Två händelser i veckan fick mig att börja tänka på det stora manuslotteriet. Ja, ni känner till det där att väldigt många stora författare faktiskt refuseras av ett eller flera förlag innan ett annat förlag upptäcker storheten i ett manus och förvandlar det till en bestseller. Förmodligen pga att smaken är som baken.
Först bloggade Dag Öhrlund om myten kring Stieg Larsson som faktiskt inte refuserades av Piratförlaget. Däremot slarvade de bort chansen eftersom manuset låg oläst hos dem.
(Lite ironi i sammanhanget var väl att Jonas Jonassons Hundraåringen, en av de mest sålda böckerna i Sverige de senaste två åren, faktiskt refuserades av fyra andra stora förlag innan Piratförlaget såg potentialen).
Det som inte framgår i dessa refuseringsstorys är förstås hur mycket bearbetning som originalmanuset fått genomgå innan publicering. Är det omfattande omskrivningar? Det vet bara förlaget och författaren.
Men likväl, ett manus inskickat till ett förlag är och förblir ett lotteri. Det gäller att det hamnar hos rätt person vid rätt tidpunkt. Min egen debutroman InnebandyPiraterna – Första säsongen hamnade aldrig i manuslavinen på de stora förlagen.
Fast på sätt och vis gjorde den det. Och där tror jag att manuset hanterades på samma sätt som Stieg Larssons hos Piratförlaget.
Det var på Bokmässan 2004 som jag träffade några från B Wahlströms förlag och vi började prata lite om en idé jag hade kring en serie ungdomsböcker om innebandy. De tyckte det lät spännande och bad mig återkomma med några provkapitel. Några månader senare skickade jag in tre kapitel ihop med ett synopsis och väntade och hoppades. Men det kom inget svar.
Jag skickade till och med några mejl och försökte nå personen som jag pratat med på mässan. Utan framgång. Ett halvår senare läste jag att Wahlströms hade köpts upp av ICA-Förlaget. Kanske var det förklaringen. Det ledde tydligen också till ändrade strategier och de beryktade gröna och röda ryggarna blev historia.
När jag nu läser de där inledande kapitlen så ser jag också, självkritiskt men även objektivt, att de förmodligen inte var tillräckligt fängslande. Visserligen byggde jag upp en spänning, men det var för mycket transportsträcka. För lite inledande action faktiskt.
Grundstoryn i boken var ett gäng 12-13-åriga killar som startar ett eget innebandylag. Jag skrev aldrig ens färdigt hela boken, den ligger kvar ofullbordad på hårddisken trots att det finns en outline och även idéer på fler böcker i samma serie.
Fyra år senare började jag skriva det som blev InnebandyPiraterna och ganska exakt fem år efter att jag skickat in det där manuset till Wahlströms gav jag ut boken på eget förlag. Utan att ha brytt mig om att skicka manuset till ett enda förlag. Vilket i sin tur ledde fram till att jag idag har inte bara ett utan två förlag och gett ut tre böcker med en fjärde och femte på gång före årsskiftet.
Noterade ni att jag skrev två händelser som triggade mitt blogginlägg? Ja, det andra var ännu ett i raden av oanmälda manus eller förfrågningar om att skicka manus till mitt eget förlag, Dahlgrens Förlag. Trots att jag på hemsidans kontaktsida skriver:
“För närvarande tar vi inte emot några manus från författare.”
Jag vet inte om man kan bli mer tydlig än så? Om man skickar sina manus även till förlag som uttryckligen undanbett sig det så får man nog räkna med att bli refuserad – eller inte ens få svar. (Även om jag brukar skicka ett vänligt nej-tack-mail)
Å andra sidan kan det hända vem som helst. Att man inte ens blir läst. Det hände till och med Stieg Larsson. Undrar om den där manusbunten på mitt skrivbord är nästa Stieg Larsson? Det vore verkligen ironi.