Den sista minuten av matchen mot Niederdorf blev inte så spännande. Schweizarna blev nervösa och frustrerade. Helsingborg Consuls spelade kyligt och inriktade sig på att förstöra powerplayet. Det lyckades fullt ut. Det visade sig att den spelare som fått matchstraff för knätacklingen också var den som styrde Niederdorfs powerplay och utan honom var de tämligen uddlösa.
Matchen slutade 6-5 till Consuls och de var vidare. Resten av kvalet flöt på utan incidenter trots att de fick klara sig utan Svoboda och Skovajsa. I kvalfinalen besegrade de norska Bergen Wild Vikings med 7-6 och de var inne i huvudturneringen.
– Det behövde vi. Utan de här prispengarna hade vi knappt haft råd med biljetter hem till Sverige, sa Emil till Anton när ingen annan hörde.
– Men nu har vi ju chansen att gå längre i den här turneringen.
– Tror du verkligen på det? Vet du inte vilka vi ska möta?
Som ett av kvallagen så hade de lottats mot ett av de högst seedade lagen. Världsettorna We Were Warberg.
* * *
Anton hade lärt känna en av tjejerna som jobbade på FWT-touren. Hon var en av körledarna som såg till att det var bra tryck på läktaren. Johanna Lindström var två år äldre än honom och en av fyra körledare som ansvarade för en körkärna bestående av fem personer som var anställda av touren. På varje spelplats fick hon sedan ytterligare 20-50 personer som förstärkning till kören. De hade inte mycket tid att repetera tillsammans, kvalfinalen brukade bli deras generalrepetition.
Två av körerna vilade varje match eftersom ingen orkade hålla igång och sjunga mer än två timmar i sträck. Framför allt i början av veckan var det intensivt för körerna. Mot slutet spelades det inte lika många matcher per dag så finaldagen parades körerna ihop två och två för att skapa två stora körer.
Johanna och de andra reste runt från plats till plats. Under själva kvalet fick de rycka in och jobba med annat också. Efter matchen mot Wild Vikings sprang han ihop med henne i korridoren på väg från arenan.
– Grattis till segern idag, sa Johanna och gav honom en kram.
– Tack, det var jäkligt skönt. Men det blir tufft imorgon mot Warberg, sa Anton.
– Ja, de är bra. Men vem vet. Dags för en skräll?
– Hejar du på oss imorgon?
– Nej, tyvärr. Jag står i hemmaklacken. Men jag lovar att hålla tummarna för er ändå, sa Johanna och rusade vidare till ett möte.
* * *
Precis som i alla andra turneringar hade Zürich Open sina organiserade körer på läktarplats. Men schweizarna hade valt ett eget grepp. Det lag som var lottat som hemmalag fick rejält mycket mer stöd, även från klacken. Den vita klacken var helt enkelt dubbelt så stor som den svarta. Någon i arrangörsstaben tyckte att det var mer realistiskt, det skulle ge en genuin känsla av hemma- respektive bortaplan för lagen.
Dessutom hade de adderat de typiska kobjällrorna som brukade höras på landskamper och även andra matcher nere i alplandet.
Så när Warberg och Helsingborg gjorde entré på planen möttes de av en öronbedövande ljudvägg. Och det var Warberg som hade publikens stöd. En av deras spelare hade dessutom varit proffs nere i Schweiz många år tidigare, just i Zürich.
Alla förväntade sig att WWW skulle göra processen kort med det unga Consuls. Speciellt när Helsingborg saknade sina båda tjecker. Svoboda var avstängd även en match i huvudturneringen efter sitt grova matchstraff i kvalet. Skovajsa var skadad. Han hade testat på uppvärmningen men knäet höll inte. Det gjorde för ont och han stannade på bänken. Istället fick han hjälpa till att coacha laget.
* * *
Första perioden. Det var klasskillnad. Warberg drog upp ett högt tempo och med sitt rappa passningsspel skapade de farligheter hela tiden. 3-0 var i underkant.
I pausen tog Skovajsa till orda. Han talade långt ifrån perfekt engelska, letade efter orden emellanåt men han visste vad han ville se.
– Ni måste göra svårt för dem. Jobba hårdare. Stressa deras backar, de är lite långsamma men nu får de tid att hitta passningar. De kommer att sänka tempot nu, vill spela av matchen. Vila inför nästa omgång. De är redan i finalen mentalt. Ta vara på det, ni har allt att vinna, sa Skovajsa.
– Han har rätt. De tror att de redan har vunnit matchen. Nu vinner vi andra perioden, sa Anton.
Det blev precis så som Skovajsa förutspått. När de kom ut i andra perioden så hade flera av WWW:s bästa spelare tagit på sig överdragströjorna och några nya spelare fick chansen. De vilade sina stjärnor.
3-1 gjorde Charlie när Brian stressade sin back till ett misstag. Helt ren placerade han bollen retfullt enkelt intill ena stolpen några decimeter över golvet. Sedan blev det 3-2 på nästan samma sätt, Consuls satte press på WWW:s backar. En av dem hade inte spelat första perioden och slog flera felpassningar.
Men det snyggaste målet i matchen var kvitteringen till 3-3. Den fick till och med stora delar av publiken att applådera Consuls insats. Robin Gonzales parkerade bakom mål, fick bollen av Carl Larsson. Robin fick stå där oattackerad, Warbergs backar stod kvar framför mål och höll sina markeringar. Då drog Robin upp bollen i hooken, svepte den fram och tillbaks i en av sina zorrofinter och tog plötsligt ett steg in mot första stolpen, målvakten var där och täckte men Robin vände tillbaks och sprang över till bortre stolpen fortfarande med bollen i hooken. Vispade sedan upp den i nättaket innan målvakten hunnit dit.
– Snyggt mål, sa Charlie.
– Det var på tiden att du gjorde ett zorromål igen, sa Viktor.
I pausen inför tredje var stämningen hög i Consuls omklädningsrum. De hade hämtat upp ett underläge mot ett av världens bästa lag, i alla fall på touren.
– Tänk om vi slår ut världsettorna, vilken skräll det skulle vara, sa Carl Larsson.
– Årets skräll utan tvekan, sa Robin.
– Deras backar är inte särskilt bra egentligen, sa Viktor.
Warberg gjorde en del förändringar inför sista perioden. De bytte målvakt och satte åter in alla sina stjärnor. De höjde åter tempot. Men när Consuls fick chansen i powerplay behövde de bara 12 sekunder för att göra 4-3, ett mäktigt skott av Brian som satt välplacerat uppe i målvaktens vänstra kryss.
– Fan grabbar, nu vinner vi det här, vrålade han.
Motståndarna malde dock på. Consuls spelare började tänka på att försvara ledningen och att de faktiskt var på väg att slå ut det bästa FWT-laget. När Warberg kvitterade till 4-4 spred sig nervositeten.
Med två snabba mål hade Warberg återtagit ledningen, 6-4. Därefter drog de ner på tempot, kontrollerade matchen genom att hålla bollen inom laget och låta Consuls jaga. I en period hade de spelat sitt livs innebandy. Men i den sista perioden var Warberg åter det bättre laget. Matchen slutade 8-4.
– Bra match, ni kommer att gå långt. Nästa gång kanske vi möts i en semifinal, sa Staffan Jonsson, lagkapten i Warberg efter matchen.
– Tack. Jag trodde faktiskt att vi skulle vinna ett tag, sa Anton.
– Det kunde ni ha gjort men det verkade som om ni började tänka för mycket i sista perioden, speciellt efter att vi kvitterat. Lycka till med kvalet i Palma.
* * *
Samma dag tog de avsked av sina båda legoknektar, som de flesta numera såg som vilka spelare som helst i laget. Jan Svoboda och Pavel Skovajsa hade spelat färdigt och skulle åka hem till Tjeckien. Skovajsa behövde rehabilitera sitt knä. De hade pratat lite om att förlänga kontraktet med Svoboda men det fanns inte pengar att betala hans lön.
– Det har varit ett nöje att spela för er. Vi gör det gärna igen nästa år om vi får. Om ni behöver oss då. Ni har potential grabbar, bara fortsätt kämpa så kommer det att lossna. Idag visade ni att ni kan utmana de allra bästa lagen om ni ger 110 procent i varje byte, sa Skovajsa.
– Jag är säker på att ni snart är i kvartsfinal i en FWT-turnering, sa Svoboda.
– Tack för allt, det har varit lärorikt att spela tillsammans med er, sa Charlie.
– Ja, ni har gjort oss alla till bättre spelare, sa Anton och han undrade hur laget skulle klara sig utan deras rutin.
– Vi klarade oss rätt bra mot Warberg utan dem, sa Viktor som om han läst Antons tankar.
– Det har du rätt i. Nu ser vi till att kvala in till Palmas FWT och gå till semifinal.
– Final.
– Vi vinner finalen!
– Det hade varit underbart. Ett par miljoner i prispengar. Då kanske vi till och med kan åka till USA?
* * *
De började förbereda sig för att lämna Zürich. Den här gången tänkte de resa i god tid och inte riskera att komma fram i sista sekunden. Dessutom hade Emil hittat billiga hotellrum, de behövde spara pengar. Anton, Emil och Viktor satt inne på sitt rum. Emil berättade om deras finansiella situation.
– När vi betalt alla kostnader för resa, boende och mat i Palma kommer vi bara att ha 28 000 kronor kvar på kontot, sa Emil.
– Jaha, vad innebär det? frågade Viktor.
– Om vi inte kvalar in kommer förmodligen alla spelare att få betala sina egna flygbiljetter till Sverige.
– Va? Är det slut på pengar. Men skulle inte Jocke fixa fram fler sponsorer?
– Jo, det skulle han, sa Emil.
– Det måste finnas något vi kan göra. Eller som Jocke kan göra, sa Anton.
I samma ögonblick knackade det på dörren. Utanför stod deras manager och tränare.
– Killar, jag har något att berätta, sa Jocke Wilhelmsson.