Emil Fredriksson var van att ta saken i egna händer. Han var full av idéer och satt sällan och väntade på att någon annan skulle föreslå vad de skulle hitta på.
Redan sista året på högstadiet hade han startat ett eget företag. Han köpte in allt möjligt och lyckades sälja vidare till vänner, bekanta och ibland även butiker. Kanske hade han förmågan i blodet eftersom hans pappa ägde ett flertal företag och alltid hade uppmuntrat Emil att våga prova sina idéer.
Anton tänkte på sommaren 2005. Hela gänget låg nere på Fria Bad och svettades.
– Nu skulle det vara gott med en riktigt kall dricka. Synd att det inte går runt någon och säljer, ni vet som när man är nere i Spanien och det går runt en massa snubbar och ropar “cold drinks and ice-cream!”. Det skulle vi haft nu, sa Charlie.
– Bra idé, sa Emil och inom några minuter hade han packat ihop sina saker i en väska och gett sig iväg. De andra tittade efter honom.
En halvtimme senare var Emil tillbaks med en kylväska, fullproppad med iskall läsk. Han ställde kylväskan bredvid gängets handdukar och satte upp en skylt där det stod “Kalla drycker 15:-” och lade sig på handduken bredvid och väntade.
Inom en timme hade han sålt de 20 burkarna och tjänat 200 kronor. De andra bara skakade på huvudet. Den sommaren tjänade Emil många tusenlappar på stranden.
Emil var även en duktig innebandymålvakt. Han hade varit andremålvakt i Skånelaget som 15-åring och skulle förmodligen ha en framtid i högre serier, om han valde att satsa. Han var en naturbegåvning i skolan och skaffade sig bra betyg trots att han inte gärna spenderade så mycket tid med böckerna. Han njöt mer av att förverkliga sina idéer än att plugga in fakta om vad andra hade gjort genom historien.
Just nu grubblade han mest över om han skulle söka in till högskolan eller om han skulle satsa på sitt företag istället.

* * *

– Floorball World Tour? Jag tycker jag känner igen det, är det inte den där turneringen med världens fyra bästa landslag? sa Viktor.
– Nej, du tänker på World Challenge. Det här är något annat, helt nytt. De har inte gått ut med så mycket marknadsföring ännu men jag känner en av grundarna lite grann så jag har hört en del om det redan. Den första turneringen spelas i Australien nästa vecka, sedan fortsätter det i Asien innan de kommer till Europa i början av sommaren.
– Coolt att resa jorden runt och spela innebandy. Blir ju rätt långa resor. Vi som gnällde när vi behövde köra till Osby, sa Anton.
– Jo, det kostar en del. Man får ingen reseersättning på touren. Det gäller att skaffa sponsorer och spela ihop pengar, precis som tennis- och golfproffsen, sa Emil.
– Så det är prispengar i turneringarna? frågade Viktor.
– Ja, det är klart. Jag vet inte om de spikat den slutliga prissumman men jag vet att Bertil snackade om att vinnarna i Sydney skulle få 250 000 dollar eller något i den stilen.
– Wow, över två miljoner kronor för laget att dela på. Det låter schysst. Dags att hoppa av skolan och dra till Sydney direkt eller vad säger ni grabbar? sa Viktor?
– Eller inte. Men hur är egentligen kvaliteten på lagen på den här touren? Hur många lag är det som är med i turneringarna?
– Huvudturneringen på varje ställe har bara 32 platser. De flesta av dem går till lag som har tjänat in rankingpoäng tidigare. Det påminner om ATP-touren i tennis. Men sedan kör de en helt öppen kvalturnering veckan innan. Där kan vem som helst anmäla ett lag och försöka kvala sig in till huvudturneringen.
– Så där kan det vara hundra lag med?
– Eller tusen. Det är typ fyra eller åtta platser i huvudturneringen som står på spel. Och där får man ranking­poäng som gör att man kan gå direkt in eller i alla fall slippa spela så många kvalomgångar i kommande turneringar, sa Emil.
– Låter tufft. Men hur bra lag är det egentligen med i turneringarna där borta? Är det verkligen några svenska lag som åker till Sydney nu när det är slutspel i Sverige? sa Anton.
– De flesta serierna i Sverige är ju färdigspelade i början av mars. Det är ju bara kval och slutspel som pågår. Dessutom har jag hört att en del av de lag som anmält sig härifrån består av äldre spelare som egentligen lagt av. Men man kan nog plocka en del enkla rankingpoäng genom att spela Asien-turneringarna, det lär bli rätt mycket starkare startfält i Stockholm i sommar, sa Emil.
– Kommer det att gå en turnering i Stockholm?
– Ja, det är klart. Innebandyvärldens huvudstad måste ju ha en egen turnering. Gissa hur många lag som kommer att ta chansen där att vara med och tävla om ett par miljoner i prispengar? Det blir grymt.
– Där måste vi vara med, sa Viktor.

* * *

Alla var överens om att det inte var realistiskt att åka till Australien, Singapore eller Japan för att lira turneringar. Även om det lockade att få spela mot en massa innebandyamatörer från länder som förlorade med tvåsiffrigt mot det svenska landslaget i VM. Men att ta ledigt från skolan i ett par veckor under den sista terminen var inte att tänka på.
De övervägde Oslo i början av juni. De skulle kunna åka med Oslofärjan från Köpenhamn eller en billig bussresa direkt upp från Helsingborg. Men samtidigt krockade det med skolavslutningen och i deras fall studenten. Det fick bli debut i Stockholm där kvalet skulle inledas den 22 juni.
– Hur många spelare ska man vara i laget? De kör väl med stora mål och målvakt? sa Viktor.
– Du kan vara lugn, det är 5-manna med målvakt som gäller. Annars hade jag inte brytt mig om det, sa Emil och fortsatte:
– Jag har inte stenkoll på reglerna faktiskt så jag vet inte om de kör 3×20 eller 2×20 eller något annat i kvalet. Men vad jag förstått så är vanliga innebandyregler som gäller. Men man får ju tänka på att ju fler spelare vi har i truppen, desto fler är vi som ska dela på pengarna om vi vinner.
De andra insåg hur Emil resonerade. Skulle de resa runt i Europa innebar varje spelare en kostnad. Självklart skulle var och en få betala sina egna resor i början men om de var 20 spelare i truppen krävdes det mer prispengar och fler sponsorer för att överleva.
– Vi måste ju i alla fall ha två hela femmor plus målvakt. Ja, en reservmålis är väl också rätt bra att ha när du är ur form, Emil, sa Anton.
– Okej, det blir 12 spelare. Kanske ytterligare någon reserv, men max 15 man totalt tycker jag. Sedan måste vi ju ha en tränare, det funkar knappast med någon av oss som spelande tränare, eller hur?
– Nej. Synd att Stellan ska ha barn, han hade varit perfekt.
– Han kanske känner någon? Eller fråga din pappa om han vet någon duktig coach, sa Viktor.
– Ja, jag får kolla runt lite, sa Anton. Men innan vi börjar snacka med alla killarna måste vi ju veta hur mycket det kommer att kosta. Jag menar behövs det 10 000 kronor eller 50 000 kronor till mat och resor?
– Jag ska räkna på det och göra en riktig budget. Det fixar jag, sa Emil vars entreprenörshjärna redan hade börjat räkna på intäkter, utgifter och allt annat som hörde till en budget. Faktum var att han egentligen brann minst lika mycket för den organisatoriska delen av ett lag som det rent sportsliga. Att tävla i Floorball World Tour var betydligt mycket mer spännande business än att lira i en av Skånes div 5-serier. I hans huvud började en affärsplan ta form.
– Men vi kanske ska snacka lite med de andra, i alla fall se till att inte Charlie eller Brian skriver på något kontrakt som förbjuder dem att spela med oss, sa Viktor.
– Jag snackar med dem, sa Anton.

* * *

När Anton vandrade hemåt, en promenad på knappt 100 meter, funderade han på vad Emil hade berättat. Han var van vid att höra om Emils galna projekt, de hade trots allt känt varandra sedan de började sjuan. Den ena idén var vildare än den andra och Emil hade en förmåga att kasta sig mellan olika projekt. Han tröttnade snabbt och blev inspirerad av något annat. Han var lika bra på att avsluta som att påbörja olika saker.
Men samtidigt lyckades Emil förvånansvärt ofta genomföra många av de där galna idéerna som ingen annan skulle våga sig på att prova. För Anton hade han under höstlovet avslöjat att han egentligen tjänade tillräckligt med pengar på sitt eget företag för att kunna hoppa av skolan, flytta hemifrån och jobba heltid med det. Trots att han bara skötte det på kvällar och helger. Emil hade helt enkelt näsa för affärer.
Floorball World Tour lät som något som Emil hade kunnat hitta på. Bara tanken på att starta en serie av innebandy-turneringar över hela världen var, ja närmast overklig liksom namnet på företaget bakom, InnebandyPiraterna Ltd. Innebandyn var jättestor i Sverige och Finland. Även i Tjeckien och Schweiz kände många till sporten. Men inte i resten av Europa. Och Asien, där kunde det inte vara många som kände till floorball.
Samtidigt lockade tanken på att bli proffs. Tänk att kunna lira innebandy på heltid, resa världen runt. Det var ju sådant killar som Charlie och Viktor kunde drömma om att göra i fotboll eller tennis. Proffs i innebandy kunde man möjligen bli i Schweiz, eller på halvtid i den svenska Superligan. Men varken i Sverige eller Schweiz blev man miljonär på sin sport.
Han låste upp ytterdörren, klev in och slängde sin väska på golvet i hallen. Han började klä av sig ytterkläderna.
– Hallå, ropade han.
– Hej, har du haft en bra dag? svarade en röst inifrån tv-rummet. Hans mamma Kristina satt som vanligt klistrad framför Dr Phil. Utan att tappa alltför mycket fokus på den tunnhårige amerikanen, som berättade för två föräldrar om vikten av att de engagerade sig i sina tonårsbarn, informerade hon om att kvällsmiddagen stod i kylen och att det bara var att värma i mikron.
Anton hade stoppat i sig en kebab tillsammans med de andra grabbarna två timmar tidigare och var egentligen inte jättehungrig, men han lade ändå upp lite ris och kycklinggryta på en tallrik och satte in den i mikron. Han hällde upp ett glas mjölk och gick in på sitt rum och satte på datorn. Dags att snacka lite med Charlie och Brian. Om de nu var online på msn.

* * *

Precis innan Anton skulle stänga ner datorn och hoppa i säng så plingade det till, nytt meddelande från Emil. Budgeten för deras FWT-lag var klar.
Emil: “Har checkat lite priser på resor, hotell, anmälningsavgifter, mat och sånt. Det landar på 45-70 000 kronor.”
Anton: “För hur många turneringar?”
Emil: “6 st, Sthlm, Helsingfors, Prag, Lindau, Zürich, Palma. Det är 12 veckor med kval o huvudturneringar”
Anton: “Det låter väldigt lite för hela laget?”
Emil: “Det är per person.”
Anton: “Oj.”
Emil: “Om vi räknar med 15 man inkl tränare så blir det 700 000-1 miljon”
Anton: “Jag tror inte alla har råd att betala så mycket”
Emil: “Vi får fixa sponsorer. Sen kan vi ju vinna pengar också.”
Anton: “Men kan vi verkligen fixa fram en miljon på några månader? Det är mer än hela Tågaborg drar in.”
Emil: “Det är klart vi fixar det. Har du snackat med Charlie å Brian?”
Anton: “Ja, de är på. Men jag vet inte hur länge de kan vänta. HIF är på Charlie och FCH jagar Brian.”
Emil: “Jag ska fixa ett möte med lite sponsorer. Du kan väl fundera på om dina föräldrar har några kontakter bland företag i stan.”
Anton: “Ok, vi får snacka med resten av killarna oxå.”
Emil: “Kanon, ses i skolan imorgon.”
Anton släckte skärmen och kröp ner i sängen. Men han hade svårt att sova. Tankarna snurrade i skallen på honom. Han hade ett sparkonto med pengar som han hade ärvt efter mormor. Där fanns det 52 000 kronor. Han undrade vad hans pappa skulle säga om han plockade ut dem för att åka Europa runt och spela innebandy hela sommaren. Speciellt när hans pappa höll på att ordna ett sommarjobb som skulle kunna leda till förlängning i höst, något som skulle behövas om han inte sökte in på högskolan.
Innebandyproffs eller fastighetsskötare?
Valet var inte så enkelt som man skulle kunna tro.
Det sista han tänkte innan han försvann in i drömmens värld var:
– Hur fixar man fram en miljon kronor till ett lag som inte ens har ett namn?