– Försök spela enklare om ni blir pressade. Och så se till att ni hjälper varandra, sök upp tomma ytor och göm er inte bakom deras försvarare. Nu avgör vi det här killar, sa Kalle. Han hade snabbt övertagit rollen som tränare, vilket Anton bara tyckte var skönt. Men framför allt dirigerade han spelet även på plan vilket de saknat sedan deras egna tjecker lämnade.
Consuls gjorde 4-2 direkt i början av tredje och spelade sedan bara av matchen. Brno orkade inte komma tillbaks.
* * *
Consuls hade tagit in på hotell under den sista delen av turneringen för att kunna vila upp sig ordentligt mellan matcherna och slippa resorna. Det blev inte mycket dyrare än att betala tåg– och färjebiljetter varje dag.
– Nu känns det som om vi är tillbaks på touren igen. Det var lite märkligt att åka hem till mamma och äta middag efter matchen och sova i sin egen säng, sa Viktor och skrattade.
– Nej, inte mycket innebandyproffs över det, sa Robin.
I kvartsfinalen mötte de Falun Redskins, rankade strax under dem själva. Men Falun hade bara spelat fem turneringar på touren och nått kvartsfinal i de två första. Det var ett bra lag utan speciella stjärnor. Spelade ganska defensivt med giftiga kontringar.
Kvartsfinalen blev en riktigt målsnål historia. Consuls svarade på Faluns defensiv genom att spela försiktigt av rädsla för att släppa till kontringar. Första perioden bjöd bara två skott på mål för vardera laget och den andra inte mycket mer.
Publiken var inte överdrivet entusiastisk och det glesnade faktiskt på läktaren i tredje perioden. Men de som stannade kvar bjöds på en överraskande målfest när det öppnade upp sig efter ett gruff som slutade med att båda lagen fick vardera två utvisningar på fem minuter för hårt spel. Och i spel tre-mot-tre kom ytorna och målen.
Consuls matchade Charlie, Brian och Kalle. Det var en riktigt giftig kombination som redan efter fyra sekunder gav Helsingborg ledningen med 1-0. Men även Falun skapade chanser med sina tre gubbar. När båda lagen blev fulltaliga ledde Consuls med 5-4 efter ett riktigt målfyrverkeri.
När lagen åter var fem man på plan återgick matchbilden till den tidigare, men den skillnaden att Falun var tvungna att lyfta upp spelet i jakt på en kvittering. Det gav en hel del chanser men inga mål. Helsingborg höll tätt tiden ut och var klara för semifinal.
– Helt sjuk match. Nio mål på fem minuter och sedan ingenting på hela resten av matchen, sa Viktor och skrattade.
Charlie hade dock känning i ryggen och de bestämde att han skulle vila semifinalen mot Espoo Vikings. Ett tungt avbräck.
Espoo var laget som tagit sig till final inte mindre än tre gånger under säsongen – utan att lyckas vinna en enda av dem. Dessutom hade Helsingborg Consuls besegrat Espoo – i Palma. De visste att nyckeln låg i att få stopp på Antero Mäkelä som var en av de snabbaste spelarna på touren – och en av de säkraste målskyttarna.
– Okej, jag fokuserar på att sätta stopp för Mäkelä så får ni andra se till att göra målen, sa Kalle.
Han och Danto bildade det defensiva backparet, med Viktor som center samt Linus Ett och Carl som yttrar. Kalle pratade igenom taktiken med dem. Kalle skulle ligga som en igel på Mäkelä och Viktor skulle hela tiden placera sig mellan finnen och bollen för att skära av passningsvägarna.
Den andra femman skulle sedan göra målen framåt var tanken. Med Charlie på bänken blev det Robin Gonzales som fick ta över centerrollen i den formationen. Han var inte alls lika passningssäker som Charlie. Likt många andra zorrospecialister hade han en förkärlek för att plocka in bollen i hooken istället för att spela på ett tillslag. Men han kunde också slå luriga passningar med zorrofinten.
Det tog inte många byten innan Mäkelä började bli frustrerad. Kalle låg verkligen klistrad på honom i varje situation och han fick aldrig möjlighet att ta emot bollen i lugn och ro. Viktor bröt dessutom de flesta passningarna och skapade kontringslägen framåt. I andrafemman fungerade det inte lika bra. De höll dock spelet uppe och den finska andrafemman var rätt uddlös.
Espoo tog ledningen med 1-0 i powerplay efter att Kalle varit lite väl tuff i sin uppvaktning av Mäkelä. Naturligtvis var det Mäkelä som gjorde målet.
Strax därpå kvitterade Consuls efter att Viktor brutit ännu en passning med adress Antero Mäkelä. Han frispelade Carl Larsson som rundade målvakten och rullade in 1-1.
Brian fick äntligen en passning av Robin och sköt 2-1 i början av andra perioden. Sedan tog finnarna över. De kastade om lite i sina formationen och ändrade taktik. Mäkelä flyttade ner på backplats för att få utrymme för sitt skott och det gav utdelning direkt, 2-2 sköt han från mittlinjen.
– Dags för taktikbyte. Linus nu är det din tur att punktmarkera Mäkelä. Stressa honom hela tiden och markera bort honom så att han inte är spelbar, sa Kalle när de samlade sig under några sekunder, i en inofficiell timeout, efter den finska kvitteringen.
Linus gjorde ett bra jobb. Mäkelä blev återigen frustrerad och fick inga bollar att jobba med. I början av tredje perioden lyckades Linus istället stjäla bollen av honom och spela vidare till Viktor som stötte in 3-2.
Espoo pressade tillbaks Consuls men hade svårt att få riktigt bra lägen. De var för beroende av Mäkelä. Helsingborgarna höll tätt. Ända fram tills det var fem sekunder kvar av matchen. Då rasslade det i nätmaskorna bakom Emil. Men domaren hade blåst, målet var underkänt. Finnarna var rasande. De lugnade sig något när det visade sig att de hade dömt straff till Espoo. Domarparet hade hittat en fasthållning strax innan bollen gick i mål.
Mäkelä skulle såklart lägga straffen. Han gick sakta, sakta framåt. Gjorde sina skottfinter, fintade dragningar, men fortsatte rulla bollen rakt fram. När han kom till gränsen på målområdet gjorde han sitt drag. Fintade vänster med kroppen, gick åt höger. Emil la sig raklång för att täcka, Mäkelä gjorde en lång dragning förbi och lyfte bollen mot öppet mål med backhand. Den tog i ribbans underkant men studsade ut till vänster om Emil som strax fann sig själv liggande underst i en hög av spelare.
Det hände inget mer på de återstående fem sekunderna. Consuls hade vunnit och var i final. En seger ifrån en plats i den stora Winners Cup.
– Fantastisk seger killar. Ni var riktigt duktiga idag. Jag är imponerad över hur bra ni spelar taktiskt. Det här var högsta klass, sa Kalle när han klappade om dem efter slutsignalen. Han hittade hela tiden något att berömma hos dem individuellt. Han såg allt som de gjorde rätt – och självklart även fel.
Efter en riktig kämpainsats var de alltså klara för final. Där väntade överraskande Helsingör Seals som hade slagit ut storfavoriterna Zürich Sailors i semifinalen med 5-2. Det visade sig att Helsingör hade satsat allt på ett kort. Dagen innan semifinalen dök nämligen tre svenska landslagsstjärnor upp i Köpenhamn. Alla tre spelade i Superligan.
– Hur fan har de fått spelledigt av sina Superligaklubbar? frågade Viktor.
– Ingen aning. Det kan inte ha varit billigt att hyra in dem. Jag har för mig att Jocke sa att Janne Kottkvist krävde 50 000 kronor plus resor och 10 procent av prispengarna för att spela en turnering i somras, sa Emil.
Mot Zürich hade trion varit bäst på plan och legat bakom alla fem Helsingörsmålen. Dessutom hade de sedan tidigare en inhyrd tjeckisk trio och tre finska stjärnspelare. Det var inget billigt lag även om de finska och tjeckiska legoknektarna inte var av samma klass som de nya svenskarna.
– Om de inte går vidare till Winners Cup så går de nog back rejält på den här turneringen. Typ en kvarts miljon, sa Emil.
De tränade lätt tillsammans på morgonen innan finalen. Latjade med bollen, stretchade och rörde på sig för att komma igång. Flera spelare fick behandling av sjukgymnasterna som FWT tillhandahöll. Charlies rygg var bättre men de bestämde att han ändå skulle börja på bänken. De startade med samma uppställning som mot Espoo. Kalles femma skulle matchas mot svenskkedjan i Helsingör. De fick en svettig uppgift eftersom två av svenskarna var riktigt bra skyttar som snittade 25 mål per säsong, den tredje hade gjort 35 assist i Superligan säsongen innan.
Helsingör hade publikstödet från den övervägande danska publiken. De var mer högljudda än svenskarna, trots att det fanns ett 50-tal helsingborgare från Tågaborg på plats. Johanna stod i Consuls klack till Antons glädje. Hon vinkade till honom och de fick ögonkontakt på uppvärmningen. När väl matchen startat så försvann dock publiken ur hans synfält, all fokus hamnade på planen och spelet.
Det blev en riktigt tuff match. Fysiskt spel och högt tempo. Helsingör var dock precis som senast de möttes beroende av sina inhyrda spelare. Det var bara två danska spelare som spelade från start, de resterande sex satt på bänken.
En sak talade dock för Consuls. Helsingör hade inte lyckats hyra in en lika bra målvakt som vid deras senaste möte. I målet satt nämligen en ung skåning som de kände igen från juniorserien. Han var talangfull men inte alls i klass med Kratochvil.
Matchen började olyckligt för Helsingborg. En dålig tekning gav danskarnas svenska kedja öppen gata mot mål. Kottkvist tekade framåt och hans båda kedjekamrater rusade. Consuls var inte riktigt vakna, backarna gick på varsin forward medan Kottkvist klev på rakt fram och drog in bollen stenhårt i nättaket bakom Emil. Matchklockan stannade på 00:06.
– Vad fan var det som hände? frågade Viktor när han gick och satte sig på bänken.
– Du förlorade tekningen och vi gick bort oss i markeringen, sa Danto.
– Nu kan man i alla fall använda klyschan “det är gott om tid kvar”, sa Linus.
Det lättade upp stämningen. Killarna tittade på varandra och skrattade.
– Det har du rätt i. Det är bara att jobba på. Vi ska vinna den här matchen, sa Kalle.
Samtidigt på banan hade Consuls kvitterat redan innan minuten gått. Robin vann bollen på mittplan, tog upp bollen i hooken zorrade och fejkade ett pass till Brian. Istället skickade han iväg den till Tom som nöp direkt.
Mönstret höll i sig. Det var Kottkvist och hans båda kedjekamrater som skapade det mesta framåt för Helsingör medan Robin, Brian och Tom hade lekstuga i sin anfallszon när de var inne. Och det blev en riktig målfest, lagen följdes åt fram till 7-7 i slutet av andra perioden.
– De är ruggigt svåra att få stopp på. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra för få hindra dem eller öka trycket och göra fler mål på deras andrafemma, sa Kalle till Anton i andra pausen.
– Nej, det är ju inte bara Kottkvist som är bra. De är rörliga alla tre och byter positioner. De är faktiskt lika bra som Warbergs forwards, sa Anton.
– Jag kan spela sista perioden, sa Charlie.
– Är du säker på att ryggen håller? frågade Anton.
– Jag får chansa lite. Om vi förlorar är det ju långt till nästa säsong. Vinner vi så är det ju värt det. Det känns rätt okej nu efter behandlingen i förmiddags, sa Charlie och sträckte på sig.
– Ni kan väl börja med att köra vartannat byte du och Robin? sa Kalle.
Redan i första bytet spelade Charlie fram Tom till 8-7 och sedan även 9-7 ett par minuter senare. När Charlie själv sköt 10-7 trodde alla att det var avgjort. Men inte Helsingörs svenskar. Kottkvist reducerade till 10-8 med sitt tredje mål i matchen.
Och när Brian sedan drog på sig en utvisning blev det 10-9. Han hade annars hållit sig väldigt lugn under de senaste turneringarna. Och till råga på allt kvitterade Helsingör till 10-10 på ett självmål av Robin som försökte rensa undan framför eget mål men fick snedträff.
Matchen gick till förlängning. Där skapade båda lagen mängder av chanser och radade upp stolpskott och ribbträffar. Dessutom gjorde Emil ett par svettiga räddningar.
Fyra minuter in i sudden fick Consuls frislag i egen zon. Alla sprang för att byta. Utom Kalle som stod kvar vid bollen. Och på bortre långsidan, vid mittlinjen stod Carl Larsson. Kalle ropade till honom och skickade iväg en långboll. Carl hade öppen väg mot mål eftersom samtliga Helsingörs fem spelare befann sig vid sargen utanför det egna båset.
Carl sköt. Målvakten räddade men tappade bollen rakt ut och Carl kunde chippa sin egen retur över den dykande keepern. Bollen studsade en gång och rullade sedan in i mål. 11-10 till Consuls i sudden. De var klara för Winners Cup tack vare en oväntad matchhjälte.
– Du sparar dina mål till de viktiga lägena, sa Anton när han kramade om Carl.
– Ja, vi har ju andra som gör mål i varenda match, sa Carl samtidigt som han omringades av segerrusiga helsingborgare.
Kalle satt kvar på golvet nere i hörnet. Han dolde ansiktet mellan knäna. Anton sprang bort till honom.
– Är du okej?
– Ja. Det känns så jäkla skönt. Helt underbar seger. Men jag är grymt trött nu. Man är inte van att spela så intensiva matcher utan att få vila. Ja, jag har ju inte spelat en så här tuff match på flera år, sa Kalle och skrattade samtidigt som han reste sig upp och gick mot de andra i laget.
Han var nästan dubbelt så gammal som resten av spelarna men just nu kände han sig ung igen trots sina trötta ben. Det här hade han saknat. Glädjen efter en seger, delad med andra.
* * *
Brian var ovanligt tystlåten efter matchen. Han hade inte heller stått att känna igen under matchen, han verkade ofokuserad när han missade flera bra chanser.
– Hur är det Brian? frågade Anton när de promenerade tillbaks till hotellet.
– Äh, det är okej. Är väl inte i form helt enkelt.
– Du är inte sjuk eller?
– Nej, nej. Det sitter i skallen. En massa funderingar.
De mötte Jocke i lobbyn på hotellet. Han hade dykt upp i Köpenhamn lagom till kvartsfinalen och var som vanligt på strålande humör. Han verkade aldrig särskilt bekymrad trots att han var skyldig dem över 100 000 kronor och hade fått göra sig av med sin BMW för att han inte hade längre hade råd.
– Har du berättat för dem ännu, Brian? frågade Jocke.
– Nej, sa Brian och tittade ner i golvet.
– Oj. Ja, men det är väl bra nyheter ändå, sa Jocke.
– Vadå? sa Anton.
– Jag träffade Warbergs manager i Vegas och gjorde en deal med honom. Då visste jag ju inte att ni skulle lyckas kvala in till Winners Cup, det var ju helt osannolikt, sa Jocke.
– Vad har du gjort?
– Brian ska spela med Warberg i Winners. Jag har hyrt ut honom, vi tjänar 50 000 kronor på det, sa Jocke triumferande.
– Men va fan, sa Anton. Är du helt dum i huvudet? En av våra bästa spelare. Och hur kul är det för Brian?
– Det var ju Brians idé, sa Jocke och verkade förvånad över Antons reaktion. Han var övertygad om att han äntligen hade gjort något smart och dragit in pengar till den ansträngda lagkassan.
– Jag… jag trodde ju inte att vi skulle kvala in. Och jag var tvungen att ta beslutet innan vi åkte hit, sa Brian fortfarande med blicken fokuserad på den röda heltäckningsmattan.