Förbundet borde släppa SSL-rättigheterna – med vissa krav

Jag ska inte påstå att jag läst i detalj allt som skrivits om konflikten mellan Svenska Innebandyförbundet (SIBF) och Föreningen Svensk Elitinnebandy (FSSL). Men i grunden handlar det om vem som bestämmer över de två högsta serierna (damernas och herrarnas högsta liga). Och då framför allt rätten att förhandla och sälja sponsorskap centralt.

Klubbarna vill ha bättre kontroll, SIBF vill behålla kontrollen.

Släpp rättigheterna till Svenska Superligan (SSL) till FSSL. Men …

…se till att förhandla fram bra villkor när det gäller landslagsspel så att man inte hamnar i en situation där klubbarna inte släpper sina spelare till landslagsläger och landskamper.

…se till att klubbarna åtar sig att marknadsföra även landslaget på olika sätt.

…lägg fokus på att göra landslagsverksamheten kommersiellt gångbar. Man måste göra ett mycket bättre jobb när det gäller att bygga upp bilden av innebandy internationellt. Använd kompetensen som finns inom förbundet som en exportprodukt: utbildningar, turnéer osv. Man måste komma till en punkt när man fyller Globen och tv-sofforna så fort det spelas landskamper.

…se till att få rätten att använda SSL-spelare för att marknadsföra ungdomsinnebandy och sporten på olika sätt. Inte för att sälja sponsorskap utanför att sälja sporten till alla utövare.

…skapa en breddliga och gör den kommersiell tillsammans med föreningarna utanför SSL. Korpen 2020. Innebandy är en enkel sport, men vi behöver göra den enklare. Fånga upp alla som slutar spela när de fyller 20. Locka in alla de som en gång spelade på skolgympan. Gör innebandyn till en sport med 500.000 licensierade där hälften inte tränar mer än en gång i veckan och spelar matcher i turneringar någon gång om året. Seriespel är en tankefälla.

…skapa en stängd liga med intagningskrav.

…göra spelarlönerna offentliga, transparent. Inklusive total lönebudget, Sätt stopp för alla gråzoner och oklarheter och minsta risk för att föreningar blir konkursmässiga.

…gör varje elitlag till ett aktiebolag (vilket återigen kommer att skärpa upp de ekonomiska rutinerna). Kan finnas en del skattetekniska nackdelar med detta men också fördelar.

…inför någon form av draftsystem där elitklubbarna väljer bland icke ligaspelare. Eftersom lönerna inte är på den nivå att man kan tvinga någon att flytta kommer i vissa fall spelare ändå att välja en närmre klubb eller i vissa fall bättre – men då får denna klubb kompensera den andra med spelare eller pengar. Detta skapar en jämnare liga över tid. Mer spänning och högre kvalitet.

…skapa en egenägd tv-kanal, eventuellt i partnerskap med exempelvis spelbolag, där varje abonnent knyts till den klubb som hen supportar och som i gengäld får hälften av intäkten. Om abonnemanget kostar 199 kr (160 kr ex moms) så får klubben 80 kr/mån. Om en klubb värvar 2000 abonnenter så ger det intäkter på. Ja, du gör matten.

…skapa ett produktionsbolag för att producera innebandy i världsklass. Detta bolag kan eventuellt vara samägt med SIBF för att även producera landskamper, ungdoms-SM (tänk tv-pucken) osv. Knyt de bästa tv-fotograferna, producenterna och kommentatorerna dit. Om SIBF gör sitt jobb med att exportera sporten så kommer detta bolag förmodligen att kunna sälja tjänster till många länder i samband med internationella mästerskap. Och göra reklamfilmer åt elitklubbar och sponsorer osv.

…hjälpa SIBF aktivt att exportera innebandyn som idrott. Här finns förstås ett direkt egenvärde eftersom även ligan kan vara en exportprodukt. Med en egenägd tv-kanal kan du förstås kommentera matcher på engelska och sälja abonnemang globalt. Även om det inledningsvis kanske handlar om hundratals kan det bli tusentals. Även klubbarna har ett intresse av att synas utomlands. Varför åkte engelska fotbollsklubbar till Asien i slutet av 1990-talet på turnéer? Inte bara för att det var bra träningsläger utanför att värva supportrar och kunna sälja matchtröjor och tv-rättigheter.

Jag skulle kunna fortsätta. Det finns så mycket möjligheter, ett guldläge helt enkelt. Nu gäller det för hela innebandyrörelsen att inte tänka för smått och stirra på bollen istället för att se vart alla de andra spelarna är på väg. Det känns lite som att man rullat boll mellan backarna i några år nu. Dags att kliva upp på offensiv planhalva. Hitta en win-win för båda parter och tillsammans bygga en global innebandymarknad som samtidigt lyfter den svenska innebandymarknaden till en nivå där den är Sveriges största lagsport och åtminstone den tredje största sett till publikintresse.

Fotnot: När man föreslog 3×15 som speltid så var min första reaktion, “men förstör nu inte något som funkar”. Men sen har jag börjat fundera över om det inte finns poänger med det. En anledning till att ändra speltiden skulle kunna vara strikt kommersiell – kortare perioder gör att man kan gå runt på färre spelare vilket gör att det krävs färre spelare i ett lag och en trupp. På elitnivå = lägre lönekostnader och resekostnader. På breddnivå = lättare att få ihop ett lag till en turnering. Om inte 3×15 så kanske 4×15 vilket ger fler pauser = mer kioskförsäljning, eller någon annan variant. Utan nytänkande hade innebandyn idag varit en sektion i ett större förbund som bedrev korpidrott i gymnastiksalar med ribbstolar. Det är den inte. Men den kan bli större.

Fotnot 2: Det här är grova tankar, inte detaljer. Och snabba tankar från någon som visserligen varit involverad i både förbundets officiella tidning, mediaansvarig vid en VM-turnering, suttit i flera styrelser (Svensk Elitinnebandy, FC Helsingborg, Skånes Innebandyförbund) och som journalist har följt innebandyn på olika nivåer sedan 1991 och drivit en innebandytidning och en nyhetssajt om innebandy. Plus författare till fem ungdomsromaner i serien InnebandyPiraterna. Numera dock mest åskådare och sponsor och därmed läktarproffs.