Bara en massa bokstäver

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.
”Vilken värdelös webbplats, vänder de sig till pensionärer eller?” tänkte han för sig själv.
Samtidigt var det någonting som lockade med den där platsen. Han började anstränga sig för att försöka läsa alla bokstäverna. Det var flera månader sedan han senast hade läst en text som var längre än de 4-5 ord som utgjorde rubriker på nyhetssajter. Det var när hans mormor Linda hade skickat ett pappersbrev till honom på hans 14:e födelesedag, hon gjorde så varje år och hans föräldrar tyckte det var charmigt.
”Det är viktigt att kunna läsa”, sa hans mamma och försökte övertyga honom om att det fortfarande var sant.
”Ja, så var det kanske 2006 men knappast idag va?” svarade han, väl medveten om att skrivning och läsning inte längre var en obligatorisk del av svenskundervisningen i skolan.
I lägenheten fanns det en liten bokhylla fylld med gamla böcker. Han hade dock knappt sett sina föräldrar läsa en bok på många år även om han fortfarande mindes att mamma läste högt för honom då han var riktigt liten. Ganska snart var han dock tillräckligt gammal för att lyssna till ljudböcker på egen hand.
Han tröttnade på webbplatsen och bestämde sig för att kolla nyheterna istället.
”Ny flik”, beordrade han webbläsaren och fortsatte ”gå till aftonbilder.se”. Webbläsaren öppnade den begärda sidan som fylldes med små bilder och allehanda symboler.
”Välkommen till Aftonbilder.se – Sveriges främsta nyhetsförmedlare”, sa en röst.
”Huvudrubriker”, sa han och rösten började läsa upp rubrikerna för honom tills han sa ”stopp och ”lyssna mer”.
Tekniken underlättade mycket dessa dagar och att vara läskunnig var inget som behövdes. Visst fanns det fortfarande utbildningar där det var bra att kunna läsa och skriva, framför allt gammalmodiga yrken som journalister där det fortfarande ansågs omöjligt att kunna jobba utan att kunna läsa. Men han visste att det fanns en hel del journalister framför allt på tv som precis som han själv inte skulle klara av att läsa texter längre än ett A4 utan hjälp.
En annan yrkeskategori som hade fått ett uppsving på senare år var läsarna. Det hade blivit ganska inne att, framför allt bland dem som hade gott om pengar, hålla sig med en uppläsare eller uppläserska som kunde läsa upp en bok live istället för färdiga inspelningar eller datortolkade konverteringar från text till tal. Oftast var det dock svårt att skilja datorer från människor men om man hade en egen läsare, då var man säker. Numera var det ovanligt med unga läsare och han hade sett något nyhetsinslag där de befarade att yrket var på utdöende eftersom så få unga ville lägga ner en massa tid på att lära sig läsa när man tjänade så pass dåligt som läsarna i allmänhet gjorde.
Å andra sidan var det ju inte längre särskilt vanligt att böcker skrevs ner från första början. Framför allt yngre författare läste allt oftare in sina berättelser direkt i mikrofonen och lagrade dem på servrar i cyberspace.
I takt med att datorerna blivit bättre på att både läsa upp texter och att tolka tal så hade behovet av det skrivna ordet långsamt försvunnit. Det som försvann först var kunskapen om att skriva för hand eftersom det inte behövdes då datorer allt som oftast användes för att skriva. Han var en av få som faktiskt hade studerat läsning och det var bara för att hans föräldrar tvingat honom att gå den där sommarkursen i läsning för fyra år sedan. Till deras stora besvikelse så återvände han snart till ljudböcker och filmer.
”Jag tror att automatdubbningen av filmer var det som tog död på folks lust att läsa”, brukade hans pappa säga. Tydligen var det så att en gång i tiden textades engelska filmer på svenska. Idag var det ju bara att välja mellan engelskt och svenskt tal. Det fanns datorprogram som kunde härma de engelska skådespelarnas röster och det lät ungefär på samma sätt när actionhjälten Alex pratade svenska eller engelska.
Han skrattade för sig själv när han tänkte på hur primitivt det måste ha varit i början av 2000-talet när alla trots datorer fortfarande hade en massa papper överallt. Själv hade han knappt sett en tryckt tidning, förutom i den där lådan som hans pappa hade sparat uppe på vinden med en massa gamla biltidningar.
I samma låda hade pappa en gammal mobiltelefon från början av seklet där det fortfarande fanns en knappsats och tydligen skickade folk textmeddelanden till varandra. Det var innan video messaging blev standard.
Han stängde ner Aftonbilder.se och återgick till den gamla webbplatsen. Han hade svårt att avgöra om den var uppdaterad på senare tid eller om det var ännu ett av de många outforskade och bortglömda vraken som fortfarande härbärgerades på någon gratisserver på det oändliga internet. Han klickade på en av de länkade texterna, markerade ett textavsnitt i den och bad datorn att läsa upp den.
Han fick en känsla av att han hade upplevt det tidigare då datorn läste högt från solvedahlgren.se:
”Bara en massa bokstäver
Han svor för sig själv när han surfade in på webbplatsen. Hela skärmen var fylld med en massa bokstäver i långa rader. De bildade ord och meningar. Inte en bild så långt ögat kunde nå och inte en enda högtalarsymbol eller ens några andra former av symboler.”

SLUT

Om novellen
Kommer folk att vilja eller ens kunna läsa i en framtid där tekniken gör att de kanske inte behöver? Ersätts skriven text av ljud och bild i allt större omfattning?

Fortsätt läsaBara en massa bokstäver

En massmailares bekännelse

  • Inläggsförfattare:
  • Inlägget publicerat:17 januari, 2007
  • Inläggskategori:Noveller

Det började för en dryg månad sedan som en idé när jag och Robert satt på fikarasten och skröt om vem som hade mest att göra. Vi jobbar på ett rätt stort företag som sitter i ett stort hus och ett stort kontor. Det är öppet kontorslandskap som är så trendigt just nu, fast våra möbler är säkert 30 år gamla så det enda de gjort är att riva bort alla väggar och försökt trycka in så många skrivbord som det bara går på minsta möjliga yta.

Alla har vi varsin dator på skrivbordet och det är där vi gör allt jobb. Jag kommer in klockan 8 på morgonen och går hem kl 16.30. Däremellan klämmer jag in en fikarast på förmiddagen, en lunch på 30 minuter som intas i personalmatsalen. Den ger oss varje dag en deja vu från skolbespisningens köer och framför allt lukt och smak på det som läggs på våra tallrikar i rask takt. På eftermiddagen hinner vi med en ny fikarast.
Ungefär så ser varje dag ut och på fikarasterna ägnar vi oss mest åt att skryta över vem som har mest att göra.
Det är svårt att mäta hur mycket vi har att göra. Till dem som frågar vad jag sysslar med så brukar jag säga att jag bara skriver och läser mail mest hela dagarna. Och pratar lite i telefon förstås. Diskussionen vid fikabordet började med att Robert suckade tungt.
”Ibland känns det som om jag gör hela min avdelnings jobb. Jag skickade över 200 mail igår”, sa han lite lagom anspråkslöst, väl medveten om att det säkert var mest av alla på företaget.
”Hm, det är väl ungefär vad jag brukar skicka jag också”, svarade jag.
”Äh, nu överdriver du. Inte en chans att du skickar 200 mail på en dag?”
”Jodå.”
”Ska vi slå vad?”
”Vadå, menar du en tävling?” sa jag.
”Ja, varför inte? Den som skickar flest mail den här veckan vinner och förloraren får bjuda på O´Learys på fredag kväll.”
”Hm, ja, varför inte.”

Tävlingsinstinkten finns i de flesta män. Jag kan inte minnas någon manlig kollega som inte velat anta en utmaning, hur fånig den än må vara. På ett av mina första jobb tävlade vi i att bygga torn med suddgummin. Det går ju inte idag, tror inte att jag sett ett radergummi (som jag säger nu när jag är vuxen) på flera år.
Hur som helst, tillbaks vid min plats började jag kolla lite i outboxen (vi jobbar på ett svenskt företag som inte vill lägga extra pengar på att köpa svenska licenser till programvaran, annars hade jag skrivit Utkorgen) för att se hur mycket mail jag hade skickat de tidigare dagarna.
Det såg inte bra ut. Föregående veckas facit: måndag 37 st, tisdag 54 st, onsdag 32 st, torsdag 98 st, fredag 12 st. Hm, jag hade bara jobbat halva dagen på fredagen och dessutom suttit i möte. Vad var hemligheten med torsdagen?
”Aha”, sa jag till mig själv och log. Då hade jag haft en lång mailkorrespondens med Robert som omfattade 30 av de där mailen.

I samma ögonblick plingade det till i mailen.

”Hej, hur går det slöfock?
Jag har redan skickat 14 stycken sedan fikapausen.
/R”.

Han ledde redan med 14-0 efter en kvart. Dessutom insåg jag att Robert skulle ha ett försprång. Jag skyndade mig att reducera till 1-14 genom att skicka ett kort svar till honom ”Bra. /S”.

Mitt uppe i tanken på vår lilla tävling hade jag bortsett från det faktum att Robert satt i supporten och hans jobb var att svara på mail. Jag tyckte visserligen att min mailbox var ständigt full och att även jag skickade hur mycket mail som helst på en dag.
Jag kastade mig över de 10 mail som låg i min inbox och besvarade allihop som omväxling. De flesta fick bara ett kort:

Ok.
/S

Det var mail som jag normalt sett bara slängde över i en mapp eller rentav raderade direkt. Det var gjort på några minuter och sedan var min inbox tom.
Jag tog därför tag i min papperspost och det gjorde att jag kunde skicka iväg ytterligare fyra mail samtidigt som det till min glädje (en märklig känsla i detta sammanhang) noterade att jag hade fått tre nya mail och två svar på de mail som jag hade skickat tidigare.
Så gick timmarna fram till lunch och jag kunde summera 44 ivägskickade mail när jag och Robert skulle jämföra på lunchrasten över en kokt torsk med potatis som fick mig att undra om det inte hade varit bättre fisk än så här till och med i skolan.
Idag brydde jag mig mindre om maten eftersom Robert triumferande inledde med:
”107 stycken. Det är nog mitt rekord före lunch faktiskt. Hur går det för dig?”
”Har inte räknat riktigt, det är nog strax över 60 tror jag”
”Då får du nog sätta lite fart om det inte ska bli en fullständig utklassning.”

Efter lunch satte jag fart. Jag fick en riktig snilleblixt. Jag mailade ut till hela avdelningen för att kolla om det var någon som hade lånat min häftapparat. Förutom en idiot (en blond tjej i 40-årsåldern) som reste sig och kom bort och erbjöd mig att låna hennes kunde jag glädja mig åt 18 svar per mail inom några timmar där alla såklart skrev något i stil med ”Nej, har inte sett den.”
Inte så konstigt, den låg ju i min skrivbordslåda. Vilket var precis vad jag svarade alla 18 individuellt.

”Hoppsan, hittade den i röran. Ursäkta.
/S”

Tack vare detta hade jag plötsligt skickat 36 nya mail. Det såg bättre ut. Men det krävdes mer sådant för att jag skulle kunna ta in på Robert.

Det plingade till i mailboxen på nytt. Den här gången var det en gammal rolig historia som jag brukade dyka upp ett par gånger om året och redan efter de första raderna kände jag igen den.

På ett företag hade fem kannibaler anställts. Första arbetsdagen säger chefen:
– Ni har nu fast arbete, ni tjänar bra och ni kan äta i vår matsal, så låt nu de andra vara ifred, OK???
Kannibalerna lovar att inte röra kollegorna. Efter fyra veckor kommer chefen igen och säger:
– Det saknas en städerska. Är det någon av er som vet vad det har blivit av henne??
Alla kannibalerna skakar på huvudena och svär på att de inte har med saken att göra. När chefen gått vänder sig en av kannibalerna till de andra:
– Okej, vem av er miffon har käkat upp städtanten??????
Kannibalen längst bak svarar med låg röst och skuld i blicken:
– Det var jag…
– IDIOT!! säger den förste. De sista fyra veckorna har vi ätit avdelningschefer, sektionschefer, teamleaders, projektledare och konsulter utan att någon har märkt det och så skulle du prompt sätta i dig städkärringen!!!!!!

Normalt sett hade jag slängt den innan jag ens läst färdigt den. Men eftersom det nu var en tävling så var det bara att sätta igång och skicka vidare den till alla jag kände. Det blev ett individuellt mail till var och en av de 128 mottagarna i min adressbok. Det tog mig faktiskt över 200-gränsen. Så många mail hade jag aldrig skickat under en dag på jobbet tidigare och jag kände en stark tillfredsställelse.
Framför allt genererade det 22 svar i stil med ”kom med något nytt” men även 50 stycken som tyckte den var kul. Dessutom ett tiotal som inte hade hört av mig på länge och då inledde en konversation per mail för att uppdatera sig lite socialt.
Det gjorde att jag med minimal ansträngning kunde köra iväg ytterligare 100 mail inom loppet av 45 minuter. Innan jag släckte ner datorn för att gå för dagen så räknade jag ihop slutsumman i Outboxen: 326 mail. Jag kände mig riktigt nöjd.

Dagen därpå jämförde vi våra siffror. Men det var inte bara jag som hade varit flitig.
”Det blev 428 mail igår”, sa Robert stolt och tillade ”Kanonbra idé det där med att skicka iväg en rolig historia, det hade jag aldrig kommit på utan din hjälp. Hur gick det för dig?”
”326”, svarade jag och plötsligt kändes det inte lika imponerande längre.
För ovanlighetens skull så satt ingen av oss kvar hela kvarten på fikan utan skyndade oss tillbaks till våra arbetsplatser. Jag hade hunnit med ett 50-tal mail före rasten men jag hade mycket att göra om jag skulle hinna ikapp Robert.
Jag började med att gräva i skräpboxen i jakt på några kul historier. Det gällde att inte ta för grova skämt om de skulle gå att skicka ut till alla i min adressbok.
Då hittade jag den perfekta. Ett gammalt kedjebrev som gick ut på att om man inte svarade på det inom fyra timmar så skulle man drabbas av fyra dagars otur eller något i den stilen. Man skulle skicka vidare det till 10 vänner och dessutom skicka en kopia till den man fått det av. Jag skyndade mig att skicka iväg det till alla – utom Robert såklart. Han fick själv komma med idéerna framöver.
Det genererade snabbt ett 50-tal nya mail till mig. Men det kändes inte helt naturligt att komma på något att svara på de mailen. Det väckte tanken som jag sedan tog upp på lunchrasten.

”Du, jag tycker att den här tävlingen inte blir riktigt objektiv. Jag menar, jag får ju rätt mycket mail som jag aldrig svarar på. Det är ju också ett mått på hur mycket man jobbar.”
”Hm, du menar att vi borde räkna även de inkommande mailen?” svarade Robert.
”Ja, då blir det ju två mått. Jag får ju lätt fler mail än jag skickar iväg”, sa jag.
”Okej, då kör vi på det från och med idag. Ja, vi kan ju gå in och räkna igår också om det känns bättre för dig?”
”Absolut.”
På kvällen när jag gick hem kände jag mig riktigt nöjd. Min mailskillnad (skickade – mottagna) mail låg denna dag på 434 – 578.

Dagen därpå så kunde vi jämföra och Robert hade faktiskt inte lika stor ledning längre. Han siffror var 442 – 425. Han abonnerade nog inte på lika många nyhetsbrev som jag gjorde. Det hade han nog kommit på när vi jämförde på onsdagen så var han också uppe i fler mottagna än skickade. Jag nådde då 534 – 625 medan han kom upp i 542 – 590.

På torsdagen kom jag på den riktiga snilleblixten. Dels gick jag in och anmälde mig till en nyhetstjänst som skickade ut pressmeddelanden individuellt vilket betydde att det plingade ungefär var 5:e minut med ett nytt mail och under en dag blev det runt 100 mail bara därifrån. Men den riktigt stora grejen var att jag vidarebefordrade alla mail från en extern mailadress som jag inte hade använt på länge eftersom det kom så mycket spam (skräppost) till den. Det gjorde att jag plötsligt fick 100-tals nya mail som kunde komma förbi företagets spamfilter.
Det tog visserligen rätt mycket tid att slänga alla mail så jag hade vissa problem att hinna med det jag skulle göra, men det var det värt.
Dessutom lyckades jag hitta en funktion för out-of-office-reply som lagrade alla automatiska svar i min Skickat-mapp. Det var ju rätt vanligt att folk glömde stänga av sin Out-Of-Office när de kom tillbaks från semestern. Allra bäst var att det genererade en massa svarsmail från vänliga människor som påpekade att jag hade glömt det och dem kunde jag i min tur svara lika vänligt och tacka för att de påpekade det.
På torsdagskvällen satte jag ett fantastiskt rekord. 948 – 1456. Robert var faktiskt lite chockad på fredagsfikan då han insåg att jag för första gången var i ledning.

Kanske var det hans desperation som gjorde att han strax före lunch skickade ut ett mail till samtliga anställda på företaget där det stod:

”Hej, jag har en vän vars katt igår födde 8 små söta kattungar som nu söker ny husse eller matte. Hör av er per mail till mig ifall ni vet någon som kan ta hand om dem.
Robert Hansson
Support”

Jag mailade honom direkt.

”Du förstår väl att det bara är individuella mail som räknas, du kan inte räkna varje mottagare om du inte skickar ett separat mail till var och en. /S”

Tyvärr hade han tänkt på det redan. På något sätt hade han lyckats hitta en funktion som skickade det som individuella mail och sparade dessa i Skickat.

”Välkommen bort att inspektera min Skicka-mapp. Där ligger det just nu 4792 mail med subject ”Kattungar söker ny familj”. Ser ut som om du får bjuda ikväll trots allt.”

Det var bara timmar kvar av utmaningen. Jag ringde en vän som brukar kunna det där med datorer men han kände inte till att det var möjligt att göra med det mailprogram vi använde. Otroligt förargligt. Hur hårt jag än kämpade skulle jag aldrig kunna skicka så många mail för hand.
När Robert gick in på ett möte efter lunch såg jag min chans. Jag smet bort till hans skrivbord och lyckligtvis hade han glömt att logga ut. Jag tittade i hans outbox och där låg det mycket riktigt flera tusen mail sända samma dag. Jag letade desperat i inställningarna för att se var han hade ändrat men jag kunde inte hitta något, ja förutom en intressant liten sak.

När Robert kom tillbaks fanns ett mail från mig med subject (på svenska hade det hetat Ämne) ”Ny flat-tv säljes pga flytt för 10.000 kr”. Dessutom ett annat mail där jag skrev:

”Verkar som om det är kvitterat i kampen nu. Jag lyckades skicka ett engelskt också till alla dotterbolagen. Jag har 5920 mail i min Skickat-mapp.
/S”

När Robert segervisst gick förbi mitt skrivbord på väg ut från sitt möte log jag så brett att hans leende kom av sig och jag tyckte mig höra ett ”Skit!” från hans skrivbord när han läste mitt mail.

Men det tog inte många minuter innan det dök upp ett nytt mail från honom.
”Nu leder jag igen. Känn dig krossad, har skickat 12 498 mail nu.”
Jag tittade i min Skickat-mapp och där låg det mycket riktigt 12 498 mail. Jag lutade mig tillbaks i stolen och skickade ett sms till Robert där det bara stod 15 675 och efter några minuter kom det ytterligare några tusen mail i min Outbox.

Jag gick bort till honom strax före kl 16.30 då han precis stängt av sin dator.
”Jag hade 58 793 mail i min Skickat-mapp sa han triumferande.”
”Det vill jag nog se, det var precis samma som jag hade”, svarade jag.
Han startade upp sin dator och loggade in. Han startade mailprogrammet och klickade på Skickat-mappen för att stolt triumfera men fick en chock då det inte fanns mer än drygt 5000 mail där.
”Vad, men jag lovar, det låg fler där förut. Nu vill jag se din Skickat-mapp”, sa han.
Vi gick bort till min arbetsplats där jag stolt kunde visa upp hur många jag hade skickat.
”Va, det där är ju mina mail”, sa han.
”Hm, det ser ut som om det är min Skickat-mapp i alla fall. Det gäller ju att tänka på vilken avsändare man har innan man skickar iväg en massa mail”, skrattade jag.
Då förstod han att jag hade loggat in på mitt konto i hans dator och han hade varit så uppe i varv att han inte hade lagt märke till det när han började skicka ut sina nya massmail till hela företaget.
Efter någon minut lade sig hans ilska och vi kunde båda skratta gott åt det när vi gick ner till O´Learys för en burgare och några öl.

Det var en månad sedan dess nu. IT-chefen skrattade inte lika gott på måndagen. Robert klarade sig undan med en skarp varning men att jag hade skickat 50.000 mail på en dag och överbelastat deras mailserver uppskattades inte alls.
Därför skriver jag nu denna lilla bekännelse. Just nu håller jag på att maila ut mitt cv till ett antal företag. Tack och lov så slapp jag få titeln massmailare på mitt anställningsintyg från min gamla arbetsgivare och det är jag självklart mycket tacksam för.
Jag kommer också att passa mig noga för att på en fråga om hur effektiv jag är i Officepaketet svara:
”Jag är mycket snabb. En gång skickade jag nästan 50 000 mail på en och samma dag.”
Även om det faktiskt är alldeles sant.

SLUT

Om novellen: Faktiskt en novell jag är rätt nöjd med. Det här skrevs förstås innan Facebook slog igenom. Men den känns nog fortfarande lika aktuell för dem som jobbar på kontor eller använder mailen i jobbet.

Fortsätt läsaEn massmailares bekännelse