Varför väljer man egenutgivning? För att man är stark och oberoende, eller för att man är desperat?
Det var 2009 som jag tog beslutet att ge ut min debutroman InnebandyPiraterna – första säsongen på eget förlag. Jag minns inte att jag på något sätt mörkade det, förlagsnamnet Dahlgrens Förlag var väl rätt avslöjande också. Tvärtom blev det startskottet på en tillvaro som ett av affischnamnen för egenutgivning i Sverige tillsammans med bland andra Daniel Åberg.
Jag skrev en hel del om egenutgivning på den här bloggen, fick mycket frågor vilket ledde fram till att jag skrev handboken Lyckas med bokutgivning tillsammans med Lars Rambe och Ann Ljungberg. Arbetet med den boken ledde fram till idéerna som blev till Hoi Förlag.
Snart tolv år senare befinner jag mig i ett helt annat läge. Men jag funderar alltmer över egenutgivning kontra utgivning på mer traditionella förlag. På Boktugg har jag tagit upp ämnet i två olika krönikor: Det är dags att skrota begreppet hybridförlag för några veckor sedan och så igår Tillämpa ärlighetsprincipen då förlag vill ha medfinansiering av författare.
Ett av mina manus ligger just nu för läsning hos flera stora förlag i Sverige. Det har refurserats av tre förlag som jag har stor respekt för. Förläggarna anser att det är välskrivet och charmigt, men att det antingen inte passar in i deras utgivning eller att de inte är helt övertygade om säljpotentialen. Samtidigt som jag har en handfull andra som läst och gillar. Några av dem sträckläste mer eller mindre manus.
Det är förmodligen den bästa boken jag skrivit hittills, vilket också var anledningen till att jag skickade in det från första början. Hur länge jag fått vänta på svar? De som svarat har gjort det inom en-tre månader, vilket får anses snabbt. Kanske har jag haft en gräddfil med mina kontakter. Men det finns även stora förlag som efter sju (!) månader inte återkommit ännu.
Så varför ge ut på traditionellt förlag när jag kan välja både mellan Hoi (där jag är delägare, om än passiv) och mitt eget förlag?
Ja, det är en bra fråga som jag ställt mig allt oftare den senaste månaden. En del handlar om lockelsen att få jobba med en förläggare och redaktör som med sin erfarenhet kan guida mig till att göra manuset ännu bättre.
Samtidigt, påpekar kritikerna av traditionella förlag, går det ju ofta att anlita samma redaktörer som de stora förlagen (även om det finns flera riktigt duktiga redaktörer som är heltidsanställda på större förlag). Formgivare och korrekturläsare är i stort sett alltid frilansare så där är det inga problem att jobba med de bästa.
Det var delvis den här långa väntan som fick mig att tappa tålamodet då för tolv år sedan. Varför vänta ett år eller två på att få se sin bok i tryck när man kan göra det på några månader?
En bekant menade att det här med bokförlag som kvalitetsgarant är en trend som varat i mindre än tvåhundra år och knappast kommer att överleva de närmsta tio-femton åren. Att digitaliseringen kommer att kapa mellanhänderna. Helt klart är att förlag kommer att få jobba hårdare för att bevisa sitt värde för författarna och marknaden. Dessutom smälter nu återförsäljare och förlag samman när exempelvis Amazon är en publiceringsplattform men även driver flera förlag och Storytel äger en rad svenska förlag som tillsammans omsätter 700 Mkr.
Så hur stor kommersiell potential har mitt manus? Det vet jag inte. Även rutinerade förlag gör missbedömningar i enstaka fall. Harry Potter refuserade av många förlag och även Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann refuserades av flera stora svenska förlag. Vanligare är nog att förlag ger ut böcker som floppar, men dem talara vi inte lika mycket om.
Hur är synen på egenutgivning i Sverige idag jämfört med för tio år sedan? Jag tror att utanför bokbranschen så ser de flesta det som coolt på samma sätt som med indiemusiker som ger ut på egen label eller den som spelar in film utan att ha en stor studio i ryggen. Istället lever fördomarna kvar bland dem som är tvungna att gallra bland alla utgivna böcker: bibliotek, bokhandlare och litteraturkritiker. En del (långt ifrån alla, ska påpekas) av dessa tycker det är bekvämt att tacka nej till allt egenutgivet. Dra alla över en kam. Problemet är ju att de inte kan se vilka förlag som egentligen är egenutgivare eller bara småförlag. Och dessutom är de bästa egenutgivna böckerna lika bra som de utgivna på traditionella förlag. Däremot är det klart att de sämsta egenutgivna inte håller vad som kan kallas professionell nivå. Snarare kanske fanzine-nivå, som de tidningar jag och kompisarna gav ut i tonåren.
Så vi får väl se. Om det kommer några positiva besked från de förlag som fortfarande läser och funderar. Eller om jag tröttnar och bestämmer mig för att ge ut även denna bok själv. Jag ska ju också få tummarna loss och ge ut InnebandyPiraterna 7 och 8 under våren hade jag tänkt.
InnebandyPiraterna 6 fick ju en hyfsat positiv BTJ-recension i alla fall.