Jag skriver ju lite sporadiskt på denna, min egen privata, blogg numera. Det beror som tidigare nämnts på att jag skriver desto mer på sajten Boktugg som blivit en av Sveriges största sajter inte bara inom bokbranschen utan litteratur-Sverige.

Vi skriver en mix av nyheter, reportage och analyser/krönikor. Blandar humor (du missade väl inte årets aprilskämt?) med allvar.

Igår avslöjade vi att Storytel skrivit avtal om exklusiv rätt till en av Sveriges mest populära ljudboksförfattare Dag Öhrlunds nya bok. Man kan förstås fråga sig om det är rätt väg att gå, att ljudbokstjänsterna försöker differentiera sig med unikt och exklusivt innehåll eller om man hellre skulle se att alla böcker finns hos alla tjänster. Ur konsumentens perspektiv alltså.

På Boktugg har vi förresten nyss gjort vårt årliga stora test av ljudbokstjänsterna där vi jämför Storytel, Bookbeat, Nextory och Bokus Play för att avgöra vilken tjänst som är bäst i test. Ska ärligt sägas att det inte är lätt att svara på eftersom det beror på tycke och smak. Likt mobiltelefoner eller datorer så vänjer man sig vid ett visst gränssnitt och blir förbannad när ens egen tjänst förändrar det och det gör det även svårare att byta till en annan tjänst som fungerar på ett annat sätt.

Faktum är att Boktugg i år firar fem år. Tiden flyger.

Jag driver ju sajten Boktugg som jag tidigare berättat. Det är Boktuggs fel att det inte blir så många böcker skrivna av mig kan man säga. Efter två års velande så bestämde jag mig i höstas för att vi skulle göra en katalog. Ingen tryckt. Det finns ingen som startar tryckta kataloger eller knappt tryckta tidningar år 2018.

Men en digital, blädderbar, katalog över alla förlags utgivning. Det vore kul. Vi fick förstås inte med alla förlag som annonsörer, men alla titlar är med. En maffig katalog på över 200 sidor med hundratals, ja rentav tusentals, böcker som kommer ut mellan januari och april 2019.

Här hittar du katalogen över vårens böcker 2019 >>

Det finns väl ingen som kan undgå att påverkas av flyktingkatastrofen som pågår just nu. Hemska bilder av människor som flyter iland efter att deras båtar förlist eller att de bara fallit överbord.

Samtidigt som vi berörs av detta går livet vidare som vanligt här. Just nu, när jag skriver det här, kommer jag på mig själv med att känslan av det påminner en del om hur det är att gå vidare när någon nära anhörig dött.

Jag har varit på föräldramöten på skolan där det är lite problem för att kommunen glömt bort att det faktiskt är mycket fler elever som börjar än som slutar. Det leder till att det är rörigt med scheman och det visar sig att lokaler är för små och barnen får gå fram och tillbaka mellan olika hus. Man kan tycka att det är idiotiskt, att ingen ansvarig lyssnade när föräldrarna varnade för precis detta för tre-fyra månader sedan.

Men sedan i nästa ögonblick. Vad gnäller vi för? När tusentals familjer just nu går flera mil efter att ha fått lämna hus och hem bakom sig. Som flyr till ett land som de vet absolut ingenting om. Där vädret förmodligen är mycket sämre än de kan föreställa sig. De är förmodligen väl medvetna om att inte alla svenskar och tyskar är lika välkomnande. Det finns fortfarande folk som sympatiserar med nazismens idéer. Men alternativet är så mycket värre att de ändå ser en framtid i de här länderna i norra europa.

Vi försöker bidra. Skänka pengar. Och vi försöker förklara det som händer för våra barn.

Jag tänkte instinktivt på en bok, eller snarare en film vi såg med barnen i somras. Narnia-filmen Häxan och Lejonet. Den inleds faktiskt med några scener som är bland de mest otäcka eftersom de så uppenbart inte är en del av sagan. Det är taget ur verkligheten. Bomberna faller över London under andra världskriget och de söker sig till skyddsrummen. Därefter skickas barnen med tåg ut från storstaden, ut till landsbygden som är tryggare. Där familjer tar emot dem.

Jag berättade detta för barnen och jämförde med det som idag sker i Syrien. Människor flyr från kriget men det är inte så enkelt som att stiga ombord på ett tåg. Istället får de åka båt. Båtar som är fyllda till bristningsgränsen och där det inte finns flytvästar till alla ombord. Sen ger de sig ut på ett hav där vågorna går sju-åtta meter höga för att ta sig till ett annat land.

För ett barn räcker kanske denna bild. De förstår att vi behöver vara snälla och ta hand om dem. En av mina döttrar har till och med haft två barn i sin klass som flytt undan krig och kommit till Sverige utan mer än kläderna de hade på sig. Jag hoppas och tror att barnen skaffar sig en förståelse.

Även resten av Narniaberättelsen handlar ju om ett krig. I sagan är det enklare att förstå vem som är ond eller god. I verkligheten är det mer komplext, men i de allra flest finns det någon som spelar ut andra mot varandra. Som manipulerar och försvarar sina handlingar med hänvisning till religion eller rasbiologi, men som i de allra flesta fall drivs mer av makt och pengar än någon idiologi.

Många vuxna har läst om andra världskriget men förmodligen glömt det. Då kan det vara nyttigt att läsa eller se en film. Schindlers List är en fruktansvärd skildring av hur vanliga människor förvandlas till djur, eller nej odjur, och behandlar andra godtyckligt formerade grupper till några som inte är värda att leva.

När jag tänker på flyktingkatastrofen så dyker Lars Wilderängs serie Stjärnklart upp i huvudet. Utan att avslöja för mycket så ger den en känsla av hur det skulle vara för svenskarna att utsättas för det som sker i Syrien idag. Det är ju bara så att det är svårt att relatera till något som sker i en annan del av världen. Inte minst för att man lätt får en bild av “jaja, men de bor ju fortfarande i hyddor och de där stamkrigen har pågått i årtusenden, de är inte kloka och är vana vid det”. Men så är det ju inte. De allra flesta länder i världen är inte mycket annorlunda än Sverige idag. Dessa samhällen är mer utvecklade än Sverige var på 1940-talet, de är i stort sett på vår nivå. Som Hans Rosling påpekade i GP häromdagen.

Så för dig som har svårt att förstå, läs Wilderängs båda böcker. Inte minst den andra, Stjärnfall, målar upp en fruktansvärd bild. Som förmodligen är väldigt nära den verklighet som flyktingarna lämnar bakom sig. Om man bortser från att det i verkligheten är andra människor som står för grymheten.

Människorna som levde under andra världskriget förstod inte vidden av vad som pågick förrän efteråt.

Vi säger att det är viktigt att de som kommer hit lär sig språket. Det håller jag med om till hundra procent. Att läsa och skriva är helt avgörande för att klara sig i Sverige. Men det gäller lika mycket oss som är födda här. Den som har bra läsförståelse orkar läsa fler och längre texter och kan därmed sätta sig in i saker på ett annat sätt än den som bara orkar läsa en statusuppdatering på Facebook, rubriken och ingressen på en nyhetssajt som i bästa fall inte sprider desinformation.