Litteraturens proffs och amatörer
Litteraturkritikern Annina Rabe i SvB gör ett upprop för att försvara de professionella under ingressen “Gör det själv-kulturen berikar det offentliga samtalet med nya röster. Idag kan alla vara sina egna förläggare. Men utan professionella författare och redaktörer vore litteraturen illa ute.”
Men hon har uppenbart svårt att förhålla sig till den nya vårfloden av förlag, förläggare och författare som ibland sitter på flerdubbla stolar. Det är inte lätt att veta vad som är bra innan man läst det. Vilket egentligen inte borde överraska en kritiker.
Slentrianmässigt landar hon ändå i att avfärda alla över en kam: “Jag har läst ett stort antal egenpublicerade böcker de senaste åren och måste tyvärr säga att ytterst få av dem har hållit någon större verkshöjd. Det kan för all del ha varit trevliga läsupplevelser ändå, men summan av det hela är att man oftast ändå förstår varför förlagen har fattat de beslut de har gjort.”
Men, några få av dem hade alltså en verkshöjd? Vad nu det är och vem som bestämmer det. Kritikerna kanske?
Jag vet inte hur noga hon studerat fenomenet men jag rekommenderar att hon läser “Lyckas med bokutgivning” för att vidga sina perspektiv. Då hade hon upptäckt att det finns en värld av ambitiösa egenutgivare som tar hjälp av professionella redaktörer, formgivare och andra som behövs för att ge ut en bok. Om och när dessa kan ses passera den vackra porten till de professionellas skara framgår inte.
Sannolikt är det så att en professionellt utgiven bok har en högre lägstanivå än en egenutgiven bok. Om man väljer ut 100 böcker slumpmässigt från etablerade förlag och enmansförlag. Men man kommer ändå att finna exempel där egenutgivna är bättre än de sämsta från etablerade förlag. Framför allt eftersom detta är en subjektiv bedömning.
Om det nu är så att proffsen är så mycket bättre, vad är de då oroliga för? De allsvenska fotbollsspelarna blir knappast nervösa om det visar sig att fler spelar fotboll i lägre divisioner. Tvärtom.
Rabes slutpoäng “Om professionalismen börjar tappa tron på sin egen nödvändighet är litteraturen illa ute. ” Jag tror inte litteraturen är illa ute. Däremot är de professionella illa ute om de tror att vägen till att fortsätta vara bäst är att bygga murar och skratta åt amatörerna. Snarare borde de väl anstränga sig än mer och säga – nu måste vi jäklar i det vara på tårna för där ute finns det 10.000-tals andra som vill ta vår plats.
När antalet utgivna titlar i Sverige om några år passerar 10.000 per år så blir konkurrensen hårdare. Det kommer onekligen att ges ut mycket skit som recensenterna slipper idag, men det blir en större utmaning att i denna flod upptäcka och fånga de laxar som simmar där bland trädgrenarna. Litteraturkritikernas jobb blir svårare eftersom det kommer att kräva mer research än att bara välja efter vilket förlagsnamn som står på bokryggen.
Men mest av allt undrar jag vilka de “professionella författarna” är. Om det är de som lever på att skriva böcker är de ju inte speciellt många och flera av dem får dessutom finna sig i sur kritik på kultursidorna – oavsett hur mycket de tjänar och hur många som älskar deras böcker…
