En intervju med författaren Sölve Dahlgren som berättar om sitt skrivande i allmänhet och berättelsen om InnebandyPiraterna i synnerhet.
När började du skriva?
– Jag skrev “mini-böcker” redan när jag var 7-8 år och började några år senare fylla hela skrivhäften med berättelser. Sedan har jag skrivit till och från under hela mitt liv. Under en period höll jag på mycket med tecknade serier, något som säkert också påverkat mitt sätt att skriva.
Hur skulle du beskriva vad som karaktäriserar dina berättelser?
– Om man tittar på de berättelser jag skrivit mest på senare år så handlar det ofta om samhället vi lever i och hur det utvecklas. Noveller som Judgement Magazine reflekterar mycket över olika företeelser. Även Lyckligt ovetande har sådana undertoner. Jag skulle vilja skriva mer med humor som exempelvis En massmailares bekännelse. Men humor är svårt att skriva bra.
Hur många ej slutförda berättelser har du liggande?
– Oj, det är många. Framför allt om vi räknar dem där jag skrivit ner en idé till titel och så några rader med stödord som kan ligga till grund för en novell eller i vissa fall en roman. Men jag har dem samlade i pärmar och brukar plocka fram dem ibland och förverkliga vissa av dem. Ett av de största skrivprojekten jag har liggande är Five Star City som jag började skriva på för mer än tio år sedan, ja frågan är om det inte snart är 15 år sedan. Den har jag börjat om med vid flera tillfällen just för att min egen syn på saker och ting förändras. Jag hoppas kunna slutföra den snart.
Vilka är dina inspirationskällor eller favoritförfattare?
– Som yngre läste jag mycket Stephen King vilket syntes på en del av mina tidiga berättelser som ofta hade skräckteman. King ersattes av Michael Crichton, John Grisham och Dan Brown. Sedan försöker jag läsa lite olika författare. Jag gillar böcker som griper tag i mig och gör det svårt att lägga ner den. Grisham talar om “page-turners”, som gör att du ringer och sjukanmäler dig från jobbet för att du vill stanna hemma och läsa ut den bok du håller på med.
Varför skickade du inte InnebandyPiraterna som manus till ett vanligt förlag?
– Faktum är att en tidig version av InnebandyPiraterna skickades till ett förlag för ett par år sedan. De letade faktiskt efter just ungdomsböcker med idrottstema. Men jag fick aldrig något svar från dem och sedan föll det i glömska. Den berättelsen hade dock inte så mycket gemensamt med det som idag är InnebandyPiraterna.
– Varje år skickas tusentals manus till olika svenska förlag. Jag vet inte exakt hur många debutanter som får chansen varje år men det handlar om kanske 20-30 stycken. Någonstans lockar det mig att ha friheten att bygga upp mitt eget förlag. Behöver jag egentligen ett förlag? Är det inte bättre att anlita en duktig redaktör som kan korrekturläsa mitt manus, en marknadsförare som hjälper mig med den biten och så vidare? Att bygga sitt eget dream team. Det finns redan bra tjänster på nätet där man med små medel kan ge ut sin bok och samtidigt göra den tillgänglig via nätbokhandlare och även fysiska bokhandlare. Hade jag legat på ett vanligt förlag är det inte troligt att jag hade fått lov att lägga ut texter gratis på nätet som jag gör idag.
Varför lägger du ut hela berättelsen på nätet gratis?
– Jag vill bli läst och nå många läsare snabbt. Den genomsnittliga upplagan på en bok i Sverige är ett par tusen exemplar. Många nya författare säljer inte ens 2000 ex och därmed når de inte heller mer än kanske 5000 läsare. Dessutom tar det ofta 1,5 år från det att man skrivit klart berättelsen tills boken finns tryckt och färdig. Nu kan jag skriva ett avsnitt och skicka ut det någon dag senare efter att jag läst det en extra gång. Och internet är en fantastisk plattform för att sprida det man skriver. Mitt mål är att få minst 10 000 läsare av InnebandyPiraterna.
– Men när hela första säsongen av InnebandyPiraterna är klar kommer jag att ge ut den i tryckt form som en samlingsutgåva. Och jag hoppas att de som verkligen gillat storyn köper boken och läser den i sin helhet. Kanske jag slänger med något extramaterial i den tryckta utgåvan.
Vilken bakgrund har du inom innebandyn? Har du spelat själv?
– Jag har spelat innebandy i div 5 under nästan två säsonger. Jag brukar säga att varken talang eller tid räckte till men sanningen är nog att det främst var talangen som brast. Jag provade även på att vara coach under vissa matcher. Men den främsta erfarenheten av innebandy har jag vid sidan om planen då jag dels bevakat innebandy åt NST (Nordvästra Skånes Tidningar) under många år och sedan jobbade med förbundets tidning Svensk Innebandy på Egmont. Jag har även suttit i styrelsen för Vv84, FC Helsingborg och Skånes Innebandyförbund. Jag var med i projektorganisationen kring VM i Sverige 2006 och ansvarade för mediafrågor, har även jobbat med SM-finalen 2005-2007. Därmed har jag haft förmånen att möta mängder av innebandymänniskor. Alltifrån spelare, ungdomsledare, elittränare till supportrar och andra. Det har gett mig perspektiv på hela kedjan från pojklag till landslag. Idag har jag lämnat alla dessa uppdrag, men erfarenheter och kontakter finns kvar.
Bygger personerna i InnebandyPiraterna på verkliga personer?
– Nej, ingen av personerna finns på riktigt. Däremot har jag lånat egenskaper från både mig själv och andra jag träffat. Man kan nog säga att Anton, Brian, Charlie och de andra är en mix av flera olika verkliga personer. Jag har fått mycket inspiration från sådant jag sett och hört under snart 20 år inom innebandyn.
Tror du att Floorball World Tour skulle kunna finnas i verkligheten?
– Absolut. Kanske inte exakt så som den ser ut i berättelsen, det är nog inte helt realistiskt att i början anordna turneringar i länder där sporten knappt existerar. Men däremot tror jag absolut att själva tävlingsformen med en tour av deltävlingar skulle fungera. Det skulle faktiskt kunna vara ett alternativ även nationellt och kunna ersätta hela vårt traditionella seriesystem och göra det mer flexibelt att tävla i innebandy. Frågan är dock om någon vågar ta steget att prova det, det är ju enklare att göra som man alltid gjort.