I andra omgången, det som var åttondelsfinaler, blev det en ny seger. Denna gång mot tjeckiska Ostrava Birds som hade ett hyfsat lag men saknade riktigt vassa målskyttar. De skapade mängder av chanser på sina snabba kontringar men tog inte tillvara dem.
Efter första perioden ledde Consuls med 1-0 efter ett powerplaymål på zorro av Robin. Ändå var det Ostrava som hade haft de flesta och bästa chanserna. Emil storspelade men tjeckerna hade uselt skytte, även i bra lägen.
Andra perioden slutade 1-1 och i sista perioden kunde Consuls avgöra i powerplay sedan tjeckerna dragit på sig två onödiga utvisningar på slutet. Brian sköt 3-1 och sedan dundrade Charlie in 4-1. Ett av få slagskott från hans klubba på hela touren.
– Jag visste inte att du kunde skjuta så, sa Brian.
– Nej, jag har inte velat göra dig nervös. Men det blir ingen vana, du ska få dina passningar även framöver, sa Charlie.
I kvartsfinalen väntade Zürich Sailors som överraskat många och slagit ut finska Helsinki Heroes efter en klar seger med hela 6-1. Därmed förväntade sig helsingborgarna en riktigt svår match eftersom Sailors hade betydligt fler rankingpoäng än Consuls.
Dessutom fick schweizarna en drömstart. Redan i första bytet kom 1-0, ett självmål av Danto som styrde ett Zürich-skott förbi Ali i målet.
– Det var det snyggaste målet du gjort hittills i alla fall, sa Ali och klappade Danto på huvudet.
Consuls utjämnade före periodpausen och vände sedan på matchen i andra perioden. Den här gången var det Tom Stenhög som var het. Han hade börjat vänja sig vid sina nya klubbor. Han pricksköt kvitteringen, placerade säkert in 2-1 och gjorde sedan 3-1 parkerad vid bortre stolpen där Charlie serverade honom öppet mål.
Zürich reducerade visserligen till 3-2 bara 23 sekunder in på sista perioden. Men Tom Stenhög gjorde sitt fjärde mål i matchen ett par minuter senare. Sedan spelade Consuls på resultatet, något som de hade blivit mycket bättre på.
– Bra jobbat, killar. Vi kontrollerade verkligen allt som hände de sista tio minuterna. De fick ju knappt iväg ett skott på mål, sa Anton efteråt.
– Nej, det var inte mycket att göra i sista perioden. Förutom reduceringen, där var ni inte vakna, sa Ali som gjorde ännu en stabil insats. Det var verkligen inte givet att Emil var förstemålvakt längre.
– Fattar ni killar, vi är klara för semifinal! ropade Charlie.
– Bara en seger ifrån finalen. Det är ju grymt. Nu har vi chansen att gå hela vägen, sa Brian.
– Vi möter Warberg i semi. De lär vinna sin kvartsfinal mot Espoo Vikings. Någon som ska hänga med och se dem ikväll? frågade Viktor.
* * *
De satt på läktaren och såg Warberg köra över Vikings med 7-3 utan att förta sig. Det var klasskillnad i passningsspelet. Vikings saknade visserligen en av sina bästa spelare som hoppade runt på läktaren med kryckor.
– Hur ska vi göra för att besegra dem imorgon? frågade Anton.
– Det gäller att alla spelare gör sitt livs match. Vi skakade ju dem i Zürich, sa Viktor.
– Jo, men då vilade de ju några av sina bästa spelare och bjöd in oss i matchen. Det lär de inte göra i en semifinal. Då går de nog för fullt i 60 minuter.
– Vi har spelat riktigt bra här i Vegas. Knepen Kalle lärde oss innan vi åkte var mer värdefulla än vi förstod. Vi stressar inte upp oss lika mycket och har blivit bättre på att bevaka ledningar, sa Viktor.
– Jo. Det är klart att vi har chansen. Det hade varit kul att gå till final.
– En finalplats skulle innebära att vi kan betala tillbaks skulden och dessutom säkrar nästan hela finansieringen för nästa säsong, sa Emil som suttit tyst och studerat Warbergs målvakt.
– Han är riktigt duktig, gör inga avancerade räddningar men sitter hela tiden i vägen, fortsatte han.
* * *
När de kom tillbaks till hotellet gick de genom casinot, något som var svårt att undvika oavsett vart man gick i Vegas.
De fick syn på Jocke som stod vid ett av rouletteborden och satsade friskt. Framför sig hade han en stor hög med marker. Bredvid honom stod två unga tjejer några år äldre än dem själva, klädda i korta svarta klänningar, lite väl urringade, skor med minst 10 cm klack. Jocke jublade ännu en gång och rakade in en hög marker till.
De gick fram till bordet för att titta närmare.
– Hallå Jocke, verkar som om det går bra för dig ikväll, sa Anton.
– Jajamensan. Jennifer och Josie för tur med sig. De är tvillingar.
De hälsade på tjejerna som höll sig tätt intill Jocke. Han lade ut sina marker i högar runt siffran 24 och satsade en hög på svart. Croupiern stoppade insatserna och kulan landade på 30. Rött. Jocke förlorade allt han satsat men lade genast ut nya marker på samma ställe.
– Det är mitt turnummer, sa han och log.
Berget av marker krympte snabbt. Några minuter senare var allt borta. Jocke plockade fram plånboken och tittade djupt i den. Räknade sina sedlar. Övervägde alternativen.
– Nej, vi kanske ska ta en paus från det hör. Man kan inte vinna hela tiden. Kan jag bjuda er på en drink tjejer? sa han och gick till baren med sitt sällskap.
Anton och Emil gick vidare upp till rummet.
– Vad tror du oddsen är för att Jocke är spelmissbrukare? frågade Emil.
* * *
Oddsen för att de själva skulle vinna semifinalen mot Warberg var åtta gånger pengarna. En Warbergsseger skulle bara ge 1,40 gånger tillbaks.
We Were Warberg kopplade greppet om matchen direkt. Med ett högt passningstempo lät de knappt Consuls låna bollen i första perioden. Men storspel av Ali, som fått chansen i målet, gjorde att det stod 0-0 halvvägs in i andra. När sedan Consuls fick straff efter att Tom Stenhög dragits ner under en kontring så tändes hoppet.
Men Robin Gonzales som oftast var en säker straffskytt med sin zorrofint misslyckades helt. Bollen rullade ur hooken samtidigt som han skulle dra den över målvaktens ben.
– Jag hade ju redan lurat honom. Fan vad knäckande, sa han.
Istället fick de powerplay. Och Robin en chans att revanschera sig. Efter 1:50 av utvisningen spelade Robin fram Brian som sköt 1-0. Stort kramkalas.
Sedan var det slut på det roliga. Warberg gjorde två snabba mål när de blivit fulltaliga. Och i tredje perioden höll de i bollen, spelade runt och ökade på till 3-1 och 4-1. Med fyra minuter kvar av matchen hade Consuls mer eller mindre gett upp. De chansade och plockade ut Ali för att spela sex-mot-fem men fick istället se 1-5 i tom kasse.
De var utslagna men hade i alla fall vunnit 575 000 kronor.
* * *
Förlusten mot Warberg var väntad men ändå svårsmält. Varje förlust i en turnering kändes men det var nästan värre att förlora i en semifinal än i första omgången eller kvalet. Märkligt nog. Det berodde förmodligen på att de förlorade mer ju högre nivån var. Anton log lite för sig själv åt tanken att en finalförlust nog hade svidit ännu mer än semifinalförlusten. Då hade de ju varit ännu närmre skölden.
Han hade i alla fall något att se fram emot, förutom att de skulle få se en spännande innebandymatch mellan tourens två bästa lag just nu. Efter semifinalen hade han mött Johanna bakom läktaren och tagit mod till sig.
– Du, Johanna är du sugen på att ta en fika eller hitta på något annat? frågade han.
– Jag och tjejerna tänkte ta en promenad på stan ikväll direkt efter den andra semifinalen. Bort till Bellagio och kolla vattenshowen och sen äta middag någonstans. Du får gärna hänga med om du vill.
– Det låter ju trevligt.
– Du kan ta med någon av de andra killarna om du inte vill vara själv med tre tjejer.
– Okej, kanske det.
Han funderade ett tag men tog slutligen med sig Viktor och Emil. Han ångrade det senare eftersom Viktor blev väldigt ivrig i sina försök att imponera på Denise, en av de andra tjejerna. Hon fnittrade lite, gillade uppmärksamheten men var egentligen rätt ointresserad.
Johanna däremot visade Anton att han inte hade haft fel. När de stod i folkmassan framför Bellagios stora vattenmassor och imponerades av hur vattenspelet hade synkats med tonerna av klassisk musik tryckte hon sig närmare honom. Hennes hand tog tag i hans. Kramade lite lätt. Deras blickar möttes. Ett besvarat leende.
Sedan gick de hand i hand bort till restaurangen. Det blev ingen av de flerstjärniga på Bellagio eller de andra lyxhotellen. Istället förde tjejerna dem med in på Denny’s, en klassisk amerikansk diner.
– Inte det mest glamorösa men det är bra priser och snabb service, sa Johanna när de slog sig ner i den dygnet-runt-öppna restaurangen.
– Det är helt okej. Vår matbudget är inte heller så stor, sa Emil medan han studerade menyn och direkt hittade en kycklingrätt som serverades i en rykande het stekpanna tillsammans med lök, hash browns, ost och varma tortillabröd.
– Jag trodde ni skulle bjuda oss på middag. Ni spelade väl in en halv miljon i prispengar idag, sa Denise.
– Ja, det gjorde vi. Men resan till Las Vegas med hotell och mat för hela laget äter upp hälften av prispengarna. Vi har ju en del att ta igen också sen tidigare turneringar. Om man inte kvalar in är det ren förlust, sa Emil.
– Det är tufft. Vi får betalt oavsett hur det går i matchen även om det inte är mycket, sa Johanna.
– Hur är det att jobba i kören? frågade Viktor.
– Det är kul. Framför allt när publiken hänger på. Här i Las Vegas är det väl lite si och så med det. De har inte samma kultur som vi i Europa att sjunga sånger på matcherna tror jag. Men i Schweiz och Tjeckien var det riktigt bra. Där behövde vi bara sätta igång dem så klarade de sig själva, sa Johanna.
– På kvartsfinalerna här var det ju nästan bara vi som sjöng. Min kör kunde ju knappt texterna, det var någon kyrkokör som de hade hyrt in. De kunde ingenting om innebandy i alla fall. En av dem undrade varför ni inte hade hjälmar, sa Denise och skrattade.
Efter att de avslutat middagen promenerade de hem till hotellet tillsammans. Klockan hade passerat midnatt.
– Visserligen har vi sovmorgon imorgon, men jag tror ändå att vi ska gå upp på rummet nu, sa Johanna när de kom till Excalibur.
– Ja, det ska väl vi också. Kanske kolla någon film innan vi somnar, sa Anton som fortfarande höll henne i handen.
Hon tryckte sig närmre honom, hennes ansikte närmade sig och deras läppar möttes. Hon höll kvar några sekunder och släppte sedan.
– Jag har haft trevligt ikväll. Vi får göra om det. Kanske på en finare restaurang, sa hon.
– Och kanske bara vi två, sa han lite tystare.
– Det tycker jag också, sa hon.
– Hallå Anton, ska du med? Eller blir det bortamatch för dig ikväll? ropade Viktor längre bort i korridoren.
* * *
Medan Anton, Emil och Viktor var ute på stan med tjejerna låg Brian och Charlie som vanligt nere vid poolen och tog det lugnt. Ett par spelare i Warberg som gick förbi och stannade till och hälsade.
– Tjena killar, bra match ni gjorde igår.
– Tack, men det räckte ju inte den här gången heller, sa Charlie.
– Så du tackade nej till Warberg i Superligan? frågade Warbergs lagkapten Staffan Jonsson och tittade på Brian.
– Ja, det lockade mer med Vegas än Varberg, flinade han.
– Det kan till och med jag hålla med om. Ni blir ju bättre och bättre för varje turnering. Ni ska väl spela vidare nästa säsong? frågade Warbergs lagkapten.
– Ja, det hoppas jag. Vi behöver vinna lite fler matcher så att vi drar in mer pengar, sa Brian.
– Jo, det är tufft förstår jag. Att tvingas kvala eller åka ut i första omgången. Vi är ju lyckligt lottade som redan spelat in flera miljoner. Men ni är välkomna att spela med oss. Ifall ni inte anmäler ert lag till nästa säsong, sa Jonsson.
– Erbjuder du oss ett kontrakt?
– Vi har några spelare som eventuellt lägger av efter den här säsongen. Dessutom tänkte vi bredda truppen lite för att orka med alla matcher bättre. Så vi har plats för flera. Ni två platsar säkert hos oss, kanske er målvakt också han var duktig. Och lagkaptenen, Stankovic, sa Jonsson.
– Jag har inga planer på att lämna Consuls, vi har ett talangfullt lag på gång, sa Charlie.
– Det har jag all respekt för. Men det är en fördel att värva spelare som vet lite om hur det är att spela på touren. Som sagt, skulle det gå åt skogen med ert eget lag eller om ni är sugna på att vinna titlar så är det bara att höra av er. Här är mitt mobilnummer, sa Jonsson och lämnade sitt kort till Brian.
– Aldrig att jag skriver på för Warberg, sa Charlie när Jonsson och de andra hade gått.