365 dagar. 12 månader. Ett år. Tiden går fort, det är bara att skriva under på. Så mycket man upplevt.

Och det är sant att livet går vidare, för dem som är kvar på jorden.

Varje gång jag signerar ett exemplar av Fem stjärnor för Färglösa så tänker jag på henne, för ett litet ögonblick. Ibland händer det att den främre fliken på boken ligger så att just den sidan kommer upp. Där det står att boken är tillägnad minnet av mamma.

Idag, ja faktiskt för lite mer än en timme sedan, är det exakt ett år sedan hon gick bort. En vecka senare skrev jag en text om känslorna då. Som känns både jobbig och skön att läsa i efterhand.

Ibland tänker jag på det som hon aldrig fick uppleva. Som när barnbarnen lärt sig cykla. Mitt bröllop. Eller utgivningen av min bok och alla böcker som kommer efter den. Men då får man på något sätt trösta sig med allt vi faktiskt hann dela. Hur jag bildade familj och barnbarnens födelse och de första åren med dem. Ja, och min och brorsans uppväxt från barnsben till vuxna människor. Det är inte alla som får det ens.

Och så blir det en välbehövlig påminnelse om att leva i nuet. Njuta av det som är nu och inte bara skynda mot det som ska komma sen. Att försöka göra roliga saker. Oftare. Kanske är det ännu viktigare när man har ett jobb som är roligt, att påminna sig om att hinna med annat än jobb. “Du jobbar väl inte för mycket nu?” brukade mamma fråga. Så sent som någon månad innan hon dog.

Ta hand om er.