Elsa betraktade den ståtliga eken som stod i ena hörnet av hennes gräsmatta. Den reste sig majestätiskt mot himlen och spred en skön skugga över stora delar av hennes lilla tomt. Den skuggade även grannen.
Den elake Bengtssons tomt. Det gjorde ont i Elsa varje gång hon tittade på den smaklöst renoverade villan som Bengtsson bodde i. Han hade inte bevarat någonting av det gamla fina 20-talshuset i sin iver att få ett modernt hem.
Det hade däremot Elsa. Hon bodde fortfarande kvar i samma hus som hon själv växt upp i. När hennes föräldrar byggde huset i slutet av 1910-talet så hade de nog knappast en tanke på att deras dotter skulle bo kvar där nästan 90 år senare.
Elsa var närapå lika gammal som sitt hus. Hur gammal Eken var hade hon inte riktigt koll på, men hon kom fortfarande ihåg hur hon som liten flicka hade vädjat till sin far att skona den lilla plantan som hade slagit rot i gräsmattan.
”Snälla, pappa, du kan inte döda trädet. Den är ju så liten och söt”, sa hon och tittade på honom där han stod med ekens syskon i ena handen, uppdragna med rötterna.
”Hm, okej då. Du får behålla den här. Men om det ramlar ekollon på gräsmattan så är det ditt ansvar att se till att du tar bort dem innan de växer sig för stora”, svarade hennes far.
Det gjorde hon också under alla dessa år. Vad pappan inte visste (eller kanske anade han det) var att hon omsorgsfullt hade grävt upp de små plantor som trots allt dök upp och överlevde gräsklipparens härjningar. Dessa hade hon sedan planterat ut i en närbelägen skogsdunge som i slutet av 1970-talet hade fått ge plats åt ett köpcentrum.
”Vem skulle vilja döda dig?” frågade hon den gamla Eken men fick inget svar.
Hon tittade på stammen där någon hade slagit in en stor spik. Var det ett mordförsök? Hon hade ringt och pratat med sin dotter.
”Är du säker på att det är en ny spik mamma? Vi byggde ju trädkojor och sånt där när vi var små. Och pappa brukade väl spika upp tvättlinan där.”
”Det är klart att det är en ny spik, den är inte ens rostig och jag tror det är en kopparspik. Det syns märken efter en hammare också”, hade Elsa svarat.
Två dagar tidigare hade hon suttit uppe och vakat över sitt träd med en kopp kaffe vid köksfönstret. Hon vaknade på morgonen med huvudet på köksbordet och en nacke som var om möjligt stelare än vanligt.
”Om du bara kunde berätta vem som har gjort det här”, suckade Elsa.
Det var då det slog henne och hon rusade in i huset och upp på vinden för att leta. Det tog åtskilliga timmar men mot alla odds så hittade hon den gamla gulnade tidningen. Hemmets Veckotidning från 1969 innehöll ett reportage som hade etsat sig fast i hennes minne.
”Harald kan tala med träd” var rubriken på ett reportage om en medelålders man som reste runt i Sverige och talade med träd. Han var tydligen något av en träddoktor och påstod sig ha utvecklat ett sinne som gjorde att han kunde förstå vad träden sa eller kanske tänkte. Det var ju inte så att de hade en röst att göra sig hörd med utan det handlade snarare om någon form av telepati.
”Honom måste jag ha tag på”, sa Elsa till sig själv.
Av sin dotter skulle hon inte få mycket hjälp insåg hon snabbt. Därför ringde hon till Linnea (som faktiskt hette Elsa i mellannamn efter mormor). Linnea svarade själv på sin mobiltelefon och blev ivrig när Elsa berättade om sitt problem.
”Klart jag kommer och hjälper dig mormor”, sa hon.
En kvart senare kom den unga damen cyklande in på uppfarten och ställde sin cykel framför garaget som numera endast tjänstgjorde som skrotupplag sedan Elsa sålt den gamla Volvon för snart 15 år sedan.
Över en kopp kaffe (Linnea drack jordgubbssaft och förundrades som vanligt över att det inte var några bubblor i den hos mormor) och en nybakad kanelbulle satt de båda på altanen och diskuterade problemet.
”Du mormor, det låter som om någon vill ta död på din ek. Det måste vara den elaka gubben som bor i det fula huset”, sa Linnea med ett ordval som kunde ha varit Elsas eget men nu fick henne att ryckta till när det hördes högt och ljudligt.
”Schh, så får du inte säga Linnea”, sa Elsa.
”Men, det brukar ju du säga mormor”.
”Hm, kanske inte riktigt så. Han är inte den trevligaste av mina grannar, men jag vill inte beskylla någon när jag inte vet. Det kan ju ha varit någon annan”.
”Mmm, det är klart.”
Elsa visade tidningen för Linnea.
”Det är ju super, han måste ju kunna fixa det här. Det är bara att få tag på honom”, sa Linnea triumferande.
”Jo, men den här tidningen är ju över 35 år gammal. Han har säkert flyttat sedan dess.”
”Du har ju inte flyttat sedan dess?” sa Linnea.
”Nej, det är klart. Men jag är inte som alla andra”, log Elsa och började duka undan.
Från köket hörde hon Linnea prata där ute när hon diskade. Kanske pratade hon för sig själv eller med någon kompis i den där telefonen utan sladd.
”Mormor, har du en penna?” undrade Linnea när hon kom instormande i köket. ”Ja, noll-sju-noll-åtta-sex-fyra-fyra…”
Linnea stängde av den lilla rosa telefonen och log med hela ansiktet innan hon försvann ut i trädgården igen samtidigt som hon knappade in siffrorna hon precis skrivit ner.
Elsa återgick till disken. Hon hade inte riktigt förstått dagens ungdomar och deras leksaker. Men de hade lika mycket energi som hon själv hade haft för åttio år sedan.
”Jag har fått tag på hans adress”, sa Linnea när Elsa kom ut på altanen igen.
”Va? Hur gick det till?”
”Jag ringde till tidningen. Och så fick jag prata med någon som jobbade där som kom ihåg artikeln och jag fick numret till han som hade skrivit den fast han hade slutat och så pratade jag men honom och han berättade att Harald bor i en stuga uppe vid sjön utan telefon så jag fick en adress.”
”Oj.”
”När ska vi åka dit?”
”Ja, det är väl lika bra att göra det direkt. Men jag vet inte hur vi ska ta oss dit, jag kanske får ringa färdtjänsten men jag vet inte om de kan komma direkt”.
”Det låter krångligt, mormor. Jag ringer pappa.”
”Men han jobbar väl?”
”Nä, han är ledig och ska spela golf”, sa Linnea samtidigt som hon fiskade upp den rosa leksaken och i nästa andetag fortsatte ”Hej pappa, det är jag. Kan du komma hit och köra mig och mormor till sjön?”
Linnea lämnade plötsligt över den rosa telefonen till Elsa.
”Han vill prata med dig, mormor”.
En halvtimme senare rullade en grå kombi upp utanför grinden och Linneas pappa steg ut.
”Hej, Elsa. Ville du åka upp till sjön?”
”Ja, vi tänkte gå en sväng där uppe. Men du hade ju inte behövt komma, jag kunde ju ringt färdtjänsten.”
”Ingen fara, det är på vägen upp till banan. Det är bara att ringa ifall ni vill åka hem sedan, jag ska bara träna lite så jag kan köra er hem också”, sa Linneas pappa.
De berättade inte om trädet och Harald på vägen dit. Elsa ville inte oroa sin dotters familj i onödan och Linnea ville mer än gärna ha en liten hemlighet.
”Du ser lurig ut idag Linnea, vad har du nu hittat på?” sa pappan.
”Inget speciellt. Jag ska berätta en annan dag, pappa”, sa dottern och tittade ut genom bilrutan under några minuter tills hon såg en skylt hon kände igen. ”Du kan släppa av hos här pappa”
”Jaha, men det är ju två km till sjön, skulle ni inte dit?”
”Jo, men jag känner igen mig här så vi går genom skogen sista biten eller hur mormor?”
”Javisst, det gör vi”.
De vinkade efter pappan och började sedan gå uppför den lilla grusvägen. Långt där uppe mellan träden skymtade en liten stuga, kanske var det Haralds. Elsa höll Linnea i handen och kände att den lilla flickan var så ivrig och ville sprina upp till stugan. Själv kände sig Elsa nästan lite nervös, de visste ju inte alls vem Harald var. Han kanske skulle försöka jaga iväg dem med en hagelbössa. (”En man som påstod sig kunna tala med träd kunde ju inte vara helt frisk”, tänkte hon.)
När de kom fram till huset fick de genast syn på en äldre man med ett långt skägg som satt i en gammal stol på gräsmattan. Det var ingen välklippt gräsmatta som Elsas utan en ojämn vilt växande skogstomt där gräsets längd endast hölls nere av skuggan från de väldiga träd som omringade hela stugan.
Harald sov i sin stol men när främlingarna närmade sig väcktes han av sina vänner och han öppnade ögonen. Framför honom stod en gammal dam i hans egen ålder och en liten flicka. De såg inte ut som journalister.
”Jobbar ni för en tidning?” frågade Harald.
”Nej, ser det ut så?” frågade Linnea och skrattade.
”Man vet aldrig nuförtiden”, muttrade Harald. ”Vad vill ni då?”
”Du kan väl tala med träd?” sa Linnea.
”Jag har slutat med det där.”
”Men du kan?”
”Ja.”
”Bra, du måste hjälpa oss. Någon försöker mörda mormors ek.”
”Jaså, vad ska jag göra åt det?”
”Du måste prata med Eken så att den kan berätta vem som försöker mörda den”, sa Linnea.
”Det är inte så enkelt.”
”Varför det?” sa Linnea, men ett lite irriterat tonfall. Hon kunde inte förstå varför mannen var så ovillig att hjälpa till. ”Du kan säkert få lite pengar av mormor om du gör det.”
”Det handlar inte om pengar. Jag har svurit att aldrig göra det där igen. Jag har inte lämnat den här stugan sedan 1982.”
”Va?”
”Ja, det var innan du föddes lilla vän. Sätt er ner så ska jag hämta lite att dricka, ni ser törstiga ut. Vill du ha kaffe eller saft?” sa han och vände sig mot Elsa.
”Ett glas saft blir bra för mig också.”
De satte sig ner i de vita trädgårdsstolarna runt ett vitmålat gammalt bord med stålben och en bordsskiva bestående av vita brädor med någon centimeters glipa mellan varje. Det behövde målas om, färgen hade börjat flagna på flera ställen, noterade Elsa.
Harald berättade om sitt liv som trädpratare. När han stod på toppen under 1970-talet reste han runt i hela Sverige och hjälpte folk som hade problem med sina träd. Han kunde snabbt få reda på om det var sjukdom eller tristess som var roten till det onda.
Men så började han få en ny typ av uppdrag. En kriminalkommissarie hade läst om Harald och behövde hjälp att lösa ett mord som hade begåtts i en trädgård, mitt i ett villakvarter. Ingen visste vem som hade gjort det, mannen som bodde i huset och hade varit hemma när det skedde utan att höra och se något, bedyrade sin oskuld.
Harald kallades in för att förhöra ett äppelträd, en gammal ek och två pilar. Pilarna hade inte sett mycket eftersom det hade hängt tvätt mellan dem och mordplatsen. Men äppelträdet och eken var samstämmiga och kunde intyga att det inte var mannen i huset som gjort det. Istället pekade de ut en annan gärningsman, Gustafsson, som bodde längre ner på gatan som dessutom nyfiken tittade på när polisen förhörde träden med Haralds hjälp.
Gustafsson greps och fälldes så småningom för dråp. Han släpptes fri ett antal år senare efter att ha uppfört sig exemplariskt på fängelset. Tydligen var han ändå inte helt frisk. Hans kamrater på fängelset berättade senare hur han svurit att hämnas på den som satte dit honom.
”Två veckor efter att Gustafsson flyttat hem sågade någon ner eken och äppelträden, hällde bensin över och tände på. De såg en maskerad man springa från platsen men Gustafsson hade alibi och pilarna kunde inte peka ut någon skyldig”, sa Harald och en tår trillade längs hans kind.
”Efter det svor jag att aldrig mer låta ett träd behöva vittna. Jag flyttade upp hit till min sommarstuga och har bott här sedan dess. Mina barn kommer hit med mat varje vecka och jag trivs fantastiskt bra, omgiven av mina vänner”, sa Harald och pekade runtomkring på träden som omfamnade huset och tomten.
Linnea hade suttit stilla och tyst under hela berättelsen, bortsett från några små korta frågor. Men hon klurade på någonting.
”Jag såg en film på tv där det var en familj som vittnade mot maffian. Efter rättegången så fick de flytta till en annan stad och fick nya namn och barnen fick börja i en ny skola och låtsas vara några andra för att inte maffian skulle hitta dem.”
Harald och Elsa tittade oförstående på varandra och Linnea.
”Ja, de kunde väl gjort så med träden också. Flyttat dem till en skog någonstans och sedan hade inte mördaren vetat var de fanns så han kunde inte hämnas”, sa Linnea.
Då började faktiskt Elsa och Harald skratta. Träd med skyddad identitet var det ingen som hade tänkt på.
”Ja, det hade kanske varit en bra idé. Du är rätt smart”, sa Harald.
”Fattar inte varför ingen tänkte på det”, sa Linnea.
Det var kanske inte helt oväntat att Linnea också skulle lyckas övertyga Harald om att hjälpa dem. Bortsett från den lilla flickans raka argument så tyckte han också synd om den gamla damen som verkade hysa en genuin kärlek för trädet. Var det någonting som Harald hade respekt för så var det känslor till träd.
”För det är ju faktiskt så att trädet kan rädda sitt eget liv om det kan berätta för dig vem som försöker mörda den så det är ju faktiskt en väldigt stor skillnad jämfört med det som du berättade innan”, sa Linnea.
Hennes pappa tog inte sin dotter riktigt på allvar när han hämtade dem med bilen och hon presenterade Harald med orden ”han kan tala med träd”. Istället hälsade han bara och körde dem hem till huset och släppte av dem alla.
”Du får snart skynda dig hem, Linnea, vi äter klockan fem.”
”Jaja, pappa”.
De tre gick fram till Eken och tittade upp mot trädkronorna där ljuset strålade fram genom grenarna.
”Vilket vackert träd”, sa Harald högt.
”Tack”, hörde han inne i sitt huvud. Det var Eken.
”Hur mår du?”
”Bara bra. Spiken känns knappt. Jag är lite orolig för den gamla damen, hon klarar nog inte av att sköta den här trädgården många år till.”
”Vi människor lever ju inte lika länge som er, det har du rätt i”, tänkte Harald. Han behövde inte prata eftersom det inte var genom luftens vibrationer som Eken uppfattade hans ord. Han pratade bara högt för att ställa vissa frågor som Elsa och Linnea lika gärna kunde få höra. Sedan fanns det andra saker som de kanske inte ville höra som fick stanna mellan Harald och Eken.
”Vem slog spiken i dig?”
”Det var mannen som bodde i det här huset tillsammans med damen. Han slutade med det för många år sedan, han bara försvann. Sedan var hon ledsen i många veckor.”
”Du menar att det är en gammal spik?”
”Ja. Det var flera spikar faktiskt. Jag tror de skulle sätta upp en tvättlina eller någonting.”
”Men de här märkena i din bark, här är ju ett hål efter ett spik som dragits ut också. Det är ju färska märken.”
”Ja, det var mannen i huset bredvid. Elake Bengtsson brukar damen kalla honom. Han var inne här en dag när hon inte var hemma och drog upp lite maskrosor ur gräsmattan. Han brukar göra det ibland. Och så var han framme och tittade på mig och sa att ’det var en ståtlig ek, en sådan skulle man haft till barnen’. Då såg han spiken i stammen. Han tänkte någonting om kopparspik och så gick han in till sig och hämtade en hammare och började dra ut spikarna. Men innan han hann dra ut den sista spiken så kom det en bil ute på gatan och då sprang han in till sig själv igen.”
Harald log när han klappade om Eken och vände sig till de båda andra för att berätta hur det låg till.
Elsa skämdes.
”Jag får nog ta och bjuda in Bengtsson på en kopp kaffe”, sa hon.
”Så det var ingen som försökte mörda Eken?” sa Linnea besviken.
”Nej, det var någon som av misstag höll på att ta död på den och någon som försökte rädda livet på den men blev bortskrämd innan han hann göra det”, sa Harald.
”Jaha, då har vi löst mysteriet i alla fall. Kommer Eken att överleva då om den har haft en spik i sig så länge?”
”Ja, det tror jag säkert. Det tar väldigt många år innan en spik dödar ett träd – även om det är koppar i den”, sa Harald.
”Jag tror det är dags för oss att äta någonting. Kanske jag får bjuda dig på middag som tack för hjälpen?” frågade Elsa.
”Gärna det, nu när ni har lyckats locka ut mig från skogen. Det känns faktiskt riktigt skönt, jag inser att jag faktiskt saknar det här lite grann.”
”Vad blir det för mat?” frågade Linnea.
”Det får du fråga din mamma om för du ska nog cykla hem nu. Klockan är snart fem. Har du glömt det?”
”Oj, vi ses en annan dag mormor”.
Eken tittade över häckarna när Linnea cyklade längs gatan. Den kunde faktiskt se henne även på nästa gata och nästan hela vägen hem till hennes föräldrar där den blickade ut över det stora villaområdet samtidigt som Harald och Elsa gick in i det gamla huset tillsammans.
SLUT
© 2006 Sölve Dahlgren
Om novellen
Det började med titeln som är en lek med “Mannen som kunde tala med hästar”. Bara en tanke, ifall man kunde tala med träd och vilken nytta man i så fall skulle kunna ha av det.