Wilander och innebandyn ser samma sak

Var uppe i Båstad och kollade på tennis. Eller rättare sagt, mest av allt träffade jag en massa folk jag kände och lyssnade till flera intressanta föredrag. Mest fascinerande var att två olika personer pratade om något som svensk fotboll verkligen borde höra.

Det bästa sättet att bli bra på en idrott är att syssla med flera idrotter.

Ja, framför allt när du är barn, men även när du kommit upp i tonåren och faktiskt även som vuxen. Ändå finns det idrottsledare som inte fattar detta.

Mats Wilander var gäst på Marknadsföreningens seminarium. Han överraskade med en fantastisk historia om hur han tillsammans med en vän åker runt i en husbil över halva USA för att ideellt ställa upp som gästtränare i olika tennisklubbar. Jag kunde förstås inte låta bli att tänka på det kriminella husbilsgänget i min roman Fem stjärnor för Färglösa. Ja, det tänker jag på varje gång jag ser en husbil numera…

Men sedan sa han något som i alla fall jag tyckte var betydligt mer intressant. Nämligen att han tyckte att tennisstjärnorna på hans tid var mer kompletta som idrottare. Alltså mer allround. Dagens spelare slår hårdare på bollen, men de är inte lika kompletta fysiskt eftersom de ofta lägger all sin tid på en enda idrott. Extra uppenbart är det på ungdomssidan.

Wilander själv spelade hockey, fotboll, bordtennis och tennis. Han talade om hur det var nyttigt att syssla med lagsporter även om man sedan sysslade med individuell idrott. Hur en spelare lär sig nya saker från de andra sporterna, utvecklar sin idrottshjärna och givetvis även fysiken.

Jag har själv ofta sett styrkan i tennisspelare som innebandyspelare. Den som är fostrad att spela tennis springer tills bollen är död, vilket är när domaren har blåst av. Den som är fostrad att spela fotboll springer tills bollen befinner sig längre bort. Det blir en enorm skillnad i inställning och resultat. På en innebandyplan måste du tänka mer som en tennisspelare än en fotbollsspelare.

Innan jag lyssnade till Wilander hade jag sprungit på en innebandybekant som bland annat pratade om ett projekt som Svenska Innebandyförbundet bedriver där de åker runt med ett sport- och lekland och uppmuntrar ungdomar att testa olika idrotter samtidigt som de informerar om Svensk Innebandys Utvecklingsmodell. Alltså inte bara innebandy. Tvärtom betonas vikten av allsidig träning för barn, ingen specialisering för tidigt.

Folk från andra förbund skakar på huvudet och säger ”varför visar ni upp andra idrotter?”. De ser det som att det vore lika konstigt som om Coca Cola åkte runt och gjorde reklam för Pepsi. Men så är det givetvis inte. För innebandyn är det viktigare att barn och ungdomar ägnar sig åt idrott än att de inte gör det. Det är sannolikt lättare att få en aktiv tennisspelare att senare börja med innebandy än att få en passiv tv-tittare att göra det.

Jag är helt övertygad om att man blir både bättre fotbollsspelare och tennisspelare genom att spela innebandy. Och tvärtom. Det är bara vissa ledare på högsta nivå i vissa förbund som inte förstår. De vill liksom inte se sambandet mellan att killar som Peter Forsberg, Henrik Larsson och Mats Wilander höll på med flera idrotter långt upp i tonåren och att de blev bäst i världen. Istället verkar fotbollspampar tänka ”ja, Henrik Larsson blev så bra i fotboll trots att han spelade innebandy, tänk om hur bra han hade blivit om han bara spelat fotboll” istället för att tänka tanken ”kanske han blev så bra i fotboll just för att han spelade innebandy och utvecklade andra delar av kroppen och idrottshjärnan”.

Problemet med att spela fotboll eller tennis 365 dagar om året som tonåring (eller än värre som 9-åring) är förstås två:
1) risken att tröttna
2) risk för mer ensidig träning

Så alla idrottsföräldrar: se till att era barn får chansen att hålla på med flera idrotter så länge de vill och orkar. Och försök upplysa okunniga ledare om att en missad träning eller match på grund av krock med en annan idrott inte innebär att barnet slutar utvecklas – tvärtom kan de ta nya steg förbi sina kompisar tack vare med variation i träningen.

Litet förtydligande: självklart är det så att det krävs många timmars hård träning för att nå toppen. Alla de som blir världsettor i sin sport tränar otroligt mycket under många år. Oftast tränar de betydligt mer än sina kompisar, även utanför de schemalagda träningarna. Det är så man blir bäst.

Senaste Inlägg

Dela på facebook
Dela på twitter

Vill du veta när jag släpper nästa bok?

Det händer att jag ger ut en ny bok. Jag kommer även att då och då skicka ut nyhetsbrev och berätta  om när dessa är på gång. Kanske bjuda på en novell eller tipsa om några aktuella inlägg på bloggen ifall du inte hänger här varje dag. Kort sagt, lämna din mejladress om du vill hålla dig uppdaterad om mitt författarskap.