I veckan kom beskedet från Konkurrensverket som godkänner affären där Sydsvenskan köper HD (inkl NST och Landskronaposten). Det fanns väl egentligen inget att invända ur ett konkurrensperspektiv. De här tidningarna har redan haft mer eller mindre monopol på sin respektive marknad.
I samband med detta offentliggjordes även nedskärningarna. 230 personer på de båda tidningarnas redaktioner ska bli 150 personer. Eftersom Sydsvenskan redan tidigare har bantat hårt på sin redaktion och HD av tradition har haft en väldigt hög bemanning så behövs inget mattegeni för att räkna ut var osthyveln kommer att gå flest varv. Enligt uppgift kan så mycket som var tredje på redaktionen i Helsingborg få gå.
Lokalredaktioner blir snart ett minne blott. Ur ett perspektiv logiskt – idag kan en reporter jobba mobilt på ett sätt som var omöjligt i början av 1990-talet när jag själv började jobba som journalist. Första året fanns inga datorer, om man bevakade en bortamatch med Rögle eller HIF fick man besöka tidningen på orten, be att få låna en skrivmaskin och sedan faxa in sitt manus som därefter skrevs in av en inskrivare. Om inte det gick så läste man in texten per telefon. Fotograferna hade det ännu tuffare eftersom de först måste framkalla filmrullarna och därefter skicka bilder med apparater som jag själv inte är så insatt i hur de egentligen funkar mer än att resultatet inte är i klass med vad dagens mobiltelefoner fixar.
Idag kan en utsänd reporter snabbt och enkelt skicka texter via datorn, ta bilder med mobilkamera och till och med sända live-video med ljud tillbaks till centralredaktionen. Ur det perspektivet är det kapitalförstöring att ha en fysisk lokalredaktion som kostar pengar i hyra.
Men samtidigt – när ingen reporter är stationerad eller bor på den ort de är satta att bevaka, då är det svårt att bygga upp ett ordentligt kontaktnät. Trots mejl, telefon, webb och sociala nätverk så är det personliga mötet fortfarande ovärderligt. Just därför blir bevakningen av småorterna allt sämre. Sammanslagningen av HD/Sydsvenskan kommer att pulvrisera lokaljournalistiken så som vi känner den idag.
Jag förstår att det är logiskt ur ett Bonnierperspektiv. Det finns sannolikt ingen i ledningen för det bolaget som har bott utanför Stockholm mer än på hotell eller i sommarhus. Samtidigt förvandlade man Dagens Nyheter från en rikstäckande tidning till en lokaltidning för Stockholm. (Ja, de har fortfarande prenumeranter utanför Stockholm men med tanke på att deras tryckta tidning har pressläggning runt kl 18 en vardag så är den ett stort skämt för den som bor i Skåne).
När jag hör om nedskärningarna lider jag med före detta kollegor som riskerar att drabbas. Jag tycker det är trist att se hur två rika välbärgade tidningsfamiljer (Sommelius och Ander) har lyckats försätta sig i den situation där de tvingas sälja en tidning som går med förlust. De kan skylla på internet eller ändrade läsvanor. Men det är ingen tvekan om att det som drabbat HD förutsågs redan av Darwin (även om det finns de som påpekar att citatet nog egentligen inte är hans utan en tolkning av hans forskning):
It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is most adaptable to change.
In the struggle for survival, the fittest win out at the expense of their rivals because they succeed in adapting themselves best to their environment.
HD/NST hade efter sammanslagningen enorma muskler, både personellt och ekonomiskt. Men de ville inte förändras. Visst, de gjorde satsningar på hd.se som inledningsvis kunde ses som en föregångare på nätet. De brände pengar på en tv-satsning som var både rätt (rörlig bild är ett vinnande koncept) och helt fel (man drömde om att sända i marknätet).
Men med tanke på att man nästan dubblade redaktionens storlek med mer eller mindre bibehållet bevakningsområde så fick tidningens ägare ut väldigt lite resultat av det. Man skapade ett monopol och blev ännu tröttare och mindre nytänkande. Man blundade för hoten och hittade på förklaringar till varför upplagorna sjönk. Man lyckades med den otroliga bedriften att ta mer betalt av annonsörerna för mindre räckvidd. Det gick till en viss gräns.
Den uppenbara risken är att sammanslagningen med HD/Sydsvenskan blir mer av samma felaktiga medicin. Den här gången kan det säkert funka ur ett perspektiv. Man kan förvandla Sydsvenskan (HD lär vara ett dött varumärke om 10-20 år) till en sydsvensk tidning med bas i Malmö. Den kan bli en sydsvensk rikstidning som mycket väl kan bli lika stor som DN och Svenska Dagbladet.
Det som dör är lokaltidningen. Ingen ska inbilla mig att någon på centralredaktionen i Malmö kommer att bry sig om vad som händer i Bjuv, Svalöv eller Båstad (förutom under två veckor på sommaren när Swedish Open spelas).
Någon kan säga att det kanske är lika bra för att ingen bryr sig om lokaljournalistik. HD:s läsare har uppenbarligen valt att säga upp sina tidningar och inte velat betala för sin lokala tidning. Men det är samtidigt en självuppfyllande profetia eftersom en av de stora besparingar som gjorts de senaste 20 åren är på papper. Färre sidor innebär mindre material från varje ort. Man hade kunnat använda webben för att göra mer material, men så har inte skett. Tidningsredaktionerna har inte fått ut hela den effektivitetsvinst som de hade kunnat få.
Jag skrev för ett bra tag sedan om hur HD hade investerat tungt i en tryckpress som egentligen inte var värd någonting. Tvärtom blev den ett ankare som gjorde att de inte kunde segla vidare. De var fast i att en sjudagarstidning på papper med annonser i papperstidningen var framtiden. Trots att det är väldigt, väldigt uppenbart att det inte är det. Ägandet av tryckpressen med tillhörande personal var en del i att tidningen nu sålts till Sydsvenskan.
Så vad händer med lokaljournalistiken? Ja, det finns alla förutsättningar för att vi kommer att se hundratals nya tidningar födas de kommande tio åren. En del av naiva guldgrävare som kommer att slå igen efter sex månader, en del av idealister som kommer att gnata på i åratal och kanske kommer en del tidningar att startas av affärsmän som har näsa både för lokaljournalistik och hur man tjänar pengar på det.
För det finns ju ett problem med lokaljournalistik i pappersform. Läsarna är nästan helt ointresserade av lokaljournalistik från de orter där de inte bor eller arbetar. Därför blir en papperstidning med lokalsidor från 10-15 orter en tidning där läsarna bläddrar förbi 60-70% av sidorna. Något som kostar mycket pengar och skapar irritation och jämförelser (“varför har Åstorp en halvsida när Bjuv har en helsida idag?”).
Som uppfostrad i tidningsvärlden så kliar det i fingrarna över de möjligheter som öppnas när HD/Sydsvenskan de kommande åren retirerar fullt ut från inte bara landsbyggd utan även en del småstäder som Landskrona och Ängelholm. Kanske kommer etablerade aktörer som Lokaltidningen att ta ett steg fram, eller så fortsätter de göra sin grej och lämnar fältet för nya mikrotidningar.
Inom bokbranschen har tekniken gett upphov till ett stort antal mikroförlag (i vissa fall egenutgivare och ibland nischade småförlag) och kanske kommer vi framöver att se samma utveckling för tidningar? Det finns redan en del som exempelvis Bjuvsnytt.
Den stora utmaningen som jag ser det är granskningen av politiker och kriminella. Det krävs ekonomiska muskler bakom för att våga ifrågasätta dessa två grupper. En del säger granskning av företag, men det tror jag är ett mindre problem. Konsumentjournalistik har redan tidigare flyttat ut på nätet och sköts många gånger bättre av bloggare än journalister om man ska vara helt ärlig.
Den stora frågan från Darwin är självfallet vilka nya livsformer som kommer att uppstå på den marknad som lokalnyheter fortfarande är – trots att dagspressföretagen alltmer drar sig bort från den.