Elitidrott kan lätt spåra ur ekonomiskt. Speciellt lagidrotter där ägare eller styrelser i jakt på framgångar blir förblindade och satsar pengar som de inte har. Allsvenskan i fotboll har en till synes ändlös rad av klubbar som visserligen tjänat stora pengar på transfers eller cupspel, men också slösat bort många tiotals miljoner: IFK Göteborg, AIK, Helsingborg, Malmö FF och många fler.
Hockeyn har haft ett antal klubbar som faktiskt gått i konkurs genom året, och åtskilliga som med mångmiljonskulder fått slicka sina sår i lägre divisioner.
Men aldrig har jag hört talas om en svensk klubb med 151 miljoner kronor i skulder. Jag har faktiskt inte följt soppan kring Leksand så noga men när jag läste i Idrottens affärer om hur en klubb som befinner sig i rekonstruktion värvar nya spelare så sticker det i ögonen – oavsett hur det finansierats.
Samtidigt – för fordringsägarna är det bättre att klubben räddas så att de får tillbaks något av sina pengar.
Men rent spel är det knappast. Ansvarsfulla styrelseledamöter i andra klubbar som inte vill riskera sin existens får se hur ett luftslott utan pengar kör förbi dem på vägen mot Elitserien. Eller så slutar det ännu en gång med platt fall i Kvalserien – och vad händer då med klubben?
Å andra sidan – även ute i Europa har storklubbar belånats upp över öronen. Både Real Madrid och Manchester United har visserligen haft enorma intäkter – men också stora skulder.
Frågan är inte om, utan när nästa elitklubb i någon idrott går i konkurs. Alltför många investerar alltför mycket i sportsliga framgångar utan att fundera över hur intäkterna ska skapas långsiktigt och hur man bygger en stark organisation utanför spelplanen.