I helgen roade jag mig med att läsa två recensioner av Jens Lapidus avslutande del i trilogin om Stockholms gangstervärld: Livet Deluxe.
DN:s Jens Liljestrand försöker göra en parodi på boken genom att kopiera och överdriva Lapidus berättarstil. Det fungerade. Inte så bra. Resultat: sönderhackad och oläslig recension. Hylling eller sågning? Oklart.

Kommentarerna delas i två läger: kul recension och usel recension.

Men riktigt kul blev det när jag sedan bläddrade i HD och läste Gunnar Bergdahls försök att vara rolig på samma tema. Två recensenter som tänkte “Jag är kreativ, jag skriver något unikt om en bok”. Istället blev det förutsägbart flockbeteende när båda valde samma grepp – att förvandla sin recension till en kopia av Lapidus stil. Bergdahl gör också utfall mot förlaget och tycker uppenbarligen att Lapidus senaste alster är hemskt och kommersiellt och allt det där som en bok inte får vara. Något annat var inte att vänta.

Den stora frågan alla ställer sig är ändå: för vem skriver recensenterna? För sig själva eller för läsarna? De sistnämnda bryr sig uppenbarligen inte alls eftersom storsäljare genomgående sågas friskt på Kultursidorna.

Fotnot: Jag väntar fortfarande på att själv bedöma Livet Deluxe. Jag tyckte ettan var bättre än tvåan, men tvåan var ändå bra.

Konstaterade häromdagen att Lapidus fått ett grymt mediagenomslag med intervjuer. Han verkar få lika mycket recensioner. Och när det gäller recensioner gäller tydligen “även en dålig recension är spaltmeter och därmed bra reklam”. Hur mycket det än retar herrar Bergdahl och Liljestrand.

Komplettering: Hittar också en recension i Expressen som egentligen är mer av en artikel om deckargenren i allmänhet, av Stig Larsson, där boken får bra betyg: “Däremot kan jag, för att göra en lång historia kort, konstatera att Livet deluxe är mästerligt genomförd. Om Lapidus tvåa var något sämre än hans debut har han nu överträffat sig själv.” Mellan raderna “sågar” Larsson samtidigt större delen av den svenska deckarkåren, men det är annan historia…

Ja, det bevisar väl ännu en gång hur olika recensenter kan tycka om samma bok.