Plötsligt ringde telefonen. Ja, plötsligt och plötsligt det var egentligen inte så överraskande. Den brukar ju göra det någon gång varje dag. Och ibland är det faktiskt ingen telefonsäljare som vill försöka lura mig att jag har ett dyrt telefonabonnemang som kan bli billigare om jag binder det på 48 månader.
– Är det Sölve Dahlgren? frågade rösten på andra sidan. Ja, eller i andra änden av den trådlösa förbindelse som band samman vårt samtal denna fuktiga oktobermorgon när löven tyngdes av några timmars ymnigt regnande som dessutom hade blött ner barnvagnen fullständigt när jag några timmar tidigare sprang genom vattenpölarna till dagis.
– Ja, det är jag.
– Det är Peter Englund från Svenska Akademien.
– Va?
– Du vet vem jag är?
– Ja, det är klart.
– Bra. Då förstår du varför jag ringer?
– Eh, nä…?
– Du har fått Nobelpriset i litteratur.
– Skojar du?
– Nej, jag är fullt allvarlig. Jag var lite orolig över att jag hade försagt mig när jag nämnde innebandypiraterna.se på min blogg efter bokmässan men ingen av vadslagningsfirmorna upptäckte det.
– Wow, oj. Jag vet inte vad jag ska säga.
– Du behöver inte säga så mycket nu, men du kommer att få prata desto mer i eftermiddag när media från hela världen ringer och vill intervjua dig.
– Men, varför jag? Är det inte lite ovanligt att ni utser en författare som kanske inte är sådär… litterär?
– Jo, men nu ville vi tysta alla som gnäller om att det bara är smala författare okända författare med konstiga namn som får priset.
– Då borde ni väl gett det till Dan Brown?
– Tror inte det. Då hade Jan Guillou och Liza Marklund aldrig förlåtit mig. Men vi pratade faktiskt om Stephen King.
– Honom växte jag upp med. Det här är ju fantastiskt kul. Jag visste inte att du gillade innebandy.
– Vem gillar inte innebandy? Det är flera ledamöter i Akademien som har barn och barnbarn som spelar innebandy. Det är ju en fantastisk idrott, dessutom en svensk exportsuccé. Snart lika stor som krutet.
– Jaha, det är det som är kopplingen.
– Ja, det är inte bara du som får priset. Det är lika mycket innebandyn. Idrotten har ju inte haft så stort utrymme bland tidigare pristagare heller.
– Nej, det har du nog rätt i.
– Det närmsta vi kommer är väl Hemingway som gillade fiske. Om det nu är sport?
– Ja, sportfiske finns ju.
– Nej, nu måste jag skynda mig. Det är snart dags att möta pressen. Är du redo?
– Jag sitter lite dumt till, jag står i kön på Max men…
Och där. Lika plötsligt som telefonen hade ringt lite tidigare så väcktes jag av barnskrik och doften av hamburgare försvann. Klockan lyste 05:10 och det var dags att stiga upp och plocka upp den lilla ur barnsängen.
Nobelpriset förblir en dröm. Eller?