Efter den trista sortin från FWT-turneringen i Prag och förlusten mot kändislaget Prague Allstars gick resan vidare med tåg till tyska Lindau. En liten stad som låg vackert vid Bodensjön, nära gränsen till Österrike och Schweiz.
– Det vackra läget vid Bodensjön bidrar sommartid delvis till medelhavsklimat och innebär härliga badmöjligheter i sjön, läste Emil på Wikipedia när någon undrade vad det var för en håla de var på väg till.
– Schysst. Undrar om det är varmare där än i Sundet, sa Viktor.
Efter sina insatser i både Helsingfors och Prag borde de ha varit direktkvalificerade till turneringen i Lindau. Men eftersom direktplatserna fördelades redan innan de kom till Helsingfors så var det kvalspel som gällde ännu en gång. I kvalet hade de i alla fall fått en hygglig lottning och i de inledande matcherna mötte de mest tyska lag. Hoppfulla och naiva tyska lag som helt missat trenden med legoknektar och enbart satsat på egna spelare.
– Det här kvalet vinner vi enkelt, sa Charlie när Emil berättat om lottningen och motståndet på deras fjärdedel.
Inledningsvis såg det ut som om han skulle få rätt. I första matchen mot ett lag från München gick de inte ens för fullt men vann ändå med tvåsiffrigt. Det såg länge ut som om Ali Hassan skulle få hålla nollan. Men tyvärr blev spelarna lite väl våghalsiga i jakten på mål framåt och tyskarna kunde kontra in två tröstmål. Consuls vann med 17-2.
Det fortsatte på samma sätt. De vann alla kvalmatcher på vägen fram till kvalfinalen med tvåsiffrigt. Det var tyska och belgiska lag. De hade haft turen att slippa de schweiziska, finska och svenska lagen helt. Men i kvalfinalen väntade ett norskt lag som de inte hade så bra koll på. De hade aldrig sett norrmännen spela.
Helsingborg Consuls gick in till matchen fyllda av självförtroende. I omklädningsrummet skämtade spelarna om att målet måste vara tvåsiffrigt igen.
– Nu ska vi inte bli för kaxiga, norrmännen har imponerat i kvalet. De har också vunnit med tvåsiffrigt i flera matcher, sa Anton.
– Dessutom slog de ju ut ett annat svenskt lag i förra matchen, sa Emil.
– Äh, det var ju ett korplag från Trelleborg de mötte. Dem hade vi också vunnit mot, sa Joel Magnusson.
Consuls fick en drömstart. Redan i första matchminuten snappade Brian upp en felpass från en norsk back och kunde oattackerad kliva fram och dundra in bollen i ena krysset, 1-0.
– Vad var det jag sa, vi gör tvåsiffrigt, skrattade Brian.
De första minuterna av matchen spelade Consuls bra. Det var ett tillslag på bollen hela tiden och spelarna rörde sig, sökte fria ytor och var passningsbara. Det gav utdelning efter fyra minuter då Svoboda hittade Tom Stenhög som sköt direkt. Målvakten räddade men Brian petade in returen och det var 2-0.
Efter det skiftade matchen karaktär. Consuls började chansa med passningarna i jakt på öppnande genomskärare och mål. Och spelarna började transportera boll istället för att passa den vidare direkt. Det gjorde att Larvik Kings hann samla sitt försvar och vann fler närkamper.
Innan första perioden var över hade Larvik kvitterat till 2-2. I början av andra perioden gjorde de dessutom 3-2 i powerplay sedan Brian tagit en onödig utvisning då han rappat en av de norska backarna över vaderna.
Helt plötsligt blev den norske målvakten till en vägg. Han gjorde ett par omöjliga räddningar.
– Det är ju helt sjukt. Han tar ju allt, sa Tom efter att ha skjutit sitt fjärde skott på mål och sett bollen ta på målvaktens axel och ut över sargen.
– De tvingar oss att ta avslut ur dåliga vinklar. Vi måste få upp passningstempot, annars får vi inga bra skottlägen, sa Anton.
Consuls pressade och ägde bollen mest hela tiden. Men norrmännen höll tätt. Brian prickade stolpen. Svoboda hade ett tungt skott i ribban. Men bollen ville bara inte in. Och mitt i den intensiva helsingborgspressen så fick Larvik en kontring, två mot en. Anton var ensam kvar och försökte täcka bort passningsvägen men Pedersen lyfte bollen över hans klubba och Halvorsen slog till på volley innan Emil hann förflytta sig över till andra sidan av målet. 2-4 var inte rättvist men det var ställningen med fyra minuter kvar av matchen.
Helsingborg Consuls tog timeout och chansade med att plocka ut målvakten. Med två minuter kvar drog norrmännen dessutom på sig en utvisning och de fick spela sex mot fyra. Det hjälpte inte, ett skott av Anton räddades av målvakten. Returen landade hos Pedersen som rensade undan och bollen gick över huvudet på Skovajsa i riktning mot det tomma målet på Consuls planhalva. Den rullade sakta, Skovajsa rusade efter men hann inte ikapp bollen innan den passerat mållinjen. 2-5 och det var ridå. De var utslagna ännu en gång.

* * *

– Du har räknat ut vad den här turneringen kostar oss? frågade Anton.
– Japp. Tjeckerna ska ha sina 40 000, vi ska betala våra hotellrum och mat. Och resan från Prag. Vi går nog back 125 000 kronor ungefär på den här turneringen. Men det är nog ändå billigare att stanna kvar här än att åka till Zürich redan nu, sa Emil.
– Är hotellen dyrare där?
– Jag tror det. Framför allt är det nog enklare att fixa träningstider här känns det som. Vi får njuta av att se matcher och passa på att bada i sjön.
– Hur ser ekonomin ut nu egentligen?
– Vi har under 200 000 kronor kvar på kontot när vi betalt tjeckerna.
– Det var inte bra. Vi måste kvala in till Zürich.
– Ja. Det kommer att kosta oss lika mycket där och vinner vi inga pengar så har vi knappt tillräckligt kvar för att ha råd att åka till nästa turnering. Vi skulle behöva gå till andra omgången i Zürich också för att ha lite marginal. Men det blir nog tufft med en massa schweiziska lag och kanske fler tjeckiska än här också.
– Fan att vi skulle slarva bort segern idag. Det är för dåligt av oss, sa Anton.

* * *

Det tuffa matchandet började slita på spelarna. Sedan debuten i Stockholm hade de spelat 26 matcher på sju veckor. En hel Superligasäsong på mindre än två månader. Låt vara att det inte varit högsta tempo i alla matcher, men det var många spelare som hade känningar i muskler och leder.
– Vi skulle behöva en fystränare till laget. Nu kör vi ju bara samma program som Stellan gjorde med oss i juniorlaget. Svårt att veta hur mycket vi ska vila nu när vi spelar så mycket matcher, sa Anton.
– Vi har väl inte råd med en fystränare. Men det hade nog varit bra med en tränare. Inte för att du och Jocke gör det dåligt men ändå, sa Viktor.
– Jag vet vad du menar. Jocke kan för lite innebandy och jag kan inte coacha samtidigt som jag spelar. Vi skulle behöva någon som Svoboda.
– Men som snackar svenska.
– Eller åtminstone bättre engelska.
– Har du hört något från Kalle?
– Nej, inte sedan jag pratade med honom innan Prag. Han sa att han fortfarande inte var sugen. Jag vill inte ringa och tjata för mycket på honom heller, men det känns som om det är kört, sa Anton.
– Det måste finnas fler rutinerade spelare. Finns det inga svenska legoknektar på touren som vi kunde hyra in istället för tjeckerna?
– Emil frågade faktiskt Jocke om det. Det finns visst en före detta landslagsspelare, han visste inte vem, som spelar i Superligan nu men som var beredd att spela en FWT-turnering. Han ska vara riktigt bra, har spelat i VM för Sverige.
– Hur mycket skulle han ha?
– Femtiotusen per turnering. Plus segerpremier, hotell och fria resor. Mer än både Svoboda och Skovajsa tillsammans.
– Oj. Hur mycket kostar de förresten?
– Du får inte säga det till någon annan.
– Nej, jag håller tyst.
– De får tjugotusen var, plus procent på prispengarna om vi vinner några.
– De har bra betalt. Alla vi andra spelar gratis.
– Ja, några löner har vi inte råd med precis. Vi ska vara glada om vi har råd att slutföra touren. Vi måste kvala in till Zürich annars…
– Annars?
– Annars kan vi nog packa väskorna för att åka hem igen, sa Anton.

* * *

Anton ringde Emma efter förlusten i kvalfinalen. Han hade pratat med henne en vecka tidigare då de var kvar i Prag för att höra om hon tänkte komma ner till Tyskland. Men hon drog på det, sa att hon jobbade mycket.
Han berättade att de var pressade att vinna för att ha råd att fortsätta på touren.
– Jag håller tummarna för er här hemma, sa hon.
– Du tänker inte komma ner alls eller?
– Nej, jag tror inte det. Det känns inte så.
– Vad känns det som då?
– Det känns som om vi kanske ska ta en paus.
– En paus?
– Jag behöver få tid att fundera. Jag har kommit in i Umeå. Jag håller på och jagar en lägenhet där uppe nu.
– Hur länge ska du plugga där?
– Tre år till att börja med. Jag vet ju att du inte tänker flytta till Umeå.
– Nej, de har visserligen bra innebandyklubbar där uppe men…
– Så det kanske är lika bra att vi avslutar det redan nu. Du vill ju egentligen spela vidare på touren nästa säsong också eller hur?
– Ja, det är klart att jag vill. Men just nu vet jag inte ens om vi har råd att slutföra den här säsongen om vi inte kvalar in till Zürich eller hittar någon sponsor.
– Men håller du inte med mig?
– Håller med dig om vadå?
– Att det är lika bra att vi gör slut. Eller i alla fall tar en paus.
– Jag saknar dig Emma.
– Jag har saknat dig också. Men jag tror inte att det funkar med ett distansförhållande. Min syrra var ihop med en kille i Stockholm i ett fyra månader. De åkte och hälsade på varandra varje helg och snackade i telefon varje kväll.
– Men det funkade väl? Om man vill så går det.
– Till sist tröttnade de båda två. Hon ville inte flytta till Stockholm och han ville inte flytta till Helsingborg. Så de gjorde slut.
– Det betyder väl inte att vi måste göra så?
– Erika sa efteråt att hon bara ångrade en enda sak med det förhållandet.
– Vad var det?
– Att hon inte gjort slut med honom tidigare så att hon inte slösat bort så mycket tid och pengar på resor och försummat sina vänner.
– Älskar du inte mig längre?
Det blev tyst i andra änden av luren. Han tyckte det lät som om Emma grät. Hon drog i alla fall in luft i näsborrarna. Kanske var det hennes pollenallergi.
– Jo. Nej. Jag vet inte. Jag är inte säker.
– Då är det väl dumt att göra slut. Vi kan väl se hur det funkar.
– Nej, jag tänker inte göra samma misstag som Erika. Det är bäst att vi gör så här. Jag hoppas att vi fortfarande kan vara vänner.
– Men, Emma. Snälla.
Han visste inte vad han skulle säga mer. Visst hade han själv funderat över hur det skulle funka att vara ifrån varandra flera veckor och månader. Det var ju inte bara sommaren utan hela hösten. Och förhoppningsvis bara några månader hemma i Helsingborg innan de drog till Asien nästa säsong. Men deras innebandyäventyr kunde ta slut tidigare. Han hade aldrig träffat en tjej som Emma, han hade verkligen trott att de skulle vara tillsammans för alltid.
– Du, Anton jag måste sluta nu. Vi får prata mer någon annan gång.
– Emma?
– Ja.
– Tänk igenom det en gång till. Jag kan komma upp och hälsa på dig i Umeå när säsongen är slut.
– Anton. Lyssna, det är slut. Det är ingen idé att vi håller på och försöker rädda det här. Det tar flera månader innan vi träffas nästa gång. Även om du är hemma i Helsingborg i vinter så är det 120 mil emellan oss. Jag vill inte ha en pojkvän som jag träffar en gång i månaden. Det kommer aldrig att fungera. Det är slut. Du får glömma mig. Du träffar säkert någon annan snart.
– Men…
– Livet går vidare, Anton. Nu måste jag verkligen sluta. Vi hörs.
Sedan la hon på. Han höll kvar telefonen i handen och knappade snabbt in ”Jag älskar dig fortfarande” och skickade iväg ett sms. Han satt och väntade fem minuter på ett svar. Tio minuter. En timme senare hade han fortfarande inte fått något sms i retur.
Han gick in på toaletten, sköljde ansiktet med kallt vatten och torkade bort snörvlet. Emil och Viktor skulle snart vara tillbaks och han ville inte visa att han gråtit.

* * *

De stannade kvar i Lindau så länge som det var möjligt och hann se finalen där svenska We Were Warberg förlorade mot finska Helsinki Heroes. Sedan gick de ut och åt en god middag, fick ännu en skön hotellnatt. Söndagen var resdag och på eftermiddagen väntade en båtresa över Bodensjön från Friedrichshafen till Romanshorn. Sedan vidare med tåg till Zürich, det skulle inte ta mer än ett par timmar och de skulle hinna checka in på hotellet före midnatt och sova sex-sju timmar innan det var dags för kvalmatch.
Men resan gick inte som tänkt. Först missade de tåget i Lindau för att Carl och Linus hade glömt bort tiden och de fick vänta på nästa tåg.
– Det är väl lugnt, vi hinner i tid ändå, sa Carl.
Men sedan missade de precis färjan och fick vänta på nästa.
– Vi får försöka sova på tåget. Det lär bli rätt sent innan vi är framme i Zürich nu, sa Emil och tittade på klockan samtidigt som han kollade tidtabellerna på en dålig internetuppkoppling.
När de väl satt på tåget från Friedrichshafen blev de stående på spåret bara några kilometer därifrån.
– Vi skulle aldrig ha stannat kvar så länge. Vi borde ha åkt redan igår kväll efter finalen. Tänk om vi kommer för sent till matchen. Då förlorar vi på walk over, suckade Emil.
– Det kan väl inte ta så lång tid för dem att reparera vad det nu är som är trasigt, sa Viktor.
– Säg inte det, nu är det ju mitt i natten. Alla reparatörer ligger och sover. Det kan mycket väl dröja till imorgon bitti innan vi kommer dit. Vi kanske skulle försöka hoppa av det här tåget och leta reda på en taxi som kan köra oss till Zürich istället?
Emil var på väg att ringa efter en taxi när de suttit fast i två och en halv timme. Men då började tåget äntligen rulla mot den schweiziska storstaden – till deras stora lättnad.
De anlände till Zürich fem timmar senare än planerat och plötsligt var det väldigt stressigt, klockan var fyra på morgonen och de hade inte ens checkat in på hotellet.
– Skit, vi ska spela match om fem timmar och vi vet knappt var hallen ligger, sa Viktor.
– Inte bästa uppladdningen att sova sittande på ett tåg, sa Emil och sträckte på sig. Han var stel i ryggen och kunde knappt räta ut benen.
När de kom till hotellet var receptionen stängd. Efter en halvtimme dök en trött nattportier upp och de fick sina nycklar.
– Glöm inte ställa klockorna nu killar. Frukost kl sju och då ska ni vara ombytta och klara. Vi tar bussen halv åtta till hallen, sa Emil.
Det var inte oväntat att någon skulle försova sig. Efter att ha själv ha slängt i sig frukosten sprang Emil upp och bankade på dörren till det rum där Carl, Linus Ett och Tom låg och sov gott.
– Bussen går om åtta minuter. Skynda er, skrek Emil.
De anlände till hallen 25 minuter innan matchen skulle köra igång. Letade upp omklädningsrummet och hann precis byta om och köra en kort uppvärmning innan domarna var klara att blåsa igång matchen.
Men de var inte alls med i matchen. De mötte ett schweiziskt lag som i vanliga fall spelade i tredjedivisionen. Efter första perioden låg Consuls under med 1-3 och spelade inte alls bra.
– Det känns som att spela i en bastu, det måste vara närmare 30 grader varmt i den här hallen, sa Viktor när de samlades i pausen.
– Inte lätt att prestera något när man inte hinner värma upp, sa Emil som hade släppt in åtminstone två skott som han normalt sett borde ha räddat.
Andra perioden gick precis som den första. Schweizarna var det bättre laget och helsingborgarna var mer fokuserade på alla problem de haft på vägen dit. Tom Stenhög hade glömt sina klubbor på tåget och fick låna en av Charlies.
– Hade jag haft min egen klubba hade jag gjort mål på din sista passning, sa han till Charlie.
Inför sista perioden låg de under med 1-5. När Jocke kom in i omklädningsrummet var han förbannad.
– Nu får ni skärpa er. Sluta gnälla på att det är varmt i hallen, att ni fick sova på ett tåg eller att ni inte har era vanliga klubbor. Ni ska vara proffs, då får ni hantera det här. Ni måste räkna med att det kan bli förseningar när man reser så här mycket, vi skulle åkt en dag tidigare från Lindau. Men nu går ni ut och spelar som ni kan i sista perioden, sa Jocke.
– Jocke har rätt. Nu slutar vi gnälla och börjar lira innebandy. Vi är bättre än dem. Men vi måste spela mycket snabbare och komma till avslut. Max ett tillslag är det som gäller i sista perioden. Nu kör vi grabbar, sa Anton.
De gick ut och körde. Stelheten från resan hade släppt och spelarna ändrade fokus. Consuls reducerade tidigt till 2-5 och 3-5. I mitten av perioden fick de chansen i powerplay och Anton sköt 4-5 från backplats. De fortsatte pressa tillbaks schweizarna som knappt fick låna bollen. Med tre minuter kvar kom kvitteringen 5-5 efter något som mer liknade powerplay trots att lagen hade lika många spelare på plan.
Bara tio sekunder efter kvitteringen tog sedan Consuls ledningen med 6-5 genom Tom Stenhög som äntligen hade fått rätt på Charlies klubba.
En och en halv minut kvar. Nu var det omvända roller och Niederdorf var de som jagade en kvittering. De spelade tufft. När Skovajsa fick kontroll på bollen nere i sarghörnet och vände bort sin schweizare råkade han ut för en ful knätackling. Han tog sig direkt över knäet och vred sig i smärtor på golvet.
Svoboda stegade fram och crosscheckade motståndaren som utdelat knätacklingen så att han åkte i golvet. Tumult uppstod och båda lagens spelare knuffade på varandra samtidigt som Skovajsa låg kvar.
Svoboda fick matchstraff liksom Niederdorfs spelare. Men Consuls fick slutföra matchen utan sina två bästa spelare – de tjeckiska legoknektarna.
En fördel på Floorball World Tour var att det alltid fanns matchläkare eller åtminstone sjukgymnast på plats vid varje match. Därmed slapp lagen ha med sig egna sjukgymnaster. Skovajsa fick bra behandling direkt men det var färdigspelat i matchen. I värsta fall för hela turneringen.
Anton, Danto, Charlie och Brian fick inleda. Niederdorf kunde ställa upp med sin powerplayfemma och spela fem-mot-fyra eftersom de plockat ut målvakten. Det återstod 88 sekunder av ordinarie speltid.