Med tanke på att Elsa Sigridsson planerade allt hon tog sig för, varje dag i sitt liv, kom hennes död ytterst oväntat. Men personalen på servicehemmet Askhögen (det var mer än en person som hade upprörts över hur man kunde kalla ett äldreboende för något sådant men det var ett politiskt beslut som hade tagits i socialnämnden och därmed något ytterst genomtänkt får man förmoda) var däremot inte särskilt överraskade då hennes död såg planerad ut. Av henne själv.
Det var föreståndarinnan som hittade fru Sigridsson liggande på golvet framför sin favoritfåtölj i den lilla lägenheten. I hennes hand låg en burk med sömnpiller. Det fanns fortfarande lite liv kvar i åldringens kropp och ambulans tillkallades.
”Hur är det med henne? Hon verkade hur pigg och glad som helst när jag lämnade henne,” sa syster Maria som rusat till fru Sigridssons rum då hon fick syn på ambulansmännen som lämnade byggnaden.
”Jag tror inte hon överlever,” sa hennes chef, Elisabeth och tittade ut genom fönstret och följde blåljusen som försvann bort i skymningen.
”Åh, vad hemskt. Vad kan ha gjort att hon ville ta sitt eget liv?”
Ett par dagar senare anlände Sofia Sigridsson till Askhögen och hon suckade tungt när hon läste namnet på skylten vid entrén. Hon anmälde sig i receptionen och bara nickade när de beklagade sorgen.
Elsa Sigridsson kallades lite skämtsamt för Tant Pedant av personalen. Det var ändå ytterst kärleksfullt. Anledningen till detta öknamn var helt enkelt att hon var pedant. En extrem pedant när det gällde allt. Varje litet föremål i hennes lägenhet hade sin speciella plats. Varje morgon steg hon upp och dammtorkade alla de 167 föremålen. Hon tog ner tallrikarna som hängde på väggarna och svepte över dem med dammtrasan innan hon hängde tillbaks dem. Det var en form av ritual för henne och hon hade gjort så ända sedan hon flyttade in på Askhögen för åtta år sedan. Trots att hon det senaste året tog sig runt i lägenheten med hjälp av en rullator så fortsatte hon städa, varje dag.
I klädskåpet var alla lakan, örngott och handdukar välstrukna och vikta enligt särskilda regler. Motvilligt hade hon gått med på att låta syster Maria hjälpa henne med det, så länge som den unga sköterskan följde Tant Pedants instruktioner.
Sofia vred om nyckeln och steg in i lägenheten. Den här dagen tänkte hon bara kolla igenom den lite snabbt, framför gå igenom hennes farmors papper. Chiffonjén var olåst och när hon öppnade den fann hon ett kuvert. Utanpå stod det med gammeldags handstil som Sofia med nöd och näppe kunde tyda ”Sanningen (öppnas efter min död)”.
”Hittar du något intressant?”
Sofia blev livrädd och ryckte till av rösten bakom hennes rygg. Utan att hon märkt det hade syster Maria kommit in i lägenheten, Sofia hade lämnat dörren på glänt då hon gick in.
”Åh, förlåt jag menade inte att skrämma dig,” sa Maria.
”Ingen fara, jag fick en liten chock bara.”
Hon höll kuvertet i handen och tittade på Maria. Sedan öppnade hon det och började läsa.
”Inte så lätt att läsa skrivstil eller?”
”Nej, jag är inte riktigt van vid det. Det är bara ett par gånger om året när farmor skickar brev på min födelsedag eller till jul som jag tvingas försöka tyda det.”
”Jag kan läsa om du vill.”
”Ja, du är väl mer van.”
”Om det är okej alltså.”
”Javisst.”
Maria tog emot de två handskrivna bladen och började läsa.
”Denna berättelse kommer säkert som en chock för er men jag vill ändå dela med mig av den till er. Det är viktigt för mig att jag lämnar jorden på samma sätt som jag levt större delen av mitt liv – med gott samvete.
Jag inledde min brottsliga bana väldigt sent och till skillnad från resten av mitt liv var de framför allt en slump.
Det började en helt vanlig dag då en ung man började jobba på här på Askhögen. Han heter Robert och verkade vara en väldigt sympatisk ung man. Men en dag när han trodde att jag sov märkte jag att han öppnade en låda i min chiffonjé. Han letade efter min handväska som han också hittade. I den hittade han också min börs och samtidigt som han öppnade börsen så öppnade jag mina ögon och sa till honom: ’Hittar du några pengar i den får du gärna ge dem till mig.’
Tydligen skrämde jag honom rejält för han tappade både börsen och handväskan som föll i golvet och han fumlade när han skulle plocka upp dem. Han fick inte fram ett ord.
När jag frågade om det var han som låg bakom stölderna här på hemmet så spelade han först oförstående och sedan nekade han tills han insåg att det var lika bra att erkänna. Han frågade om jag tänkte anmäla honom och då frågade jag honom varför han hade stulit från oss stackars pensionärer som inte har det särskilt fett.
Han berättade en tårdrypande historia om spelskulder och hur han har en stor familj att försörja och vill att hans barn ska kunna ha det bra.
Jag visste egentligen inte om jag skulle tro honom. Jag menar, hur pålitlig kan den vara som stjäl från pensionärer?
Men samtidigt tyckte jag inte så synd om de andra gamlingarna här på hemmet. En del av dem hånar mig och kallar mig Tant Pedant. Bara för att jag inte tillbringar de sista åren av mitt liv med att glo på teveapparaten?
Så jag bestämde mig för att göra ett avtal med Robert. Han skulle få köpa min tystnad. Han hade inget val utan gick med på det och därmed förvandlades jag till maffiadrottning.
Jag hjälpte honom aldrig med stölderna. Men däremot fick han många goda råd och tips av mig om vilka pensionärer som är lämpligast att stjäla från. Vissa av dem som bor här är ju så senila att du skulle kunna tömma hela deras rum utan att de skulle märka något.
Dessutom förklarade jag för honom vad han kan ta och omsätta i pengar. Min käre man drev tidigare en antikaffär så jag har fortfarande bra koll på vad som är värdefullt. Jag är ju inte senil ännu.
Med min hjälp blomstrade verksamheten. Tack vare pengarna från Robert så kunde jag också unna mig lite mer lyx i vardagen och intressanta nöjen. Robert visade sig vara en riktigt sympatisk man, trots att han är en tjuv, och han tog mig med ut på middagar, teaterbesök och andra begivenheter.
Men samtidigt har jag haft ganska dåligt samvete för det här och flera gånger funderat på om jag ska anmäla honom. På senare tid har jag haft mardrömmar om att Robert tar död på mig genom att knuffa ut mig nerför en trappa eller förgifta mig.
Det är därför jag skriver det här brevet. Om något skulle hända mig så vill jag att alla ska veta att Robert Andersson är ansvarig för all brottslighet som skett här på Askhögen.
Även jag bär ett ansvar och jag hoppas att ni kan förlåta mig för det. Även du Gud.
Varma hälsningar
Elsa Sigridsson”
Sofia och Maria tittade förstummade på varandra. Hon visste direkt vilken kollega det handlade om, en oerhört hjälpsam man som alltid varit väldigt engagerad och suttit och pratat med de äldre på hemmet i många timmar varje dag, även utanför sina ordinarie arbetspass.
”Jag vill prata med chefen här på hemmet,” sa Sofia.
”Självklart, det förstår jag,” sa Maria och lämnade över brevet. Därefter visade hon Sofia vägen till Elisabeths kontor.
Det blev ett snabbt möte mellan de båda. Redan efter ett par minuter ringde Elisabeth till polisen som däremot tog närmare en halvtimme på sig för att komma till Askhögen. De tittade igenom Tant Pedants lägenhet och de förhörde Sofia som fick berätta hur och var hon hittat brevet. Den ene polismannen läste brevet noga när de återvänt till Elisabeths kontor.
”Känner du igen din farmors handstil?” frågade han.
”Ja, helt säker är jag ju inte men det ser ut som den. Ni får väl jämföra med något annat hon har skrivit. Jag har nog något brev från henne därhemma,” sa Sofia.
”Och du har berättat exakt för oss vad hon sa på sjukhuset?”
”Ja, det är klart. Så noga som jag kunde komma ihåg. Det var ju ganska osammanhängande och inte alldeles lätt att förstå.”
De båda tittade på varandra och nickade.
”Kan du kalla hit syster Maria?” sa en av dem till Elisabeth.
Syster Maria fick först berätta om Tant Pedants vanor och ovanor och vem hon var som person. Maria målade upp en bild av en snäll gammal dam som aldrig gjorde en fluga förnär och alltid levde efter sina rutiner.
”Men du har läst brevet hon skrev?”
”Ja. Det är ju helt ofattbart, det hade jag aldrig trott,” sa Maria.
”Du hade aldrig kunnat misstänka att hon var inblandad i stölderna?”
”Nej.”
”Stämmer det inte att du fick sluta på ditt förra arbete för att du misstänktes för att ha tagit pengar från en handikappad man?”
”Va? De anklagade mig för något jag aldrig hade gjort och sedan fick jag inte förlängt när mitt vikariat gick ut. Det blev aldrig något åtal av det.”
”Nej, utredningen lades visst ner.”
”Ja, varför drar ni upp det nu? Vi vet ju vem som är skyldig den här gången.”
”Vem då?”
”Robert och Tant Pedant, de var ju i maskopi, det står ju klart och tydligt i brevet hon lämnade efter sig.”
”Var fru Sigridsson senil?”
”Nej.”
”Hennes familj påstår att hon var det.”
”Ja, ibland. Men oftast var hon alldeles skärpt och helt klar i knoppen. Det är ju knappast så att hon var förvirrad.”
”Åt hon sömnpiller någon gång?”
”Ja, ett innan sängdags.”
”Som du gav henne?”
”Nej, hon skötte det själv. Hon skulle aldrig ta mer än ett av misstag.”
”Av misstag?”
”Om hon tog mer än ett gjorde hon det med avsikt.”
”Vilken avsikt menar du?”
”Det är väl ni som ska dra de slutsatserna.”
”Jag frågar vad du tror.”
”Om vi tänker på att hon hittades medvetslös med en burk sömnpiller i ena handen och dessutom lämnar efter sig ett sånt där brev så hade jag nog gissat på att hon inte längre stod ut med att bära sin hemlighet, hennes samvete plågade henne.”
”Verkade hon deprimerad?”
”Ja, kanske nu när ni säger det. Jag borde förstås ha reagerat tidigare. Jag var ju den som hade mest kontakt med henne.”
”Ja, vi har förstått det. Faktum är att Robert knappt hade någon kontakt alls med henne enligt Elisabeth.”
”Han smet väl in till henne utanför sina pass. Han umgås ofta med de äldre även när han inte jobbar, jag trodde det var för att han har ett varmt hjärta men tydligen är han en hjärtlös tjuv.”
”Hur visste du att fru Sigridsson dog av en överdos sömnpiller?”
”Jag vet inte vem som sa det, någon av de andra sköterskorna kanske?”
”Ingen annan visste förutom föreståndarinnan Elisabeth.”
”Då var det väl hon. Jag minns inte.”
”Borde man inte minnas vem som berättat en sådan sak?”
”Ni förstår väl att jag är chockad. En av mina patienter dör och det kanske är mitt fel för att jag borde ha tagit ifrån henne sömnpillren om hon inte var kapabel att sköta dem själv,” sa Maria och nu hade hon gråten i halsen.
”Det är i högsta grad ert fel. Du kommer att få åka med oss ner till stationen, du är misstänkt för mord.”
”Va?”
”Fru Sigridsson dog inte förrän ett par timmar efter att hon kommit till sjukhuset. Hon vaknade till liv ett tag och svamlade osammanhängande. Hennes sondotter hade svårt att förstå vad hon menade.”
”Vadå, vad har hon sagt? Hon var ju senil…”
”Du sa tidigare i förhöret att hon var skärpt.”
”Jomen, nu var hon ju döende.”
”Jag förstår. Hon pratade i alla fall om att någon hade tvingat henne att skriva ett brev och att den här personen var ond och att vi inte skulle tro ett ord.”
”Hon menade väl Robert…”
”Ja, det var vad Sofia också trodde först. Men Elsa Sigridsson hade sagt hon, alltså att det var en kvinna som tvingat henne att skriva brevet.”
Maria förstod att det var kört och hon borrade ner ansiktet djupt i sina händer. Tårarna strömmade. Hon var rasande. Det hade varit så nära att gå vägen.
”Hon är ju helt otrolig. Jag visste att jag inte kunde lita på henne. Hon lurade mig i alla fall.”
”Vem då?”
”Tant Pedant. Hon satte dit mig trots att vi var överens om att sätta dit Robert. Han är ju ett sånt helgon i alla lägen, han är bara för mycket som han fjäskar för gamlingarna och ställer upp och gör en massa utan att ens få betalt för det. Han ställer ju bara till det för oss andra som jobbar här.”
”Så du menar att fru Sigridsson också var med på stölderna?”
”Ja, det är klart att hon var. Det var precis som hon beskriver, men det var jag som hjälpte henne med stölderna. Hon hotade att skvallra på mig om jag inte gav henne pengar. Sedan åkte hon iväg med Robert på en massa olika teaterbesök och annat trams.”
”Jaha.”
”Vadå, tror ni mig inte?”
”Vi har sökt igenom hennes lägenhet utan att hitta några pengar eller tillhörigheter som inte är hennes.”
”Äh, hon har förstås gömt det någonstans.”
”Det kommer säkert att visa sig i så fall.”
Maria dömdes för stölderna däremot kunde det inte bevisas att hon mördat Elsa Sigridsson eller om Elsa hade begått självmord. Hon avskedades från sin tjänst pga oaktsamhet med sömnpiller samt förstås den fällande domen som också innebar att hon fick tillbringa en tid bakom lås och bom i ett rum som var betydligt mindre hemtrevligt än lägenheterna på Askhögen. Under rättegången höll hon fast vid att Tant Pedant var den som tvingat henne att fortsätta med stölderna och att de tillsammans stulit för mycket stora belopp. Men polisen lyckades inte finna några bevis för detta.
Sofia kopplade ner sig från nätet efter att ha läst artikeln på Aftonbladets hemsida om den 38-åriga sköterska som fällts för stölder på äldreboendet Askhögen.
Hon tänkte tillbaks på den där dagen då Tant Pedant hade gått bort. Hon hade aldrig vaknat till liv, Sofia hade suttit bredvid hennes säng på sjukhuset och precis som hennes farmor hade tänkt så fick hon både en och två timmar på egen hand med henne. När hon sa till sjukhuspersonalen att farmor hade pratat så hade de inte riktigt litat på henne men en sköterska hade nickat och sagt att det kunde hända.
Hon mindes hur polisen förhört henne och Maria. Dagen efter förhören hade hon åkt till järnvägsstationen, hon hade nämligen en biljett bokad med tåget som skulle ta henne till Stockholm och dessutom en flygbiljett som farmor köpt till henne flera veckor före sin död. Hon hade hela tiden tittat sig omkring noga för att se att hon inte var förföljd. Hon gick till och med in på toaletten innan hon tog av sig den vänstra stöveln och plockade upp nyckeln till förvaringsboxen.
När Sofia vred om nyckeln och öppnade skåpet kunde hon knappt tro att det var sant även om Tant Pedant hade berättat det för henne. Allting fungerade exakt så som Tant Pedant hade instruerat henne, från brevet till vittnesmålet och nu det här. I skåpet låg en svart ryggsäck, hon kände på den och den var fylld med någonting.
Hon tog på sig ryggsäcken och drog sedan sin resväska efter sig bort till tåget. Inte förrän hon satt på sitt hotellrum i Stockholm vågade hon öppna ryggsäcken. Överst låg ett brev. Sedan en handduk och inlindad i den ett 20-tal kuvert med olika summor antecknade utanpå ”23.400:-” och ”27.500:-” stod det på de första två.
Sofia började läsa brevet.
”Jag hoppas att det är rätt person som läser dessa rader. Jag har faktiskt textat dem eftersom jag vet att du kanske har svårt att läsa min vanliga skrivstil. Det här är mitt arv. Kalla det maffiapengar men jag hoppas de hjälper dig att uppnå dina drömmar. Det ligger 189 640 kronor i den här väskan, allting i omärkta sedlar av olika valörer. Tack för att du kom och hälsade på mig varje vecka.
Farmor”
Hon öppnade det första kuvertet och såg att det var fyllt med hundralappar. Tant Pedant hade planerat varje detalj, in i det sista.
* * *
Sofia återvände till nutid, satte på sig solglasögonen och steg ut från Internetcaféet i Sydney. På ryggen hade hon den svarta ryggsäcken som hennes farmor hade lämnat efter sig.
SLUT
Novellen skrevs i januari 2004, publicerades i VIPstory I under pseudonymen Agnes Rosenknopp.