InnebandyPiraterna 1-00: Prolog – Ett avgörande ögonblick

Allting hängde nu på Anton. Vad han gjorde den närmsta minuten skulle vara skillnaden mellan succé och fiasko. Han tog ett djupt andetag och vandrade sakta ut mot mitten. Han var fokuserad. Samtidigt kände han hur matchen, säsongen och hela hans innebandykarriär snabbspolades ur minnet inuti huvudet.
Matchen hade inte alls utvecklat sig som de hade tänkt. En match mot Malmö som inte hade någonting att spela för och som låg fyra placeringar under dem i serien skulle vara en lätt match. När de möttes i första omgången av serien hade Tågaborg vunnit på bortaplan med hela 8-3.
Men nu stod det 7-7 på tavlan i hallen. Det var inte ens orättvist även om större delen av hans lag redan hade hittat undanflykter som förklarade varför de inte redan hade avgjort. En fem-minuters utvisning på Brian i början av andra perioden där gästerna lyckats göra tre mål hade såklart betydelse. Samtidigt var den solklar i de flestas ögon.
Dessutom hade laget spelat uselt. Visst hade de skapat en hel del chanser, rent av spelat ut sina motståndare långa stunder. Men den rätta skärpan fanns inte där denna eftermiddag i Norrehedshallen. De hade inte den rätta respekten för laget på andra sidan planen.

* * *

Säsongen hade börjat fantastiskt. De spelade vacker och effektiv innebandy. Det var precis som om ingenting skulle kunna stoppa dem den här säsongen. Tågaborg hade definitivt inte varit favoriter till seriesegern när etablerade klubbar som FCH, Falcons, Röke och Malmö alla hade flera spelare som redan provat på seniorinnebandy i ettan, tvåan och en kille till och med i Superligan.
Men Tågaborg hade ett väl sammansvetsat lag. Ett lag som hade växt fram under många år tillsammans. Anton Stankovic var en av dem som hade spelat i laget ända sedan det startades för tio år sedan. På den tiden hade hans pappa Josef varit tränare. Nu satt han på läktaren. På vägen ut mot mittcirkeln tittade Anton uppåt och såg pappans ansiktsuttryck, ett sammanbitet leende och så visade han tummen upp (“Kom igen Anton, du kan göra det”).
Det var ett lag som inte saknade stjärnor. Anton var ingen stjärna även om han var lagkapten. Han stod snarare för hjärtat, inställningen och tuffheten i laget. Egentligen borde någon annan vara på väg ut för att lägga straffen i det här ögonblicket. Kanske Brian Jensen eller Charlie Modin. De två poängkungarna som tillsammans gjort mer än hälften av lagets mål den gångna säsongen. Men Brian satt i utvisningsbåset och Charlie hade redan bränt en straff i första perioden och ville inte missa en till.
Dessutom var det Anton som hade haft chansen som ledde fram till straffen. Det var han som bara skulle slå in bollen i öppet mål när han hindrades av två motspelare, en som rappade över skaftet på hans klubba och en som tog livtag på honom.
Det kändes som en hel evighet innan han hörde domarens pipa och flera av lagkamraterna hade redan börjat ropa och halva publiken (ett 30-tal föräldrar och kompisar) hade rest sig upp och öppnat sina strupar i ett rop på rättvisa. Men domaren blåste. Såklart. Och Emils mamma i sekretariatet tryckte på stoppknappen i sista sekunden och matchuret stannade på 19:59.

* * *

De hade vunnit de första sju matcherna enkelt. Eller enkelt och enkelt, de hade vunnit klart och de hade spelat en strålande innebandy. De skrällde hemma mot fjolårsmästarna Landskrona och vann med 6-2 efter att Brian och Charlie gjort varsitt hattrick.
Sedan gick det lite tyngre under en period. Men de fortsatte vinna ytterligare tre matcher innan segersviten tog slut borta mot Röke som gjorde fyra mål på tre minuter i den sista perioden och vann med 8-6. Det följdes av en oavgjord, en seger och ytterligare en oavgjord och deras marginaler började rinna iväg i toppstriden.
Men när det drog ihop sig hade de greppet om serie­segern. De vann den viktiga matchen mot FCH:s juniorlag och hade ett försprång på fyra poäng med två matcher kvar att spela. Det borde varit kassaskåpssäkert eftersom de i näst sista omgången skulle möta mittenlaget Engelholm som inte hade någonting att spela för och dessutom skulle spela A-lagsmatch samma dag och därmed saknade sina bästa spelare.
Kanske var det därför Charlie bestämde sig för att stå över den matchen och istället spela fotboll. Alla i laget var övertygade om att de skulle klara av det ändå. Charlie hade missat ytterligare fyra matcher under säsongen utan att de föll ihop.
Men mot Engelholm fungerade ingenting. Kanske var det nerverna och allt snack om att de skulle säkra serie­segern. De snackade till och med om att en poäng kunde vara tillräckligt eftersom Landskrona och Malmö möttes. Ja, när Viktor i början av andra perioden började prata om att de skulle spela på resultatet (just då 2-2) så blev Anton förbannad och röt till i båset.
De spelade bra i andra perioden och ledde med 4-2 inför sista. Men under några olycksaliga minuter i tredje perioden tappade de allt. Först ett självmål av Anton (bollen studsade på hans klubblad snyggt upp i krysset bakom en chanslös Emil i kassen) och sedan två insläppta mål i samma powerplay när de skulle punktera matchen.
Engelholm kämpade sig till en seger över Tågaborg med 6-4 och samtidigt vann Landskrona borta mot Malmö. Därmed skilde bara en poäng mellan lagen och Anton var övertygad om att det skulle krävas en seger mot Malmö i sista matchen.
En match där de just nu bara hade oavgjort.

* * *

Det var ett härligt gäng han spelade tillsammans med. De hade hållit ihop trots att flera av dem hade fått lockande erbjudanden från andra klubbar. Tågaborg hade inget riktigt seniorlag, det fanns några äldre killar och en del föräldrar som lirade i div 5 som ett rent kompisgäng. De var inte intresserade av att flytta upp några juniorer. “Ni är alldeles för seriösa för oss”, hade lagledaren sagt till Anton, halvt på skoj och halvt på allvar, vid ett tillfälle när de tränade samma kväll. Det här juniorlaget var Tågaborgs mest framgångsrika genom tiderna.
Både han själv och Brian hade fått telefonsamtal från FCH, Landskrona och Engelholm där de undrade om de ville få möjligheten att spela i Juniorallsvenskan och kanske även seniorlaget. Visst var det frestande att få träna tillsammans med FCH:s Superligalag eller kanske få debutera i div 1 innan man ens fyllt 18 år.
Men de visste att de hade bra kvalitet på sina träningar. Alla som spelade var seriösa och satsade på innebandyn. I alla fall hade alla gjort det fram till den här dagen. Nu visste han inte vad som skulle hända med laget.
Det hade snackats om att de skulle ta över div 5-platsen eller starta ett nytt lag i femman. Men samtidigt så var de inne i den kritiska fasen då det var dags att välja väg som spelare. Som lovande junior fanns det tre alternativ: satsa vidare, lägga av eller spela för skojs skull. Just det beslutet gjorde att många försvann åt olika håll.
Alla förväntade sig att Brian skulle ta chansen att spela i en högre serie, kanske rentav i Superligan. Anton visste att han hade kontaktats av både Warberg och Pixbo utöver FCH. Han skulle förmodligen vinna poängligan om inte någon av de andra juniorstjärnorna i topplagen samtidigt öst in poäng i sina avslutningsmatcher. Det enda som talade emot honom var att han även var en av seriens mest utvisade spelare.
Charlie hade liksom Brian ett stående erbjudande från både FCH och Engelholm om att spela med dem kommande säsong. Men Charlie hade också ett annat alternativ – att spela fotboll med HIF. Han var inte bara lovande innebandyspelare utan också juniorlandslagsman i fotboll.
Utan de två skulle till och med div 5 bli en tuff uppgift för laget, det visste Anton.
Det var inte omöjligt att det här var sista matchen med gänget. För vissa av dem var det kanske den sista tävlingsmatchen i innebandy de skulle spela på många år.

* * *

Han hörde mobiltelefonsignalen från läktaren redan när han klev över sargen och gick ut mot mitten. Han hade tagit en klunk ur vattenflaskan, torkat av händerna med en handduk och slutligen greppet på klubban.
– Landskrona vann, ropade någon från läktaren efter att ha läst ett SMS från en kompis.
Ingen hjälp från annat håll alltså. De var tvungna att vinna matchen. Han var tvungen att göra mål på straffen. Anton som inte var någon straffskytt. Han hade inte kylan och tekniken hos Brian som med sina kroppsfinter kunde få målvakten att kasta sig åt fel håll redan innan han hade skjutit. Eller också använda zorrofinten.
Anton mötte Brians blick där han satt i utvisningsbåset.
“Du skulle ha lagt den här, Brian”, tänkte Anton.
Själv var han alltså varken känd för kroppsfinter eller zorrofinter. Han hade ett rätt bra skott från sin backplats och hade faktiskt gjort ett och annat mål i powerplay. Nu gällde det att bestämma sig för om han skulle skjuta eller försöka dra målvakten.
Malmö hade en ganska liten kille i mål. Han var snabb med fötterna och i förflyttningarna men täckte inte så bra där uppe eftersom han sjönk ihop lite väl mycket. Det hade Brian utnyttjat när han drog in kvitteringsbollen, som betydde 7-7, i krysset. Då hade målvakten suttit på rumpan och inte hunnit upp.
Han bestämde sig för att skjuta. Och komma med fart. Han klarade inte de där krypande, smygande straffarna när man rullade bollen sakta, sakta framför sig. Men så var han heller ingen kylig målskytt.
Domarens signal. Tyst på läktaren. Någon applåd. En som ropade “Kom igen Anton, den här sätter du!” följt av ett hånfullt “Han kommer att missa!” från en av få gästande supportrar. Anton satte bollen i spel och började springa. Han var snabbt halvvägs framme. Målvakten var långt ute, vevade med armarna för att få Anton ur balans. Anton gick rakt mot mål, gjorde ett försök till kroppsfint men målvakten reagerade inte. Sedan såg han luckan. Målvakten sjönk ner och satte i ena handen för att försöka följa med i dragningen. Han nöp till direkt med ett handledsskott, siktade på ena krysset – över axeln till den hand som nu var nere i golvet. Målvakten upptäckte för sent sitt misstag och drog sig uppåt för att försöka täcka. Bollen touchade i axeln och sedan i underkanten av ribban innan den dök ner bakom målvakten som samtidigt kastade sig bakåt och lade sig över bollen. Var låg bollen?
Anton nådde fram till mål och tittade över målvakten för att försöka få syn på bollen. Tvekade ett ögonblick innan han mindes några visdomsord från en gammal lagkompis till pappa Josef. “Jubla alltid som om det blivit mål även om du inte är säker på att bollen gått in. Domaren påverkas av det om han är osäker.”
Så Anton sträckte armarna mot syn och knöt näven i en segergest, samtidigt som han försökte se glad ut. Han kände på sig att domaren som stod vid sidan om målet kunde se rakt igenom honom. Att mannen med visselpipan visste att han inte heller visste om bollen var inne.
Publiken jublade också. För ett ögonblick. Sedan tystnade de. Alla undrade om domarparet hade dömt mål eller inte. De båda viftade undan Anton och Malmös lagkapten. Sedan konfererade de för en kort stund sinsemellan innan de meddelade sitt domslut.

One thought on “InnebandyPiraterna 1-00: Prolog – Ett avgörande ögonblick”

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

*