Hon visste det redan när hon såg honom första gången. Det var han. Den rätte. Hon tvekade inte en sekund när hon fick syn på honom på den lilla lunchrestaurangen i city.
Han satt för sig själv vid ett bord en bit in, bortom de stojiga och rökiga borden närmast entrén. Han åt kött av något slag och drack lättöl. Själv åt hon dagens pasta, med en skaldjurssås. Hon tittade sig oroligt omkring, hon satt och stirrade på en vilt främmande man. Men det var tydligen ingen som lade märke till det. Inte ens han.
Jeanette gick bort till salladsbaren. Hon passerade hans bord och studerade noga alla detaljer om honom. Den mörkhårige mannen var i 30-årsåldern, bar en ljus kostym och slips. Märkeskläder av fin kvalitet. Entrecoté med pommes frites och béarnaisesås, han hade god smak. Försäljare eller börsmäklare kanske. Hon skrattade för sig själv.
”Oj, vad snygg han är”, tänkte hon. ”Varför har jag inte hittat honom tidigare?”
Hon fyllde på sallad och tog en bit bröd, utan smör, och återvände till sitt bord på nytt. Samtidigt som hon passerade hans bord tittade han upp och deras blickar möttes för ett kort ögonblick. Hon log snabbt och tyckte sig se ett litet leende i hans ansikte som svar.
Jeanette satte sig vid sitt bord och kastade på nytt en blick bort mot den främmande mannen som åt vidare och förstrött bläddrade i en kvällstidning.
”Jag måste få kontakt med honom på något sätt”, tänkte Jeanette. ”Men hur?”.
Till sin förfäran fick hon se att mannen kallade till sig servitrisen. Hon plockade undan hans tallrik, växlade ett par ord och försvann bort.
”Var han redan färdig?” Hon började äta snabbare och började fundera på om hon skulle kalla på servitrisen och be att få betala. Den här chansen ska jag inte missa, sa hon till sig själv.
Servitrisen, en ung tjej med långt blont hår, återvände till mannens bord. Till Jeanettes stora lättnad bar hon på en kopp kaffe och en assiett med ett wienerbröd på. ”Det gav henne i alla fall tio minuter att avsluta sin egen måltid”.
När mannen reste sig och gick hade Jeanette hunnit betala och lämna restaurangen. Hon stod utanför när han steg ut. Fortfarande hade hon inte den blekaste aning om hur hon skulle bära sig åt för att få kontakt med mannen.
Det löste sig av sig själv. Han fick syn på henne direkt och deras blickar möttes på nytt. Hon tittade bort, flackade med blicken bort mot skyltfönstren i butiken bredvid, återvände så till hans ansikte på nytt. Plötsligt började han gå rakt emot henne.
Hon lät sin handväska falla till marken. Och hukade sig lagom snabbt ner för att plocka upp den. Självklart gick han också ner på huk, och greppade snabbt handväskan innan hon hann. Med ett leende på läpparna sa han:
– Varsågod, du tappade visst den här.
– Tack, sa hon och kände rodnaden sprida sig över ansiktet. Det var lite pinsamt. Han måste ana att hon gjort det med flit, eller?
– Men vänta, jag känner igen dig. Det var du som satt inne på restaurangen nyss. Jag skulle väl aldrig glömma ett så vackert ansikte, sa han.
Hon log till svar. De började promenera nerför gatan och han presenterade sig som Anders Hansson. Han hade nyss flyttat till stan, jobbade på ett stort kontor mitt i centrum. I väntan på att flytta in i sin lägenhet bodde han fortfarande på hotell.
– Det måste vara rätt skönt, att bo på hotell menar jag. Rumsservice som städar och fixar mat när du känner för det, sa hon.
– Tja, man tröttnar rätt snabbt på det faktiskt. Jag har redan bott så i en månad nu och jag längtar efter att få sova i min egen säng.
Hon kastade ett öga på sin klocka. Den var alldeles för mycket redan och hon var tvungen att säga adjö.
– Ledsen, men jag måste tillbaks till jobbet igen, sa hon.
– Jag också. en jag vill gärna träffa dig igen. Om du har lust alltså?
– Det är klart att jag vill.
Hon fick hans visitkort med mobiltelefonnummer och allt. Egentligen avskydde hon killar som lämnade sitt visitkort. Det var så opersonligt. Hon föredrog faktiskt ett slarvigt handskrivet telefonnummer på en servett eller på baksidan av en matsedel. Men den här gången spelade en sån småsak ingen roll. Han var precis rätt man för henne, hon kände det redan.
– Jag bor på hotell Sheraton. Men annars kan du ringa mobiltelefonnumret, jag har alltid telefonen på mig, sa han innan han försvann i folkmassan.
Hon ringde till honom samma kväll. Tvekade faktiskt inte någon längre stund, något som hon annars brukade göra när det gällde män hon träffat. De pratade inte så länge per telefon, istället bestämde de träff i baren på hans hotell lite senare på kvällen.
Jeanette tittade igenom sin garderob och letade efter något snyggt att ha på sig till sin träff. En svart, kort klänning fick det bli. En snabb dusch, en stund framför spegeln och sen taxi till hotell Sheraton, ett av de dyraste och lyxigaste hotellen i hela stan. ”Men företaget betalar säkert hans räkningar”, tänkte hon.
Jeanette klev in i foajén och såg skylten med Bar/Restaurang en bit bort och styrde sina steg i den riktningen. Baren låg mysigt nersläckt i hörnet av restaurangen. Ett par äldre män i kostym skrattade högljutt längs bardisken. Vid ett par av borden satt några sällskap och samtalade lågmält. Anders Hansson satt längst in vid ett litet bord. Han fick syn på henne och vinkade till henne för att visa var han satt.
– Hej, ursäkta att jag är sen, sa hon och slog sig ner på stolen intill honom.
– Ingen fara, vad vill du ha, undrade han och vinkade till sig en servitör.
– En rom och cola, svarade hon.
– Sätt upp det på min räkning, sa Anders och servitören försvann bort mot baren för att blanda till en.
De satt och pratade om det ena och det andra. Minuterna blev till timmar.
– Tyvärr, vi stänger nu.
De båda tittade upp på servitören som stod vid bordet. De var ensamma, alla andra gäster hade gått upp på sina rum eller dragit vidare till nattklubbar som inte stängde förrän framåt morgonen. Jeanette och Anders tittade på varandra. Vart skulle de nu ta vägen. En annan bar, nattklubb, hans hotellrum eller hennes lägenhet.
De tog en promenad i sommarnatten. Det var inte särskilt kallt ute och de stannade till nere vid hamnen. Runtom i båtarna försiggick privata fester, det var fredagskväll och sommartider. De tittade varandra djupt i ögonen och sedan kysste han henne passionerat.
”Han är verkligen charmig” tänkte hon när de återvände till hotellet. Hon följde med honom upp på rummet. Hon funderade på om hon skulle stanna över natten. Vore det verkligen bra, vad skulle han tänka om hon gjorde det. Vad skulle han tänka om hon gick hem?
– Du får gärna sova över här om du vill. Vi behöver inte göra något, jag kan sova på soffan om du vill det, sa han.
Han sa precis de rätta sakerna, precis vad hon ville höra. Hon fick en lång, het godnattkyss och kröp sedan ner under täcket. Kläderna hängde på en stol vid fotändan av sängen.
Anders låg stilla på soffan och lyssnade. Det hade verkligen gått lätt. Och snygg var hon, verkligt sexig men ändå trevlig och lite flickaktig. Det lät som om hon hade somnat nu, andetagen blev långsammare och djupare.
Försiktigt reste han sig upp och smög sakta bort mot den stora dubbelsängen. Han hade lust att krypa ner bredvid henne och bara hålla om henne. Men det kunde han inte göra. Det skulle förstöra allt. Han hade inte råd med några misstag.
Han rotade igenom hennes kläder och fiskade fram handväskan. Fram med plånboken. ”Körkort, en del pengar och, bingo, ett kontokort”. Han stoppade på sig alla saker han hade nytta av och lade tillbaks plånboken i handväskan, försiktigt för att inte väcka henne.
Hon fick bli den sista på det här hotellet. Det var dags att dra vidare. Han tyckte sig redan ha känt en viss misstänksamhet hos receptionisten. Dessutom hade räkningen blivit väldigt dyr, tack vare de hutlösa priserna i baren. ”Nästa gång väljer jag minsann ett billigare hotell”, tänkte han.
Försiktigt stängde han dörren till hotellrummet bakom sig och smög iväg längs korridoren. Samtidigt som låset knäppte till öppnade hon ögonen och såg sig omkring i rummet. Sedan lyfte hon telefonen och ringde ner till hotellets växel.
– Det är bara att plocka upp honom. Han är på väg ner, sa hon.
– Det är under kontroll. Jag ser att hissen är i rörelse, svarade en mansröst i andra änden.
Hon lade på luren och lutade sig tillbaks. ”Det ska bli skönt med lita vila, efter det här”, tänkte hon.
En stund senare knackade det på dörren. En lång tanig man med mustasch, klädd i en grå rock steg in i rummet.
– Gratulerar. Det är utan tvekan rätt man vi fångat. En hotellägare från Göteborg har identifierat honom, där kallade han sig Börje Jonsson och träffade en ny kvinna varje kväll. Sedan försvann han utan att betala hotellräkningen. Du har gjort ett mycket bra jobb, Linda. Han ska inte kunna lura fler kvinnor på pengar, åtminstone inte de närmaste åren, sa den tanige och fortsatte:
– Du ska ha semester nu va? Det kan du behöva. Varför inte resa bort ett tag. Om du har tur kanske du träffar den rätte…
SLUT
Författarens kommentarer
Skrevs i all hast en kväll efter jobbet. Började som en kärleksnovell men plötsligt insåg jag att jag nog är bättre på andra typer av noveller och historien tog en ny vändning. Trots det nappade veckotidningen Allers och köpte och publicerade novellen. Skriven 1995.