Anton och Emil blev överraskade. Charlie hade inte sagt något innan mötet, han hade inte gett några ledtrådar om hur han tänkte göra. Däremot visste han att ryktet började gå på stan och det var bara en tidsfråga innan någon av sportjournalisterna på HD skulle skriva en artikel om att HIF jagade Modins namnteckning.
– Först av allt vill jag säga att det har varit en otroligt kul sommar tillsammans med er alla. Jag ångrar inte att jag tackade nej till HIF i våras och följde med er. Det är en härlig sammanhållning i det här laget som vi ska vara rädda om. Vi behöver inga legoknektar, sa Charlie.
Han fick lite applåder.
– Men det är inget lätt beslut. Jag vet att man kan tjäna väldigt mycket pengar i fotbollen, även om man inte blir stjärna. HIF erbjuder mig en månadslön som jag inte kommer att få på något annat jobb och min agent säger att jag kan få ännu mer pengar om jag blir proffs.
Den här gången inga applåder. Bara tystnad. Charlie tittade ner. Såg ut som om han skämdes.
– Men skit i det. Jag vill spela innebandy. Jag vill åka till Las Vegas, skrek Charlie och flinade.
Viktor var först fram att omfamna honom. Övriga laget applåderade.
– Fan, du lurade mig. Jag var helt säker på att du skulle säga att du valt HIF, sa Emil.
– Erkänn att du blev lite orolig, sa Charlie till Anton.
– Nä, jag visste att du var mer sugen på Vegas än Örebro, sa Anton.
– Vem är inte det?
– Hur är det med dig Brian, vad lockar mest? Västerås eller Vegas, sa Anton och vände sig till lagets skyttekung.
– Nu är det ingen tvekan. Jag stannar också. Någon måste ju göra målen, sa han och lade armen runt Charlies nacke.
* * *
När de läste referaten från turneringen i Denver ångrade killarna att de inte åkt dit trots allt. Eftersom resan dit var så dyr hade ovanligt många lag valt att inte resa dit. Flera av de bästa svenska lagen hade gjort precis som Helsingborg Consuls och åkt hem till Sverige i två veckor istället.
Det gjorde att klassen på lagen var betydligt sämre än i många av de europeiska tävlingarna.
– Vi hade nog kvalat in där utan problem. Kolla vilka lag som gick vidare från kvalet, vi är bättre än alla. Och Helsingör gick till semifinal. Det säger väl allt, sa Viktor.
– Vilka legoknektar hade de hyrt till den turneringen? frågade Anton.
– Verkar vara både tjecker och finnar. Sedan tror jag de hade någon svensk också för det var en Johansson som gjorde rätt många av deras mål, men det är ingen jag hört talas om innan.
– Vi får hoppas att det är många som valt bort Las Vegas också.
Finalen i Denver vanns av Winterthur Rivermen som besegrade tjeckiska Brno Wolves. Winterthur hade besegrat We Were Warberg i sin kvartsfinal och sedan slagit ut Helsinki Heroes i semin.
* * *
Anton ringde och snackade med Kalle några dagar efter att de kommit hem. Han bjöd in dem att köra ett träningspass i ladan och de accepterade. Större delen av laget hängde med ut till Jonstorp för att nöta lite taktiska detaljer.
Kalle var ännu mer vältränad än då de hade träffat honom drygt två månader tidigare. Inte bara fysiskt, han verkade matchtränad, hade bra timing på bollen och i varje närkamp. Han hade varit en förstärkning för vilket lag som helst.
– Det verkar nästan som om du spelat innebandy sedan sist, sa Anton.
– Jo, det har jag faktiskt. Jag har tränat lite med ett oldboys-gäng, två gånger i veckan den senaste månaden. De vill att jag ska spela i korpen med dem, kanske gör det. Jag känner mig faktiskt lite sugen på att spela matcher, sa Kalle.
– Du är välkommen att hänga med oss till Vegas om du vill. Vi har ju tappat två spelare så vi kan behöva förstärkning. Ja, du hade ju platsat även om de varit kvar förstås, sa Charlie.
– Tack. Jag vet inte om jag är redo att spela på den nivån ännu, det är lite skillnad mot korpen.
– Skojar du? Vem som helst kan se att du är bäst på plan idag, sa Viktor.
– Det var snällt av dig. Vad jag menar är att kraven är större om jag ska spela med er. I korpen lirar alla för att det är skoj, det spelar inte så stor roll om man gör några misstag eller förlorar en match. Ni spelar ju på proffstouren, det är allvar, sa Kalle och tillade:
– Jag vet inte om jag är redo att spela innebandy på det viset.
* * *
Emil meddelade Johnny Ravn att de skulle ta över hela skulden. Allt hängde nu på att de lyckades i Las Vegas. Annars skulle killarna få jobba ihop pengar och betala av. Om inte Jocke tog sitt ansvar och betalade räntan ur egen ficka förstås. Men honom hade de inte hört av på flera dagar. Kanske hade han flytt till varmare länder undan alla dem som han var skyldig pengar.
– Var är Jocke? Varför var han inte med på mötet? frågade Robin efteråt.
– Ingen aning, sa Anton ärligt.
– Han är nog kvar i Frankrike, han skulle ju ta några dagar ledigt, fyllde Emil snabbt i.
* * *
De packade väskorna och reste utan Kalle, Gustav och Alex. I övrigt var alla spelare friska och skadefria. Emils finger hade läkt. Framför dem låg ett riktigt häftigt äventyr. Las Vegas var utan tvekan den mest spännande spelorten de hade besökt hittills på touren. Prag och Zürich i all ära, men Vegas hade ett helt annat rykte.
Det var också en lång resa. Först färjan till Helsingör och tåget ner till Kastrup. Sedan flyget till Chicago där de bytte plan och tillbringade drygt en timme på flygplatsen. Det var den minst galna flygrutten de kunde hitta.
– Det är inte klokt. En del flygbolag tycker att man ska flyga till London, Paris eller Frankfurt först och sedan vidare till USA. Eller också kunde man flyga till Toronto och sedan ner till Las Vegas. Lite omväg, sa Emil.
– Tja, Chicago ligger faktiskt inte så långt ifrån Toronto, sa Danto.
– Men vi slipper i alla fall en extra mellanlandning, sa Emil.
Från Chicago flög de sedan vidare till Las Vegas. De hade lyft från Kastrup 15.40 på eftermiddagen. När de landade i öknen efter nästan 13 timmars flygresa var klockan 21.05 lokal tid. De hade en tidsomställning att få rätt på innan första matchen mindre än två dagar senare.
För många spelare, däribland Anton, var det första gången de åkte iväg så långt. Anton hade aldrig varit utanför Europa tidigare.
– Synd att vi inte reser business class. De har stora fåtöljer där man kan ligga raklång när man ska sova. Dessutom serverar de champagne och helt annat käk än vi får här nere, sa Emil som själv inte rest i lyxklass utan bara läst om andra som gjort det.
– Det här är väl rätt okej. Det är ju bättre benutrymme än när man flyger mellan Ängelholm och Stockholm i alla fall, sa Anton.
– Det är nog tur det, annars hade det tagit flera dagar innan man rätat ut benen efter en sån här resa, sa Viktor som satt bredvid dem i planet.
Flygplatsen i Las Vegas var inte lika stor som den i Chicago. De flesta fick sina väskor snabbt. Men när de stått vid bagagebandet i mer än en halvtimme var det tomt på bandet sånär som på ett par väskor som hade snurrat runt hela tiden. Slutligen stannade bandet.
– Men jag har inte fått mina väskor, sa Brian.
– Inte jag heller, sa Carl Larsson.
Även Robin och Tom saknade sina väskor. Robin hade fått sina klubbor men inte den stora resväskan med skor och kläder. De övriga hade inte fått någon väska. De fick ställa sig i kö till reklamationen och fylla i blanketter med beskrivning av försvunna väskornas färg och form för att flygbolaget skulle kunna spåra dem. De angav vilket hotell de skulle bo på och fick besked att väskorna skulle köras dit så snart de hittats.
– Det är säkert inga problem, de flesta väskor som försvinner brukar dyka upp inom 48 timmar, sa den vänliga damen som tagit emot deras anmälan.
– Jaha, vi får väl hoppas att de kommer till första matchen då. Någon som spelar med samma hook som mig annars? frågade Brian.
– Nej, men du kan få låna schampoo av mig om du vill, sa Viktor och flinade.
– Vi har en reseförsäkring på alla biljetter som ger er lite pengar att köpa nya saker för om väskorna inte kommit fram efter 24 timmar, sa Emil.
– Tror du att de säljer mycket innebandyklubbor i Vegas? frågade Brian.
När de kom ut från expeditionen satt resten av laget i en soffa utanför och väntade. De samlade ihop sina väskor och gick mot utgången där taxibilar och bussar till hotellen väntade.
Precis vid dörren stod en solbränd kille i solglasögon med en stor handtextad skylt. “Helsingborg Consuls” stod det.
– Undrar om det är hotellet eller touren som har skickat en taxi? frågade Viktor.
– Nej, nej. Inte taxi. Här i Vegas är det limousin som gäller, sa chauffören.
De fick strax svaret. När de kom ut väntade tre långa limousiner. Framför en av dem stod Jocke Wilhelmsson med sitt bredaste leende och båda armarna utsträckta.
– Welcome to Las Vegas grabbar, ropade han.