Intervju med Sölve Dahlgren om InnebandyPiraterna och skrivande

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:10 juli, 2009
  • Inläggskategori:Intervjuer

En intervju med författaren Sölve Dahlgren som berättar om sitt skrivande i allmänhet och berättelsen om InnebandyPiraterna i synnerhet.

När började du skriva?
– Jag skrev ”mini-böcker” redan när jag var 7-8 år och började några år senare fylla hela skrivhäften med berättelser. Sedan har jag skrivit till och från under hela mitt liv. Under en period höll jag på mycket med tecknade serier, något som säkert också påverkat mitt sätt att skriva.

Fortsätt läsaIntervju med Sölve Dahlgren om InnebandyPiraterna och skrivande

InnebandyPiraterna 1-06: Spåren efter en innebandylegend

– Hur har det gått? frågade Anton. Hans pappa hade suttit i telefon några timmar och ringt runt till ett antal lagkamrater från gamla tider.
– Jodå, det har varit riktigt trevligt. Kul att snacka med killarna igen. Det var länge sedan jag hade kontakt med många av dem.
– Hur var det med Peter? frågade mamma Kristina.
– Det lät som om han börjat återhämta sig efter skilsmässan. Han har visst träffat en ny tjej men Linda har ju flyttat till Göteborg med barnen så det är rätt jobbigt för honom.
– Trist, jag trodde att de skulle reda ut det.
– Hallå?
Anton avbröt sina föräldrar.
– Fokusera pappa. Var det någon som visste hur man får tag på Kalle?
– Förlåt, vi får prata mer sedan älskling. Jag har massor att berätta. Vi är bjudna på fest om två veckor förresten hos Pelle.
– Trevligt. Bäst att du ger din son vad han vill ha innan han flippar ut, sa Kristina.
– Roligt mamma.
– Okej, då ska vi se. Det var väldigt mycket lösa rykten om Kalle som väntat. Tydligen hade han rest jorden runt efter sitt år i Schweiz. Men jag hade lite tur och fick tag på Gurra.
– Gurra?
– Gustav Rasmusson. Han kände Kalle ganska väl, de är jämnåriga. Han var nere och hälsade på Kalle i Schweiz. Och sen ringde Kalle honom när han bestämt sig för att lägga av och frågade om Gurra ville hänga med på en resa.
– Och han hängde med?
– Ja, Gurra och Kalle köpte en flygbiljett till Asien och reste runt som backpackers i Thailand, Vietnam, Indien, Kina och en massa andra länder under flera månader. De skulle vara borta ett halvår hade de bestämt. Men när det var dags att åka hem så ville Kalle fortsätta. Gurra hade tagit tjänstledigt från sitt jobb och därför återvände han till Sverige. Sedan fick han mail och brev från Kalle lite då och då.
– Hur länge var han borta?
– När det hade gått ett år så fick Gurra ett vykort där det stod något i stil “Kanske har jag funnit det jag söker. Vet inte om jag kan skicka brev eller mail från den plats jag åker till nu. Tack för allt. Kanske vi ses. Hälsningar Kalle”. Det var poststämplat i Nepal.
– Och sen då?
– Sedan dess har Gurra inte hört mer från Kalle. Ingen annan heller av dem jag pratat med. Gurra gissade att han blivit munk eller något i den stilen. De hade en del filosofiska diskussioner under sin resa och Kalle lockades tydligen av buddhismen och ville resa till Tibet.
– Jaha, spårlöst försvunnen alltså? Munkar lirar knappast innebandy.
– Vem vet. Men jag tror ni får börja leta efter en annan tränare, sa Josef. Jag ska höra lite med några kompisar om de vet någon som är bra på att coacha och utveckla unga spelare.
– Vi skulle behöva en spelande tränare för att förstärka laget. Helst någon som är riktigt bra förstås.
– Jag lovar att höra med folk jag känner.

* * *

Bussen rullade ut ur Helsingborg tidigt på torsdagsmorgonen, upp på motorvägen som skulle ta dem förbi Åstorp, Örkelljunga och så småningom över länsgränsen in i Småland och vidare till Växjö. Stämningen var hög ombord, det här var ju faktiskt första turneringen tillsammans som ett nytt lag. De hade fortfarande inte ett namn utan var anmälda som Tågaborg Kids.
Jocke hade hittat en riktigt bra buss via en av sina kontakter. En långfärdsbuss som vanligtvis transporterade pensionärer till Frankrike på vinresor, ungdomar till Alperna under sport– och påskloven. Ändå hade han lyckats få loss en buss just den här veckan, när det faktiskt var påsklov och många reste söderut.
Men lagets manager åkte själv inte med bussen. Han förklarade för Emil och Anton att han hade en del möten och annat att hinna med så han skulle köra bil upp.
De skulle inkvartera sig på Evedals Brunn, ett vandrarhem som låg sex kilometer utanför stan. Det gamla brunnshotellet låg vackert vid sjökanten. Idylliskt. Kanske inte vad ett gäng unga killar hade valt men för dem var det perfekt. De packade ihop sig i tre rum. De insåg att rummen var avsedda för tre till fem personer så en av dem (Joel Magnusson) drog nitlotten att vara sjätte person och fick sova på golvet i ett av rummen.
Efter att de lastat av sina väskor och checkat in hade de en knapp timme på sig innan det var dags att åka in till stan och spela turneringens första match.
De hade ingen tränare med sig så Anton och Viktor hade fått delat ansvar som spelande tränare och coacher. De lyckades få med sig hela laget på en kort joggingrunda längs sjön så att de fick en chans att röra på benen efter bussresan.

* * *

Blåkulla-cupen inleddes med gruppspel, fyra grupper med fyra lag i varje. Alla var garanterade tre gruppspelsmatcher och Tågaborg hade hamnat i en grupp med tre lokala lag från Växjö. Växjö Oldtimers, som var ett gäng äldre spelare varav någon faktiskt hade spelat i Elitserien för ett antal år sedan. Numera spelade Oldtimers i div 4. Slutligen två korplag, Araby Boys och Appelöpiraterna.
I första matchen ställdes de mot Appelöpiraterna som visade sig vara ett ganska ungt korplag, de flesta spelarna var bara ett par år äldre än dem själva.
Det började inte bra. Redan i första bytet slog Danto en “indianare” (felpassning) rakt till en motspelare som hängde in 1-0 i krysset. Första skottet på mål och Emil var inte glad. Men Tågaborg kom tillbaks in i matchen och vände till ledning med 2-1 före paus. I den här cupen gällde 2×20 minuter under gruppspelet. Tyvärr var killarna inte med på noterna i början av andra perioden. Appelöpiraterna kvitterade direkt i första bytet efter en ny indianare. Och drygt sju minuter senare tog de ledningen igen i ett powerplay. Tågaborg satsade då allt framåt och tryckte tillbaks sina motståndare rejält. Med två minuter kvar fick Charlie ett rejält slag över klubban och domaren blåste för utvisning. Powerplay.
Anton och Viktor kastade in de bästa spelarna på plan: Charlie styrde längst bak, Anton och Brian som skyttar på varsin kant. Viktor bakom mål och Danto krigade framför. Det dröjde bara 23 sekunder innan bollen låg i mål. Ett par snabba passningar; Charlie-Anton-Charlie-Brian-Charlie-Brian och pang, där satt bollen i bortre krysset. Matchen slutade 3-3.
Växjö Oldtimers var det bästa laget i gruppen. De slog Araby med 7-1 och Appelöpiraterna med 6-2. Tågaborg lyckades vinna sin andra match mot Araby med 4-2, siffror som var klart i underkant.
När sedan Appelöpiraterna besegrade Araby med 5-2 så hade Tågaborg råd att förlora fredagens sista gruppspelsmatch mot Växjö med två mål och ändå gå vidare. Men nu plockade killarna fram sitt bästa spel i turneringen, samtidigt som Växjö valde att vila ett par spelare eftersom de redan hade säkrat avancemanget. Det höll på att straffa sig. Med sju minuter kvar ledde Tågaborg med 4-2. Då kastade Växjö in några av de rutinerade killar som suttit på bänken. Anton kände igen namnet på två av dem. De hade båda spelat i högsta serien. Där vände också matchen. Delvis för att Tågaborg blev mer försiktiga och backade hem, delvis för att Växjös ex-elitspelare var riktigt bra. Men matchen slutade 4-4 och därmed var båda lagen vidare.
I kvartsfinalen fick Tågaborg möta Blåbärskingarna. Det visade sig vara ett ganska opolerat korplag som slog mycket på klubborna och drog i tröjor. Det var mer fotbollsspelare än innebandyspelare – fast utan kondition. Efter en stökig förstaperiod med mängder av utvisningar så avgjorde Tågaborgsspelarnas bättre teknik i andra perioden. 7-3 och vidare till semifinal.

* * *

På fredagskvällen satt de ute på vandrarhemmet och laddade för semifinalen. Några av killarna ville åka in till Växjö men eftersom ingen var sugen på att betala taxiresan så stannade de kvar. Emil satt som vanligt och surfade med sin laptop, mobilt bredband. Han kollade resultaten på
floorballworldtour.com som de alla hade börjat följa.
Just den här veckan var det kvalspel i Singapore inför huvudturneringen veckan därpå.
– Nästa år kanske vi sitter på ett hotell i Singapore istället för på ett vandrarhem utanför Växjö? sa Anton och sneglade över axeln på Emil.
– Det låter häftigare. Men det här är faktiskt helt okej. Vi hade inte haft något att göra där i år ändå, sa Emil.
– Nej, det är en bit kvar. Vi behöver verkligen en tränare. Det är svårt att försöka coacha samtidigt som jag spelar själv, erkände Anton.
Solen hade värmt rejält under dagen. En av de första riktiga vårdagarna. De hade fått lite sol även om de tillbringat rätt många timmar inne i hallen. Nu försvann solen sakta bakom träden vilket gjorde att skärmens vita bakgrund syntes tydligare.
– De som vinner kvalet i Singapore har säkrat typ 90 000 kronor i prispengar. Om vi vinner semifinalen och finalen imorgon så får vi dela på 5 000 kronor eller vad?
– Glöm inte att Jocke ska ha sin andel av prispengarna. Han ska ha 500 kronor och vi får dela på 4 500 kronor, sa Anton och skrattade.
– Nja, så som det står i kontraktet så ska Jocke faktiskt ha alla 5 000 kronorna. Han tar alla intäkter tills han fått tillbaks sin miljon. Å andra sidan kostade nog bussen hit och vandrarhemmet mer än femtusen.
De tittade på skärmen igen där ett gäng solbrända innebandyspelare poserade med sina klubbor på ett lagfoto med palmer i bakgrunden.
– Ska vi samla ihop oss för ett lagfoto därborta vid granarna? frågade Anton.
* * *

Lördag morgon. Tidig uppstigning och frukost. En viss nervositet fanns hos killarna i laget, men på ett positivt sätt. Mer förväntan än oro. De hade tillsammans snackat om att målet var att vinna hela turneringen. Nu hade de bara två hinder kvar.
Motståndarna i semifinalen var ett lag som hade ungefär samma förutsättningar som de själva, enligt Viktor som snackat med några av dem efter kvartsfinalen. De var sistaårsjuniorer och till hösten skulle de spela i ett nystartat div 5-lag. Nu spelade de sin första riktiga seniorturnering. De hade dessutom kommit tvåa i den småländska juniorserien så de borde vara ungefär jämbördiga.
Matchen började avvaktande. Inget lag ville riktigt ta kommandot. Tågaborg lyckades ändå skapa två farliga kontringar de första fem minuterna. Men bollen ville inte in. Alex Andersson prickade stolpen framspelad av Charlie. Sedan gjorde målvakten en bra räddning på Brians skott från kanten.
Även Ljungby skapade en del bra chanser men Emil i målet var vaken redan från start den här dagen. Första perioden slutade 0-0 och det var helt jämnt.
De båda målvakterna fortsatte storspela i andra perioden. Det var tätt och jämnt och ännu färre skott på mål än i den första. I tredje perioden (semi– och final spelades som 3×15 min) blev det gruff framför Tågaborgs mål och Brian Jensen tände till rejält och knuffade omkull en Ljungby­spelare. Sedan strömmade fler spelare till och en av smålänningarna rappade Brian med klubban.
När domarparet så småningom hade särat på stridstupparna och fått rätt på matchprotokollet var det trångt i utvisningsbåset. En Ljungbyspelare fick matchstraff och kunde gå ut och duscha i förtid. Brian klarade sig undan med 2 + 10 minuter. Efter att alla tvåminutare hade avverkats fick i alla fall Tågaborg spela powerplay under en minut.
Med Brian i utvisningsbåset så fick istället Carl Larsson chansen som skytt. Första passningen från Charlie prickade han taket med och han svor för sig själv. Anton gick fram till honom.
– Ta det lugnt, nästa gång sitter den. Vi har 50 sekunder till på oss.
Samtidigt funderade Anton över om han borde plockat in någon annan. Men Carl hade en bra bössa även om han sällan fick spela powerplay eftersom Brian var ännu bättre.
Ljungby skickade iväg inslaget ner till Emil i målet och Tågaborg kunde direkt ställa upp. Passningarna gick snabbt fram och tillbaks mellan Anton och Charlie tills Anton plötsligt såg en lucka och skickade bollen tvärs över planen mellan två Ljungbyspelare till Carl som nöp direkt. Och fick drömträff på bollen. 1-0.
Och eftersom Ljungbyspelaren på stolen bredvid sekretariatet avtjänade en 5-minutare för sin lagkamrat så hade Tågaborg ytterligare 25 sekunder i powerplay. De första 15 rann iväg snabbt men sedan återerövrade de bollen och kunde ställa upp. Den här gången gick Ljungby ut mer aggressivt på skyttarna och Charlie skickade istället ner bollen djupt bakom mål till Viktor som på ett tillslag serverade Danto framför mål. Han fick halvträff men målvakten lyckades inte hålla bollen som rullade in i nätmaskorna, 2-0.
Efter det gnällde Ljungbyspelarna alltmer på varandra när de inte gnällde på domarna. Tågaborg höll sig kyliga och kontrade in 3-0 och kunde sedan göra 4-0 i powerplay när Ljungby fick en dubbelutvisning i matchens sista minut.
– Grattis, ni kan väl tacka domarna för den segern, sa Ljungbys lagkapten surt när han tog Anton i hand efter matchen. Anton tackade bara för matchen och gick därifrån.
De var i final. Nu hade de fem timmars paus innan det var dags för avgörande match.

* * *

Anton kände att han behövde lite frisk luft. Dessutom var han trött på pizzerians utbud efter de tidigare två dagarna. Han försökte locka med sig lagkamraterna men de flesta föredrog att se den andra semifinalen och vila upp sig på läktaren.
Han promenerade in mot centrala Växjö. Han insåg att det var betydligt mycket längre än han först hade trott. Plötsligt fick han syn på Jocke som gled förbi i sin Z4:a, han vinkade och bilen saktade in.
– Vill du ha skjuts? Jag tänkte köra in till hotellet och vila ett par timmar, sa Jocke.
– Kanon, jag trodde inte det var så långt in till centrum.
– Jo, det är nog 4-5 kilometer. Tar säkert en halvtimme att gå och du borde ju vila benen till i eftermiddag, sa Jocke och drog iväg med en rivstart.
Jocke parkerade framför Stadshotellet där han bodde och Anton tackade för skjutsen. De skulle höras av på mobilen ifall Anton ville åka med tillbaks till hallen.
Anton promenerade vidare längs gatan. Han mötte några som hade känt igen Jocke. Växjö var ju en tennis­metropol så det var inte överraskande.
– Var inte det där Jocke Wilhelmsson?
– Jo, jag tror det. Det var en dyr bil han kör. Trodde inte han hade råd med det.
– Han spelade väl ihop några miljoner på sin tid?
– Jo, men han har spenderat desto mer. Jag hörde att han var bankrutt och snart skulle bli tvungen att sälja alla bilar och båtar han köpt. Fast det är väl bara en leasingbil han glider runt i.
– Trist att se hur stjärnorna slösar bort sina pengar. Hade jag tjänat 20 miljoner hade jag sett till att kunna leva på det resten av livet.
De både herrarna försvann in på en annan gata och Anton valde att inte följa efter och höra resten av konversationen. Men det sista han hörde gjorde honom orolig:
– Jag känner en annan gammal tennisspelare som lånat ut 100 000 kronor till Jocke. Min kompis tror inte han får tillbaks pengarna, han räknar med att Jocke går i personlig konkurs när som helst.

Fortsätt läsaInnebandyPiraterna 1-06: Spåren efter en innebandylegend