Emil Fredriksson var van att ta saken i egna händer. Han var full av idéer och satt sällan och väntade på att någon annan skulle föreslå vad de skulle hitta på.
Redan sista året på högstadiet hade han startat ett eget företag. Han köpte in allt möjligt och lyckades sälja vidare till vänner, bekanta och ibland även butiker. Kanske hade han förmågan i blodet eftersom hans pappa ägde ett flertal företag och alltid hade uppmuntrat Emil att våga prova sina idéer.
Anton tänkte på sommaren 2005. Hela gänget låg nere på Fria Bad och svettades.
– Nu skulle det vara gott med en riktigt kall dricka. Synd att det inte går runt någon och säljer, ni vet som när man är nere i Spanien och det går runt en massa snubbar och ropar “cold drinks and ice-cream!”. Det skulle vi haft nu, sa Charlie.
– Bra idé, sa Emil och inom några minuter hade han packat ihop sina saker i en väska och gett sig iväg. De andra tittade efter honom.
En halvtimme senare var Emil tillbaks med en kylväska, fullproppad med iskall läsk. Han ställde kylväskan bredvid gängets handdukar och satte upp en skylt där det stod “Kalla drycker 15:-” och lade sig på handduken bredvid och väntade.
Inom en timme hade han sålt de 20 burkarna och tjänat 200 kronor. De andra bara skakade på huvudet. Den sommaren tjänade Emil många tusenlappar på stranden.
Emil var även en duktig innebandymålvakt. Han hade varit andremålvakt i Skånelaget som 15-åring och skulle förmodligen ha en framtid i högre serier, om han valde att satsa. Han var en naturbegåvning i skolan och skaffade sig bra betyg trots att han inte gärna spenderade så mycket tid med böckerna. Han njöt mer av att förverkliga sina idéer än att plugga in fakta om vad andra hade gjort genom historien.
Just nu grubblade han mest över om han skulle söka in till högskolan eller om han skulle satsa på sitt företag istället.

* * *

– Floorball World Tour? Jag tycker jag känner igen det, är det inte den där turneringen med världens fyra bästa landslag? sa Viktor.
– Nej, du tänker på World Challenge. Det här är något annat, helt nytt. De har inte gått ut med så mycket marknadsföring ännu men jag känner en av grundarna lite grann så jag har hört en del om det redan. Den första turneringen spelas i Australien nästa vecka, sedan fortsätter det i Asien innan de kommer till Europa i början av sommaren.
– Coolt att resa jorden runt och spela innebandy. Blir ju rätt långa resor. Vi som gnällde när vi behövde köra till Osby, sa Anton.
– Jo, det kostar en del. Man får ingen reseersättning på touren. Det gäller att skaffa sponsorer och spela ihop pengar, precis som tennis- och golfproffsen, sa Emil.
– Så det är prispengar i turneringarna? frågade Viktor.
– Ja, det är klart. Jag vet inte om de spikat den slutliga prissumman men jag vet att Bertil snackade om att vinnarna i Sydney skulle få 250 000 dollar eller något i den stilen.
– Wow, över två miljoner kronor för laget att dela på. Det låter schysst. Dags att hoppa av skolan och dra till Sydney direkt eller vad säger ni grabbar? sa Viktor?
– Eller inte. Men hur är egentligen kvaliteten på lagen på den här touren? Hur många lag är det som är med i turneringarna?
– Huvudturneringen på varje ställe har bara 32 platser. De flesta av dem går till lag som har tjänat in rankingpoäng tidigare. Det påminner om ATP-touren i tennis. Men sedan kör de en helt öppen kvalturnering veckan innan. Där kan vem som helst anmäla ett lag och försöka kvala sig in till huvudturneringen.
– Så där kan det vara hundra lag med?
– Eller tusen. Det är typ fyra eller åtta platser i huvudturneringen som står på spel. Och där får man ranking­poäng som gör att man kan gå direkt in eller i alla fall slippa spela så många kvalomgångar i kommande turneringar, sa Emil.
– Låter tufft. Men hur bra lag är det egentligen med i turneringarna där borta? Är det verkligen några svenska lag som åker till Sydney nu när det är slutspel i Sverige? sa Anton.
– De flesta serierna i Sverige är ju färdigspelade i början av mars. Det är ju bara kval och slutspel som pågår. Dessutom har jag hört att en del av de lag som anmält sig härifrån består av äldre spelare som egentligen lagt av. Men man kan nog plocka en del enkla rankingpoäng genom att spela Asien-turneringarna, det lär bli rätt mycket starkare startfält i Stockholm i sommar, sa Emil.
– Kommer det att gå en turnering i Stockholm?
– Ja, det är klart. Innebandyvärldens huvudstad måste ju ha en egen turnering. Gissa hur många lag som kommer att ta chansen där att vara med och tävla om ett par miljoner i prispengar? Det blir grymt.
– Där måste vi vara med, sa Viktor.

* * *

Alla var överens om att det inte var realistiskt att åka till Australien, Singapore eller Japan för att lira turneringar. Även om det lockade att få spela mot en massa innebandyamatörer från länder som förlorade med tvåsiffrigt mot det svenska landslaget i VM. Men att ta ledigt från skolan i ett par veckor under den sista terminen var inte att tänka på.
De övervägde Oslo i början av juni. De skulle kunna åka med Oslofärjan från Köpenhamn eller en billig bussresa direkt upp från Helsingborg. Men samtidigt krockade det med skolavslutningen och i deras fall studenten. Det fick bli debut i Stockholm där kvalet skulle inledas den 22 juni.
– Hur många spelare ska man vara i laget? De kör väl med stora mål och målvakt? sa Viktor.
– Du kan vara lugn, det är 5-manna med målvakt som gäller. Annars hade jag inte brytt mig om det, sa Emil och fortsatte:
– Jag har inte stenkoll på reglerna faktiskt så jag vet inte om de kör 3×20 eller 2×20 eller något annat i kvalet. Men vad jag förstått så är vanliga innebandyregler som gäller. Men man får ju tänka på att ju fler spelare vi har i truppen, desto fler är vi som ska dela på pengarna om vi vinner.
De andra insåg hur Emil resonerade. Skulle de resa runt i Europa innebar varje spelare en kostnad. Självklart skulle var och en få betala sina egna resor i början men om de var 20 spelare i truppen krävdes det mer prispengar och fler sponsorer för att överleva.
– Vi måste ju i alla fall ha två hela femmor plus målvakt. Ja, en reservmålis är väl också rätt bra att ha när du är ur form, Emil, sa Anton.
– Okej, det blir 12 spelare. Kanske ytterligare någon reserv, men max 15 man totalt tycker jag. Sedan måste vi ju ha en tränare, det funkar knappast med någon av oss som spelande tränare, eller hur?
– Nej. Synd att Stellan ska ha barn, han hade varit perfekt.
– Han kanske känner någon? Eller fråga din pappa om han vet någon duktig coach, sa Viktor.
– Ja, jag får kolla runt lite, sa Anton. Men innan vi börjar snacka med alla killarna måste vi ju veta hur mycket det kommer att kosta. Jag menar behövs det 10 000 kronor eller 50 000 kronor till mat och resor?
– Jag ska räkna på det och göra en riktig budget. Det fixar jag, sa Emil vars entreprenörshjärna redan hade börjat räkna på intäkter, utgifter och allt annat som hörde till en budget. Faktum var att han egentligen brann minst lika mycket för den organisatoriska delen av ett lag som det rent sportsliga. Att tävla i Floorball World Tour var betydligt mycket mer spännande business än att lira i en av Skånes div 5-serier. I hans huvud började en affärsplan ta form.
– Men vi kanske ska snacka lite med de andra, i alla fall se till att inte Charlie eller Brian skriver på något kontrakt som förbjuder dem att spela med oss, sa Viktor.
– Jag snackar med dem, sa Anton.

* * *

När Anton vandrade hemåt, en promenad på knappt 100 meter, funderade han på vad Emil hade berättat. Han var van vid att höra om Emils galna projekt, de hade trots allt känt varandra sedan de började sjuan. Den ena idén var vildare än den andra och Emil hade en förmåga att kasta sig mellan olika projekt. Han tröttnade snabbt och blev inspirerad av något annat. Han var lika bra på att avsluta som att påbörja olika saker.
Men samtidigt lyckades Emil förvånansvärt ofta genomföra många av de där galna idéerna som ingen annan skulle våga sig på att prova. För Anton hade han under höstlovet avslöjat att han egentligen tjänade tillräckligt med pengar på sitt eget företag för att kunna hoppa av skolan, flytta hemifrån och jobba heltid med det. Trots att han bara skötte det på kvällar och helger. Emil hade helt enkelt näsa för affärer.
Floorball World Tour lät som något som Emil hade kunnat hitta på. Bara tanken på att starta en serie av innebandy-turneringar över hela världen var, ja närmast overklig liksom namnet på företaget bakom, InnebandyPiraterna Ltd. Innebandyn var jättestor i Sverige och Finland. Även i Tjeckien och Schweiz kände många till sporten. Men inte i resten av Europa. Och Asien, där kunde det inte vara många som kände till floorball.
Samtidigt lockade tanken på att bli proffs. Tänk att kunna lira innebandy på heltid, resa världen runt. Det var ju sådant killar som Charlie och Viktor kunde drömma om att göra i fotboll eller tennis. Proffs i innebandy kunde man möjligen bli i Schweiz, eller på halvtid i den svenska Superligan. Men varken i Sverige eller Schweiz blev man miljonär på sin sport.
Han låste upp ytterdörren, klev in och slängde sin väska på golvet i hallen. Han började klä av sig ytterkläderna.
– Hallå, ropade han.
– Hej, har du haft en bra dag? svarade en röst inifrån tv-rummet. Hans mamma Kristina satt som vanligt klistrad framför Dr Phil. Utan att tappa alltför mycket fokus på den tunnhårige amerikanen, som berättade för två föräldrar om vikten av att de engagerade sig i sina tonårsbarn, informerade hon om att kvällsmiddagen stod i kylen och att det bara var att värma i mikron.
Anton hade stoppat i sig en kebab tillsammans med de andra grabbarna två timmar tidigare och var egentligen inte jättehungrig, men han lade ändå upp lite ris och kycklinggryta på en tallrik och satte in den i mikron. Han hällde upp ett glas mjölk och gick in på sitt rum och satte på datorn. Dags att snacka lite med Charlie och Brian. Om de nu var online på msn.

* * *

Precis innan Anton skulle stänga ner datorn och hoppa i säng så plingade det till, nytt meddelande från Emil. Budgeten för deras FWT-lag var klar.
Emil: “Har checkat lite priser på resor, hotell, anmälningsavgifter, mat och sånt. Det landar på 45-70 000 kronor.”
Anton: “För hur många turneringar?”
Emil: “6 st, Sthlm, Helsingfors, Prag, Lindau, Zürich, Palma. Det är 12 veckor med kval o huvudturneringar”
Anton: “Det låter väldigt lite för hela laget?”
Emil: “Det är per person.”
Anton: “Oj.”
Emil: “Om vi räknar med 15 man inkl tränare så blir det 700 000-1 miljon”
Anton: “Jag tror inte alla har råd att betala så mycket”
Emil: “Vi får fixa sponsorer. Sen kan vi ju vinna pengar också.”
Anton: “Men kan vi verkligen fixa fram en miljon på några månader? Det är mer än hela Tågaborg drar in.”
Emil: “Det är klart vi fixar det. Har du snackat med Charlie å Brian?”
Anton: “Ja, de är på. Men jag vet inte hur länge de kan vänta. HIF är på Charlie och FCH jagar Brian.”
Emil: “Jag ska fixa ett möte med lite sponsorer. Du kan väl fundera på om dina föräldrar har några kontakter bland företag i stan.”
Anton: “Ok, vi får snacka med resten av killarna oxå.”
Emil: “Kanon, ses i skolan imorgon.”
Anton släckte skärmen och kröp ner i sängen. Men han hade svårt att sova. Tankarna snurrade i skallen på honom. Han hade ett sparkonto med pengar som han hade ärvt efter mormor. Där fanns det 52 000 kronor. Han undrade vad hans pappa skulle säga om han plockade ut dem för att åka Europa runt och spela innebandy hela sommaren. Speciellt när hans pappa höll på att ordna ett sommarjobb som skulle kunna leda till förlängning i höst, något som skulle behövas om han inte sökte in på högskolan.
Innebandyproffs eller fastighetsskötare?
Valet var inte så enkelt som man skulle kunna tro.
Det sista han tänkte innan han försvann in i drömmens värld var:
– Hur fixar man fram en miljon kronor till ett lag som inte ens har ett namn?

Den ene domaren pekade på målet och blåste. Det tog några sekunder innan Anton förstod och framför allt var säker. Domarparet gick bort till sekretariatet och funktionärerna fyllde i protokollet. Anton omringades av sina jub­lande lagkamrater och fattade sakta men säkert att det var mål. Han hade avgjort matchen.
Domarna pekade dock mot mittpunkten för tekning. Det återstod en sekund av matchen och Anton manade sina lagkamrater till båset.
– Kom igen nu, matchen är inte slut. Vi måste vinna tekningen. Slappna inte av nu killar, ropade han och riktade sig framför allt till Emil i målet som redan verkade ha flyttat fokus från matchen till folket på läktaren.
Viktor Malmström tekade. Och lyckades låsa bollen tillräckligt länge för att Malmös enda möjlighet skulle rinna ut i sanden. Slutsignalen ljöd i hallen. Matchuret lyste med röda siffror 20:00 och förkunnade slutresultatet 8-7.
Anton kände mest av allt en lättnad. Självklart lycka, men framför allt en lättnad. Han hade känt pressen de senaste veckorna, en rädsla för att misslyckas. Att missa seriesegern, deras sista chans att vinna något stort tillsammans innan de splittrades, hade varit tungt.
Tågaborgs ordförande Helmut Rosenkvist, en glad man i 50-årsåldern som drev en reklambyrå nere i city och var klubbens viktigaste sponsor, dök upp på innerplan. I famnen hade han en pappkartong fylld med svarta T-shirts som han började dela ut. De var prydda med en text i guldtryck som löd “Tågaborg HJ18 Guld 2009”. Snart var alla spelare klädda i dessa T-shirts och man samlade ihop sig för ett obligatoriskt lagfoto. Och efter några minuter hade 23 stycken amatörfotografer förevigat ögonblicket med allt­ifrån Emils pappas stora digitala systemkamera till syskonens mobiltelefoner.
Som vanligt blundade några spelare på varje bild och i takt med jublet sjönk de två leden ihop till en hög av spelare på många bilder.
– Ett lagfoto på ett mästarlag ska inte vara så organiserat, skrattade Emil när hans pappa påpekade det.

* * *

Efter att ha plockat ner sargen (något som inte ens de nyblivna seriesegrarna slapp undan även om de fick lite hjälp av ett par föräldrar) samlades laget i omklädningsrummet.
Lagets tränare Stefan Larsson (som alla kallade för Stellan av någon anledning) påkallade uppmärksamheten.
– Hallå grabbar, kan ni vara tysta någon minut?
Skratten och ropen tystnade sakta och det blev lugnt i omklädningsrummet. Inte riktigt så tyst som det hade varit i pausen mellan andra och tredje perioden då Stellan hade fått dem att vakna till liv med vad som började som utskällning och slutade med peppning.
– Jag vill tacka er alla för den här säsongen. Ni har gjort en fantastisk prestation, ni ska vara enormt stolta över vad ni åstadkommit. Jag är i alla fall jäkligt stolt över att vara tränare för det här laget, sa Stellan.
Anton tittade på Brian som nickade. Han vände huvudet mot andra änden av omklädningsrummet där Charlie och Emil satt. Han mötte deras blick och de nickade åt varandra. Sedan reste sig Anton.
– Okej, nu är det för mycket snack och ingen action. Det är dags eller hur grabbar?
– Jaaa! Stellan ska duscha! Stellan ska duscha!
Tillsammans föste de ut Stellan i duschrummet och han fick som så många tränare före honom att duscha med kläderna på. Det kunde han bjuda på en dag som denna. Han suckade lite uppgivet men leendet fanns kvar på läpparna även när vattnet droppade från hans dyblöta svarta huvjacka.
Några minuter senare hade han fått av sig de våta kläderna och stod nu istället mitt ibland dem med bar överkropp och en handduk lindad runt höften och bad återigen om deras uppmärksamhet.
– Jaha, tack för duschen grabbar. Det hör väl till. Men jag ville säga lite mer än jag fick chansen att göra så jag hoppas att ni orkar lyssna några minuter till innan vi fortsätter fira, sa Stellan.
Spelarna lugnade sig och satte sig återigen på träbänkarna i omklädningsrummet för att lyssna till den som hade haft hand om laget de senaste tre åren. Stellan hade gjort sig känd som hård och rättvis. Han ställde krav på dem men jobbade med positiv attityd.
Det var Stellan som hade fått många av dem att förstå att det inte fanns några genvägar. Talang kunde man leva på i pojklaget men när de nu började bli vuxna så krävdes det betydligt många fler timmars träning och framför allt koncentration på träningen om man skulle nå resultat.
Anton mindes vad Stellan hade sagt efter sista matchen säsongen dessförinnan. Många hade trott att han skulle ordinera sommarträning från 1 maj som många av de andra innebandytränarna gjorde numera, även ner på juniornivå. Men Stellan hade istället sagt att han inte ville ha någon organiserad gemensam träning förrän den 1 augusti.
I nästa andetag frågade han alla vad de tänkte syssla med för idrotter under sommaren. “Bara för att ni inte har sommarträning med innebandyn innebär det inte att ni måste ligga på stranden eller sitta hemma och spela tv-spel hela sommaren. Jag förväntar mig att ni håller igång lika många dagar i veckan som nu men med andra idrotter”, sa han.
En del av dem lirade fotboll. Viktor Malmström som varit en stor talang i tennis plockade fram racketen flera gånger i veckan och slet på grusbanorna nere vid Pålsjö skog. Det gjorde även en del av de andra i laget.
Dessutom hade de en timme i veckan i en liten hall där de lirade innebandy på småmål bara för att hålla igång klubbtekniken. Och Brian som inspirerats av något han läst om en hockeyspelare (Anton kunde inte minnas vem, kanske var det Foppa eller Gretzky i knatteåldern) satte som mål att skjuta minst 500 skott varje dag under hela sommaren. Det var ingen tvekan om att det hade gett effekt, det kunde de alla se på de första träningarna under hösten när han pricksköt i varje lucka som Emil lämnade i sitt mål.

* * *

Stellan gjorde en konstpaus innan han fortsatte. Han uppmanade dem att fira och njuta av segern, “det är ni värda”.
– Men kom ihåg att det här är bara första etappen i en framgångssaga. Ni kan bli ett nytt Åshöjden. Om nu någon av er har läst de böckerna? Det gjorde jag när jag var ung i alla fall. Eller säg att ni kan bli ett nytt Råsunda. Jag har aldrig sett så många talangfulla spelare och så många olika spelartyper som kompletterar varandra så bra. Det här juniorlaget har en fantastiskt bra stomme och ni kan alla bli riktigt bra innebandyspelare. Jag är säker på att ni kan gå hela vägen tillsammans om ni bara vill, sa Stellan.
– Men ni måste förstå att det här är den lättaste delen. Jag säger inte att det är lätt att vinna juniorserien i Skåne, det har varit tuff konkurrens. Men det är en helt annan sak att vinna serien som seniorer. Många av er har spelat innebandy sedan ni var sju-åtta år gamla. Ni har alltså tio års erfarenhet med er. Men till och med i div 5 kommer ni att möta spelare som har 20 säsonger eller mer bakom sig. Alla är mycket starkare fysiskt än vad ni är. De flesta är mycket bättre taktiskt. Och många av dem har dessutom bättre teknik än vad ni har även om ni nog har svårt att tro det, sa Stellan.
– Äh, hur många gubbar kan göra en zorro? sa Danto och skrattade högt.
– Kanske inte så många av dem över 30. Men samtidigt har de rutin och erfarenhet som ni saknar. Det är inte säkert att ni får utrymme att göra en zorro på dem.
– Fortsätter du som tränare? frågade plötsligt Emil.
Det blev tyst i omklädningsrummet. Någon ställde frågan om framtiden. Det som alla hade tänkt på de senaste veckorna men som ingen egentligen ville prata om.
– Nej, det gör jag inte, sa Stellan.
Ett sorl spred sig runt i rummet. “Du får inte sluta”, “Vi hittar ingen bättre tränare”. Men alla visste att hade Stellan bestämt sig så var det knappast troligt att de skulle få honom att ändra sig.
– Det har ingenting med er eller innebandyn att göra. Jag älskar att vara tränare och skulle gärna fortsätta. Det hade varit en härlig utmaning att föra Nya Tågaborg till högre divisioner de kommande åren, sa Stellan.
– Så vad hindrar dig?
– Jag ska bli pappa i sommar. Jag och Jeanette ska ha barn och jag vill koncentrera min uppmärksamhet på det under det närmsta året. Det är mycket möjligt att jag blir tränare igen om några år men just nu känner jag att jag inte kommer att ha tid, sa Stellan.
Anton skyndade sig fram för att vara den förste att gratulera Stellan med en kram. De andra killarna ställde sig i kö.
– Du kan väl ta med dig ungen till matcherna så får den som varit sämst på träningen sitta på läktaren och vara barnvakt, föreslog Charlie.
– Jag ska höra vad Jeanette tycker om den idén, sa Stellan och log.

* * *

Stellans besked dämpade stämningen för ett ögonblick men den steg snabbt igen när Helmut Rosenkvist dök upp i omklädningsrummet med en låda mousserande vin.
– Hej grabbar, här kommer en hälsning från styrelsen. Vi vill tacka för den fantastiska insatsen. Imorgon kväll har vi bokat bord på O´Learys för hela laget kl 19 och jag hoppas att ni alla kan och vill vara med. Vi bjuder på middag och jag kan utlova en nyhet gällande nästa säsong som jag tror kommer att glädja er alla. Och så har jag lite champagne med mig, sa Helmut och lämnade över lådan med flaskorna till Stellan och tillade:
– Ja, alkoholfri förstås. Ni vet ju vilken policy vi har i den här föreningen.
Det spelade ingen större roll denna eftermiddag. Det mesta av innehållet i flaskorna sprutade killarna på varandra och omklädningsrummet såg plötsligt ut som de beryktade festerna under tennisveckan i Båstad. Enda skillnaden var att flaskorna i Tågaborgsspelarnas händer kostade 50 kronor flaskan istället för ett par tusenlappar.
– Ni städar själva efter er, ropade Helmut innan han försvann ut och tog skydd bakom dörren.

* * *

Det var sedan tidigare planerat att hela laget tillsammans skulle se FC Helsingborgs match mot Warberg i Superligan på söndagen. De hade fått bra biljetter mitt på sektion C och kunde se den stora Warbergsklacken på motsatta sidan. Idrottens Hus var nästan fullsatt denna söndag, drygt 2000 åskådare.
– Vad är det för nyhet som Helmut och styrelsen ska presentera ikväll? frågade Charlie på vägen dit.
– Jag tror de kommer att låta oss starta ett nytt lag i
div 5. Jag vet att de snackat om det tidigare, sa Anton.
– Men klubben har ju redan ett lag i div 5.
– Ja, men jag tror de startar en ny förening för det laget och flyttar över gubbarna dit. Sedan blir vi Tågaborgs nya div 5-lag. Vi får väl höra ikväll. Har du bestämt vad du ska göra nästa säsong förresten?
– Jag vill inte tänka på det idag. Nu ska vi bara fira seriesegern, svarade Charlie.
Anton tolkade det som att Charlie inte tänkte fortsätta i Tågaborg. Han visste att div 5 inte var något alternativ för Charlie. Skulle han satsa på innebandyn så skulle han satsa ordentligt. Annars lutade det nog åt att det blev fotboll på heltid för honom.
Ett annat osäkert kort var Brian. När de väntade i foajén träffade de på Warbergs sportchef som hälsade på Brian.
– Jag ringer dig angående kontraktet. Du får komma upp och hälsa på oss och se en match när slutspelet börjar. Kanske göra en träning med killarna också? sa han till Brian som nickade tyst till svar.
Det var bara Charlie och Anton som hörde det. De viss­te att Brian hade anbud från flera klubbar.

* * *

Efter första perioden ledde faktiskt hemmalaget FCH med 3-2. I den första periodpausen fick hela Tågaborgs juniorlag komma ner på innerplan och FCH:s sportchef Göran Stare lämnade över en blomma till Anton.
– Vi i FC Helsingborg tycker det är kul att ett lag från stan vinner Juniorserien så vi vill gratulera Tågaborg till seriesegern. Sedan hoppas vi förstås att vi får se några av er killar i FCH:s tröja här i Superligan någon gång i framtiden, sa han och publiken applåderade. Stare tittade speciellt på Brian när han sade det och när de gick upp i trappan bredvid spelargången hejdades Brian av sportchefen som tog honom åt sidan.
– Har du hunnit läsa igenom kontraktsförslaget, Brian? Det vore skitkul om vi kunde presentera dig som nyförvärv i samband med nästa hemmamatch och låta dig skriva på kontraktet nere på innerplan. Men jag vill inte stressa fram ett beslut, sa Stare.
– Det är lugnt, jag ska bestämma mig de närmsta veckorna. Jag vill spela i Superligan nästa säsong, sa Brian.
Det var bara Anton som hörde det korta samtalet. Han undrade hur många andra Superligaklubbar som jagade Brians namnteckning.
Tillsammans satt de sedan på läktaren och såg Warberg som så många gånger förr vända ett underläge i den sista perioden och vinna med 7-5. En timme senare skulle de samlas på O´Learys för segerbankett. Där skulle Helmut Rosenkvist stolt meddela att Tågaborg nu gjorde en seriös satsning på spel i div 5, de skulle locka till sig en etablerad tränare med erfarenhet av att fostra unga talanger och kanske krydda det unga juniorlaget med någon rutinerad spelare från högre divisioner.
Frågan var hur många av de nyblivna juniormästarna som skulle skriva på för andra klubbar under våren och sommaren. Fanns det ens ett lag kvar till hösten eller återstod då bara spillror?

* * *

Det var ungefär vad Anton, Emil och Viktor diskuterade dagen efter. Visst var det kul att få ett eget lag i femman, en möjlighet att fortsätta tillsammans. Men de visste att det var fler spelare än Charlie och Brian som hade fått erbjudanden om att spela högre upp i seriesystemet.
– Både FCH och Landskrona har ringt mig, erkände Emil.
– Om alla ni andra sticker så tänker inte jag stanna kvar, sa Anton.
– Inte jag heller. Brorsan tycker att jag borde ge tennisen en ny chans, så jag vet inte hur jag ska göra i höst, sa Viktor som varit lovande även i tennis. Hans storebror harvade på Challengerturneringar och hoppades kunna slå sig in på ATP-touren och bli proffs på riktigt.
– Det kanske finns ett annat alternativ, sa Emil.
– Vadå?
– Om alla är beredda att fortsätta, även Charlie och Brian, så har jag en idé. Har ni hört talas om Floorball World Tour?

Allting hängde nu på Anton. Vad han gjorde den närmsta minuten skulle vara skillnaden mellan succé och fiasko. Han tog ett djupt andetag och vandrade sakta ut mot mitten. Han var fokuserad. Samtidigt kände han hur matchen, säsongen och hela hans innebandykarriär snabbspolades ur minnet inuti huvudet.
Matchen hade inte alls utvecklat sig som de hade tänkt. En match mot Malmö som inte hade någonting att spela för och som låg fyra placeringar under dem i serien skulle vara en lätt match. När de möttes i första omgången av serien hade Tågaborg vunnit på bortaplan med hela 8-3.
Men nu stod det 7-7 på tavlan i hallen. Det var inte ens orättvist även om större delen av hans lag redan hade hittat undanflykter som förklarade varför de inte redan hade avgjort. En fem-minuters utvisning på Brian i början av andra perioden där gästerna lyckats göra tre mål hade såklart betydelse. Samtidigt var den solklar i de flestas ögon.
Dessutom hade laget spelat uselt. Visst hade de skapat en hel del chanser, rent av spelat ut sina motståndare långa stunder. Men den rätta skärpan fanns inte där denna eftermiddag i Norrehedshallen. De hade inte den rätta respekten för laget på andra sidan planen.

* * *

Säsongen hade börjat fantastiskt. De spelade vacker och effektiv innebandy. Det var precis som om ingenting skulle kunna stoppa dem den här säsongen. Tågaborg hade definitivt inte varit favoriter till seriesegern när etablerade klubbar som FCH, Falcons, Röke och Malmö alla hade flera spelare som redan provat på seniorinnebandy i ettan, tvåan och en kille till och med i Superligan.
Men Tågaborg hade ett väl sammansvetsat lag. Ett lag som hade växt fram under många år tillsammans. Anton Stankovic var en av dem som hade spelat i laget ända sedan det startades för tio år sedan. På den tiden hade hans pappa Josef varit tränare. Nu satt han på läktaren. På vägen ut mot mittcirkeln tittade Anton uppåt och såg pappans ansiktsuttryck, ett sammanbitet leende och så visade han tummen upp (“Kom igen Anton, du kan göra det”).
Det var ett lag som inte saknade stjärnor. Anton var ingen stjärna även om han var lagkapten. Han stod snarare för hjärtat, inställningen och tuffheten i laget. Egentligen borde någon annan vara på väg ut för att lägga straffen i det här ögonblicket. Kanske Brian Jensen eller Charlie Modin. De två poängkungarna som tillsammans gjort mer än hälften av lagets mål den gångna säsongen. Men Brian satt i utvisningsbåset och Charlie hade redan bränt en straff i första perioden och ville inte missa en till.
Dessutom var det Anton som hade haft chansen som ledde fram till straffen. Det var han som bara skulle slå in bollen i öppet mål när han hindrades av två motspelare, en som rappade över skaftet på hans klubba och en som tog livtag på honom.
Det kändes som en hel evighet innan han hörde domarens pipa och flera av lagkamraterna hade redan börjat ropa och halva publiken (ett 30-tal föräldrar och kompisar) hade rest sig upp och öppnat sina strupar i ett rop på rättvisa. Men domaren blåste. Såklart. Och Emils mamma i sekretariatet tryckte på stoppknappen i sista sekunden och matchuret stannade på 19:59.

* * *

De hade vunnit de första sju matcherna enkelt. Eller enkelt och enkelt, de hade vunnit klart och de hade spelat en strålande innebandy. De skrällde hemma mot fjolårsmästarna Landskrona och vann med 6-2 efter att Brian och Charlie gjort varsitt hattrick.
Sedan gick det lite tyngre under en period. Men de fortsatte vinna ytterligare tre matcher innan segersviten tog slut borta mot Röke som gjorde fyra mål på tre minuter i den sista perioden och vann med 8-6. Det följdes av en oavgjord, en seger och ytterligare en oavgjord och deras marginaler började rinna iväg i toppstriden.
Men när det drog ihop sig hade de greppet om serie­segern. De vann den viktiga matchen mot FCH:s juniorlag och hade ett försprång på fyra poäng med två matcher kvar att spela. Det borde varit kassaskåpssäkert eftersom de i näst sista omgången skulle möta mittenlaget Engelholm som inte hade någonting att spela för och dessutom skulle spela A-lagsmatch samma dag och därmed saknade sina bästa spelare.
Kanske var det därför Charlie bestämde sig för att stå över den matchen och istället spela fotboll. Alla i laget var övertygade om att de skulle klara av det ändå. Charlie hade missat ytterligare fyra matcher under säsongen utan att de föll ihop.
Men mot Engelholm fungerade ingenting. Kanske var det nerverna och allt snack om att de skulle säkra serie­segern. De snackade till och med om att en poäng kunde vara tillräckligt eftersom Landskrona och Malmö möttes. Ja, när Viktor i början av andra perioden började prata om att de skulle spela på resultatet (just då 2-2) så blev Anton förbannad och röt till i båset.
De spelade bra i andra perioden och ledde med 4-2 inför sista. Men under några olycksaliga minuter i tredje perioden tappade de allt. Först ett självmål av Anton (bollen studsade på hans klubblad snyggt upp i krysset bakom en chanslös Emil i kassen) och sedan två insläppta mål i samma powerplay när de skulle punktera matchen.
Engelholm kämpade sig till en seger över Tågaborg med 6-4 och samtidigt vann Landskrona borta mot Malmö. Därmed skilde bara en poäng mellan lagen och Anton var övertygad om att det skulle krävas en seger mot Malmö i sista matchen.
En match där de just nu bara hade oavgjort.

* * *

Det var ett härligt gäng han spelade tillsammans med. De hade hållit ihop trots att flera av dem hade fått lockande erbjudanden från andra klubbar. Tågaborg hade inget riktigt seniorlag, det fanns några äldre killar och en del föräldrar som lirade i div 5 som ett rent kompisgäng. De var inte intresserade av att flytta upp några juniorer. “Ni är alldeles för seriösa för oss”, hade lagledaren sagt till Anton, halvt på skoj och halvt på allvar, vid ett tillfälle när de tränade samma kväll. Det här juniorlaget var Tågaborgs mest framgångsrika genom tiderna.
Både han själv och Brian hade fått telefonsamtal från FCH, Landskrona och Engelholm där de undrade om de ville få möjligheten att spela i Juniorallsvenskan och kanske även seniorlaget. Visst var det frestande att få träna tillsammans med FCH:s Superligalag eller kanske få debutera i div 1 innan man ens fyllt 18 år.
Men de visste att de hade bra kvalitet på sina träningar. Alla som spelade var seriösa och satsade på innebandyn. I alla fall hade alla gjort det fram till den här dagen. Nu visste han inte vad som skulle hända med laget.
Det hade snackats om att de skulle ta över div 5-platsen eller starta ett nytt lag i femman. Men samtidigt så var de inne i den kritiska fasen då det var dags att välja väg som spelare. Som lovande junior fanns det tre alternativ: satsa vidare, lägga av eller spela för skojs skull. Just det beslutet gjorde att många försvann åt olika håll.
Alla förväntade sig att Brian skulle ta chansen att spela i en högre serie, kanske rentav i Superligan. Anton visste att han hade kontaktats av både Warberg och Pixbo utöver FCH. Han skulle förmodligen vinna poängligan om inte någon av de andra juniorstjärnorna i topplagen samtidigt öst in poäng i sina avslutningsmatcher. Det enda som talade emot honom var att han även var en av seriens mest utvisade spelare.
Charlie hade liksom Brian ett stående erbjudande från både FCH och Engelholm om att spela med dem kommande säsong. Men Charlie hade också ett annat alternativ – att spela fotboll med HIF. Han var inte bara lovande innebandyspelare utan också juniorlandslagsman i fotboll.
Utan de två skulle till och med div 5 bli en tuff uppgift för laget, det visste Anton.
Det var inte omöjligt att det här var sista matchen med gänget. För vissa av dem var det kanske den sista tävlingsmatchen i innebandy de skulle spela på många år.

* * *

Han hörde mobiltelefonsignalen från läktaren redan när han klev över sargen och gick ut mot mitten. Han hade tagit en klunk ur vattenflaskan, torkat av händerna med en handduk och slutligen greppet på klubban.
– Landskrona vann, ropade någon från läktaren efter att ha läst ett SMS från en kompis.
Ingen hjälp från annat håll alltså. De var tvungna att vinna matchen. Han var tvungen att göra mål på straffen. Anton som inte var någon straffskytt. Han hade inte kylan och tekniken hos Brian som med sina kroppsfinter kunde få målvakten att kasta sig åt fel håll redan innan han hade skjutit. Eller också använda zorrofinten.
Anton mötte Brians blick där han satt i utvisningsbåset.
“Du skulle ha lagt den här, Brian”, tänkte Anton.
Själv var han alltså varken känd för kroppsfinter eller zorrofinter. Han hade ett rätt bra skott från sin backplats och hade faktiskt gjort ett och annat mål i powerplay. Nu gällde det att bestämma sig för om han skulle skjuta eller försöka dra målvakten.
Malmö hade en ganska liten kille i mål. Han var snabb med fötterna och i förflyttningarna men täckte inte så bra där uppe eftersom han sjönk ihop lite väl mycket. Det hade Brian utnyttjat när han drog in kvitteringsbollen, som betydde 7-7, i krysset. Då hade målvakten suttit på rumpan och inte hunnit upp.
Han bestämde sig för att skjuta. Och komma med fart. Han klarade inte de där krypande, smygande straffarna när man rullade bollen sakta, sakta framför sig. Men så var han heller ingen kylig målskytt.
Domarens signal. Tyst på läktaren. Någon applåd. En som ropade “Kom igen Anton, den här sätter du!” följt av ett hånfullt “Han kommer att missa!” från en av få gästande supportrar. Anton satte bollen i spel och började springa. Han var snabbt halvvägs framme. Målvakten var långt ute, vevade med armarna för att få Anton ur balans. Anton gick rakt mot mål, gjorde ett försök till kroppsfint men målvakten reagerade inte. Sedan såg han luckan. Målvakten sjönk ner och satte i ena handen för att försöka följa med i dragningen. Han nöp till direkt med ett handledsskott, siktade på ena krysset – över axeln till den hand som nu var nere i golvet. Målvakten upptäckte för sent sitt misstag och drog sig uppåt för att försöka täcka. Bollen touchade i axeln och sedan i underkanten av ribban innan den dök ner bakom målvakten som samtidigt kastade sig bakåt och lade sig över bollen. Var låg bollen?
Anton nådde fram till mål och tittade över målvakten för att försöka få syn på bollen. Tvekade ett ögonblick innan han mindes några visdomsord från en gammal lagkompis till pappa Josef. “Jubla alltid som om det blivit mål även om du inte är säker på att bollen gått in. Domaren påverkas av det om han är osäker.”
Så Anton sträckte armarna mot syn och knöt näven i en segergest, samtidigt som han försökte se glad ut. Han kände på sig att domaren som stod vid sidan om målet kunde se rakt igenom honom. Att mannen med visselpipan visste att han inte heller visste om bollen var inne.
Publiken jublade också. För ett ögonblick. Sedan tystnade de. Alla undrade om domarparet hade dömt mål eller inte. De båda viftade undan Anton och Malmös lagkapten. Sedan konfererade de för en kort stund sinsemellan innan de meddelade sitt domslut.