Bilen rullade iväg, körde mot Johan Banérs gata, nerför backen till Drottninggatan och vidare ut till Vikingstrand. Där stannade bilen på parkeringen.
– Ni kan hoppa ut. Vänta här så kommer jag tillbaks om en stund med chefen, sa föraren.
Där stod Emil och Anton på parkeringen tillsammans med en välbyggd kille i skinnjacka och såg hur den svarta Mercedes-SUV:en försvann in mot stan. Det var en solig septemberdag men vinden var ändå kall där nere utan hus eller träd som gav dem lä.
– Vad tror du, är det maffian? viskade Anton.
– Det är ingen vanlig bank i alla fall, sa Emil.
– Undrar hur länge vi ska behöva stå här?
Drygt tio minuter senare återvände den svarta bilen. Ut på parkeringen klev en solbränd man som var närmre 60 än 50. Han bar kostym, blå-vit-randig skjorta med vit krage och vita manschetter, en aning kulmaga. Håret var svart och låg bakåtkammat, blänkte av brylcreme. Några gråa strån skvallrade dock om att det inte längre var hans naturliga hårfärg.
– Hej, grabbar. Jag heder Johnny Ravn, en del kallar mig JR men selv föredrar jag Johnny. Det är jag som har finansierat er satsning, sa han.
– Vi förstod att Jocke lånat pengar av dig, sa Emil.
– Det är en del av min virksomhed, att låne ut pengar till folk som har bråttom eller som har svårt att ta ett banklån. Vi har haft en del affärer ihop, jag och Jocke. Men nu verkar det som om han har större problemer än vanligt, sa Johnny Ravn.
– Vad menar du? frågade Anton.
– Han har spenderet alla sine penger. Tydligen är det ikke bara mig han är skyldig pengar. Det verkar som om han tänker gå i personlig konkurs. Och han har fortfarande ikke betalt en eneste krone i ränta sedan han fick pengarna.
– När ska pengarna vara återbetalda? frågade Emil.
– Jag kanske ska förklare. Jag sysslar ikke med huslån och 40 års amortering och sånt. Mina kunder lånar pengarna i en vecka eller en månad och sedan betalar de tillbaks allt de är skyldiga mig plus ränta. Jag har inga problem med att låna ut pengarna längre än så bare man betalar räntan. Men jag har ikke fått en krone av er ännu, sa Johnny.
– Av oss?
– Ja, det är väl ert bolag som lånat pengarna? Sure, Jocke har tagit kontakt och signeret låneavtalet men det är Helsingborg Consuls AB som är skyldig mig 500 000 kronor plus ränta. Och om ni inte läst avtalet så föreslår jag att ni gör det eftersom alla ni delägare är betalningsansvarige om bolaget går i konkurs.
Varken Emil eller Anton hade lusläst låneavtalet. Jocke hade berättat om det och Emil hade skummat igenom det utan att reagera på det. Däremot kom han ihåg en annan detalj.
– Enligt låneavtalet är räntan bara 1 procent. Per ÅR, sa Emil.
– Du har läst en del av avtalet i alla fall. Selvfölig är det så att resterande del av räntan är ett sidoavtal mellan mig och Jocke. De pengarna kommer jag ikke till å kräve bolaget på. Däremot har jag rätt att kräva återbetalning när som helst och dessutom straffavgifter ifall Consuls försätts i konkurs, sa Johnny.
– Och vid konkurs så läggs 1 procent ränta till skulden varje vecka tills den är betald, tillade han.
– Så om du kräver återbetalning av skulden imorgon så går vi i konkurs? frågade Emil.
– Ja, om ni inte har en halv miljon på kontot så blir det väl så.
– Men du inget att tjäna på att sätta oss i konkurs, sa Anton.
– Måske ikke. Jag läser i tidningen att det går hyfsat för er. Om ni vinner en turnering så lär ni ju ha råd att betala tillbaks mina pengar.
– Just det. Hade vi vunnit två matcher till nere i Palma så hade du kunnat få pengarna idag, sa Anton.
– Men det finns ett litet problem. Räntan fortsätter ticka hvor vecka, men jag får ikke betalt. Jocke säger att han ej har någre penger och även om jag litar på att han fixar fram penger någon gång så kan jag ju ikke bara låta skulden växa.
– Men om du sätter oss i konkurs så kräver du istället ränta av oss, sa Emil.
– Ja. Exakt. Du är skärpt, Emil. Precis som din far, sa Johnny.
– Känner du min pappa?
– Vi har gemensamma bekanta. Han vet säkert vem jag är om du spörjer honom. Men jag är inte säker på att han vill att du gör affärer med mig.
Emil sa ingenting. Han tänkte på det faktum att hans pappa redan var delägare i Consuls och därmed skulle stå i skuld till Johnny Ravn. Han hoppades att inte Jocke skvallrat om hur ägarbilden såg ut i Consuls AB.
– Så jag står inför ett dilemma. Jag borde sätta er i konkurs direkt för att skydda min investering. Men jag tänkte ge er ett alternativ att rädda bolaget.
– Jaha, vad då?
– Jag vill att ni tar över ansvaret för lånet. Ni blir skyldiga att betala räntan varje vecka och dessutom garanterar ni att jag får pengarna som Jocke är skyldig. Jag bryr mig ikke om hur ni gör upp med honom. Det viktiga är att jag har en garanti för pengarna.
– Hur mycket pengar handlar det om?
– Den här veckan skulle jag haft 6 100 kronor av Jocke. Den totala ränteskulden är 116 000 kronor nu så ni märker att den växer snabbt när man inte betalar. Räntan ska dessutom betalas kontant och jag kan inte ge er kvitto på betalningen.
– Va? Hur ska vi kunna få fram 6 000 kronor att betala svart varje vecka? sa Emil.
– Jag har ett alternativ till er där också. Jag kan fakturera räntan från ett annat av mina bolag. Det kommer att stå som konsultarvode istället. Men då måste jag höja räntan till 2 procent för att kompensera för skatter och avgifter. Det är upp till er att välja, sa Johnny Ravn.
– Så antingen 6 000 kronor svart eller 12 000 kronor vitt?
– Ja, tolv plus moms, och sen ökar ju skulden med räntebeloppet om ni inte betalar. Det kan snabbt bli mycket pengar. Men jag tror på er grabbar. Hur många matcher behöver ni vinna i Las Vegas för att kunna lösa hela skulden?
– Fyra eller fem matcher kanske, sa Anton.
– Det borde inte vara omöjligt. Annars bliver det konkurs och så får ni betala in pengarna direkt. Ni är väl delägare alla spelare eller hur? Blir bare 20-30 000 kronor per skalle. Det kan ni ju till och med be era föräldrar om.
En mobiltelefon ringde. Johnny tog upp den, vände dem ryggen och gick iväg och besvarade samtalet. De hörde bara några spridda fraser, det handlade om stora affärer. Något som Johnny Ravn var beredd att betala 2,5 miljoner kronor för.
– Okej, grabbar. Trevligt att träffas. Ni har två dagar på er att bestämma er för hur ni vill göra. Här är mitt kort. Ring mig. Om jag inte hör något från er eller får in pengarna på mitt konto senast på fredag så skickar jag in en konkursansökan, sa Johnny Ravn och räckte över sitt kort till Emil.
Han gick bort mot bilen. Stannade sedan till och vände sig om.
– Jag har lite bråttom, ska vara i andra änden av stan om tio minuter. Ni kan väl gå hem härifrån eller?
Han inväntade inget svar innan han steg in i bilen.
– Jävla Jocke, skrek Emil samtidigt som Ravns merca försvann bort utom synhåll.
– Skit, hur ska vi få fram pengarna? Vi måste ta ett möte med Viktor och snacka igenom det här.
* * *
Frågan var vilket besked Gustav och Alex skulle få. Att de fick nöja sig med 5000 kronor för sina andelar, eller att de inte fick en spänn utan hade en skuld på 25 000 kronor var. Ytterligare en fråga på agendan vid mötet.
Emils pappa skulle vara skyldig 60 000 kronor för sin andel. Inte den avkastning han hade hoppats på när han investerade 100 000 kronor.
* * *
Om de fortsatte spela så skulle skulden snabbt växa. Dessutom var det bara en vanlig turnering kvar på säsongen. Efter Las Vegas väntade visserligen en turnering i London kallad Second Chance Cup. Men där fick bara lag som gått till final i någon av årets turneringar, utan att ta en titel, delta.
Sedan återstod Last Chance Cup som var öppen för alla klubbar som inte vunnit någon titel under säsongen. Den sista lilla chansen att ta en plats i den stora Winners Cup där säsongens alla titelsegrare gjorde upp om den stora FWT-skölden och miljonerna.
Om de lät bolaget gå i konkurs skulle de visserligen vara skyldiga pengar allihop men de skulle undvika att skulden växte till det dubbla över vintern innan nästa säsong började i mars.
– Anton, du vet att det finns en anledning till för oss att undvika konkurs, sa Emil.
– Vadå?
– Om vi går i konkurs så förlorar vi alla rankingpoäng som vi har spelat in. Om vi vill delta med ett nytt lag nästa säsong så börjar vi på noll igen istället för att kanske gå direkt in eller ha chans att få ett wild card i de första turneringarna borta i Asien, sa Emil.