute i skogen för att plocka ved med morfar. Numera använde de inte vedspisen längre. Det fanns en kokplatta, visserligen bara med två plattor men det räckte till. Det gick förmodligen inte ens att elda i den gamla spisen längre, skorstenen hade inte sotats på åratal.
Hon trevade efter strömbrytaren till lampan i taket. Där, bakom handukkarna. Hon vippade över brytaren i andra läget, inget hände. Fram och tillbaks ett par gånger. Ingenting. Det var väl en propp som gått, tänkte hon och gick ut i bilen efter en ficklampa.
Det var inga större problem att hitta proppskåpet inne bakom dammsugaren i städskrubben. Och mycket riktigt var det en av propparna som hade gått. Efter lite lirkande så blev det ljus i stugan. Härligt. Hon bar in sin stora väska i ett av sovrummen. Plockade sedan fram ett värmeelement och ställde det mitt i stora rummet. Det var lite kyligt på nätterna och om hon skulle kunna sova utan att förfrysa fötterna behövde hon nog höja temperaturen ett par grader åtminstone.
Hon slog på elementet och då blev det svart igen.
— Jäkla proppar, skrek hon lite halvhögt för sig själv samtidigt som hon försökte känna sig fram till ficklampan som hon lagt ifrån sig på sängen. Hon hittade den och letade sig på nytt fram till proppskåpet för att få fart på elektriciteten i stugan igen. Tur att hon lyssnat till pappa och plockat med sig en hel ask med proppar. Den här gången tog hon en propp ur sin medhavda ask, de gamla som legat ovanpå proppskåpet var tydligen inte helt färska.
— Sådärja, sa hon lite triumferande när strömmen gick igång igen och lyste upp sovrummet och köket. Värmefläkten i vardagsrummet surrade försiktigt och värmen spred sig tillsammans med en doft av bränt damm. Det fick hon stå ut med.
Hon gick ut i köket och plockade upp mat och började stuva in i kylskåpet. Det var i alla fall påslaget även om det var tomt på matvaror, sånär som på en ketchupflaska och några burkar med sylt. Linda lät smörasken, osten och limpan ligga framme. Några kvällsmackor skulle hon hinna med innan det var dags att krypa till sängs.
Det fanns ingen tv-apparat i stugan så Linda kröp upp i finfåtöljen, kurade ihop sig för att hålla värmen eftersom det inte hunnit bli särskilt mycket varmare på den korta tiden. Hon öppnade boken och började läsa samtidigt som hon tog en stor tugga av en ostmacka. En klunk mjölk. Perfekt. Härligt mysigt, nu saknade hon bara en varm famn…. Nej, hon hade ju lovat sig själv att låta bli.

Hon ryckte till av ett ljud. Något slog emot fönstret och hon slet åt sig ficklampan som hon placerat strategiskt på bordet bredvid fåtöljen som säkerhet om proppen skulle gå på nytt. Hon riktade lampan i dit ljudet hade kommit ifrån och lyste upp fönstret. Två ögon och ett par flaxande vingar som slog emot fönsterrutan. För ett ögonblick stelnade hon till och spände hela kroppen innan hon kort konstaterade ”jäkla uggla” och musklerna slappnade av på nytt.
Hon läste vidare i boken. Det här var ganska intressant faktiskt. Inlärningssvårigheter och vad man kunde göra åt det. Kanske skulle hon bli speciallärare, då gjorde man verkligen en viktig insats, tänkte hon och sträckte sig efter ostmackan på fatet. Då såg hon plötsligt en skugga på väggen. Ganska tydligt faktiskt, en stor gestalt som befann sig bakom henne… Hon vände sig om blixtsnabbt. Ingen där. Och när hon vände tillbaks huvudet var skuggan borta på nytt. Det var nog bara inbillning i alla fall. Då hörde hon ett ylande ljud, en hund kanske på granngården. Men närmsta hus låg ju ett par kilometer längre neråt vägen. Kanske hade den slitit sig och smitit iväg. Då kände hon plötsligt att något tungt lade sig på hennes axel, och sedan nästan i samma ögonblick en svidande smärta som om någon rivit henne.
— Aj, skrek hon och vände sig om och stirrade in i två gula ögon och hon…
Skrrtch..poff…
Bilden blev först till ett vitt streck, minskade sedan till en liten lysande prick mitt i innan den försvann och slocknade ut. Det var helt svart.
— Typiskt alltså. Det var max tio minuter kvar av filmen alltså. Nu är den väl helt död förstås, sa Johan med en suck.
— Jaha, det är väl bara att köpa en ny TV. Jag har ändå sett slutet på filmen. Den där Daniel har ångrat sig och kommer efter henne, han kommer till stugan precis som monstret ska… oj, jag kanske inte ska berätta hur det slutar? sa Peter.
— Tja, det spelar ingen större roll. Det var ingen särskilt bra film om jag ska vara helt ärlig, sa Johan och tryckte förgäves på fjärrkontrollen. TV:ns bildruta förblev svart och han slängde uppgivet fjärrkontrollen åt sidan och fortsatte:
— Vad gör vi nu då?
— Vet inte riktigt, det är kanske dags att dra sig hemåt, svarade Peter och kastade ett öga på sitt armbandsur. Fem över tio.
— Jag ska i alla fall ha något att käka nu. En pizza eller nått. Är du hungrig?
— Visst.

De båda kamraterna släntrade ut i köket. I förortsvillan var kylskåpet som vanligt välfyllt. Johans mamma släpade hem den ena kassen efter den andra från ICA-butiken. Djupfrysta piroger och pan-pizzor gick alltid åt med tonåringar i huset. Just den här helgen var det föräldrafritt, Johans mamma hade rest till Stockholm på en kurs och tagit med sig pappa för att förena nytta med nöje. Det var ju inte så ofta de fick chansen att åka till huvudstaden.
Johan funderade på att ringa Katarina, flickvännen. Hon borde vara hemma från jobbet vid det här laget. Men han tänkte vänta tills Peter gått. Först skulle han slänga i sig en bit pizza. Han öppnade dörren till frysen och behövde inte leta särskilt länge för att finna vad han sökte. Fram med två tallrikar och sedan in i microvågsugnen. Två minuter blev nog lagom.
Peter satte sig vid köksbordet medan Johan ställde fram två glas och en stor flaska Cola. Bestick såklart och… ”Vad var det?” Han hejdade sig och lyssnade. Det lät som någonting skrapande mot en ruta i något av somrummen i andra änden av huset.
— Hörde du?
— Äh, det är väl bara någon gren som slår emot. Eller tror du att det är varulven som kommer, det är ju faktiskt månsken ute, sa Peter och skrattade.
Johan ryckte på axlarna och fortsatte. Han kastade ett öga på micron, 0:14 visade displayen och nedräkningen fortsatte. Alldeles strax klart. Men innan den hunnit ner till noll och plingat så hördes ett nytt ljud, ett klirrande ljud och en tung duns. Någonting hade krossat en ruta i ett av rummen.
Nu bleknade till och med Peter lite om nosen. Speciellt när de båda hörde fotsteg och så röster. Det gick inte att urskilja vad de sade. Men någon gick omkring i rummet där inne. De båda kamraterna tittade på varandra och hoppade lika högt när microvågsugnen gav ifrån sig ett ljudligt ”pling!”…

— Hörde du, det är någon hemma, sa plötsligt en röst långt därinne och ett dörrhandtag vreds om.
Johan och Peter stirrade på varandra. Panik. Skulle de fly. Johan tänkte på basebollträet som låg i hans rum på andra våningen. Han skulle kanske hinna uppför trappan innan de kom ut i korridoren, men i samma ögonblick så klev den förste mannen ut ur sovrummet. Han bar en svart huva som dolde ansiktet och i den ena handen höll han ett gevär.
— Vi sticker, skrek Peter och rusade mot altandörren. Johan var bara steget efter.
Då brann ett skott av och krossade en av fönsterrutorna i vardagsrummet. Glassplittret spreds över mattan och golvet. Klirrande av glas och sedan en isande tystnad innan rånaren öppnade munnen.
— Gör inget dumt grabbar, sa mannen med en mörk stämma samtidigt som hans kumpan klev in i rummet, även han beväpnad med något som liknade en hagelbössa.
De tvingades bryskt ner på golvet av de båda männen. Peter slog i axeln när den ene mannen knuffade omkull honom han ramlade mot soffbordet. Men det var inte rätt läge att börja bråka kände han och höll därför tyst.
— Vad ska vi göra med dem. Binda dem här och sedan rensa huset? sa den ene mannen.
— Ja, det låter bra. Ni är väl ensamma hemma eller hur pojkar?
— Jaaaaa, sa Johan med en ynklig stämma.
Då ringde det plötsligt på ytterdörren. Och nästan samtidigt började någon banka otåligt på dörren.
— Hallå är det någon hemma? Vad sysslar ni med egentligen, ropade någon därute. Det var grannen som hört skottet och rånarna tittade desperat på varandra. En av dem rusade bort till dörren och avlossade sin bössa som blåste upp ett stort hål i dörren.
Den andre riktade sitt gevär mot de båda tonåringarna som vettskrämda låg med huvudet ner mot golvet och… klick…
”…det finns inget tvättmedel som…”
— Det är inte klokt vilken smörja de visar på TV nu för tiden. Bara en massa våld och skjutande hela tiden, sa Astrid.
— Jag håller helt med dig kära du. Det var sista gången vi såg den där, ja vad var det den hette egentligen. Nu börjar i alla fall Trädgårdsextra på tvåan, det är vad jag kallar television det, svarade Gustav samtidigt som han bytte kanal med fjärrkontrollen.
På TV.n spelades nu istället vackra bilder av grönskande trädgårdar. Och det gamla paret nickade förnöjt mot varandra medan grannens hund ylade ute på gården. Det var ju trots allt fullmåne den här kvällen…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrev som ett bidrag till en novelltävling (Nej, jag fick inget pris) och publicerades senare i VIPstory II. Skrevs 1996 eler 1997.

Fortsätt läsaI månens sken

Tomten II – återkomsten

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Midvinternattens köld är svår
folk fryser om fingrar och tår
Och nu snart vid århundradets slut
fler än Tomten har hittat upp och ut

Nisse han tittar noga åt alla håll
innan han börjar sin vandring åter
Varje morgon precis som förr han går
sin vanliga runda innan alla är uppe

Men i lyktornas sken under en rosa neonpil
jobbar flickorna ännu sent, vädjar förföriskt
till männen för att få en stund i en varm bil
Den lille mannen suckar tungt och trött
plockar upp en krossad flaska av glas
och slänger den i sin säck en aning förstrött

Utanför porten på andra sidan av gatan
ett tidningsbud, bara en liten pojke
förbannar sina frusna fingrar utav satan
och en portkod som plötsligt
utan förvarning har bytts något nytt

Stjärnorna gnistra och glimma
bakom en mur av avgasers dimma
Poliserna går sin vanliga bana
blundar och vet att de inget kan göra

Tomtenisse han tittar på höga väggar av betong
ur ett öppet fönster  strömmar en nästan vacker sång
här och var tänds ett ljus, men inte bud av hopp,
blott väckarklockar som tvingar sina ägare opp

Men där bakom trappan till hus nummer åtta
står ju en tallrik fylld till bredden av något vitt
Nisse ska just ta en tugga när han ser uti soptunnan
ett tomt paket vars innehåll ska döda en råtta

Så Nisse han ställer sig i kön på Konsum
köper en färdig korv med risgrynsgröt
hygieniskt och praktiskt förpackad såklart
Väl hemma vid spisen värmer han sin tallrik
uti sin nyinköpta mikrovågsugn

Han längtar efter tiden innan stadens sus
och den fruktansvärda tevens eviga brus
Tack och lov har han hundra år av ATP-poäng
och kan till nyår på Kanarieöarna boka en säng

SLUT

Författarens kommentarer
En modern version av Viktor Rydbergs klassiker. Säkert fler än jag som gjort det förut. Lite småkul är den väl i alla fall fortfarande mer än tio år efter att jag skrev den.

Fortsätt läsaTomten II – återkomsten

Ingen eld utan rök

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

HON STRÄCKTE SIG EFTER SIN MOBILTELEFON som låg på nattduksbordet bredvid sängen och tände displayen för att kunna se vad den visade. Kvart i sju. Hon stängde av alarmet som annars skulle ha ringt 07.25 och lade ner mobilen och plockade upp cigarettpaketet och tändaren. Snabbt fiskade hon upp en cigarett, placerade den mellan läpparna och tände den.
”Det här var precis vad jag behövde,” tänkte hon och blåste ut ett stort rökmoln mot taket. En skön känsla av välbehag spred sig i hennes kropp.
Patricia hade en ganska lugn dag framför sig. Det var måndag och hon började inte jobba förrän kl nio.
”God morgon älskling, får jag också?” frågade Janne som just slagit upp ögonen. Han sträckte sig närmare henne och hon lämnade över den vita pinnen som glödde i ena änden.
”Det är klart,” sa hon, sträckte sig efter paketet och plockade fram ytterligare en cigarett.
De låg tätt intill varandra och rökte färdigt under tystnad innan de fimpade i askkoppen på nattduksbordet. Sedan steg de upp och han öppnade fönstret en bit för att släppa ut lite av röken som fyllde det lilla sovrummet. Då vaknade också Julia som låg i sin barnsäng vid fotändan av föräldrarnas dubbelsäng.
”Hon vill nog ha frukost,” skrattade Janne och kysste sin sambo innan han försvann ut i badrummet.

HAN VAR NÄSTAN KLAR MED sin frukost och hade redan läst första delen av tidningen när hon kom ut ur badrummet. Han hade dessutom gjort en smörgås åt henne och hällt upp en tallrik fil.
”Du får själv ta flingor,” sa han.
”Tack älskling.” Han visste att hon hatade när hennes cornflakes blev alldeles blöta, de skulle vara krispiga.
Han tände sin fjärde cigarett för dagen till sitt morgonkaffe. Sedan vek han ihop även andra delen och lämnade över den till henne innan han försvann ut i badrummet. Några minuter senare kom han tillbaks.
”Då sticker jag nu. Vi ses ikväll.”
”Okej, ha det så bra,” svarade hon samtidigt som han gav henne en puss som doftade av mint.
”Hej då Julia. Pappa kommer och hämtar dig på dagis i efter­middag så se till att vara snäll,” sa han och kramade om sin dotter.

HON HADE LÄMNAT AV JULIA på daghemmet, kört bort till skolan och parkerat bilen. Det var ett härligt väder, frisk vinterluft. Det var inte särskilt långt att gå från parkeringen bort till skolans huvudbyggnad, men alldeles lagom för en cigarett om man gick långsamt och njöt av solens strålar. Det blåste knappt någonting den här dagen.
Cigaretten var nästan slut när hon kom fram till huvudingången och hon slängde resten av den på marken bredvid dörren. Det låg redan en hel hög med fimpar där och glöden slocknade snart av sig själv.
Hon sneglade upp på den vita urtavlan på väggen ovanför dörren, det var en kvart kvar till dagens första lektion. Patricia gick in i lärarrummet och hängde av sig ytterkläderna och letade fram böcker och papper som behövdes för historielektionen i klass 7A.

DET STOD EN KLUNGA MED ELEVER utanför sal 23 när hon kom gående. Verkade faktiskt som om alla kommit i tid för omväxlings skull. Berodde kanske på att de fem minuter tidigare hade haft lektion i sal 22 – som låg på andra sidan av den smala korridoren.
Några av eleverna slängde sina cigaretter på golvet innan de steg in i klassrummet. Patricia tyckte detta var lite slappt även om det städades varje dag på skolan. Det var ju skillnad om man gjorde så utomhus men hon orkade inte säga till, det var ju inte uttryckligen förbjudet.
”Okej, om alla slår upp böckerna på sidan 48 så fortsätter vi där vi var i torsdags,” sa hon samtidigt som hon delade ut en stencil med lite uppgifter till alla eleverna.
Hon tände en cigarett och började förbereda nästa lektion samtidigt som hon höll ett öga på eleverna för att se om någon behövde hjälp eller möjligen en tillsägelse. Och minsann, längst bak räckte Monika upp handen. Patricia reste sig upp och gick bort till henne.
”Behöver du hjälp?”
”Nja, jag tänkte bara fråga fröken om jag kunde få låna en cigarett av dig. Jag glömde mitt paket i skåpet. Du får en av mig på nästa lektion, jag lovar,” sa Monika.
”Okej, låt gå för den här gången,” sa Patricia och log. Hon visste mycket väl att chansen var rätt liten att hon skulle få tillbaks den, men det spelade inte så stor roll. Cigaretter hade blivit rätt billigt på senare år.
Hon tänkte tillbaks på sin egen skoltid. Då fick man absolut inte röka i klassrummet. Inte ens i korridoren eller var som helst på skolgården utan alla flickor, för det var mest flickor, samlades i speciellt utmärkta rökrutor. Hon skrattade lite för sig själv.

DET VAR JANNES TUR ATT HÄMTA Julia på dagis. Han hade kommit iväg lite tidigare från jobbet och hann därför röka en cigarett på daghemmets gård tillsammans med några ur personalen. Det var fortfarande inte tillåtet att röka inomhus på det här daghemmet. På flera andra håll i stan hade de släppt det fritt men förestånd­arinnan på Blomgatans daghem var lite gammaldags och ansåg att rök kunde vara skadligt för de små. Typiskt en icke-rökare att resonera så trots att det inte fanns några entydiga bevis.
Janne slängde sin cigarett i det stora cementfat som utgjorde askkopp och gick in till dottern. I bilen på vägen hem tände han en ny cigarett och lite skämtsamt vände han sig till Julia.
”Du kanske vill smaka på pappas cigarett idag?” sa han och skrattade.

PÅ VÄGEN HEM KÖRDE HON förbi affären för att handla lite mat till kvällen. Hon fyllde på med frukt och grönsaker, det var viktigt att äta rätt och hon hade ett tag övervägt att bli vegetarian. Så kom hon förbi cigarr- och cigarettavdelningen. Det behövdes nog ett 30-pack eller två till och hon sneglade upp mot skylten som hängde ovanför lastpallarna med cigarettkartonger.
”Handla andra varor för minst 300 kronor så får du köpa en låda med 50 cigarettpaket för endast 349 kronor”, läste hon.
Ja, det var väl lika bra att handla eftersom det skulle gå åt. Hon fimpade den cigarett hon rökt på sedan hon kom in i butiken på betonggolvet, noga med att släcka den så att det inte skulle ta eld. Det vore ju synd om alla cigaretter skulle gå upp i rök till ingen nytta.
Utvecklingen hade gått snabbt de senaste åren. Hon mindes tiden då det var svårt att röka på allmänna platser. Ett tag såg det riktigt illa ut då ett förslag om rökförbud på pubar och nattklubbar höll på att drivas igenom. Men med hjälp av tobaksföretagens miljarder så tvingade advokaterna EU att släppa rökningen fri och dessutom ta bort alla straffskatter på tobak. Det var ju konkurrensbegränsning och det kunde man ju inte ha på en fri marknad.
De där fåniga varningslapparna som ändå ingen brydde sig om hade de fått tillåtelse att ta bort efter en omskriven rättegång några månader tidigare.
Tack vare det hade alla fått råd att röka. Hårdast debatt hade det nog varit kring åldersgränserna för rökning men efterhand som antalet rökare hade ökat då priserna föll så hade den debatten också dött ut.
”Det blir 668:50, ska det dras på beloppet?” frågade kassörskan.
”Ja,” svarade Patricia och stoppade tillbaks kortet i plånboken.

NÄR PATRICIA KOM HEM så var Janne på strålande humör och han gav henne en djup kyss, fylld av rök från det bloss han nyss dragit in. Hon log mot honom samtidigt som hon blåste tillbaks den varma röken i hans ansikte.
”Vet du vad som hände för en timme sedan?”
”Nej, jag var ju inte hemma då…”
”Julia tog sitt första bloss!”
”Va? Hon är ju bara tre år gammal!”
”Ja, visst är det härligt?”
Patricia lyfte upp Julia och tryckte sitt ansikte mot henne.
”Åh, vad mamma är stolt. Du är så duktig. Vet du att jag och pappa var säkert över elva år gamla när vi började röka!”
Hon vände sig mot sin man och de tre förenades i en kram.
”Det är som jag brukar säga, älskling, det blir ingen eld utan rök,” sa Janne.

SLUT

Författarens kommentarer
Novellen skrevs 2003, innan rökförbudet på restauranger infördes. På den tiden fanns det faktiskt en del som hårdnackat menade att flera restauranger skulle gå i konkurs och många barer få stänga när det blev rökstopp. Naturligtvis blev det inte så. De enda som drabbades var bingohallarna… Jag gillar att använda novellformen för att ta upp samhällsproblem eller funderingar om rätt och fel. Man kan överdriva mer i fiction än i debatt/kåseri som ändå ska ha verklighetsförankring. Genom överdriften kan man peka på det absurda i vissa tankegångar. Även om det i slutändan såklart är subjektivt. Novellen har publicerats i VIPstory I

Fortsätt läsaIngen eld utan rök

Lyckligt ovetande

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Det var en utomordentligt vacker sommardag. Johanna slog upp ögonen, tittade mot persiennen i fönstret och konstaterade att solens strålar letade sig igenom springorna. Kanske var det strandväder? Klockradions röda siffror visade 09:08.
Hon sträckte lite försiktigt på sig när hon låg kvar i sängen. Tvekade en stund om hon skulle stiga upp eller ligga kvar och dra sig lite. Fem minuter senare stod hon i duschen och nynnade på melodin till någon låt som fastnat i huvudet på henne under gårdagen. Egentligen var det flera låtar i en märklig blandning och ibland sjöng hon de ord som hon kunde minnas ur refrängen.

Fortsätt läsaLyckligt ovetande

Tant Pedants död

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2008
  • Inläggskategori:Noveller

Med tanke på att Elsa Sigridsson planerade allt hon tog sig för, varje dag i sitt liv, kom hennes död ytterst oväntat. Men personalen på servicehemmet Askhögen (det var mer än en person som hade upprörts över hur man kunde kalla ett äldreboende för något sådant men det var ett politiskt beslut som hade tagits i socialnämnden och därmed något ytterst genomtänkt får man förmoda) var däremot inte särskilt överraskade då hennes död såg planerad ut. Av henne själv.
Det var föreståndarinnan som hittade fru Sigridsson liggande på golvet framför sin favoritfåtölj i den lilla lägenheten. I hennes hand låg en burk med sömnpiller. Det fanns fortfarande lite liv kvar i åldringens kropp och ambulans tillkallades.

Fortsätt läsaTant Pedants död

Vid första ögonkastet

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Hon visste det redan när hon såg honom första gången. Det var han. Den rätte. Hon tvekade inte en sekund när hon fick syn på honom på den lilla lunchrestaurangen i city.
Han satt för sig själv vid ett bord en bit in, bortom de stojiga och rökiga borden närmast entrén. Han åt kött av något slag och drack lättöl. Själv åt hon dagens pasta, med en skaldjurssås. Hon tittade sig oroligt omkring, hon satt och stirrade på en vilt främmande man. Men det var tydligen ingen som lade märke till det. Inte ens han.
Jeanette gick bort till salladsbaren. Hon passerade hans bord och studerade noga alla detaljer om honom. Den mörkhårige mannen var i 30-årsåldern, bar en ljus kostym och slips. Märkeskläder av fin kvalitet. Entrecoté med pommes frites och béarnaisesås, han hade god smak. Försäljare eller börsmäklare kanske. Hon skrattade för sig själv.
”Oj, vad snygg han är”, tänkte hon. ”Varför har jag inte hittat honom tidigare?”
Hon fyllde på sallad och tog en bit bröd, utan smör, och återvände till sitt bord på nytt. Samtidigt som hon passerade hans bord tittade han upp och deras blickar möttes för ett kort ögonblick. Hon log snabbt och tyckte sig se ett litet leende i hans ansikte som svar.
Jeanette satte sig vid sitt bord och kastade på nytt en blick bort mot den främmande mannen som åt vidare och förstrött bläddrade i en kvällstidning.
”Jag måste få kontakt med honom på något sätt”, tänkte Jeanette. ”Men hur?”.
Till sin förfäran fick hon se att mannen kallade till sig servitrisen. Hon plockade undan hans tallrik, växlade ett par ord och försvann bort.
”Var han redan färdig?” Hon började äta snabbare och började fundera på om hon skulle kalla på servitrisen och be att få betala. Den här chansen ska jag inte missa, sa hon till sig själv.
Servitrisen, en ung tjej med långt blont hår, återvände till mannens bord. Till Jeanettes stora lättnad bar hon på en kopp kaffe och en assiett med ett wienerbröd på. ”Det gav henne i alla fall tio minuter att avsluta sin egen måltid”.

När mannen reste sig och gick hade Jeanette hunnit betala och lämna restaurangen. Hon stod utanför när han steg ut. Fortfarande hade hon inte den blekaste aning om hur hon skulle bära sig åt för att få kontakt med mannen.
Det löste sig av sig själv. Han fick syn på henne direkt och deras blickar möttes på nytt. Hon tittade bort, flackade med blicken bort mot skyltfönstren i butiken bredvid, återvände så till hans ansikte på nytt. Plötsligt började han gå rakt emot henne.
Hon lät sin handväska falla till marken. Och hukade sig lagom snabbt ner för att plocka upp den. Självklart gick han också ner på huk, och greppade snabbt handväskan innan hon hann. Med ett leende på läpparna sa han:
– Varsågod, du tappade visst den här.
– Tack, sa hon och kände rodnaden sprida sig över ansiktet. Det var lite pinsamt. Han måste ana att hon gjort det med flit, eller?
– Men vänta, jag känner igen dig. Det var du som satt inne på restaurangen nyss. Jag skulle väl aldrig glömma ett så vackert ansikte, sa han.
Hon log till svar. De började promenera nerför gatan och han presenterade sig som Anders Hansson. Han hade nyss flyttat till stan, jobbade på ett stort kontor mitt i centrum. I väntan på att flytta in i sin lägenhet bodde han fortfarande på hotell.
– Det måste vara rätt skönt, att bo på hotell menar jag. Rumsservice som städar och fixar mat när du känner för det, sa hon.
– Tja, man tröttnar rätt snabbt på det faktiskt. Jag har redan bott så i en månad nu och jag längtar efter att få sova i min egen säng.
Hon kastade ett öga på sin klocka. Den var alldeles för mycket redan och hon var tvungen att säga adjö.
– Ledsen, men jag måste tillbaks till jobbet igen, sa hon.
– Jag också. en jag vill gärna träffa dig igen. Om du har lust alltså?
– Det är klart att jag vill.
Hon fick hans visitkort med mobiltelefonnummer och allt. Egentligen avskydde hon killar som lämnade sitt visitkort. Det var så opersonligt. Hon föredrog faktiskt ett slarvigt handskrivet telefonnummer på en servett eller på baksidan av en matsedel. Men den här gången spelade en sån småsak ingen roll. Han var precis rätt man för henne, hon kände det redan.
– Jag bor på hotell Sheraton. Men annars kan du ringa mobiltelefonnumret, jag har alltid telefonen på mig, sa han innan han försvann i folkmassan.

Hon ringde till honom samma kväll. Tvekade faktiskt inte någon längre stund, något som hon annars brukade göra när det gällde män hon träffat. De pratade inte så länge per telefon, istället bestämde de träff i baren på hans hotell lite senare på kvällen.
Jeanette tittade igenom sin garderob och letade efter något snyggt att ha på sig till sin träff. En svart, kort klänning fick det bli. En snabb dusch, en stund framför spegeln och sen taxi till hotell Sheraton, ett av de dyraste och lyxigaste hotellen i hela stan. ”Men företaget betalar säkert hans räkningar”, tänkte hon.
Jeanette klev in i foajén och såg skylten med Bar/Restaurang en bit bort och styrde sina steg i den riktningen. Baren låg mysigt nersläckt i hörnet av restaurangen. Ett par äldre män i kostym skrattade högljutt längs bardisken. Vid ett par av borden satt några sällskap och samtalade lågmält. Anders Hansson satt längst in vid ett litet bord. Han fick syn på henne och vinkade till henne för att visa var han satt.
– Hej, ursäkta att jag är sen, sa hon och slog sig ner på stolen intill honom.
– Ingen fara, vad vill du ha, undrade han och vinkade till sig en servitör.
– En rom och cola, svarade hon.
– Sätt upp det på min räkning, sa Anders och servitören försvann bort mot baren för att blanda till en.
De satt och pratade om det ena och det andra. Minuterna blev till timmar.
– Tyvärr, vi stänger nu.
De båda tittade upp på servitören som stod vid bordet. De var ensamma, alla andra gäster hade gått upp på sina rum eller dragit vidare till nattklubbar som inte stängde förrän framåt morgonen. Jeanette och Anders tittade på varandra. Vart skulle de nu ta vägen. En annan bar, nattklubb, hans hotellrum eller hennes lägenhet.
De tog en promenad i sommarnatten. Det var inte särskilt kallt ute och de stannade till nere vid hamnen. Runtom i båtarna försiggick privata fester, det var fredagskväll och sommartider. De tittade varandra djupt i ögonen och sedan kysste han henne passionerat.
”Han är verkligen charmig” tänkte hon när de återvände till hotellet. Hon följde med honom upp på rummet. Hon funderade på om hon skulle stanna över natten. Vore det verkligen bra, vad skulle han tänka om hon gjorde det. Vad skulle han tänka om hon gick hem?
– Du får gärna sova över här om du vill. Vi behöver inte göra något, jag kan sova på soffan om du vill det, sa han.
Han sa precis de rätta sakerna, precis vad hon ville höra. Hon fick en lång, het godnattkyss och kröp sedan ner under täcket. Kläderna hängde på en stol vid fotändan av sängen.

Anders låg stilla på soffan och lyssnade. Det hade verkligen gått lätt. Och snygg var hon, verkligt sexig men ändå trevlig och lite flickaktig. Det lät som om hon hade somnat nu, andetagen blev långsammare och djupare.
Försiktigt reste han sig upp och smög sakta bort mot den stora dubbelsängen. Han hade lust att krypa ner bredvid henne och bara hålla om henne. Men det kunde han inte göra. Det skulle förstöra allt. Han hade inte råd med några misstag.
Han rotade igenom hennes kläder och fiskade fram handväskan. Fram med plånboken. ”Körkort, en del pengar och, bingo, ett kontokort”. Han stoppade på sig alla saker han hade nytta av och lade tillbaks plånboken i handväskan, försiktigt för att inte väcka henne.
Hon fick bli den sista på det här hotellet. Det var dags att dra vidare. Han tyckte sig redan ha känt en viss misstänksamhet hos receptionisten. Dessutom hade räkningen blivit väldigt dyr, tack vare de hutlösa priserna i baren. ”Nästa gång väljer jag minsann ett billigare hotell”, tänkte han.

Försiktigt stängde han dörren till hotellrummet bakom sig och smög iväg längs korridoren. Samtidigt som låset knäppte till öppnade hon ögonen och såg sig omkring i rummet. Sedan lyfte hon telefonen och ringde ner till hotellets växel.
– Det är bara att plocka upp honom. Han är på väg ner, sa hon.
– Det är under kontroll. Jag ser att hissen är i rörelse, svarade en mansröst i andra änden.
Hon lade på luren och lutade sig tillbaks. ”Det ska bli skönt med lita vila, efter det här”, tänkte hon.
En stund senare knackade det på dörren. En lång tanig man med mustasch, klädd i en grå rock steg in i rummet.
– Gratulerar. Det är utan tvekan rätt man vi fångat. En hotellägare från Göteborg har identifierat honom, där kallade han sig Börje Jonsson och träffade en ny kvinna varje kväll. Sedan försvann han utan att betala hotellräkningen. Du har gjort ett mycket bra jobb, Linda. Han ska inte kunna lura fler kvinnor på pengar, åtminstone inte de närmaste åren, sa den tanige och fortsatte:
– Du ska ha semester nu va? Det kan du behöva. Varför inte resa bort ett tag. Om du har tur kanske du träffar den rätte…

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i all hast en kväll efter jobbet. Började som en kärleksnovell men plötsligt insåg jag att jag nog är bättre på andra typer av noveller och historien tog en ny vändning. Trots det nappade veckotidningen Allers och köpte och publicerade novellen. Skriven 1995.

Fortsätt läsaVid första ögonkastet

Bara en massa bokstäver

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.
”Vilken värdelös webbplats, vänder de sig till pensionärer eller?” tänkte han för sig själv.
Samtidigt var det någonting som lockade med den där platsen. Han började anstränga sig för att försöka läsa alla bokstäverna. Det var flera månader sedan han senast hade läst en text som var längre än de 4-5 ord som utgjorde rubriker på nyhetssajter. Det var när hans mormor Linda hade skickat ett pappersbrev till honom på hans 14:e födelesedag, hon gjorde så varje år och hans föräldrar tyckte det var charmigt.
”Det är viktigt att kunna läsa”, sa hans mamma och försökte övertyga honom om att det fortfarande var sant.
”Ja, så var det kanske 2006 men knappast idag va?” svarade han, väl medveten om att skrivning och läsning inte längre var en obligatorisk del av svenskundervisningen i skolan.
I lägenheten fanns det en liten bokhylla fylld med gamla böcker. Han hade dock knappt sett sina föräldrar läsa en bok på många år även om han fortfarande mindes att mamma läste högt för honom då han var riktigt liten. Ganska snart var han dock tillräckligt gammal för att lyssna till ljudböcker på egen hand.
Han tröttnade på webbplatsen och bestämde sig för att kolla nyheterna istället.
”Ny flik”, beordrade han webbläsaren och fortsatte ”gå till aftonbilder.se”. Webbläsaren öppnade den begärda sidan som fylldes med små bilder och allehanda symboler.
”Välkommen till Aftonbilder.se – Sveriges främsta nyhetsförmedlare”, sa en röst.
”Huvudrubriker”, sa han och rösten började läsa upp rubrikerna för honom tills han sa ”stopp och ”lyssna mer”.
Tekniken underlättade mycket dessa dagar och att vara läskunnig var inget som behövdes. Visst fanns det fortfarande utbildningar där det var bra att kunna läsa och skriva, framför allt gammalmodiga yrken som journalister där det fortfarande ansågs omöjligt att kunna jobba utan att kunna läsa. Men han visste att det fanns en hel del journalister framför allt på tv som precis som han själv inte skulle klara av att läsa texter längre än ett A4 utan hjälp.
En annan yrkeskategori som hade fått ett uppsving på senare år var läsarna. Det hade blivit ganska inne att, framför allt bland dem som hade gott om pengar, hålla sig med en uppläsare eller uppläserska som kunde läsa upp en bok live istället för färdiga inspelningar eller datortolkade konverteringar från text till tal. Oftast var det dock svårt att skilja datorer från människor men om man hade en egen läsare, då var man säker. Numera var det ovanligt med unga läsare och han hade sett något nyhetsinslag där de befarade att yrket var på utdöende eftersom så få unga ville lägga ner en massa tid på att lära sig läsa när man tjänade så pass dåligt som läsarna i allmänhet gjorde.
Å andra sidan var det ju inte längre särskilt vanligt att böcker skrevs ner från första början. Framför allt yngre författare läste allt oftare in sina berättelser direkt i mikrofonen och lagrade dem på servrar i cyberspace.
I takt med att datorerna blivit bättre på att både läsa upp texter och att tolka tal så hade behovet av det skrivna ordet långsamt försvunnit. Det som försvann först var kunskapen om att skriva för hand eftersom det inte behövdes då datorer allt som oftast användes för att skriva. Han var en av få som faktiskt hade studerat läsning och det var bara för att hans föräldrar tvingat honom att gå den där sommarkursen i läsning för fyra år sedan. Till deras stora besvikelse så återvände han snart till ljudböcker och filmer.
”Jag tror att automatdubbningen av filmer var det som tog död på folks lust att läsa”, brukade hans pappa säga. Tydligen var det så att en gång i tiden textades engelska filmer på svenska. Idag var det ju bara att välja mellan engelskt och svenskt tal. Det fanns datorprogram som kunde härma de engelska skådespelarnas röster och det lät ungefär på samma sätt när actionhjälten Alex pratade svenska eller engelska.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur primitivt det måste ha varit i början av 2000-talet när alla trots datorer fortfarande hade en massa papper överallt. Själv hade han knappt sett en tryckt tidning, förutom i den där lådan som hans pappa hade sparat uppe på vinden med en massa gamla biltidningar.
I samma låda hade pappa en gammal mobiltelefon från början av seklet där det fortfarande fanns en knappsats och tydligen skickade folk textmeddelanden till varandra. Det var innan video messaging blev standard.
Han stängde ner Aftonbilder.se och återgick till den gamla webbplatsen. Han hade svårt att avgöra om den var uppdaterad på senare tid eller om det var ännu ett av de många outforskade och bortglömda vraken som fortfarande härbärgerades på någon gratisserver på det oändliga internet. Han klickade på en av de länkade texterna, markerade ett textavsnitt i den och bad datorn att läsa upp den.
Han fick en känsla av att han hade upplevt det tidigare då datorn läste högt från solvedahlgren.se:
”Bara en massa bokstäver
Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.”

SLUT

Om novellen
Kommer folk att vilja eller ens kunna läsa i en framtid där tekniken gör att de kanske inte behöver? Ersätts skriven text av ljud och bild i allt större omfattning?

Fortsätt läsaBara en massa bokstäver

En massmailares bekännelse

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Det började för en dryg månad sedan som en idé när jag och Robert satt på fikarasten och skröt om vem som hade mest att göra. Vi jobbar på ett rätt stort företag som sitter i ett stort hus och ett stort kontor. Det är öppet kontorslandskap som är så trendigt just nu, fast våra möbler är säkert 30 år gamla så det enda de gjort är att riva bort alla väggar och försökt trycka in så många skrivbord som det bara går på minsta möjliga yta.

Alla har vi varsin dator på skrivbordet och det är där vi gör allt jobb. Jag kommer in klockan 8 på morgonen och går hem kl 16.30. Däremellan klämmer jag in en fikarast på förmiddagen, en lunch på 30 minuter som intas i personalmatsalen. Den ger oss varje dag en deja vu från skolbespisningens köer och framför allt lukt och smak på det som läggs på våra tallrikar i rask takt. På eftermiddagen hinner vi med en ny fikarast.
Ungefär så ser varje dag ut och på fikarasterna ägnar vi oss mest åt att skryta över vem som har mest att göra.
Det är svårt att mäta hur mycket vi har att göra. Till dem som frågar vad jag sysslar med så brukar jag säga att jag bara skriver och läser mail mest hela dagarna. Och pratar lite i telefon förstås. Diskussionen vid fikabordet började med att Robert suckade tungt.
”Ibland känns det som om jag gör hela min avdelnings jobb. Jag skickade över 200 mail igår”, sa han lite lagom anspråkslöst, väl medveten om att det säkert var mest av alla på företaget.
”Hm, det är väl ungefär vad jag brukar skicka jag också”, svarade jag.
”Äh, nu överdriver du. Inte en chans att du skickar 200 mail på en dag?”
”Jodå.”
”Ska vi slå vad?”
”Vadå, menar du en tävling?” sa jag.
”Ja, varför inte? Den som skickar flest mail den här veckan vinner och förloraren får bjuda på O´Learys på fredag kväll.”
”Hm, ja, varför inte.”

Tävlingsinstinkten finns i de flesta män. Jag kan inte minnas någon manlig kollega som inte velat anta en utmaning, hur fånig den än må vara. På ett av mina första jobb tävlade vi i att bygga torn med suddgummin. Det går ju inte idag, tror inte att jag sett ett radergummi (som jag säger nu när jag är vuxen) på flera år.
Hur som helst, tillbaks vid min plats började jag kolla lite i outboxen (vi jobbar på ett svenskt företag som inte vill lägga extra pengar på att köpa svenska licenser till programvaran, annars hade jag skrivit Utkorgen) för att se hur mycket mail jag hade skickat de tidigare dagarna.
Det såg inte bra ut. Föregående veckas facit: måndag 37 st, tisdag 54 st, onsdag 32 st, torsdag 98 st, fredag 12 st. Hm, jag hade bara jobbat halva dagen på fredagen och dessutom suttit i möte. Vad var hemligheten med torsdagen?
”Aha”, sa jag till mig själv och log. Då hade jag haft en lång mailkorrespondens med Robert som omfattade 30 av de där mailen.

I samma ögonblick plingade det till i mailen.

”Hej, hur går det slöfock?
Jag har redan skickat 14 stycken sedan fikapausen.
/R”.

Han ledde redan med 14-0 efter en kvart. Dessutom insåg jag att Robert skulle ha ett försprång. Jag skyndade mig att reducera till 1-14 genom att skicka ett kort svar till honom ”Bra. /S”.

Mitt uppe i tanken på vår lilla tävling hade jag bortsett från det faktum att Robert satt i supporten och hans jobb var att svara på mail. Jag tyckte visserligen att min mailbox var ständigt full och att även jag skickade hur mycket mail som helst på en dag.
Jag kastade mig över de 10 mail som låg i min inbox och besvarade allihop som omväxling. De flesta fick bara ett kort:

Ok.
/S

Det var mail som jag normalt sett bara slängde över i en mapp eller rentav raderade direkt. Det var gjort på några minuter och sedan var min inbox tom.
Jag tog därför tag i min papperspost och det gjorde att jag kunde skicka iväg ytterligare fyra mail samtidigt som det till min glädje (en märklig känsla i detta sammanhang) noterade att jag hade fått tre nya mail och två svar på de mail som jag hade skickat tidigare.
Så gick timmarna fram till lunch och jag kunde summera 44 ivägskickade mail när jag och Robert skulle jämföra på lunchrasten över en kokt torsk med potatis som fick mig att undra om det inte hade varit bättre fisk än så här till och med i skolan.
Idag brydde jag mig mindre om maten eftersom Robert triumferande inledde med:
”107 stycken. Det är nog mitt rekord före lunch faktiskt. Hur går det för dig?”
”Har inte räknat riktigt, det är nog strax över 60 tror jag”
”Då får du nog sätta lite fart om det inte ska bli en fullständig utklassning.”

Efter lunch satte jag fart. Jag fick en riktig snilleblixt. Jag mailade ut till hela avdelningen för att kolla om det var någon som hade lånat min häftapparat. Förutom en idiot (en blond tjej i 40-årsåldern) som reste sig och kom bort och erbjöd mig att låna hennes kunde jag glädja mig åt 18 svar per mail inom några timmar där alla såklart skrev något i stil med ”Nej, har inte sett den.”
Inte så konstigt, den låg ju i min skrivbordslåda. Vilket var precis vad jag svarade alla 18 individuellt.

”Hoppsan, hittade den i röran. Ursäkta.
/S”

Tack vare detta hade jag plötsligt skickat 36 nya mail. Det såg bättre ut. Men det krävdes mer sådant för att jag skulle kunna ta in på Robert.

Det plingade till i mailboxen på nytt. Den här gången var det en gammal rolig historia som jag brukade dyka upp ett par gånger om året och redan efter de första raderna kände jag igen den.

På ett företag hade fem kannibaler anställts. Första arbetsdagen säger chefen:
– Ni har nu fast arbete, ni tjänar bra och ni kan äta i vår matsal, så låt nu de andra vara ifred, OK???
Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna. Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
– Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad det har blivit av henne??
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen gått vänder sig en av kannibalerna till de andra:
– Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??????
Kannibalen längst bak svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag…
– IDIOT!! säger den förste. De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningschefer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!!!!

Normalt sett hade jag slängt den innan jag ens läst färdigt den. Men eftersom det nu var en tävling så var det bara att sätta igång och skicka vidare den till alla jag kände. Det blev ett individuellt mail till var och en av de 128 mottagarna i min adressbok. Det tog mig faktiskt över 200-gränsen. Så många mail hade jag aldrig skickat under en dag på jobbet tidigare och jag kände en stark tillfredsställelse.
Framför allt genererade det 22 svar i stil med ”kom med något nytt” men även 50 stycken som tyckte den var kul. Dessutom ett tiotal som inte hade hört av mig på länge och då inledde en konversation per mail för att uppdatera sig lite socialt.
Det gjorde att jag med minimal ansträngning kunde köra iväg ytterligare 100 mail inom loppet av 45 minuter. Innan jag släckte ner datorn för att gå för dagen så räknade jag ihop slutsumman i Outboxen: 326 mail. Jag kände mig riktigt nöjd.

Dagen därpå jämförde vi våra siffror. Men det var inte bara jag som hade varit flitig.
”Det blev 428 mail igår”, sa Robert stolt och tillade ”Kanonbra idé det där med att skicka iväg en rolig historia, det hade jag aldrig kommit på utan din hjälp. Hur gick det för dig?”
”326”, svarade jag och plötsligt kändes det inte lika imponerande längre.
För ovanlighetens skull så satt ingen av oss kvar hela kvarten på fikan utan skyndade oss tillbaks till våra arbetsplatser. Jag hade hunnit med ett 50-tal mail före rasten men jag hade mycket att göra om jag skulle hinna ikapp Robert.
Jag började med att gräva i skräpboxen i jakt på några kul historier. Det gällde att inte ta för grova skämt om de skulle gå att skicka ut till alla i min adressbok.
Då hittade jag den perfekta. Ett gammalt kedjebrev som gick ut på att om man inte svarade på det inom fyra timmar så skulle man drabbas av fyra dagars otur eller något i den stilen. Man skulle skicka vidare det till 10 vänner och dessutom skicka en kopia till den man fått det av. Jag skyndade mig att skicka iväg det till alla – utom Robert såklart. Han fick själv komma med idéerna framöver.
Det genererade snabbt ett 50-tal nya mail till mig. Men det kändes inte helt naturligt att komma på något att svara på de mailen. Det väckte tanken som jag sedan tog upp på lunchrasten.

”Du, jag tycker att den här tävlingen inte blir riktigt objektiv. Jag menar, jag får ju rätt mycket mail som jag aldrig svarar på. Det är ju också ett mått på hur mycket man jobbar.”
”Hm, du menar att vi borde räkna även de inkommande mailen?” svarade Robert.
”Ja, då blir det ju två mått. Jag får ju lätt fler mail än jag skickar iväg”, sa jag.
”Okej, då kör vi på det från och med idag. Ja, vi kan ju gå in och räkna igår också om det känns bättre för dig?”
”Absolut.”
På kvällen när jag gick hem kände jag mig riktigt nöjd. Min mailskillnad (skickade – mottagna) mail låg denna dag på 434 – 578.

Dagen därpå så kunde vi jämföra och Robert hade faktiskt inte lika stor ledning längre. Han siffror var 442 – 425. Han abonnerade nog inte på lika många nyhetsbrev som jag gjorde. Det hade han nog kommit på när vi jämförde på onsdagen så var han också uppe i fler mottagna än skickade. Jag nådde då 534 – 625 medan han kom upp i 542 – 590.

På torsdagen kom jag på den riktiga snilleblixten. Dels gick jag in och anmälde mig till en nyhetstjänst som skickade ut pressmeddelanden individuellt vilket betydde att det plingade ungefär var 5:e minut med ett nytt mail och under en dag blev det runt 100 mail bara därifrån. Men den riktigt stora grejen var att jag vidarebefordrade alla mail från en extern mailadress som jag inte hade använt på länge eftersom det kom så mycket spam (skräppost) till den. Det gjorde att jag plötsligt fick 100-tals nya mail som kunde komma förbi företagets spamfilter.
Det tog visserligen rätt mycket tid att slänga alla mail så jag hade vissa problem att hinna med det jag skulle göra, men det var det värt.
Dessutom lyckades jag hitta en funktion för out-of-office-reply som lagrade alla automatiska svar i min Skickat-mapp. Det var ju rätt vanligt att folk glömde stänga av sin Out-Of-Office när de kom tillbaks från semestern. Allra bäst var att det genererade en massa svarsmail från vänliga människor som påpekade att jag hade glömt det och dem kunde jag i min tur svara lika vänligt och tacka för att de påpekade det.
På torsdagskvällen satte jag ett fantastiskt rekord. 948 – 1456. Robert var faktiskt lite chockad på fredagsfikan då han insåg att jag för första gången var i ledning.

Kanske var det hans desperation som gjorde att han strax före lunch skickade ut ett mail till samtliga anställda på företaget där det stod:

”Hej, jag har en vän vars katt igår födde 8 små söta kattungar som nu söker ny husse eller matte. Hör av er per mail till mig ifall ni vet någon som kan ta hand om dem.
Robert Hansson
Support”

Jag mailade honom direkt.

”Du förstår väl att det bara är individuella mail som räknas, du kan inte räkna varje mottagare om du inte skickar ett separat mail till var och en. /S”

Tyvärr hade han tänkt på det redan. På något sätt hade han lyckats hitta en funktion som skickade det som individuella mail och sparade dessa i Skickat.

”Välkommen bort att inspektera min Skicka-mapp. Där ligger det just nu 4792 mail med subject ”Kattungar söker ny familj”. Ser ut som om du får bjuda ikväll trots allt.”

Det var bara timmar kvar av utmaningen. Jag ringde en vän som brukar kunna det där med datorer men han kände inte till att det var möjligt att göra med det mailprogram vi använde. Otroligt förargligt. Hur hårt jag än kämpade skulle jag aldrig kunna skicka så många mail för hand.
När Robert gick in på ett möte efter lunch såg jag min chans. Jag smet bort till hans skrivbord och lyckligtvis hade han glömt att logga ut. Jag tittade i hans outbox och där låg det mycket riktigt flera tusen mail sända samma dag. Jag letade desperat i inställningarna för att se var han hade ändrat men jag kunde inte hitta något, ja förutom en intressant liten sak.

När Robert kom tillbaks fanns ett mail från mig med subject (på svenska hade det hetat Ämne) ”Ny flat-tv säljes pga flytt för 10.000 kr”. Dessutom ett annat mail där jag skrev:

”Verkar som om det är kvitterat i kampen nu. Jag lyckades skicka ett engelskt också till alla dotterbolagen. Jag har 5920 mail i min Skickat-mapp.
/S”

När Robert segervisst gick förbi mitt skrivbord på väg ut från sitt möte log jag så brett att hans leende kom av sig och jag tyckte mig höra ett ”Skit!” från hans skrivbord när han läste mitt mail.

Men det tog inte många minuter innan det dök upp ett nytt mail från honom.
”Nu leder jag igen. Känn dig krossad, har skickat 12 498 mail nu.”
Jag tittade i min Skickat-mapp och där låg det mycket riktigt 12 498 mail. Jag lutade mig tillbaks i stolen och skickade ett sms till Robert där det bara stod 15 675 och efter några minuter kom det ytterligare några tusen mail i min Outbox.

Jag gick bort till honom strax före kl 16.30 då han precis stängt av sin dator.
”Jag hade 58 793 mail i min Skickat-mapp sa han triumferande.”
”Det vill jag nog se, det var precis samma som jag hade”, svarade jag.
Han startade upp sin dator och loggade in. Han startade mailprogrammet och klickade på Skickat-mappen för att stolt triumfera men fick en chock då det inte fanns mer än drygt 5000 mail där.
”Vad, men jag lovar, det låg fler där förut. Nu vill jag se din Skickat-mapp”, sa han.
Vi gick bort till min arbetsplats där jag stolt kunde visa upp hur många jag hade skickat.
”Va, det där är ju mina mail”, sa han.
”Hm, det ser ut som om det är min Skickat-mapp i alla fall. Det gäller ju att tänka på vilken avsändare man har innan man skickar iväg en massa mail”, skrattade jag.
Då förstod han att jag hade loggat in på mitt konto i hans dator och han hade varit så uppe i varv att han inte hade lagt märke till det när han började skicka ut sina nya massmail till hela företaget.
Efter någon minut lade sig hans ilska och vi kunde båda skratta gott åt det när vi gick ner till O´Learys för en burgare och några öl.

Det var en månad sedan dess nu. IT-chefen skrattade inte lika gott på måndagen. Robert klarade sig undan med en skarp varning men att jag hade skickat 50.000 mail på en dag och överbelastat deras mailserver uppskattades inte alls.
Därför skriver jag nu denna lilla bekännelse. Just nu håller jag på att maila ut mitt cv till ett antal företag. Tack och lov så slapp jag få titeln massmailare på mitt anställningsintyg från min gamla arbetsgivare och det är jag självklart mycket tacksam för.
Jag kommer också att passa mig noga för att på en fråga om hur effektiv jag är i Officepaketet svara:
”Jag är mycket snabb. En gång skickade jag nästan 50 000 mail på en och samma dag.”
Även om det faktiskt är alldeles sant.

SLUT

Om novellen: Faktiskt en novell jag är rätt nöjd med. Det här skrevs förstås innan Facebook slog igenom. Men den känns nog fortfarande lika aktuell för dem som jobbar på kontor eller använder mailen i jobbet.

Fortsätt läsaEn massmailares bekännelse

Den perfekta julklappen

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Bättre sent än aldrig hette det visst. Han hade skaffat sig en vana, eller snarare ovana, att vara ute i sista minuten. Men det brukade alltid lösa sig, han var inte den typen som stressade upp sig. På jobbet fick folk panik när deadline närmade sig för ett halvfärdigt projekt. Men Johan brukade lugnt och metodiskt jobba vidare, dock ofta framåt småtimmarna dagen innan.
Den här gången var deadline av en privat karaktär. Och det skulle inte fungera att ringa och kolla med uppdragsgivaren om det gick att få en dag extra på det vis han ofta gjorde med tryckeriet när det skulle tryckas en vacker reklamfolder som art directorn inte hunnit bli klar med i tid. Tryckeriet grymtade och knorrade och till sist sa de att okej, om vi får det kl 14.00 så hinner vi.
Men det skulle inte funka den här gången. Julafton firas den 24:e december. Punkt slut. Om man inte är bortrest. Han mindes att de en gång hade firat julafton den 25:e tillsammans med Josefin (”snart fem år sedan det tog slut”) eftersom de suttit ombord på ett flygplan på väg ner till Thailand. Ja, lite hade de väl firat i flygstolarna också med världens snålaste jultallrik men det var inte riktigt läge för paketöppning där.
”God jul”, sa Belinda när hon passerade hans skrivbord, ”Du sitter inte kvar hela natten? Det är ju faktiskt julafton imorgon”.
”Nejdå, jag ska snart gå. Har en julklapp kvar att handla. Är det fler kvar där uppe?”
”Ja, Katarina och Janne sitter kvar. Du vet att affärerna stänger kl 18, va?”
”Jadå, God Jul på dig också.”
Han stängde ner mailprogrammet och webläsaren och slutligen datorn. Han stoppade ner den bärbara datorn i väskan och njöt av det välstädade skrivbordet. Den stora runda klockan på väggen närmast hans skrivbord visade tio och över nio. Det var den 23:e december. På skylten under stod det tryckt ”NEW DEHLI”. Klockan som visade svensk tid var fyra timmar efter. Lyckligtvis. Han gick upp för spiraltrappan och ropade ”God Jul” in mot korridoren där Janne och Katarina satt och fick ett unisont ”God Jul” tillbaks. Sedan gick han tillbaks ner och tog sin väska och gick med bestämda steg ut från reklambyråns kontor.
Han skulle egentligen ha gjort det här redan förra veckan. Men då hade det fortfarande varit väldigt gott om tid så det var ju ingen fara att skjuta upp det till morgondagen. Och sedan på måndagen den 22:a så var det totalt kaos på kontoret och han hade inte kört hem förrän efter midnatt. Så dags var inte butiken öppen och någon två-timmars-lunch-på-stan hade det inte funnits utrymme för de senaste veckorna. Snarare en-baguette-på-tio-minuter-vid-skrivbordet som det ofta blev.
”Men, det är lugnt. Jag har 45 minuter på mig innan de stänger”, tänkte han samtidigt som han slog igen bildörren och stoppade nyckeln i tändningslåset. ”Även om det är mycket folk så borde det inte ta mer än tio minuter att köra bort till Duka, parkera, gå, ja, jag är där senast halv sex”.
Han vred om nyckeln. Startmotorn snurrade ungefär ett varv eller två, stönade till och stod still. Det var helt dött. Han tittade upp i taket på innerbelysningen och fick plötsligt en mycket tydlig minnesbild av morgonens händelser som utspelat sig på samma plats, strax före kl nio när han plockat ut kontrollpanelen från stereon för att stoppa den i väskan men tappade den på golvet. Det var då han hade slagit på innerbelysningen för att kunna se bättre. Han hade hittat kontrollpanelen, stoppat den i väskan samtidigt som han fiskade upp mobiltelefonen som då börjat spela ledmotivet till Star Wars och sedan hade han med telefonen i ena handen, tryckt mot örat, och väskan i den andra lyckats krångla sig ur bilen, stänga dörren, klämma fast telefonen mellan örat och axeln för att frigöra en hand till att aktivera larmet och sedan rusat vidare upp mot mötet kl 9 i konferensrummet. Vad han inte hade lagt märke till var att innerbelysningen fortfarande var på. Det var den nu också. Men glödlampan hade slocknat ungefär samtidigt som batteriet var tömt.
”Skit, skit, satans jävla helvetes”, sa han först högt, sedan lite tyst för sig själv innan han lugnat sig så pass att han insåg att all världens svordomar inte skulle ge energi åt bilbatteriet.
Han steg ut ur bilen ungefär samtidigt som Katarina öppnade dörren till sin BMW som stod parkerad ett par meter bort.
”Katarina!”
”Ja?”
”Batteriet är dött. Har du möjlighet att köra mig ner till stan, jag måste in på Duka och hämta en julklapp innan de stänger.”
”Visst, jag är lite stressad men jag kan släppa dig vid Pressbyrån så är det inte så långt att gå”.
”Kanon.”
Han kastade en blick på bilen och i huvudet började han redan planera för hur han skulle ta sig tillbaks senare på kvällen med någon kompis hjälp för att få liv i bilen och köra hem den. Men nu var julklappen det viktigaste. Det fick inte bli fel.
Det var helt enkelt den perfekta julklappen. För första gången hade han tidigt vetat vad han skulle köpa till sin flickvän.
”Jaha, vem är det du ska handla julklapp till då?” frågade Katarina samtidigt som de svängde ut på gatan.
”Det är till Linda.”
”Aha, är det er första jul tillsammans?”
”Ja, vi träffades ju på juldagen förra året.”
”Så vad har du hittat för något åt henne på Duka då?”
”Jag ska köpa ett fondue-set.”
”Jaha, gillar hon det eller?”
”Hon älskar det. Det gör vi väl båda två. Vi har varit på den där fonduerestaurangen bakom teatern ett par gånger.”
”Jag minns inte heller vad den heter, men jag vet vilken du menar. Den är riktigt mysig. Men är det inte rätt jobbigt att rengöra en sån där gryta?”
”Nej, jag tror inte det. Det är gjutjärn så den ska ju vara inoljad. Linda sade själv att ’en sån där borde vi skaffa, då kunde vi bjuda hem lite folk på middag’ när vi tittade på den i skylfönstret för ett par månader sedan.”
”Så då har hon valt ut den själv, har hon önskat sig den också?”
”Nej, hon tillhör de där tjejerna som tycker att killen själv ska fundera ut något personligt så att det blir en överraskning”, sa han och log mot Katarina.
Hon skrattade.
”Det är faktiskt roligare om det blir så,” sa hon.
Klockan på instrumentpanelen visade 17:38 när han tackade henne för skjutsen och hoppade ut ur bilen. Det hade tagit ovanligt lång tid att komma ner och han tyckte att det hade känts som om varenda rödljus lyste just rött så att de fick bromsa in vid varje korsning.
Men det var fortfarande gott om tid. Från Pressbyrån till Duka var det inte mer än tio minuters promenad, i rask halvspringande takt skulle han avverka det på halva tiden räknade han med. När han passerat runt hörnet och in på gågatan insåg han genast att det inte skulle fungera att springa. Framför honom var det kaos. Det var ett hav av svart, rött, vitt och en hel massa andra färger. En och annan tomteluva skymtade, i övrigt dominerade de svarta och grå mössorna i folkhavet som vällde fram från alla håll. Folk med fullpackade papperskassar med stora otympliga paket under armarna. Han såg en man men ett par slalomskidor inslagna i vackert julpapper som bar dem över axeln och sånär däckade en kvinna då han vände sig om för att titta i ett skyltfönster och svingade skidorna mot henne strax över hennes hjässa.
Han kastade sig in i folkmassan och försökte vara så hövlig som tiden tillät honom.
”Ursäkta, kan jag, tack,” sa han sådär 27 gånger inom loppet av de fjorton minuter och 47 sekunder som det krävdes för att han skulle forcera den mänskliga mur som gågatan utgjorde dan före dopparedan. Han tittade på armbandsuret, den visade två minuter över sex och han hade ytterligare 25 meter kvar. Lyckligtvis så var han medveten om att klockan gick före. En ren säkerhetsåtgärd som många gånger hade räddat honom från att missa tåg och komma för sent till möten. Klockan var 17:59 då han kom fram till dörren till Duka. Han öppnade dörren och släppte ut en medelålders dam med blå mössa som bar ett stort paket i famnen, hon tackade för hjälpen och försvann in i folkhavet.
Johan blev plötsligt mycket lugn då han i samma stund såg butikens öppettider på en handskriven skylt vid dörren, ”23/12 öppet kl 10-19”.
Han gick bort till bordet där Fonduegrytorna stod. Men han kunde inte hitta några lådor. Ett set stod framme tillsammans med en skylt med priser för hela setet och delarna var för sig.
”I värsta fall kan jag väl köpa den som står framme, jag kanske till och med kan få lite rabatt”, tänkte han när han lyckades hitta en ledig expedit.
”Nej, tyvärr. Den kan jag inte sälja, den är redan bortlovad. Och tyvärr sålde jag det sista fondue-setet för två minuter sedan, det var en dam med en blå mössa, minns jag. Men vi har ett annat, lite billigare set också,” sa den kvinnliga expediten och pekade på ett bord bredvid.
”Nej, det ska vara den här,” sa han och funderade i ungefär 12 sekunder innan han plötsligt rusade ut ur butiken. Han mindes att kvinnan gått till höger, in i den människoklunga som han nyss forcerat.
Han sprang in i en gränd och ut på en sidogata till gågatan, tvärbromsade och nästintill hoppade över en barnvagn och den förskräckta mamman som sköt vagnen framför sig skrek efter honom något som han inte uppfattade. I sitt minne letade han efter bilder av kvinnan. Hade han inte sett henne förut? Han kunde inte placera henne. Han kunde, när han nu tänkte efter, inte ens säga om hon varit blond eller brunett. Eller kanske gråhårig. Nej, hon hade inte varit över 45 ens. Eller? Samtidigt sprang han runt hörnet och närmade sig Pressbyrån och början på gågatan. Han spanade efter blå mössor. Han mindes knappt ens hur mössan hade sett ut. Däremot började bilden av paketet i hennes famn te sig allt tydligare. Han visste exakt hur stor kartongen hade varit. Han hade själv hållit i ett sådant paket på han 27 dagar tidigare hade stått och tittat på Fondue-setet inne på Duka och konstaterat att den vägde så mycket att det var bäst att handla det en dag då han hade bilen med sig. (”Det där jävla bilbatteriet skulle jag ha bytt ut för länge sedan, det är alltid strul när det blir kallt ute”).
I samma stund så klarnade hans sinne och han insåg hur dum han nyss hade varit. Han tittade lite omkring sig och såg ett 50-tal blå mössor runtomkring sig i vimlet. Han började springa igen.
Den här gången sprang han åter längs sidogatan (”Tänk om jag hade gjort det från början, då hade jag nog hunnit före den där kärringen”) tillbaks mot butiken.
”Finns det fortfarande en butik till här i stan?” frågade han flåsande samtidigt som han stödde händerna mot knäna och försökte återfå andningen i normal takt.
”Ja.”
”Tror du att de har några Fondue-set kvar?” frågade han.
”Ja. Det har de faktiskt. Jag ringde dem efter att du rusat iväg och de har lagt undan en till dig. Jag hade tur, de skulle precis gå hem,” berättade expediten med ett leende.
”Har inte de öppet till kl 19?”
”Nej, det är bara vi. Det är ju mest folk här i city. Men vi, och de förstås, har öppet ett par timmar imorgon om du har möjlighet att komma förbi då. Du vet var den ligger eller?”
”Jadå. Tack för hjälpen. Du har räddat min julafton,” sa han och log.

Han berättade inte riktigt hela historien för Linda på kvällen. Tillsammans åkte de ner och fick liv i hans bil före midnatt och somnade i varandras armar i soffan. Han vaknade till, stel i nacken vid fyratiden och bar in henne i sovrummet och sedan sov de tillsammans fram till strax efter tio på Julaftons morgon.
Det blev stressigt igen då han försvann iväg och sa ”jag ska bara köpa tidningen” med ett leende som avslöjade att det var en klassisk jultomtelögn som alla fäder någon gång använt då det var dags att smita ut och dra på den röda dräkten och det vita lösskägget.
Men han hann utan problem bort till Duka och tillbaks. Han hade till och med tid att packa om Fondue-kartongen i en större kartong för att maskera vad det var i den. Egentligen var det ganska meningslöst. Det var ju egentligen mest när man ger bort ett presentkort som det kan vara lite kul att stoppa det i en skokartong tillsammans med en halv rulle utrullat toalettpapper som fyllning. Bara för att mottagaren inte ska gissa vad det är direkt.
Hur som helst, klappen tog plats under granen i Lindas lägenhet. Det var där de skulle fira, tillsammans med hennes föräldrar som anlände lite senare. De hade också med sig ett par kassar med julklappar som fyllde ut de få tomrum som fanns under granen.

* * *

”Nå, hann du köpa vad du skulle igår?” frågade Berit.
”Va?”
”Du hade ju så bråttom att du inte ens han hälsa,” fortsatte Lindas mamma och Johan fick plötsligt en minnesbild av en blå mössa som suttit på hennes huvud då de kommit in genom lägenhetsdörren. Han blev plötsligt en aning kallsvettig då han insåg att Linda inom några timmar skulle vara ägare till inte bara hans Fondue-set utan också ytterligare ett.

* * *

Linda kysste honom på kinden och kröp upp intill honom i sängen. Hennes föräldrar hade kört hem, de hade diskat alla tallrikar och skålar och slängt allt presentpapper i en stor säck. De var åter ensamma.
”Jag trodde aldrig att du skulle köpa den till mig,” sa hon.
”Vilken då?”
”Fondue-setet såklart. Det var ju jättedyrt. Så därför önskade jag mig det av mamma.”
”Du inser vad jag gick igenom för att skaffa den? Din mamma behövde inte anstränga sig hälften så mycket!”
De skrattade igen och han kramade henne. Hela historien hade varit rätt rolig i efterhand, sittandes runt granen med lite distans till det hela.
”Jag vet. Jag älskar dig. Du köpte den perfekta julklappen.”
”Jag älskar dig också. Skönt att du gillade den. Nu kan vi bjuda massor av folk på fondue med två grytor.”
”Nej, det räcker med en. Vi lämnar tillbaks mammas. Jag vill ha den jag fick av Dig.”
Hon kysste honom djupt och kramade honom hårdare och han gjorde detsamma. Han tänkte för sig själv, och var nästan på vippen att säga det högt men kände att det ändå kanske inte var läge att berätta att han hade slarvat bort kvittot.

SLUT

Författarens kommentarer
Skrevs i november 2003 innan den riktiga julhetsen hade satt in. Jag använde den faktiskt som julkort till vänner och bekanta, skrev ut den på färgskrivare i ett litet häfte och skickade ut.

Fortsätt läsaDen perfekta julklappen

Livets trädgård

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Inbäddat i grönska låg det lilla huset i utkanten av byn. Det såg ut som det alltid hade gjort. Det stora panoramafönstret som vätte ut mot havet. Där brukade tant Astrid sitta i sin gungstol och titta ut över viken. Vackert blommande rosenbuskar fyllde rabatterna som omgav huset och det hela ramades in av ett par stora björkar vars trädkronor sträckte sig över huset som ett par skyddande händer.

Den vita volvon svängde in på gräsmattan och stannade utanför trappan. En kvinna i 35-årsåldern steg ut och tittade sig omkring. Hon mindes det som om det var igår.

Fortsätt läsaLivets trädgård

Mannen som kunde tala med träd

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:16 januari, 2006
  • Inläggskategori:Noveller

Elsa betraktade den ståtliga eken som stod i ena hörnet av hennes gräsmatta. Den reste sig majestätiskt mot himlen och spred en skön skugga över stora delar av hennes lilla tomt. Den skuggade även grannen.
Den elake Bengtssons tomt. Det gjorde ont i Elsa varje gång hon tittade på den smaklöst renoverade villan som Bengtsson bodde i. Han hade inte bevarat någonting av det gamla fina 20-talshuset i sin iver att få ett modernt hem.
Det hade däremot Elsa. Hon bodde fortfarande kvar i samma hus som hon själv växt upp i. När hennes föräldrar byggde huset i slutet av 1910-talet så hade de nog knappast en tanke på att deras dotter skulle bo kvar där nästan 90 år senare.

Fortsätt läsaMannen som kunde tala med träd