– Helsingborg Consuls, sa Anton och visade upp den sista lappen för de andra.
Lite spridda applåder runtom i bussen och några killar som muttrade om att det var ett krångligt obegripligt namn. Anton visste att de viktiga spelarna som Charlie och Brian höll med honom om namnet. Han och Emil hade lobbat hårt för det men ändå inte lyckats få med alla. Viktor tyckte det var okej men föredrog egentligen Sailors.
Han visste också att många andra spelare i laget inte brydde sig det minsta. Nu var det i alla fall bestämt och Emil kände en art director som skulle hjälpa dem att fixa till en snygg logga som de kunde trycka på matchtröjorna.
Helsingborg Consuls var snart redo att erövra världen.
* * *
De vilade från träningen på måndagen efter turneringen i Växjö. Många var slitna och ett par spelare var halvskadade. På tisdagen tränade de som vanligt, körde övningar och avslutade sedan med spel på småmål sista halvtimmen.
På torsdagen blev det ingen träning. Jocke hade meddelat alla spelare att torsdagsträningen skulle ersättas av ett studiebesök. De skulle få se Helsingborgs enda lag som höll världsklass.
– Men det är varken FCH eller HIF utan HSO. Vi träffas utanför konserthuset klockan 19. Ni kan väl lämna träningsställen hemma och klä upp er lite grann, ta på er en skjorta om ni har, hade Jocke sagt.
Nu stod de utanför den stora vita byggnaden nere i centrala Helsingborg. Granne med Stadsteatern låg Konserthuset och därinne höll Helsingborgs Symfoniorkester (HSO) till. En orkester som hade gjort sig känd långt utanför Sveriges gränser och bland annat turnerat i USA, kunde Gustav Olofsson berätta. Han var musikintresserad, spelade själv piano och hade varit där och lyssnat många gånger. Anton förstod dock inte hur det här skulle göra dem till bättre innebandyspelare.
Högre medelålder på publiken i övrigt, inte många i deras egen ålder. Men ett öronbedövande sorl fyllde foajen utanför själva konsertsalen, inte helt olikt det som hördes i en korridor i skolan exempelvis i kön till matsalen på lunchrasten. Ljudnivån växte för varje minut som gick, i takt med att alltfler åhörare hängt av sig sina jackor och inväntade insläppet.
– Det här är ju värre än Utposten en lördagskväll. Och här finns ändå ingen musik att överrösta, sa Viktor.
– Jag har alltid undrat varför de inte har bättre akustik här ute. De kunde ju satt upp lite ljuddämpande plattor så man inte är helt lomhörd när det är dags att gå in och lyssna på konserten, sa Jocke.
En äldre dam bakom dem hörde samtalet.
– Det sägs att Sven Markelius, som ritade det här huset, ville att det skulle eka så här mycket ute i entréhallen för att man skulle tycka det var extra skönt att komma in och sätta sig i salen där det är helt tyst, sa hon.
– Jaha, där ser man. Det fanns en tanke bakom det ändå, sa Jocke.
– Absolut, Markelius lämnade ingenting åt slumpen. Visste ni att konserthuset öppnade 1932 och att det var ett av de första exemplen på funkishus i Sverige, fortsatte damen som verkade glad att någon lyssnade på henne.
Anton och Viktor smet snabbt iväg och lämnade Jocke ensam med föreläsningen kring byggnadens historia. Några minuter senare var det dock dags att gå upp för trapporna och leta upp platserna där de skulle sitta.
* * *
Dirigenten tog plats. Han pratade på engelska mellan de olika musikstyckena av Beethoven. Det var helt tyst i salen och man kunde höra hur det prasslade när någon lade ner programbladet på golvet. Sedan, på given signal så kom de första tonerna. Perfekt synkroniserade träffade fem violinister samma strängar i samma ögonblick. Anton hade aldrig lyssnat till klassisk musik men han kunde inte låta bli att ryckas med. Och imponeras av precisionen och hur samspelta de var.
Den här kvällen var de 59 musiker på scen, berättade dirigenten. Han poängterade hur viktig var och en av dem var, alla spelade sin roll. Och hur många timmar de varje vecka ägnade åt att repetera den musik de skulle spela under de kommande konserterna.
Han kunde inte låta bli att tänka att de här musikerna förmodligen tränade mer än en allsvensk fotbollsspelare gjorde under en vecka. Applåderna de fick höra efter konsertens slut var inte helt olik dem ett idrottslag kunde höra efter en match.
– En symfoniorkester är uppdelad i olika sektioner, där varje instrument spelar sin roll. I varje sektion finns en stämledare och alternerande stämledare. En stämledare kallar sin sektion till repetition och leder repetition inom sektionen och utför solistiska uppgifter inom orkestern, läste Viktor högt från hemsidan några dagar senare när de satt och diskuterade besöket hemma hos Emil.
Reaktionerna i laget var lite blandade. De flesta var trots allt imponerade även om de inte skulle rusa hem och byta ut Coldplay mot Bach eller Eminem mot Beethoven på MP3-spelaren. Linus Ett tyckte det var bortkastad tid och att de kunde ha tränat istället. Jocke hade inte heller förklarat för dem varför han ville att de skulle lyssna till konserten. Han bad dem fundera istället och diskutera det på fredagsträningen.
– Vad tror ni Jocke menade att vi skulle lära oss av det här, frågade Emil.
– Att spela mer klassisk innebandy, föreslog Viktor.
– Att vi måste träna många fler timmar i veckan än vi gör nu, sa Charlie.
– Jag tror han menar att vi måste bli mer samspelta. Tänk om våra uppspel vore lika inövade som när fiolspelarna kör sina melodier, sa Anton.
– Det har du nog rätt i. Om vi tränar in varianterna så vi kan dem i sömnen spelar det ingen roll om motståndarna vet hur vi spelar för vi kan göra det snabbt och med sån precision att de inte kan stoppa oss, sa Emil.
– Sen tror jag en viktig sak är det som du läste nyss på hemsidan Viktor, att alla har sin roll. Alla kan inte vara stjärnor. Om alla accepterar sin roll och alla är medvetna om att de är lika viktiga för resultatet så går det bättre för laget. Det är ju ett av de vanligaste problemen i de flesta lagsporter. Alla tror att de ska vara stjärnor, sa Anton och de andra instämde. Inte av egen erfarenhet utan av vad de hört och läst om storklubbar i både fotboll och hockey. Det lag som hade de bästa spelarna på bänken vann ofta de stora titlarna. Dessutom hade de en tydlig spelidé som genomsyrade hela klubben. Det räckte inte alltid med att ha den största plånboken.
På fredagsträningen bekräftade Jocke att de gissat rätt. Nästan alla spelare i laget hade kommit till ungefär samma slutsats.
– Så nästa gång ni spelar match vill jag inte se någon som helst tvekan på frislagsvarianterna eller powerplay-uppställningarna. Jag vill att ni lär er alla uppspelsvarianter lika bra som orkestern kunde Beethovens fjärde symfoni igår. Och jag vill att ni också blir lagspelare i världsklass till sommaren, sa Jocke.
– Men vem ska lära oss uppspelsvarianterna då?
Den frågan blev hängande i luften utan något riktigt svar. De behövde en mer erfaren tränare.
* * *
Charlie hade fått låna sin mammas bil, en liten Fiat. Anton, Viktor och Emil var givna deltagare på resan till trakterna av Jonstorp på Kullahalvön och de trängde ihop sig i baksätet.
– Tänk om han är ett psykfall, sa Charlie när de lämnade Helsingborg.
– Äh, klart han inte är. Men han kanske inte har tränat på flera år utan bara sitter och kollar sport på tv och äter chips, sa Viktor.
– Vi får väl hoppas att ni har fel båda två. Annars får vi helt enkelt leta efter någon annan. Men det finns inte många spelare här i närheten som spelat på den nivån, sa Anton.
– Finns väl många gamla FCH-lirare som är minst lika bra, sa Emil.
– Klart att det finns några till. Men de flesta av dem spelar fortfarande i Superligan eller så har de familj och har lagt av för länge sen. Och Kalle var trots allt landslagsspelare, sa Anton.
De körde genom Allerum, sedan rakt norrut genom det skånska landskapet som om några månader skulle vara betydligt mycket mer färgrikt. Vid 112:an svängde de vänster och körde vägen utanför Jonstorp. Det tog en halvtimme att köra sträckan.
– Här är det nog, sa Emil plötsligt. Han hade kartan.
De svängde upp på en smalare väg, grus. I gräset bredvid vägen stod en skylt “PRIVAT. Här slutar allmän väg”. Någon kilometer upp låg gården. Omgiven av några höga träd där löven började spricka ut. En stor grusad gårdsplan inramad på tre sidor av byggnaderna, till höger ett gammalt hus i svart korsvirke och ljusrött tegel. I mitten ett mindre hus som såg lite nyare ut men också lite mer slitet. Och så till vänster en stor lada, den nedre delen i natursten med vita fogar och sedan rödmålade träväggar. Lite längre bort, bakom de tre mindre byggnaderna reste sig en större röd lada, betydligt mer nybyggd.
Det knastrade i gruset när bilen rullade upp där. De klev ut och såg sig omkring. En bit bort gick några hästar i en stor hage.
– Tror ni han är hemma?
– Han kanske är ute och plöjer åkern, sa Charlie.
De hörde steg i gruset och en man dök upp mellan ladan och det mindre huset. Klädd i snickarbyxor och en huvtröja med huvan uppdragen. Han var bred över axlarna och en bit över 1,90 lång. De kunde inte se ansiktet men alla utgick ifrån att det var Karl-Anton Grönlund som närmade sig dem med bestämda steg. I högra handen bar han en stor yxa.
– Vad gör ni här? Vad vill ni?
Rösten var kraftfull och de fyra ungdomarna ryckte till. Sedan tittade de på varandra och Charlie kände på bilnycklarna i fickan, övervägde om han skulle hoppa in i bilen igen.